Våra vänner från i fjol/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  De nygifta
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Daisy och Demi
Under paraplyet  →


[ 288 ]

TJUGUANDRA KAPITLET.
Daisy och Demi.

Jag kan ej anse mig riktigt ha uppfyllt min plikt som en ödmjuk skildrare av familjen Marchs öden utan att åtminstone ägna ett kapitel åt dess mest dyrbara och viktigaste medlemmar. Daisy och Demi hade nu hunnit den fria viljans ålder; ty vid den mogna åldern av tre eller fyra år göra barn alltid anspråk på sina rättigheter och få dem även beviljade, en förmån som ej många fullvuxna kunna skryta av. Om det någonsin funnits ett par tvillingar, som varit i fara att bliva bortskämda genom beundran, så var det dessa små språksamma Brookar. De voro naturligtvis de märkvärdigaste barn, som någonsin blivit födda, vilket man tydligt kan inse, då jag omtalar, att de kunde gå, då de voro åtta månader, och talade rent, då de voro ett år, att de åto med vid bordet, då de voro två år, och skickade sig så väl, att de väckte allas beundran, som sågo dem. Vid tre års ålder begärde Daisy en synål och gjorde verkligen en påse sydd med fyra styng; dessutom ställde hon i ordning åt sig ett kök på ett bord och förstod att med sådan skicklighet göra en mikroskopisk kokspis, att den framkallade tårar av stolthet i Elsas ögon. [ 289 ]Demi lärde läsa utav morfar, som hittade på ett nytt sätt att lära alfabetet genom att bilda bokstäverna av Demis armar och hälar. Gossen visade tidigt anlag för mekaniken, vilket förtjuste hans far, men gjorde hans mor förtvivlad, ty han försökte göra efter alla maskiner han såg och tillställde en kaotisk oreda i barnkammaren genom sin »symaskin» — en högst egendomlig sammansättning av band, stolar, spik samt spolar, vilka skulle föreställa hjul, som »tunde jöja sig jiktigt». Över ryggen på en stor stol hängde också en korg, i vilken han fåfängt försökte att hissa upp sin alltför godtrogna lilla syster, som med kvinnlig tålighet lät sitt lilla huvud bliva bultat tills det blev befriat av modern, då den unge uppfinnaren med förnärmad värdighet anmärkte: Men, mamma, hon ä ju en kjuv och jag är kjuvmejseln, som försökej till att da upp henne.

Fastän de bägge tvillingarna voro ytterst olika till karaktären, kommo de dock märkvärdigt väl överens och kivades sällan mera än tre gånger om dagen. Demi tyranniserade naturligtvis Daisy, men försvarade henne tappert mot alla andra angripare, under det Daisy gjorde sig till en slav och beundrade sin bror såsom den enda fullkomliga varelse under solen, Daisy var en liten knubbig, rödkindad och glad varelse, som hittade vägen till allas hjärtan och stannade kvar där; ett av dessa intagande barn, som tyckas skapade endast för att bli kyssta, smekta, beundrade och prydda som små gudomligheter och vid alla festliga tillfällen framhållas för att bli allmänt beprisade. Hennes små förtjänster voro av en sådan rörande natur, att hon skulle varit fullkomligt änglalik, om hon icke haft sin lilla portion odygd också, som gjorde att hon blott blev ett litet förtjusande människobarn. I hennes lilla värld var det alltid vackert väder, och varje morgon klättrade hon upp till fönstret — klädd i sin lilla nattdräkt — och tittade ut, och antingen det då regnade eller solen sken, sade hon: Å så vattert väder, så vattert väder! Alla människor voro hennes vänner, och hon erbjöd alltid så frikostigt sina kyssar åt främlingar, att de mest [ 290 ]kallsinniga ungkarlar gåvo vika och barnavänner blevo hennes trogna tillbedjare.

— Ja tytta om alla, sade hon en gång i det hon med en sked i ena handen och en mugg i den andra räckte ut armarna, liksom om hon velat omfamna och mätta hela världen.

Allt eftersom hon växte upp, började hennes mor känna, att »Duvslaget» skulle bli välsignat genom närvaron av en varelse, lika ren och kärleksfull som den, vilken i så hög grad hade hjälpt till att göra det gamla huset till ett verkligt hem, och Margret bad till Gud, att hon skulle bliva besparad en sådan förlust som den, vilken nyligen lärt dem inse huru länge de haft en ängel ibland sig utan att veta det. Daisys morfar kallade henne ofta »Betty», och med outtröttlig hängivenhet vakade mormor över henne, liksom hon därigenom sökt att försona något föregående misstag, som intet öga utom hennes kunde se.

Demi var, lik en verklig yankee, av en frågvis natur; han önskade veta allting och blev ofta mycket nedslagen, emedan han icke kunde få tillfredsställande svar på sitt beständiga »varför?».

Han hade även en lutning åt den filosofiska sidan, vilket högeligen förtjuste hans morfar, som brukade hålla sokratiska samtal med honom, under vilka det ofta inträffade, att den unge eleven gjorde sin lärare svarslös till fruntimrens oförställda förnöjelse.

— Va ä dä, som kommej mina ben att gå, mofa? frågade den unge filosofen, i det han med en eftertänksam min mönstrade dessa verksamma lemmar av sin kropp, medan han en kväll vilade sig efter en munter lek.

— Det är din lilla själ, Demi, svarade den vise, i det han vördnadsfullt strök det lilla gullockiga huvudet.

— Vä ä en liten säl?

— Det är någonting som kommer din kropp att röra sig, liksom fjädern kommer hjulen att gå i min klocka, som jag visade dig.

— Öppna mej; ja vill se huj ja djas upp.

[ 291 ]— Jag kan inte öppna dig mera än du kunde öppna klockan. Gud drager upp dig, och sedan går du, tills Han stannar dig.

— Göj ja? sade Demi, och hans bruna ögon blevo så stora och strålande, under det han tillägnade sig denna nya tanke. Ä ja uppdjagen som klockan?

— Ja, men jag kan inte visa dig, huru det går till, ty det sker, då vi icke se det

Demi började känna sig på ryggen, liksom han väntat finna honom lik klockans baksida, sedan sade han all-varsamt:

— Gud göj det visst, då ja sovej?

En noggrann förklaring följde, på vilken han lyssnade så uppmärksamt, att hans ängsliga mormor sade:

— Min käre; gubbe, tror du det är rätt att tala om sådana saker med det barnet? Han får stora rynkor i pannan och lär sig att göra frågor, som äro omöjliga att besvara.

— Om han är gammal nog att göra frågorna, är han också gammal nog för att erhålla riktiga svar.

— Det är icke jag, som satt tankarna i huvudet på honom, jag hjälper honom blott att reda dem. De här barnen äro klokare än vi, och jag är övertygad, att gossen förstår vart ord jag sagt honom. Seså, Demi, säg mig nu, var du har din själ?

Om gossen hade svarat som Alcibiades: Vid gudarna, Sokrates, det kan jag icke säga, skulle hans morfar icke blivit överraskad; men då han — efter att ha stått ett ögonblick på ett ben, lik en begrundande ung stork — med en ton av lugn övertygelse svarade: i min lilla mage, kunde den gamle mannen endast instämma i mormors skratt och upphöra med sina frågor i metafysiken.

Det kunde ha funnits skäl till moderlig ängslan, om Demi icke givit tydliga bevis på, att han var en verklig pojke, likaväl som en gryende filosof; ty ofta efter samtal, som kommo Elsa att med betydelsefulla nickningar utropa: Det barnet lever inte länge! brukade han visa sig från en helt annan sida och lugna hennes farhågor [ 292 ]genom några av dessa puts, varmed de kära, smutsiga, stygga små ungarna plåga och tjusa sina föräldrar.

Margret hade sina moraliska principer och försökte följa dem; men vilken moder har väl någonsin bestått provet mot de intagande föreställningskonsterna, de kvicka undflykterna eller den lugna djärvheten hos dessa män och kvinnor en »miniature», som så tidigt visa sig som skickliga och fulländade skådespelare?

— Du får inte mera russin, Demi, ty då blir du sjuk, säger mamma till den unge mannen, vilken med en aldrig felande regelbundenhet erbjuder henne sin tjänst i köket på plumpuddingsdagar,

— Ja tyttej om att bli suk.

— Men jag vill inte att du skall bli sjuk — gå därför härifrån och hjälp Daisy att göra små pastejer.

Han gick långsamt därifrån, men hans oförrätter grodde i sinnet på honom, och så fort ett tillfälle erbjöd sig, ville han ta skadan igen och överlista sin mamma genom en slug uppgörelse.

— Nu ha ni varit snälla barn, och jag skall spela för er allt vad ni vilja, sade Margret, då hon förde sina köksbiträden uppför trappan, sedan puddingen kommit ordentligt i kokning i grytan.

— Ä de riktigt sant, mamma? frågade Demi, som fick en lysande idé i sitt nedmjölade huvud.

— Ja, riktigt sant! Jag skall nu göra allt vad ni önska, svarade den kortsynta modern och gjorde sig beredd alt få sjunga: De tre små kattorna åtminstone sex gånger, eller att gå med barnen till en sockerbagare för att köpa »för en penny namnam» utan att härvid taga i betraktande varken väder eller tid. Men Demi förbluffade henne med sitt lugna svar.

— Då skola vi gå ned och äta upp alla jussina.

Tant Hanna var bägge barnens förnämsta lekkamrat och förtrogna, och dessa tre vände ibland upp och ned på det lilla huset. Tant Amy var ännu alltför främmande för dem, tant Betty övergick snart till ett dunkelt, angenämt minne, men tant Hanna var en levande verklighet, och [ 293 ]de voro i högsta grad förtjusta i henne, för vilken utmärkelse hon var djupt tacksam. Men då mr Bhaer kom, försummade Hanna sina lekkamrater, och sorg och ledsnad intogo deras små hjärtan. Daisy, som var van att gå omkring och bjuda ut kyssar, förlorade sin bästa kund och gjorde bankrutt; Demi upptäckte snart med barnets skarpsinnighet, att tant Hanna tyckte bättre om att leka med »den skäggige mannen» än med honom, och fastän han kände sig sårad, dolde han likväl sin sorg, ty han hade icke hjärta att förolämpa en rival, som ägde en outtömlig gruva av chokladpraliner i västfickan och en klocka, som de ivriga beundrarna efter behag kunde få taga ur sitt fodral och skaka, så mycket de önskade.

Mången skulle ha ansett dessa angenäma friheter för mutor; men Demi såg dem icke i detta ljus, utan fortfor att beskydda »den skäggige mannen» med tankfull välvilja. Daisy skänkte honom ock sina små ynnestbevis och ansåg hans axel för sin tron, hans arm som sitt skydd, hans gåvor som skatter av omätligt värde.

Herrar få ibland plötsliga anfall av beundran för unga släktingar till de fruntimmer, vilka de hedra med sin hyllning; men denna skrymtaktiga släktkärlek anstår dem mycket illa och kan aldrig lura någon det minsta. Men mr Bhaers vänlighet var lika uppriktig som verksam — ty ärlighet varar längst såväl i kärlek som i allt annat. Han var en av de män som förstå sig på barn och tog sig särdeles bra ut, då deras små ansikten bildade en angenäm kontrast mot hans eget manliga. Hans affär, av vilken beskaffenhet den än var, kvarhöll honom dag ifrån dag, men om aftnarna underlät han sällan att gå ut för att göra ett besök hos — — — ja, han frågade alltid efter mr March, därför förmodar jag, att det var han, som utgjorde dragningskraften. Den förträfflige fadern levde i den övertygelsen, att även så var och inlät sig med upplivat sinne i långa diskussioner, tills en tillfällig anmärkning av hans skarpsynte dotterson hastigt upplyste honom om verkliga förhållandet.

En afton, då mr Bhaer kom, stannade han på tröskeln [ 294 ]till biblioteket, slagen av förvåning över det skådespel, som mötte hans öga. Mr March låg utsträckt på golvet med sina respektabla ben i luften och bredvid honom låg Demi, likaledes utsträckt, och försökte att med sina korta, i röda strumpor klädda ben härma morfaderns ställning; de voro bägge så allvarligt fördjupade i sin sysselsättning, att de icke märkte några åskådare, förrän mr Bhaer brast ut i ett klingande skratt och Hanna rodnande utropade:

— Pappa, pappa, professorn. är här!

De svarta benen sjönko ned, och det gråa huvudet reste sig upp, då läraren med orubbligt allvar sade:

— God afton, mr Bhaer. Ursäkta mig ett ögonblick — vi hålla just på att sluta vår lektion. Seså, Demi, gör nu efter bokstaven och säg mig hans namn.

— Jag vet det, och efter några konvulsiviska försök antogo de röda benen form av en vinkel, och den intelligente eleven utropade triumferande: Dä ä ett V, mofa, dä ä ett V!

— Han är ypperlig som skolmästare! skrattade Hanna, då hennes far reste sig, och Demi försökte stå på huvudet, såsom det enda sättet att uttrycka sin belåtenhet över att lektionen var slut.

— Vad har du i dag haft för dig, Bübchen? frågade mr Bhaer, i det han upplyfte den lille gymnasten.

— Ja ha vajit å hälsa på lilla Majy.

— Och vad gjorde du där?

— Ja sysste henne, svarade Demi med oförställd uppriktighet.

— Aha! Du börjar tidigt. Vad sade Mary om den saken? frågade, professorn, som fortfor att bikta den unge syndaren, vilken stod på hans knä och undersökte västfickan.

— Å hon tytte om'et, å hon sysste mej, å dä tytte ja om. Tytta inte små gossaj om små flickoj? frågade Demi med munnen full av choklad joch det mest belåtna utseende.

— Du fullfjädrade kyckling! — Huru har du fått sådana saker i huvudet på dig? sade Hanna, som fann sig lika road av dessa oskyldiga meddelanden som professorn.

— Dä ä inte i mitt huvud, då ä i min mun, svarade [ 295 ]Demi, som tog frågan efter bokstaven och räckte ut tungan, varpå chokladkulan låg — troende att Hanna syftade på sötsakerna och inte på idéerna.

— Du skulle gömma några kulor åt din lilla vän; kom ihåg, att sött skall ha sött, min gubbe lille, och härmed bjöd Bhaer Hanna några kulor med en blick, som kom henne att undra om inte chokolad var den nektar, som gudarna drucko. Demi såg även leendet, blev uppmärksam därpå och frågade okonstlat:

— Tytta stoja gossaj om stoja flittoj åsså, pofessoj?

Mr Bhaer kunde, liksom unge Washington, »icke säga en osanning», därför gav han det något obestämda svaret, att han trodde, att de gjorde det ibland, men svaret yttrades med en ton, som gjorde att mr March lade ifrån sig klädesborsten, såg på Hannas bortvända ansikte och sedan sjönk ned i stolen med ett utseende, som om den »fullfjädrade kycklingen» hade satt en idé i huvudet på honom, som var både söt och sur.

Varför Hanna, då hon en halvtimme därefter träffade på Demi i skänken, var nära att klämma andan ur hans lilla kropp genom hjärtlig omfamning i stället för att ruska honom, för det han gått dit, och varför hon lät detta nya uppfostringssätt åtföljas av den oväntade gåvan av en stor skiva bröd och honung, detta blev ett problem, för vars lösning Demi fåfängt ansträngde sin lilla hjärna, och han blev dock tvungen att lämna det olöst för alltid.