Våra vänner från i fjol/Kapitel 20

←  Ensamhet

Våra vänner från i fjol av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Överraskningar

De nygifta  →

TJUGONDE KAPITLET.
Överraskningar.

Det var i skymningen, och Hanna var alldeles ensam; hon låg på den gamla soffan, betraktade elden och tänkte. Att på detta sätt tillbringa skymningen utgjorde hennes största nöje; ingen störde henne, och hon brukade ligga där med Bettys lilla röda kudde under huvudet och göra upp idéer till sina berättelser, drömma vakna drömmar eller ägna kärleksfulla tankar åt den av systrarna, som aldrig tycktes vara långt borta. Hon såg trött, allvarsam och nästan sorgsen ut, ty dagen därpå var det hennes födelsedag, och hon tänkte på huru fort åren gingo, huru gammal hon blev och huru litet hon hade uträttat. Nära tjugufem och ingenting uträttat på en så lång tid! Men hon misstog sig häruti; ty det fanns mycket, som hon hade uträttat, och med tiden insåg hon detta och var tacksam därför.

— En gammal mamsell! — det blir min lott. En litterär gammal mö, med familj bestående av: en penna till man, en hop berättelser till barn, och tjugu år härefter en smula rykte kanske, sedan jag, som den stackars Johnson, är gammal och icke kan njuta av ryktbarheten, ensam och icke kan dela den med någon, oberoende och icke behöver den. Men jag behöver icke bli varken ett surmulet helgon eller en självisk syndare, och jag är övertygad, att gamla flickor hava det mycket trevligt, blott de bli vana vid sin ställning; men — här suckade Hanna, liksom denna utsikt icke varit någonting särdeles inbjudande, vilket den också sällan är i början, och trettio år tyckas vara slutet på allting för den tjugufemåriga; men det är likväl icke så farligt som det ser ut, ifall man inom sig har någonting varpå man kan stödja sig. Vid tjugufem år börja flickor tala om att de äro gamla ungmör, men i hemlighet föresätta de sig att icke förbli ogifta. Vid trettio år tala de icke mera om sin ålder, utan underkasta sig lugnt sitt öde; men om de äro förståndiga, trösta de sig med tanken på, att de ännu hava tjugu lyckliga, nyttiga år kvar, under vilka de kunna lära sig att åldras med behag. Kära flickor, skratta ej åt gamla ogifta fruntimmer, ty ofta finnes det mycket rörande, tragiska romaner dolda i de hjärtan, som nu klappa så lugnt under den allvarsamma dräkten, och månget tyst offer av ungdom, hälsa, ärelystnad, ja, till och med kärlek, gör det vissnade ansiktet skönt i Guds ögon. Även våra sorgsna, buttra systrar böra vi behandla med vänlighet, om ej av något annat skäl, så därför, att de nödgats försaka livets skönaste lycka; och unga flickor, som ännu äro i sin levnads vår, skola betrakta dem med medlidande och ej med förakt och besinna, att även de kunna komma att sakna blomstringstiden — att rosiga kinder icke vara evigt, att silvertrådar skola blanda sig i deras vackra bruna lockar och att de snart skola finna vänlighet och aktning lika ljuva, som kärlek och beundran nu äro för dem.

Gossar och ynglingar! Var artiga mot gamla, ogifta kvinnor, de må nu vara huru fattiga, fula och stela som helst; ty den ridderlighet, som har något värde, är den, som alltid är färdig att vörda de gamla, beskydda de svaga och visa uppmärksamhet mot kvinnan, utan avseende på hennes rang, ålder eller färg. Kom blott ihåg edra goda tanter, som icke endast hava bannat och läxat upp er, utan även vårdat och kelat med eder — alltför ofta utan minsta tack — minns alla de svårigheter, ur vilka de hjälpt er, de slantar de stuckit åt er av sina små tillgångar, de många styng, som deras gamla tåliga fingrar sytt åt er, alla de steg, som deras gamla fötter trampat för er skull; därför böra ni visa de kära gamla damerna de små uppmärksamheter, som kvinnor tycka om att få, så länge de leva. Tro mig, sådana drag av ridderlighet undgå ej de klarsynta unga flickornas uppmärksamhet, och just för deras skull skola de tycka desto bättre om er; och om döden, vilken nästan är den enda makt, som förmår skilja mor och son, skulle beröva er eder mor, kunna ni vara säkra om ett ömt mottagande och en moderlig omvårdnad utav någon av dessa gamla, goda tanter, som bevarat den varmaste vrån av sitt ensamma gamla hjärta för den älskade bror- eller systersonen.

Hanna måtte ha somnat — vilket jag fruktar även läsaren gjort under denna lilla predikan — ty plötsligt var det liksom Lauries ande stått framför henne. Nej, det var en verklig, levande varelse av kött och blod som lutade sig över henne med alldeles samma utseende han brukade ha, då han var mycket rörd, men icke ville visa det. Hanna kunde icke tro sina ögon, utan låg och stirrade på honom slagen av häpnad, tills han böjde sig ned och kysste henne. Då kände hon igen honom, flög upp och utropade jublande:

— O, Laurie! Min Laurie!

— Kära Hanna, du är då glad över att se mig?

— Glad, min välsignade gosse, inga ord kunna uttrycka min glädje! Men var är Amy?

— Mamma fick fatt i henne nere hos Margrets. Vi gingo in till henne i förbifarten, och sen var det icke möjligt att få min lilla hustru ur deras klor.

— Din vad för slag? utropade Hanna, ty Laurie hade uttalat dessa två ord med en omedveten stolthet och tillfredsställelse, som förrådde honom.

— Å, för tusan, vad har jag gjort! och han såg så brottslig ut, att Hanna slog ned på honom som en blixt.

— Har du gått och gift dig?

— Ja, men jag kan försäkra, att jag aldrig skall göra så mera, och i detsamma föll han på knä med en bedjande gest och såg upp med ett ansikte, vari skalkaktighet och glädje avspeglade sig.

— Är du verkligen riktigt gift?

— Ja, fullkomligt.

— Gud vare oss nådig! Vad tänker du härnäst ta dig för med för galenskaper! utropade Hanna, i det hon med ett djupt andetag sjönk ned i en stol.

— En mycket karaktäristisk, men inte särdeles artig lyckönskan, svarade Laurie, som ännu bibehöll en ödmjuk ställning men strålade av förnöjelse.

— Vad kan du annat vänta, då du så när skrämmer ihjäl en stackars människa, genom att smyga dig in som en inbrottstjuv och sedan talar bredvid mun, som du gjorde nyss! Men stig upp nu, tokiga gosse, och berätta mig alltsammans.

— Icke ett ord, såvida du icke lovar, att jag får komma på din gamla plats och låter bli att barrikadera den denna gång.

Hanna skrattade så gott, som hon ej skrattat på mången god dag, och visade inbjudande på soffan, i det hon med en hjärtlig ton sade:

— Den gamla kudden är på vinden, ty vi behöva den icke nu. Se så, Teddy, kom nu och bikta dig.

— Vad det låter gott att höra dig säga »Teddy», det finns ingen, som kallar mig så mer än du, sade Laurie och satte sig ned med ett utseende av stort välbehag.

— Vad kallar Amy dig?

— Hon kallar mig mylord.

— Det är likt henne, men du ser också mycket förnäm ut, och Hannas ögon förrådde tydligt, att hon fann sin gosse vackrare och ståtligare än någonsin.

Kudden var borta, men icke desto mindre fanns det en barrikad, en naturlig sådan, som tid, frånvaro och förändring hade upprest. Bägge kände barrikaden, och ett ögonblick sågo de på varandra, liksom om denna osynliga barriär kastat en skugga över dem. Men den försvann likväl snart, ty under ett fåfängt försök att se värdig ut sade Laurie:

— Ser jag inte ut som en gift man och familjefader?

— Inte ett dugg, och det kommer du aldrig att göra. Du har blivit större och vackrare, men för resten är du samma vindböjtel som du alltid har varit.

— Nej, vet du, Hanna, nu borde du verkligen behandla mig med mera aktning, sade Laurie, som fann sig utomordentligt road.

— Hur är detta möjligt, då blotta tanken på att du är gift karl, förefaller mig så gräsligt komisk, att jag icke kan hålla mig allvarsam, svarade Hanna med ett leende, som var så smittosamt, att de på nytt brusto ut i skratt, och sedan började de språka med varandra alldeles på det gamla trevliga viset.

— Det tjänar ingenting till att gå ut i kylan för att hämta Amy, ty de komma nog hitupp snart allesammans. Men jag kunde icke vänta, och dessutom ville jag vara den, som först berättade dig den stora nyheten och fick se din första överraskning.

— Det fick du också, och så skämde du bort din historia genom att börja den från orätt ända. Men börja den riktigt från början och tala om, huru allt detta har gått till; jag brinner av otålighet att få veta allt.

— Nåväl, jag gjorde det för att göra Amy till viljes, började Laurie med en blick, som. kom Hanna att utropa:

— Osanning numro ett; Amy gjorde det för att behaga dig. Men fortsätt och var så god och tala sanning, om ni kan det, sir.

— Nu börjar hon vända på saken, är det inte lustigt att höra henne? sade Laurie till elden, och elden lågade och sprakade, som om den fullkomligt hållit med härom. Nå det kan i alla fall göra alldeles detsamma, huvudsaken är att hon och jag nu äro ett. För en månad sedan eller så omkring tänkte vi följa med Carrols hem, då de plötsligt ändrade resplan och bestämde sig för att tillbringa ännu en vinter i Paris. Men farfar ville komma hem, och som han gjort den långa resan för min skull, kunde jag inte låta honom fara tillbaka ensam; inte heller kunde jag lämna kvar Amy, och mrs Carrol hade fått några dumma idéer i huvudet på sig om »förkläden» och sådant där nonsens och ville icke tillåta Amy följa med oss. Därför gjorde jag slag i saken genom att säga: Då gifta vi oss, och sedan kunna vi göra som vi behaga.

— Och ni gifte er naturligtvis, ty du ställer alltid så till, att du får det som du vill.

— Icke alltid, svarade Laurie, och någonting i hans röst kom Hanna att hastigt fortsätta samtalet.

— Hur lyckades ni få tants samtycke? frågade hon.

— Det var svårt nog; men oss emellan kan jag säga, att vi övertalade henne, ty vi hade en massa goda skäl på vår sida. Det var icke tid med att skriva och begära tillstånd, vilket ju inte heller behövdes, då ni alla tyckte om det och genast skulle ha samtyckt, därför var det endast »smida medan järnet var varmt», som min hustru säger.

— Vi äro allt litet stolta över dessa två ord och tycka om att få uttala dem, eller hur? sade Hanna avbrytande, i det hon nu i sin tur ställde sitt tal till elden och med förtjusning gav akt på den strålande glädje, som glänste i dessa ögon, vilka hade varit så dystra och sorgsna, då hon sist såg dem.

— Å ja, litet kanske; men så är hon också en sådan liten förtjusande kvinna, att jag inte kan låta bli att vara stolt över henne. Tant och onkel fingo alltså föreställa far och mor och ge oss tillåtelse; vi voro så upptagna av varandra, att vi skilda åt icke voro till ringaste nytta, men detta var ju ett förtjusande sätt att arrangera saken, och därför gifte vi oss på rak arm.

— När? Var? Hur? frågade Hanna i en riktig feber av kvinnligt intresse och nyfikenhet, ty hon hade icke ännu saken det minsta klar för sig.

— För sex veckor sedan, hos amerikanske konsuln i Paris; det var naturligtvis ett mycket tyst och stilla bröllop, ty även i vår lycka kunde vi icke glömma vår lilla kära Betty.

Då han sade detta, lade Hanna sin hand i hans, och Laurie strök sakta den lilla röda kudden, som han så väl mindes.

— Men varför lät ni oss inte få veta det sedan? frågade Hanna i en lugnare ton, sedan de suttit alldeles tysta ett ögonblick.

— Vi ville överraska er och hade först ämnat resa hem direkt, men så snart vi voro gifta, fann den käre, gamle farfar, att han ännu icke på en månad kunde bli färdig, utan skickade oss att tillbringa smekmånaden var vi behagade. Amy hade en gång kallat Valrosa för ett verkligt »paradis för ett älskande par», och därför foro vi dit och voro så lyckliga, som man blott kan vara en gång i sitt liv. Vid min själ var det icke kärlek ibland rosor.

För ett ögonblick tycktes Laurie alldeles ha glömt bort Hanna, och det gladde henne; ty det faktum, att han så fritt och naturligt berättade henne alla dessa saker, försäkrade henne, att han fullkomligt glömt och förlåtit. Hon försökte att draga bort sin hand, men liksom han gissat tanken, som föranledde denna halvt ofrivilliga impuls, höll Laurie fast den i det han med ett manligt allvar, som hon aldrig förr sett hos honom, sade:

— Hanna, jag önskar säga dig en sak, och sedan skola vi aldrig mera tala därom. Jag sade dig i mitt brev, där jag skrev, att Amy hade varit så snäll emot mig, att jag aldrig skall upphöra att älska dig. Detta är också min fulla och fasta övertygelse, men min känsla är nu förändrad, och jag har lärt mig inse, att det är bäst som det är. Amy och du ha blott bytt om plats i mitt hjärta, det är allt. Jag tror, att det var meningen, att det skulle gå så, och det hade nog utvecklat sig helt naturligt, om jag blott hade väntat, som du försökte att förmå mig till; men jag har aldrig kunnat vara så tålig, och därför fick jag genomgå denna hjärtesorg. Jag var en pojke då — halsstarrig och häftig, och det fordrades en hård läxa för att visa mig mitt misstag. Ty det var ett misstag, Hanna, och du sade det åt mig, och jag fann det även själv, sedan jag väl hade gjort mig till en narr. En tid var jag, vid Gud, så förvirrad i mitt sinne, att jag icke visste, vilken jag mest älskade — dig eller Amy — och jag försökte älska er bägge lika, men det kunde jag icke; och då jag fick se henne i Schweiz, tycktes allt med ens bliva klart för mig. Ni intogo då bägge edra rätta platser, och jag kände mig fullt säker på, att det var förbi med den gamla kärleken, innan jag överlämnade mig åt den nya, och att jag ärligt kunde dela mitt hjärta emellan min syster Hanna och min hustru Amy och älska dem båda innerligt. Vill du tro detta och återgå till de gamla lyckliga tiderna, då vi först kände varandra?

— Jag tror det av allt mitt hjärta; men, Teddy, vi kunna aldrig mer bli den pojke och flicka vi voro; de gamla lyckliga tiderna komma icke tillbaka och det få vi icke heller vänta. Vi äro nu man och kvinna, som hava framför oss allvarligt arbete, ty lektiden är förbi, och vi måste för alltid avstå från att spela varandra puts och ställa till upptåg. Jag är övertygad att även du känner det så; jag ser fullkomligt den förändring du undergått, och du skall finna samma förändring hos mig. Jag kommer att sakna min gosse, men jag skall älska mannen lika mycket och beundra honom mer, emedan jag vet, att han skall bli vad jag hoppades. Vi kunna icke längre vara ystra lekkamrater, men vi skola vara bror och syster, som älska och hjälpa varandra hela vårt liv igenom, skola vi inte det, Laurie?

Han svarade ej ett ord, men han tog handen, som hon räckte honom, och lutade ett ögonblick sitt ansikte emot den, under det han kände att ur spillrorna av den glödande ungdomskärlek, han som gosse hyst för henne, hade nu uppspirat en djup och fast vänskap, vilken skulle bli en välsignelse för dem bägge. Men Hanna, som icke ville att återseendet skulle få en dyster anstrykning, sade plötsligt helt glatt:

— Jag kan ännu icke fatta att det är sant, att ni barn äro gifta och skola till att sätta bo. Jag tycker det är som det vore i går jag knöt haklappen på Amy och luvade dig, då du var retsam. Min Gud, vad tiden flyger!

— Som ett av barnen råkar vara äldre än du själv, behöver du icke tala alldeles som en mormor. Jag smickrar mig med att vara en »fullväxt gentleman», som Peggotty sade om David, och då du får se Amy, skall du finna att hon är ett mycket försigkommet barn, sade Laurie, road av den moderliga min Hanna antog.

— Ja, om du än är litet äldre till åren, så känner jag mig dock mycket äldre. Kvinnor göra det alltid, och det sista året har varit så svårt, att jag känner mig som om jag vore fyrtio år.

— Stackars Hanna! Vi läto dig bära det ensam medan vi foro omkring och roade oss. Du har verkligen åldrats; här är en skrynkla, där en till, och då du inte ler, se dina ögon så sorgsna ut, och då jag nyss rörde vid kudden fann jag den våt av tårar. Du har haft mycket att bära och har måst bära det ensam. Vilket själviskt odjur jag varit! Och med ett ångerfullt utseende slet Laurie sig i håret.

Men Hanna vände blott på den förrädiska kudden och svarade med en ton, som hon försökte göra fullkomligt glad:

— Nej; jag hade pappa och mamma, som hjälpte mig, Margrets små kära barn, som tröstade mig och övertygelsen att du och Amy voro lyckliga och glada och allt detta gjorde sorgen mycket lättare att bära. Jag är ensam ibland, men jag är övertygad om, att det är bra för mig, och —

— Det skall du aldrig bli, inföll Laurie, i det han lade sin arm om hennes liv, liksom för att skydda henne för allt mänskligt ont. Amy och jag kunna icke bärga oss utan dig, därför måste du komma till oss och lära oss barn att sköta vårt hus, och så måste du dela allt med oss, alldeles som vi förr brukade göra, och låta pyssla om dig, och vi skola alla leva så vänskapligt och oändligt lyckligt tillsammans.

— Om jag inte vore i vägen, så skulle detta vara mycket roligt. Jag börjar redan känna mig helt ung igen; ty alla mina sorger måtte ha tagit till flykten då du kom. Du har alltid varit min tröst, Teddy, sade Hanna och lutade huvudet mot hans axel, alldeles som hon brukade göra för flera år sedan, då Betty låg sjuk och Laurie bad att få vara hennes stöd.

Han såg ned på henne och undrade, om hon kom ihåg den tiden; men Hanna smålog för sig själv, liksom om hennes sorger verkligen hade försvunnit helt och hållet, då han kom.

— Du är ännu densamma, Hanna, du kan gråta den ena stunden och skratta i nästa ögonblick. Nu ser du så odygdig ut, vad är det du tänker på, mormor?

— Jag undrar bara, hur du och Amy skola komma att leva tillsammans.

— Som änglar.

— Ja, i början, naturligtvis — men vilken av er är den styrande?

— Det gör mig ingenting att tala om för dig, att Amy är det nu; jag låter henne åtminstone tro så — det tycker hon om, som du vet. Men snart skola vi tura om, ty de påstå ju, att äktenskapet tar ifrån en hälften av ens rättigheter och fördubblar ens skyldigheter.

— Du kommer att fortsätta som du har börjat och Amy skall styra dig så länge du lever.

— Nåväl, det gör hon på ett så omärkligt sätt, att jag inte tror att jag kommer att känna det mycket. Hon hör just till den sortens kvinnor, som veta, hur de skola bära sig åt för att styra väl, och jag tycker sannerligen mycket om det, ty hon kan linda en människa om sitt finger lika milt och vackert, som om hon hanterade en silkesdocka, och hon kommer en att känna liksom hon gjorde en en tjänst därmed.

— O, att jag skulle uppleva att se dig stå under toffeln och höra att du njuter av det! utropade Hanna med upplyftade händer.

Det var lustigt att se huru Laurie ryckte på axlarna och med manligt hån log åt denna förmodan, då han med en stolt och imponerande min svarade:

— Amy är alltför väl uppfostrad för att tillåta sig någonting sådant, och jag hör icke till den sortens män, som skulle underkasta mig något dylikt. Min hustru och jag respektera oss själva och andra alltför mycket för att tyrannisera eller gräla.

Hanna tyckte om detta svar och fann att den nya värdigheten klädde honom förträffligt; men gossen tycktes mycket fort ha förändrat sig till man, och hennes glädje var icke oblandad.

— Det är jag övertygad om; du och Amy grälade aldrig, som vi brukade göra. Hon är solen och jag är vinden — och det var solen, som hade största makten med mannen i fabeln — som du minns.

— Ja, ty hon kan risa lika väl som lisa, sade Laurie skrattande. Vad jag fick för en läxa i Nizza! Jag kan vid min ära bedyra, att den var långt värre än någon av dina moralkakor. Det var en riktig väckare, och någon gång skall jag tala om alltsammans för dig — hon själv skulle aldrig göra det därför, att sedan hon sagt mig, att hon föraktade och skämdes för mig, gick hon åstad och skänkte sitt hjärta till den föraktlige och gifte sig med oduglingen.

— Vilken låghet! Men om hon skymfar dig, kom då till mig, så skall jag försvara dig.

— Jag ser ut som jag behövde det, är det icke så? sade Laurie i det han steg upp och antog en imponerande min, som dock hastigt övergick till hänförelse, då han fick höra Amys röst ropa:

— Var är hon? Var är min kära, gamla Hanna?

Hela familjen troppade nu in, och var och en blev på nytt omfamnad och kysst, och efter flera fåfänga försök fingo de tre resenärerna äntligen sätta sig ned för att med förtjusning låta beskåda sig. Mr Laurence var lika frisk och glad som vanligt och hade profiterat — lika mycket som någon av de andra — utav sin utländska resa; ty knarrigheten tycktes nästan vara alldeles borta, och den gammaldags artigheten hade fått en ytterligare polityr, som gjorde den behagligare än någonsin. Det kändes så gott att se honom med strålande ögon betrakta »sina barn», som han kallade det unga paret; och det var ännu vackrare att se Amy visa honom en dotterlig kärlek och uppmärksamhet, som fullkomligt vann hans gamla hjärta; men bäst av allt var det att se Laurie ständigt gå omkring dessa två, liksom han aldrig kunnat tröttna att njuta av den vackra tavlan.

I samma ögonblick Margret fick se Amy, märkte hon, att hennes egen klänning icke hade parisersnitt — att unga mrs Moffat skulle bli alldeles fördunklad av unga mrs Laurence, och att hennes nåd ända igenom var ett särdeles elegant och behagligt fruntimmer. Då Hanna mönstrade paret, tänkte hon: Vad de taga sig bra ut tillsammans! Jag hade allt rätt, och Laurie hade nu funnit den sköna, behagliga flicka, som bättre passar för hans hem än den klumpiga gamla Hanna, och som skall bli hans stolthet i stället för hans plåga. Mrs March och hennes man nickade och smålogo åt varandra med lyckliga ansikten, ty de sågo nu, att deras yngsta dotter hade handlat klokt icke blott i världsliga ting, utan även däri, att hon tillvunnit sig en skatt av kärlek, förtroende och lycka.

Amys ansikte återspeglade denna sunda glädje, som är ett tecken till ett fridfullt hjärta, hennes röst hade fått ett uttryck av innerlighet och ömhet, och hennes kalla, stela hållning hade övergått till en mild värdighet, som var både kvinnlig och intagande. Ingen tillgjordhet störde den, och den behagliga enkelheten i hennes sätt var mera tilldragande än både skönhet och grace; ty den gav henne denna omisskännliga prägel av sann kvinnlig nobless, som hon alltid hade eftersträvat.

— Kärleken har gjort mycket för vår lilla flicka, sade modern sakta.

— Hon har hela sitt liv haft ett gott exempel för ögonen, min älskade hustru, viskade mr March tillbaka med en kärleksfull blick på det fårade ansiktet och gråa huvudet bredvid honom.

Daisy kunde omöjligt taga ögonen från sin »vattra tant» och höll sig som en liten knähund intill den underbara borgfrun, som var så full av tjusande behag. Demi dröjde litet och beskådade först noga sina nya släktingar, innan han kunde förmå sig att låta muta sig till vänskap genom en lång rad av träbjörnar, som erbjödos honom, men Laurie, som visste, huru han skulle taga honom, gick emot honom och sade:

— Unge man, då jag första gången hade den äran att göra er bekantskap, slog ni mig i ansiktet, nu begär jag upprättelse av eder, ty jag hoppas, att ni är en gentleman! och därvid började den långe onkeln att kasta, leka och rasa med den lille nevön på ett sätt som skadade hans filosofiska värdighet lika mycket, som den förtjuste hans barnasinne.

— Bevare mig väl, är hon inte klädd i siden ifrån topp till tå, och är det inte en uppfriskande syn att se henne sitta där så fin som en grannlåtsdocka och höra folk kalla vår lilla Amy »mrs Laurence»! mumlade gamla Elsa, som ej kunde underlåta att titt och ofta titta in, ifrån salen, där hon på det prydligaste dukade bordet.

O, vad de pratade! Först den ene, så den andre, och så alla på en gång, försökande att på en halvtimme berätta allt vad som hänt på tre år. Det var lycka, att det fanns te till hands för att åstadkomma en liten paus och skänka dem en smula förfriskning, ty de skulle blivit både hesa och utmattade om de hade fortsatt länge på detta vis. Vad det var för en lycklig procession, som nu tågade av till den lilla matsalen! Mr March förde stolt ut »mrs Laurence», och mrs March stödde sig lika stolt på »sin sons» arm; den gamle mr Laurence förde ut Hanna och viskade till henne: Nu måste du bli min flicka, och såg härvid bort åt det tomma hörnet vid eldstaden, vilket kom Hanna att med darrande läppar viska tillbaka: Jag skall försöka att fylla hennes plats, sir.

Tvillingarna hoppade ut efter de andra och njöto av den ädla friheten, ty alla voro så sysselsatta med de nykomna, att de blevo lämnade utan tillsyn och fingo följa sin egen goda vilja, och man kan vara säker om, att de visste att begagna sig av tillfället. Än stulo de sig till att smutta på teet och bita i en och annan pepparkaka eller skorpa, och för att råga måttet av sina överträdelser, smögo de bägge en liten frestande tårta i sina små förklädsfickor, där den smetade och smulade sig på det mest förrädiska vis. Belastade med det brottsliga medvetandet av de annekterade tårtorna och fruktande, att »mottej Hannas» skarpa blickar kunde genomtränga det tunna täcket av kambrik och merino, som skylde deras rov, höllo de små syndarna sig till »mofa», som lyckligtvis ej hade sina glasögon på sig. Amy, som fick lov att räcka till för alla liksom en annan läckerhet återvände till förmaket, stödd på pappa Laurences arm, de andra paren gingo som förut, och härigenom kom Hanna att bli utan kavaljer och måste gå ensam. Först brydde hon sig icke om det, ty hon dröjde litet för att besvara några av Elsas ivriga frågor.

— Skall miss Amy åka i eget ekipage och begagna allt det vackra silvret, som finns hos gamle herr Laurence?

— Mig skulle det inte förundra, om hon fick åka efter sex hästar, äta på guldservis och begagna diamanter och brysselspetsar i vardagslag. Teddy tycker ingenting vara gott nog åt henne, svarade Hanna med utomordentlig förnöjelse.

— Det är det inte heller! Ska det vara lungmos eller fiskbullar till kvällsvard? frågade Elsa, som helt förståndigt förenade poesi och prosa.

— Det gör mig detsamma, svarade Hanna och stängde dörren, ty detta nya ämne var för tillfället alls icke överensstämmande med hennes sinnesstämning. Hon stod ett ögonblick och såg efter det övriga sällskapet, som försvann uppför trappan, och då Demis korta, rutiga ben svävade uppför sista trappsteget, överföll henne plötsligt en sådan känsla av ensamhet, att hon med tårfyllda ögon såg sig omkring liksom för att söka sig något stöd, ty även Teddy hade övergivit henne. Om hon hade vetat, vilken födelsedagspresent kom henne närmare för var minut, skulle hon icke ha sagt till sig själv: Jag skall gråta ut litet då jag lägger mig, ty nu duger det inte att vara pjunkig. Sedan strök hon med handen över ögonen, ty hon hade den slarviga ovanan att aldrig veta, var hennes näsduk var, och hon hade just lyckats taga på sig en leende min, då det hördes en knackning på förstudörren.

Hon öppnade den med gästfri skyndsamhet, men studsade tillbaka, liksom om ett spöke ånyo hade överraskat henne, ty där stod en stor, skäggig man, vars ansikte strålade emot henne i mörkret som en midnattssol.

— Å, mr Bhaer, vad jag är glad att få se er! utropade Hanna i det hon fattade tag i honom liksom hon fruktat, att natten skulle uppsluka honom, innan hon fick honom in.

— Och jag att få se er, miss March; men nej, ni hafa kalas — och professorn tystnade då ljudet av röster och dansande fötter hördes ned till dem.

— Nej, det hava vi icke — det är blott familjen. Mina syskon hava just kommit hem, och vi äro alla så lyckliga. Kom in och deltag i glädjen!

Fastän mr Bhaer var en mycket sällskaplig man, tror jag likväl, att han gärna skulle ha gått sin väg och kommit igen en annan dag, men huru skulle han kunnat göra detta, då Hanna stängde dörren efter honom och tog ifrån honom hans hatt? Kanske ock att hennes ansikte hade någon del i saken, ty hon glömde att dölja sin glädje över att se honom, och visade den med en öppenhet, som var alldeles oemotståndlig för den ensamme mannen, vars emottagande långt översteg hans djärvaste förhoppningar.

— Ifall jag icke blir monsieur De Trop, så skulle jag gärna vilja se dem alla. Ni hafa varit sjuk, min vän?

Han framställde denna fråga helt plötsligt, ty då Hanna hängde upp hans rock, föll ljuset på hennes ansikte och han märkte förändringen däri.

— Icke sjuk, men jag har varit trött och bedrövad. Vi hava haft sorg, sedan jag sist såg er.

— Ack ja, jag vet det! Mitt hjärta var bedrövat för er, då jag hörde det, och han tryckte åter hennes hand med ett så deltagande utseende, att Hanna kände, som om ingen tröst skulle kunnat vara ljuvare än blicken ur dessa vänliga ögon och tryckningen av denna stora, varma hand.

— Pappa, mamma, detta är min vän, professor Bhaer, sade hon med ett utseende och en ton av en sådan okuvlig glädje och stolthet, att hon lika gärna kunde ha hälsat dem med pukor och trumpeter.

Om främlingen hade haft några tvivel angående det mottagande han skulle röna, så blevo de genast skingrade genom det hjärtliga sätt, varpå han blev välkomnad. Alla mottogo honom vänligt för Hannas skull först, men det dröjde ej länge innan de tyckte om honom för hans egen skull, ty han förde med sig den talisman, som öppnar alla hjärtan; och dessa enkla människor blevo genast intagna av honom och kände ännu större vänskap för honom, just för det han var fattig; ty fattigdomen förädlar dem, som höja sig över den, och är den säkraste nyckel till verkligt gästfria sinnen. Mr Bhaer satt och såg sig omkring med minen hos en resande, som knackat på en främmande dörr, och, då den öppnats, funnit sig hemma. Barnen drogos till honom liksom bin till en honungkruka, installerade sig en på vardera knäet och lyckades fängsla honom genom att plundra hans fickor, rycka i hans skägg och med ungdomlig djärvhet söka reda på hans klocka. Damerna telegraferade om sin belåtenhet till varandra, och mr March, som funnit en besläktad ande, öppnade till sin gästs förfogande sina mest utvalda förråd, under det den tyste John lyssnade och njöt av samtalet utan att säga ett ord, och mr Laurence fann det omöjligt att somna.

Om Hanna icke hade varit så helt och hållet upptagen på annat håll, skulle Lauries uppförande ha roat henne; ty en svag anstrykning, icke av svartsjuka, men någonting liknande misstanke, kom denne gentleman att hålla sig på avstånd i början och med broderlig försiktighet observera den nykomne. Men detta räckte icke länge, ty mot sin vilja blev han intresserad och, innan han visste ordet av, hade han blivit indragen i cirkeln. Då mr Bhaer kom i sin rätta atmosfär blev han vältalig och högst tilldragande; han ställde sällan sitt tal till Laurie, men såg ofta på honom, och en skugga gick då över hans ansikte, liksom hade han saknat sin egen förlorade ungdom, då han såg den unge mannen i sin ålders vår. Sedan fäste han sina ögon på Hanna med ett så längtansfullt uttryck, att hon säkert skulle besvarat hans stumma fråga, ifall hon hade sett den. Men Hanna fick lov att taga vara på sina egna ögon, och, som hon kände, att hon icke kunde lita på dem, höll hon dem försiktigt fästa på den lilla strumpan, som hon, lik ett mönster för ogifta tanter, höll på att sticka.

Hon kunde dock ej underlåta att då och då förfriska sig med en förstulen blick, och dessa hennes ögonkast visade henne flera gynnsamma tecken. Mr Bhaers ansikte hade förlorat sitt frånvarande utseende och såg nu särdeles livat och intresserat ut, vilket gjorde, att Hanna tyckte, att han såg riktigt ung och bra ut, och glömde att jämföra honom med Laurie, vilket hon alltid brukade, göra med främmande herrar — vanligen till deras stora nackdel. I detta ögonblick såg professorn riktigt inspirerad ut, och detta oaktat samtalet rörde sig kring de gamles sätt att begrava, vilket just icke kunde anses för något särdeles muntrande ämne. Hanna strålade av triumf, då Teddys skäl blevo kullkastade, och hon tänkte för sig själv, då hon såg faderns intresserade utseende: Vad han skulle njuta av att dagligen ha en sådan man att tala med som min professor. Dessutom var professorn klädd i spritt nya svarta kläder, vilket kom honom att se mera gentlemannalik ut än någonsin. Hans buskiga hår var nu kortklippt och omsorgsfullt borstat, men det fick icke länge ligga i ordning, ty då han blev riktigt livad, strök han upp det på sitt vanliga löjliga sätt, och Hanna tyckte bättre om att se det stå rakt upp i vädret, än ligga slätt, ty hon tyckte att hans vackra panna därigenom fick ett så imponerande utseende. Den kära Hanna! Vad hon upphöjde denne fule man, under det hon satt där och stickade så tyst och stilla, men likväl lät hon icke någonting undgå sig — inte ens den omständigheten, att mr Bhaer verkligen hade guldknappar i sina bländvita manschetter.

— Den käre, gamle professorn, han hade icke kunnat pryda sig med mera omsorg, om han hade tänkt gå åstad att fria! sade Hanna till sig själv, och härvid uppstod en plötslig tanke, som kom henne att rodna så förskräckligt, att hon med flit släppte nystanet och gick att taga upp det för att dölja sitt ansikte.

Men hennes manöver lyckades icke så väl, som hon väntat, ty fastän just i farten att tända eld på ett bål, släppte professorn, bildlikt talat, sin fackla och gjorde en dykning efter det lilla blå nystanet. Naturligtvis slogo de häftigt ihop sina huvuden, sågo stjärnor, och bägge sprungo upp rodnande och skrattande, utan nystanet och återtogo sina platser, önskande att de aldrig hade lämnat dem.

Ingen visste vart kvällen tog vägen, ty Elsa hade behändigt och i god tid avlägsnat barnen, nickande som två röda vallmoknoppar, och mr Laurence gick även tidigt hem för att vila. De andra sutto omkring elden och språkade utan att på minsta sätt bry sig om tidens flykt, förrän Margrets moderliga hjärta hastigt fick den starkaste övertygelse om, att Daisy fallit ur sängen och Demi tänt eld på sin nattdräkt, vilket kom henne att resa sig för att gå.

— Vi måste ha oss en sång på vårt gamla goda sätt, ty nu äro vi återigen alla samlade, sade Hanna, som kände att det skulle göra henne gott att i sång få giva luft åt sin själs jublande känslor.

De voro icke där alla, men ingen ansåg dock Hannas ord tanklösa eller osanna, ty Betty tycktes ännu vara ibland dem — en fridfull, osynlig närvaro, men som var dem kärare än någonsin, emedan döden icke förmått bryta det familjeband, som kärleken gjort oupplösligt. Den lilla stolen stod på sin gamla plats, den väl ordnade sykorgen, vari det arbete låg, som lämnats ofullbordat då nålen blev för tung, fanns på sin vanliga hylla, det kära pianot, som nu sällan blev vidrört, hade icke blivit flyttat, och, framför allt, Bettys lugna leende ansikte såg ned på dem och tycktes säga: »Var lyckliga! Jag är här!»

— Spela någonting, Amy; låt dem höra vilka stora framsteg du gjort, sade Laurie med förlåtlig stolthet till sin lovande elev.

Men Amy viskade med tårfyllda ögon, i det hon vände på den urblekta pianostolen:

— Icke nu, älskade, i afton kan jag icke lysa med min skicklighet.

Men hon lyste med någonting bättre än talang och skicklighet, ty hon sjöng Bettys sång med en ljuv innerlighet i sin röst, som den bäste läraren icke skulle kunnat lära henne, och rörde sina åhörares hjärtan med en starkare makt, än någon annan inspiration skulle kunnat giva henne. Det var mycket tyst i rummet, då hennes klara stämma vid de sista stroferna av Bettys älsklingshymn plötsligt blev otydlig, ty det blev henne mycket svårt att säga:

»Jorden har ej någon sorg, som himlen ej kan hela,»

och hon lutade sig mot sin man, med en känsla av att hennes välkomsthälsning i hemmet icke var riktigt fullkomlig utan Bettys kyss.

— Nu måste vi sluta med »Mignons sång», som mr Bhaer sjunger, sade Hanna innan tystnaden hunnit bli plågsam, och mr Bhaer klarade sin strupe med ett förnöjt »hm», gick bort till vrån där Hanna stod, och sade:

— Vill ni sjunga med mig? Vi sjunga så bra tillsammans.

Detta var, i förbigående sagt, en liten artig lögn, ty Hanna hade icke mera begrepp om musik än en gräshoppa, men hon skulle ha samtyckt, om han än hade föreslagit henne att sjunga en hel opera, och i sin hänryckning drillat på med fullkomligt åsidosättande av både takt och ton. Men det betydde föga, ty mr Bhaer sjöng mycket bra, och snart övergick Hanna till ett sakta gnolande, på det hon skulle höra den metallrena rösten, som tycktes sjunga för henne ensam.

»Kennst du das Land wo die Orangen blühen?»

Denna strof brukade vara professorns förtjusning, ty »das Land» betydde för honom Tyskland, men nu tycktes han dröja med särdeles värme och innerlighet vid orden:

»Dit, o dit ville jag med dig, o, min älskade, gå!»

Och en av åhörarna blev så hänförd av den ömma inbjudningen, att hon längtade att få säga, att hon kände detta land och glatt skulle följa honom dit, när han ville.

Sången ansågs ha gjort lycka, och sångaren drog sig blygsamt tillbaka, höljd med lagrar. Men några minuter därefter glömde han alldeles bort sig och stod och stirrade på Amy, då hon knöt på sig hatten, ty hon hade blivit presenterad som »min syster», och ingen hade kallat henne vid hennes tillnamn, sedan han kom. Men han blev ännu mera häpen, då Laurie, när han tog avsked, på sitt mest artiga sätt sade:

— Min hustru och jag äro glada att ha gjort er bekantskap och be er vara så god och komma ihåg, att ni alltid skall vara hjärtligt välkommen hos oss.

Professorn tackade honom med sådan hjärtlighet och såg plötsligt så strålande och förnöjd ut, att Laurie tyckte, han var den mest angenäme och underhållande gamle professor, han någonsin träffat.

— Jag skall också gå, men jag kommer gärna igen, om ni vill ge mig tillåtelse, bästa fru, ty en liten affär i staden håller mig kvar här några dagar.

Han talade med mrs March, men han såg på Hanna, och moderns röst gav ett lika hjärtligt samtycke som dotterns ögon; ty mrs March var icke så blind för sina barns intressen, som mrs Moffat förmodade.

— Jag tror, att han är en mycket lärd man, anmärkte mr March med lugn tillfredsställelse, där han satt framför elden, sedan den siste gästen var gången.

— Jag är övertygad, att han är en mycket god man, sade mrs March med avgjort gillande, under det hon drog upp klockan.

— Jag var säker att ni skulle tycka om honom, var allt vad Hanna yttrade, då hon smög sig bort för att gå till sängs.

Hon undrade vad det var för en affär, som fört mr Bhaer till staden, och slutligen kom hon till det resultat, att han hade fått någon stor utmärkelse, men att han hade varit för blygsam att nämna denna omständighet. Om hon hade sett hans ansikte, då han väl kommit upp på sitt rum och huru han betraktade porträttet av en ung dam, med mycket strängt och stelt utseende, mycket rikt hår och som tycktes dystert blicka in i det tillkommande, skulle detta kanske kastat något ljus över saken, isynnerhet då han släckte gasen och i mörkret kysste porträttet.