Vandring i Wermlands elfdal/Kapitel 11

←  I Bogens Finnskog.

Vandring i Wermlands elfdal av Maximilian Axelson Från Bogen genom Lekvattnets och Fryksände socknar till Hvitsand.

Några dagar i Säterskogen.  →

XI.
Från Bogen genom Lekvattnets och Fryksände socknar till Hvitsand.

I den högländta trakten öster om Mitandersfors gjordes ett hastigt besök i Bengtstorps finngård. Jag bekom der en lång, platt runstaf, skuren i sednare hälften af 1700:talet, men utan synnerligt stor konstfärdighet I samma bostad, der denne lemnades, visade man mig ett långt bord, som var förfärdigadt 1711 och likväl ännu i ganska godt skick.

Från Bengtstorp kom jag genom två djupa dalar och förbi två sjöar och en skogskärn, Jappinen kallad, till Spättungen. I denna gård hade man också nyligen haft en runstaf, men denna troddes vara förkommen, då ny rökstuga under förra sommaren här uppbyggdes. Stället hade fordom fyra bostäder, men nu finnas der blott två. Orsaken till denna minskning sades vara den att ”fläckfebern” här något år så hårdt grasserat, att 22 lik derunder blifvit afförda från gården. Detta skulle ha inträffat under en viss Jan Sigfridssons (född 1739) barndom, och således i medlet af förra århundradet.

Vandringen i dessa nejder var högst besvärlig; ty om också icke, (som nu var händelsen,) ett långvarigt regnande i sin mån bidragit att försämra vägen, så hade denna ändå varit en bland de sämre man kunnat färdas på. Och likväl påstod man, att vi här hade en riktig kärrväg för oss. Om så var, måste man på den begagna rätt konstiga kärror. Ty denna så kallade kärrväg var intet annat än en vanlig skogsstig, än öfverdragen med ett nät af trädrötter, än uppfylld af stenar, klippor och vattenrika gropar, — en stig, der vandraren ömsom måste klättra utöfver, ömsom krypa inunder några här och der ikullfallna trädstammar, och der slutligen grenar och qvistar från de å sidorna stående träden förtroligt mötte hvarandra midt för hans näsa. Till dessa olägenheter kom också den, att den vägvisare, jag från Bengtstorp erhållit, sjelf aldrig varit längre på detta håll än i Spättungen, hvarföre vi bortom denna gård flera gånger fingo fråga oss fram, och, när ingen menniska var att anträffa, gissa oss till rätta leden.

Ormhöjden hette ett af de ställen, vi härunder besökte — en otreflig rökstuga, men vackert omgifven af löfträd och med utsigt öfver den lilla sjön Rikkoinen. En skinntorr käring kom oss der till mötes, och på gjord förfrågan, huru vi härifrån skulle gå, för att komma rätt till Lekvattnet, svarade hon fnurrigt, att vi kunde gå ”hvilken väg vi ville.” Vi följde detta förträffliga råd och gingo vidare i den ödsliga nejden.

Ett ymnigt regn hindrade oss emellertid att komma särdeles fort framåt, enär vi, för att undvika detta opåkallade duschbad, esomoftast sökte skygd under de yfviga granarne. ”Skogen är fattig mans tröja”, säger ordspråket; — i dag blef den äfven fattig mans paraply.

Men vedermödan tog omsider en ända. Öfver de steniga ovägsamma höjderna och genom de sanka dalgångar, der vi på skröpliga kafvelbroar bokstafligen balancerade ess fram, sågo vi slutligen från en bergshöjd en dal, vida djupare än den vi hitintills genomvandrat, och å dess botten en sjö och en större elf. En splitterny kyrka, reste sig vid sjöns strand och talrika bostäder lågo, tätt sammanträngda, hela dalen utåt.

Men hvart man än såg var denna dal kringgärdad af höga bergsbygder. Å dessa syntes väl här och der den mörka barrskogen; men svedjeråg och gröna ängsmarker lyste också vackert fram deremellan. Denna intagande nejd var Lekvattnets Finnbygd.

Sedan jag behörigen hvilat ut efter denna dags färd, den jag för mycket godt ej velat göra om igen, begaf jag mig följande morgon i god tid ut på forskningar i trakten. Promenaden gick först öster om elfven, (samma Rottna-elf, som genom Gräsmark och Sunne strömmar ut i Fryken,) och större delen af förmiddagen upptogs af besök i de gårdar, som här passerades. Mycket var der ej att inhemta; men dock något, nemligen om de nuvarande innevånarnes förfäder.

Det första hemman som, enligt dessa sägner, i Lekvattnet blef bygdt, var Lukanen, troligen så kalladt efter Finnen Leukoinen, som här först slog sig ned. Man talar om att flera utvandrare samtidigt med honom anländt till orten, men att de alla hitkommit ”gående norrifrån kring en hafsvik — en färd af 300 mil” Dessa emigranter medförde äfven en prest, hvilken sedermera här bodde och dog å Käckstorps egor. Ett stenrös efter hans bostad visas än i dag, 1/8 mil nordost ifrån kyrkan, vid den så kallade ”Prestbäcken”.

Vid hvad tid den första kolonisten slagit sig ned i socknen kan ej bestämdt uppgifvas, men troligt är att det inträffat allrasist under sednare hälften af 1600:talet. En temligen god ledning kan i detta fall fås af efterföljande slägtregister, som blifvit uppsatt efter flera af de äldres sammanstämmande uppgifter. Enligt detta var Mihko Kähköile den förste som byggde i Käckstorp. Från honom härstammade i rätt nedstigande led:

Per Mickelson.

Erik Persson,
(omkring 80 år gammal).

Jan Ersson,
(f. 1747, † 1824, fader till 12 barn).

Erik Jansson,
(N. v. åbo i Mellan-Käckstorp, f. 1793),

Sedan jag fått nyss anförda uppgifter på papperet, styrdes kosan åt den nya kyrkan, den första, man i Lekvattnet bestått sig. På vägen dit mötte jag en hustru med sitt barn på ryggen. Jag tilltalade henne och fick då veta, att hon varit på besök hos sin gamle far, hvilken låg illa plågad af ”tråtsjukan”^[1]. Qvinnan sade sig förgäfves ha försökt att få köpa ett halft qvarter bränvin åt den gamle, emedan denne allsintet ville förtära. Hon ansåg visserligen att detta ej kunde återställa den sjuke; men ”det skulle allt göra godt, om han åtminstone kunde få något i sej.” Kort efter skiljsmessan från denna qvinna anlände jag till kyrkan.

Man hade vid den ännu åtskilligt arbete igen; men så mycket kunde dock redan synas, att denna byggnad alls icke var något mästarverk. Isynnerhet såg tornet med sin lanterna särdeles platt och oproportionerligt ut.

Byggnaderna här i trakten börja redan blifva något på Fryksdals- eller Elfdals-maneret; — man har visserligen ännu ”rökstugor”, men dessa inrättade med både ”kåfve” och ”spisstuga” — (den sednare svarande mot Elfdalingens ”nystuga” eller Fryksdalingens ”ytterstuga”). Härtill komma också vanligen ”bad”- och ”kokstuga”. I sistnämnde hus, som har 1 eller högst 2 kamrar, bor man ofta om sommaren.

Der finnes vanligen en myckenhet af kärl och andra husgerådssaker uppradade, och jag har någorstädes i ett ganska litet kokhus räknat ända till 30 à 40 trädkärl.

Inne i den vanliga rökstugan ser det här ut som annorstädes i dylika rum. Någon mindre olikhet torde dock förefinnas, t. ex. vid de vaggor, man i Lekvattnet brukar, hvilka, då de ej rätt ooh slätt äro vanliga baktråg, fullkomligt motsvara Dalkarlarnes ”dinglor”. Kanske är det också en egenhet för denna ort, att man i lägerstaden mycket allmänt brukar en dyna, öfverdragen med kalfskinn.

Vid inträdet i dessa bostäder helsas man ej, såsom eljest i Finnskogen, med det förtroliga Du; — Han eller Ni är mest brukligt^[2].

Stor förvåning väckes alltid vid en främmandes ankomst, (nemligen om denne är af herreklassen,) och svårt har man att tro, det en sådan utan högst vigtiga skäl kommit att besöka dessa ovägsamma bygder. Bland de första frågor, som husbonde eller matmoder då ger, är denna ovilkorligen en: ”Hvarifrån ä’ Han?” — Och när man derpå fått reda och ändtligen hlifvit öfvertygad, att man i främlingen ej har någon fiende eller eljest vådlig person — då har denne det välvilligaste bemötande, den största tjenstaktighet att påräkna. Ty hvar Finnen fäst sitt bo, der kan man också vara viss att gästfriheten är hemmastadd.

Mycket ”husfolk” går här ut och in; ty på fattiga finnes alltid godt förråd. Den olyckliga lotten, att hos andra tigga sitt bröd för dagen, kallar Finnen att "gå på verlden”^[3] — ett uttryck, hvilket, i berättarens tycke, låter oändligt mer sorgset och öfvergifvet än det i andra orter, brukliga: ”gå på bygden”.

Äfven de någorlunda bergade hafva här just icke så fet kost att lefva på. En mycket vanlig rätt är ”Survälling”, sålunda tillredd, att vatten och mjöl först kokas till välling, hvarefter sur mjölk påhälles.

Bröd af oblandad säd får man ej mångenstädes äta, och det torde kanske interessera att här få en förteckning öfver de olika slags nödbröd, man i Wermlands fattigaste bygder måste använda. Uppgiften härom förskrifver sig visserligen från norra orterna, men är troligen tillämplig på hela Finnskogen. De olika brödslagen upptagas efter en ordning, som utvisar deras olika godhet.

1. Dråsebröd, det yppersta nödbrödet, tillredt af agnar och säd tillsammans.
2. Hackbröd, till hvilket hela axet och hälften af halmen tages.
3. Islandsmossebröd, af följande tillredning. Islands -eller ”Bröd-mossa” renplockas, lägges i ett trädkärl, hvari sedan hälles het klarlut, för att borttaga besksmaken. När detta fått stå ute ett dygn, aftappas luten och kallt vatten påöses samt utbytes mot nytt, en gång dagligen i 5 dygn. Efter 6 dagar är mossan färdig, att med tillsats af (vanligen) hafremjöl bakas till bröd. (ibland kokas den också upp i mjölk, saltas och ätes som gröt.)
4. Sälglöfbröd, af sälgträdets löf, som vid midsommar uppsamlas i korgar, torkas i sol och å badstuga, males och bakas med ⅓ à ¼ sädesmjöl (vanligast hafra eller korn).
5. Homrebröd, af linplantans fröhylsor, i sol och å badstuga torkade samt bakade med samma tillsats af sädesmjöl, som föregående brödsort.
6. Barkbröd. Barken soltorkas, tröskas samt torkas på nytt i badstuga (1 à 1 ½ dygn). Derefter malen lägges den i kärl och påöses vatten, hvilket, under 5 à 6 dygn, dagligen ombytes. Korn- eller hafremjöl tillsättes nu, till en tredjedel eller, högst, hälften, hvarefter bakningen försiggår.
7. Benbröd, af först urkokta, derefter krossade och i badstuga torkade ben, hvilka slutligen, förmalda, erhålla den vanliga, sparsamma tillsatsen af sädesmjöl.
8. Syrgräsbröd, af syrgräsknoppar, hvilka soltorkas, hackas och ytterligare i badstuga torkas, malas och uppblandas, vanligast, med kornmjöl.
9. Gräsbröd, helst af ungt gräs, med vanlig tillsats af sädesmjöl.
10. Halmbröd, sålunda tillredt, att nedra delen af halmen skäres fin som hackelse, torkas, males och erhåller vanlig tillsats af sädesmjöl.
11. Agnbröd, af agnar, hvilka siktas och i badstuga torkas samt derefter uppblandas med en ringa portion mjöl.
12. Grönbröd. Ljung eller så kallad ”Grön” aftages med handskära, hackas, torkas i badstuga och gifver, förmalen och tillsatt med vanlig mjölqvantitet, det allra sämsta nödbrödet näst efter så kallad
13. Barksöbb, ett brödslag, som bakas tjockare än något af de förut nämnda, och detta af det skäl, att det består — endast af bark.

Kommer du en dag i Finnens stuga och måltidstimman är inne, så skall du måhända få se, huru husmodren der med en knif sönderstyckar den hårda ”barksöbben”, att barnen kunna äta den till den sura mjölken eller den svarta vattenvällingen. — Skynda dig sedan hem till ditt eget välförsedda bord och, ifall din mensklighet blifvit väckt och du känner gråten stå dig i halsen, så skölj ned den med ett glas portvin eller madeira — det är ju icke modernt att vara sentimental!

Men vi återgå nu till den afbrutna reseskildringen, och som fortsättning derå må här ytterligare förtäljas, att vandraren från Lekvattnets kyrka drog vesterut, upp till en gård, der det i dag hölls egodelningsrätt. Han kom här snart i samspråk med förrättningsmännen på stället, hvarefter samtalet inom kort hvälfde sig kring Finnfolket. En af sällskapet var domhafvanden i norra Wermland, och denne lofordade högt Finnarnes karakter, synnerligen deras ärlighet. Som bevis på huru stort förtroende man satte till denna deras bygd, anfördes, att härvarande förrättningsmän öfver natten haft större delen af sina medförda effekter för öppna dörrar.

Här hade också ingenting blifvit förskingradt, icke en gång innehållet af en butelj rumpunsch, ehuru denne en hel dag stått öppen i en snickareverkstad, der många menniskor gått ut och in.

Egaren till denna butelj hade kort förut i Svenskbygden låtit densamma öfver en natt ligga qvar i karriolen, men detta experiment hade då aflupit så, att hälften af punschen om morgonen var urdrucken.

---

När egodelningsförrättarne bröto upp från Lekvattnet, gjorde jag dem sällskap, så mycket hellre som Häradshöfdingen varit nog välvillig att tillbjuda mig en plats i sitt åkdon. — Vi foro fram på en rätt god landsväg, (hvilken går hela socknen igenom ända upp till riksgränsen,) och kommo öfverens om, att det var en rätt skön nejd vi passerade. Lekvattnets dalgång med sin sjö och Rottnaelf påminner något om Öfra Elfdalen, (Ny och Dalby,) men skulle göra det ännu mer, om dess vattendrag vore bredare och dess omgifvande berg högre.

Der vägen tar af åt Östmark skiljdes jag från mitt angenäma sällskap och for nu med en Häradsdomare eller något dylikt vidare i

Fryksände Socken.

En vacker nejd; men den har också stort rykte om sig. Hvem (åtminstone i Wermland) har icke t. ex. hört omtalas det sköna Thorsby — detta ståtliga jernbruk i närheten af öfre Frykensjön? Och Fryksände kyrka, sedan på sin fria höjd och med de skönaste vyer, hvart man vill se, eller dess prestgård, der nere vid den vackra viken?

Thorsby besökte jag först. Utsigten derifrån är just icke åt alla håll (t. ex. mot vester) så särdeles utmärkt, men så mycket mer åt de öfriga. De talrika bruksbyggnaderna, kyrkan och prestgården och en mängd andra ställen äro ditåt synliga — äfven en god del af Frykensjön.

Men straxt nedom gården ha vi en sval park, och der är oss visst ännu bättre att vara. De lummiga träden hvälfva der sitt gröna tält utöfver oss, och stå varnande mot den heta sommarsolen. Och vilja vi här ännu mer svalka oss med en god dryck, så behöfves ej någon Moses-staf att mana den fram med ur hälleberget. Flera källor bjuda oss frivilligt sina kalla, men ändå förföriska munnar — och efter behag smaka vi der ett rent, obemängdt, eller ett mineralblandadt vatten. — Längst ned i parken se vi på afstånd Thorsby-elfven med ett präktigt fall, hvilket, liksom mången annan skönhet, gör mycket väsen af sig.

Nog om parken. Det må nu berättas, att jag från den gjorde en ny visit på herregården hos Löjtnant Melander, en gammal älskare af antiqviteter. Han hade flera sådane samlade i sitt rum. Bland dessa må anmärkas en runstaf^[4] hvarå siffrorna 14.. sågos inskurna; alla runor och figurer för öfrigt med mycken omsorg utarbetade. Ett fynd ur jorden var en knif, hvars väl arbetade messingsskaft föreställde en man med en kort bössa på armen. Det märkvärdigaste i hela samlingen var visserligen ett gammalt helgonskåp (altare portatile), hvilket förskref sig från en bondgård i Öfra Östmark. Denna raritet var Löjtnanten nog artig att förära mig.

Ifrån nyssnämnde Östmarks socken, (en bygd, der kuriositeter af mångfaldiga slag måtte finnas,) såg jag hos Bruksförvaltaren ännu en märkvärdighet, nemligen en ganska väl bibehållen hillebård.

I närheten af Thorsby besöktes äfven ett litet ställe vid namn Vestanvik, der man uppgifvit att något fynd för ett par år sedan blifvit gjordt.

Detta egde så till vida sin riktighet, att en af åboerna der, på första Maj 1847, i jorden anträffat en sak, som, enligt beskrifning, liknade ”ett halft grytlock af messing eller någon annan blank metall”; men detta fynd gjordes ej invid sjelfva Vestanvik, utan i det så kallade Notnäset — en långsmal holme vid Thorsby-elfvens utlopp i Fryken och straxt vester om Fryksände prestgård.

Notnäset är en högländt plats, numera alldeles öfvervext af låg barrskog och videbuskar, m. m.; men der man vid närmare undersökning påträffar en mängd, dels runda, synbarligen af menniskohand uppförda kullar, dels fördjupningar i marken, äfvenledes symetriskt rundade. Att de sednare äro sådane under den yngre hednatiden uppförda grafvar, deri en timrad byggnad först blifvit anbragt, är en tro, den jag dock ej med några bevis kan styrka. Så mycket säkrare är det deremot, att de nämnde kullarne varit förfäders grafvar — och förfäders, som lefvat under bränneålderns period. Tvenno af dessa högar hafva nemligen vid gräfning, ofvannämnde år 1847, befunnits innehålla, den ena kol och ben, den andre både dessa ämnen och derjemte den förut omtalade metallpjesen. För min räkning gjordes här ånyo en liten gräfning, hvarvid upphemtades, så väl kol och ben, som ock ett par skärfvor — synbarligen af den urna, man vid förra gräfningen anträffat på samma gång som det ofvannämnde metallstycket hittades. Om detta må slutligen tilläggas, att det vid nu anställd eftersökning omöjligen var att finna; men deremot upplyste man, att någon bekant här i orten flera gånger haft det med sig åt Carlstad, emedan man först trott, att det var af guld. Under dessa färder hade det troligen rent af förkommit.

Efter besöket vid Notnäset drog vandraren vidare mot norr och kom så genom en stor, öppen dal till Önnerud, der den lika städade, som hjertliga klockaren ingalunda gjorde Wermländska gästfriheten minsta heder.

Här erhölls upplysning om åtskilliga jordfynd, de flesta på sednare tider gjorda. De uppgifvas sålunda; 1:o I Önnerud, (hos ”Buskfolk”,^[5]) en stenyxa, så illa skadad, att större delen af hammaren jemte halfva skafthålet fattades; 2:o en groft arbetad yxa af blåaktig sten, något skadad å yxhammaren. Denna pjes hade under innevarande (1850 års) sommar blifvit funnen å klockaren Norbecks utbruk, vid vestra stranden af Hänsjöns sydligaste vik. Nära derintill, 3:o återigen en stenyxa, liten och särdeles fint arbetad, som det tycktes, af tälgsten; och 4:o i Önnerud, (åsen,) en på samma vis som N;o 1 skadad yxa och likasom denna af en hårdare stenart.

Ännu ett fynd, hvilket jag dook sjelf icke sett, omtalades, i Wadje, å Björnheden, der man sades förvara ”en halfrund sten med ett halft hål å midten ock liknande en half palt” (förmodligen också en stenyxa).

Äfven af ”lefvande fornlemningar” har man här ett och annat i behåll, t. ex. den gamla vidskepelsen. Sålunda hyser man i Fryksände, liksom i Dalby, ännu tron på ”Bergfolk” och sjelfva ”Berghunden” hör man också ibland skälla. Dock säges en dylik vantro numera vara i aftagande.

Men språket, har icke det också några lemningar från fordom? Förmodligen; men huru mycket förmår en resande uppfatta af det, i en nejd, der han blott uppehåller sig några få dagar.

Likväl kunna åtminstone ett par språkegenheter anföras. Den ena är den, att om en person erhållit något öknamn, t. ex. ”Stor-Ola”, så fortgår detta äfven till dess efterkommande. Om sålunda Stor-Olas son också heter Ola, så kallas denne ”Lille Stor-Ola”, och skulle äfven hans son nämnas Ola, så blir denne ”Lille Stor-Olas Ola”. ”Stor-Nisch” heter stamfadren för en annan slägt. Hans son Per kallas ”Stor-Nisch’ Per”, dennes son Jon: ”Stor-Nisch Per-Jon”, och dennes son Per slutligen ”Stor-Nisch Per-Jons Per”.

Men en annan egenhet, den visst ingen resenär lärer undgå att göra bekantskap med, är det esomoftast förekommande fråge-ordet ”Hånna, huru eller hvad? — ”Hånna sa’ J?” hör man oupphörligen eller der Han skall vara tilltalsord, ”Hånna sa’n?” eller rätt och slätt ”na’sa’n”, ja! någon gång till och med ”Nassan” uttaladt med lika tonvigt på båda vokalerna. Är det en ännu makligare person, man har för sig, så får man visserligen nöja sig med ännu mindre, nemligen ett hastigt framställt ”Na?” och detta alltid i en så grymtande ton, att man dervid börjar draga i betänkande, om det verkligen är en tvåfotad menniska, man har bredvid sig, och icke snarare ”en varelse på fyra.”

Emedlertid följde eller rättare förföljde mig bemälte ord ända upp i Hvitsand, der jag först ändtligen på Vägsjöfors bruk slapp att vidare höra det.

1. Har sitt namn af ”<sp>tråtna</sp>" = svullna.
2. Detta var också förhållandet redan i Bogen.
3. ”Ho kär på vahla!” hörde jag ofta utropas, både här och i norra Finnskogen.
4. I Helserud, ¾ mil vesterut, lärer också finnas en runstaf, denna från 1600-talet.
5. I Fryksände, äfvensom i Skoga, och åtskilliga andra orter äfven utom Wermland, tillägger man de olika bostäderna å ett hemman dylika namn med ändelsen "folk”, såsom ”Nischfolk”, ”Pettersfolk”, ”Torpfolk”, o. s. v.