Vandring i Wermlands elfdal/Kapitel 12
| ← Från Bogen genom Lekvattnets och Fryksände socknar till Hvitsand. |
|
I Gräsmarks, Gunnarskog och Eda. → |
XII.
Några dagar i Säterskogen.
Ett ställe med så egendomligt läge som Vägsjöfors är svårt att påträffa — och så vackert derjemte!
Två sjöar, Hvitsandsjön och Vägsjön, förenas genom ett sund eller elf. Österut en starkt sluttande höjd med löfträd, elf och talrika bruksbyggnader — ett stycke by eller köping. Öfverst en tvåmilaskog åt Elfdalen. Vesterut en mindre höjd och å den sjelfva herregården — en treflig bostad, till hälften gömd i sin trädgård. Der framom en stor gårdsplan, luftig och med vid utsigt öfver hela omnejden. Mot norr Hvitsands kyrka med sjö och berg af samma namn; men längst i vester, och dominerande hela landskapet, det mäktiga Hoffjellet[1] — detta troligen ett af provinsens högsta berg, åtminstone nog högt, att Wermlandsbeskrifvaren Björkman der ifrån kunnat se midnattssolen — ”i syne.”
Vägsjöfors eges af brukspatron Lyrholm, en man, hvars verksamhet på mer än ett sätt varit norra Wermland gagnelig. Flera väganläggningar och sjösänkningar m. m. hafva sålunda, hufvudsakligen genom hans åtgörande, blifvit verkställda.
Men Herr Lyrholm har äfven funnit sig interesserad af att studera provinsens folk, dess seder, sägner o. s. v., och för att hos honom komplettera de uppgifter härom, jag under mina vandringar redan gjort, kom jag nu till Vägsjöfors. Patronen var emedlertid för närvarande ej hemma — ocb ändå icke egentligen borta. Han befann sig nemligen i sin säterskog, en mil från herregården, i den så kallade Gårdsjösätern — en lägenhet, der han på gamledagarne med synnerlig förkärlek uppehåller sig. Dagen efter min ankomst till Vägsjöfors kom han dock på besök i hemmet, men detta helt kort, ty redan påföljande morgon styrdes kosan åter till den kära sätran. Jag följde honom då och såg under denna färd, för första gången i norra Wermland, i en riktigt storvext skog — höga, aktningsbjudande både timmer- och bjelkträd. Efter ett par timmars vandring upptäckte vi ändtligen högt uppe på en ås det efterlängtade Gårdsjöberget. Vi voro derefter snart framme, men funno här visserligen icke en vanlig liten säterbod, utan ett smånätt tvåvåningshus, der ståtliga elghorn, troféer, från mer än en liflig jagt, suto uppspikade mellan fönstren. Öfver ladugårdsdörren grinade deremot en björnskalle och ett varggap emot oss.
En blick utikring visade, att vi nu verkligen voro högt uppsatta; ty österut sågo vi långt in i Ny socken; i vester stod Hoffjellet för oss, men åt söder låg landskapet öppet långt, långt nedåt Fryken bygderna, der sjejfvaste Tossebergsklätten var synlig.
Gårdsjöberget var först ett finntorp, derefter en vanlig säterbod, till dess den nuvarande egaren bragte det i ett ännu bättre skick. Ganska kostsamma odlingar hafva af honom här blifvit företagna; och den i det längsta otacksamma myrjorden har så småningom för en ospard möda måst ge skördar i utbyte. Åker, ladugård och skog skatta gemensamt till patronens bord, ocb han kan der ofta bjuda sina gäster på en anrättning, hvarvid blott sätrans egna produkter förekomma. Endast af ost presenteras då flera olika slag, såsom den vanliga sötmjölksosten, den Wermländska sand- eller mesosten, och derjemte en förträfflig saltost, troligen fullt jemförlig med den på sednare tiden så mycket utskrikna ”bitterkesen samt slutligen så kallad "fråost” (af ”frå” = fradga, bildad genom afskumning från mesost-vasslan). Härtill komma bärsorter, olika efter årets tid, och fina sylter, hvaribland det delikataste hjortronsgelée. Björnkött och elgstek äro ej heller sällsyntheter; men huruvida dessa sednare alltid så bestämt förskrifva sig från Gårdsjöbergets område lamnas derhän.
Men ”mennisken lefver icke blott af bröd” — ej heller af björn- och elgstek allena; detta visste min värd alltför väl och bjöd mig derföre äfven själaspis, merändels i form af notiser och sägner om så väl närvarande förhållanden, som dem i fordna dagar. Af dessa hafva följande blifvit åt minnet bevarade.
Den äldsta af Hvitsands gårdar är troligen Öfverby. Gissningsvis är den från början ett utbruk under det urgamla Thorsby likasom man torde kunna antaga att det söder om nämnde stamgård belägna Utterby är. Öfverby är nemligen den öfre, det vill här säga den nordliga gården, och Utterby den yttre (”uttre”) eller sydliga.
Öfverby har två gånger blifvit brändt, troligen af sådane der röfvareskaror, vilka än gått på Norrska, än på Svenska sidan och utöfvat våld. Öfverbyboerna hafva vid nyssnämnde och dylika tillfällen alltid förhållit sig helt likgiltigt och ifrån bergen overksamt åsett, huru deras hus och hem blifvit plundrade och i aska laggda.
Wika håla heter en ännu befintlig bergsskrefva vid
Viggbosjön (södra Viggens ägor). Der hade röfvare fordom
tillhåll. Dessa finge länge ostörda plundra Hvitsandsboernas
hjordar, till dess de bestulne ändtligen en gång, på spårsnö,
uppsökte våldsverkarne i deras näste, hvilket då befanns
vara, till hälften en bergshåla, till hälften en af resvirke uppförd koja. Man höll nu som bäst på der att koka den
sist stulna kon. ”Här ä’ hett i Wika håla i dag,” —
sade en af käringarne derinne. ”Än hetare ska’ det bli!”
ropade då en röst utanför, och i samma ögonblick
tillbommades dörren. En af qvinnorna, som bar ett dibarn vid
bröstet, kastade detta genast ut genom gluggen, att
åtminstone det måtte bli räddadt. Men hämnarne utanför hade
ingen misskundsamhet. Barnet kastades tillbaka in i hålan,
bränsle upprestes tätt invid det der befintliga resvirket, och
derpå blef hela röfvarbandet, utan undantag, innebrändt.
Kring Killingerud, (en gård, som säges hafva sitt namn
af en qvinna från Kihl, Kihl-Ingrid kallad, hvilken här
först bosatt sig,) påstås äfven att röfvare någon gång
uppehållit sig. Dessa passade en gång på tillfälle, då folket
gick åt kyrkan, (troligen Fryksände,) och skickade dervid
först en käring att speja. Denna träffade endast en piga
på stället och var nog hederlig att varna denna för den
hotande faran. Tjenstfiickan kastade då en bibel under
sängen och en kopparkittel i brunnen. Straxt derpå kommo
plundrarne och borttogo allt hvad de påträffade; men bibel
och kittel blefvo räddade och äro ännu i dag i behåll.
Nu komma sägner om Finnarne. Heikki hette en man
af detta folk, hvilken först satte sig ned vid Aspe, men
derifrån blef af öfverbyboerna bortdrifven. Han högg då
Heikki-eller Häck-Fallet, hvilket åter gaf Öfverbyboerna anledning
att anfalla honom. Men när dessa, vid ankomsten till
nyssnämnde ”fall”, fingo se 18 yxor på marken och deraf drogo
den slutsatsen, att Heiki hade lika många hjelpare hos sig,
vände de förfärade åter och lemnade honom äfven för
framtiden i ro. Samma Heiki byggde också Rattsjöberget, en finngård, hvars rökstuga ännu är att skåda på en hög
bergspets mellan två sjöar.
Pål hette en annan finne. Denne bodde i Kärnberget,
norr om Hvitsand, och plägade tidt och ofta på norrska
sidan stjäla och plundra. Under ett af sina ströftåg kom
han en dag till ett rågfält, der ”Baggarne” dock för tillfället
voro tillstädes och skuro säden. Pål såg då från sitt
gömsle, att dessa hade en stor matsäck med sig på åkern, steg
dervid dristeliga fram till gärdesgården och började väsnas
och mumla som en björn. ”Dæveln gale mei, tror jeg ikke
björn ær paae skoven!” sade en af Baggarne då och steg
upp på en sten, att se sig ikring. I detsamma small Påls
skott, Baggen föll död ned och alla hans kamrater flydde.
Nu plundrade Pål tryggt deras förråd. Men hämnas skulle
man. Kom så en hop Baggar till Påls badstuga, kringrände
den och ropade med mycket väsen: ”ser du, Pål, nu ha vi
dej!” — Men Pål, som i pörtet egde flera bössor, skötte
dessa sjélf och lät hustrun med stenar från ugnen möta de
anfallande. ”Än har ni mej inte!” sade Pål modigt, och
fällde så mången norrman till jorden, hvarefter alla de
öfriga togo till flykten.
Det var icke blott den nyssnämnde Pål, som sålunda
gaf anledning att göra Finnarne illa beryktade; — om
nästan alla de första invandrarne af hans stam är det
berättadt, att de varit stora ogerningsmän, som för slem vinnings
skull begått hvad dåd som helst.
Som ett synnerligen framstående exempel härpå må anföras följande, hvilket icke blott i Hvitsand, utan ock å flera andra orter förtäljes.
En Finngubbe med sin son — heter det — såg en dag, då han med lodbössan, (Finnarnes vanliga vademecum,) ströfvade omkring i skogen, en vandringsman ligga sofvande invid stigen. Finnen grep genast till geväret ocb sköt den sofvande genom hufvudet. Derefter plundrade han liket. Mördaren fann då blott 8 styfver hos den döde. ”Det här var allt synd ändå, när han inte hade mer,” yttrade härvid sonen. — ”Åh fan,” svarade fadren, ”han va’ fäll åtminstone så god som en hjerpe, vet jag.”
Om sjelfva Vägsjöfors yttrade dess ägare sin förmodan,
att det mycket tidigt varit bebodt. För flera år tillbaka
blef Vägsjön der sänkt. Flera alnar föll dess yta och en
ny mark stod fram i dagen. I denna hittade man då, vid
anställd gräfning, en flintyxa, (såsom beskrifningen tycktes
tillkännagifva,) men då detta skedde under patronens egen
bortovaro, blef fyndet före hans återkomst både sönderbrutet
och förstördt[2].
Af ”lefvande” lemningar från forntiden är äfven här vidskepelsen en af de förnämsta. Troll och rå gå i Hvitsand ännu omkring på berg och i skog.
Trollen äro på fjellen ”mycket starka”, stundom får man der höra dem ropa till hvarandra:
”Kär grannqvinna mi’
Lån’ mej hopperdocka[3] di’,
Så ska’ du få smör på löfsa!”
Äfven ”skogsråa” är ej att förakta, och hennes gunst kan medföra mycken fördel. En sådan varelse kom en afton in till kolaren i hans koja; hon frös då och vände derföre ryggen mot eldstaden. Härvid mötte det obehag, att svansen, hvarmed dessa damer alltid äro försedda, blef synlig. Med oväntad belefvenhet sade kolaren då: ”jungfrun ska’ akta släpet!” — Detta grannlaga namn på trollets svans väckte dess största bevågenhet, och från den dagen gick kolarens mila alltid förträffligt.
Sjukdomar har man i Hvitsand af treslag: hufvudsjuka,
magsjuka och då ”det står i hela kroppen.” Vid dessas
botande är fatalismen särdeles framstående; — medikamenter
brukas föga, — är den sjuke ”öde för döden”, så hjelper
ingen mensklig bot — menar man.
Under samtal om nyssnämnde och dylika ämnen förgick tiden hastigt nog uppe i Gårdsjösätern, och först efter flera dagars vistande der, tog jag farväl af min gästfrie värd, och drog genom skogen tillbaka till Vägsjöfors. Men äfven detta vänliga ställe lemnades snart; och nu gick resan hastigt från Hvitsands pittoreska fjellbygd nedåt Fryksände.
I sistnämnde socken besöktes nu två ställen, dem jag på uppresan ej sett, nemligen de förtjusande Söderby och Svenneby, båda belägna invid öfre Frykens nordvestra strand.
Söderby kan i verklig naturskönhet sägas täfla med sjelfva Thorsby. Ställets läge påminner lifligt om landtgårdarne kring Hjo, i den sköna beryktade Guldkroken. Lysviks kyrka med närmaste trakt norrut visar mycket tycke af Grenna kyrka och Wetterns Visingsö, hvarjemte sjelfva Grenna-bergen här äfven tyckas hafva sin motsvarighet i höjderna uppom Östra Frykenstranden.
När jag från Svenneby styrde kosan vidare åt Gräsmark, blef det snart att taga farväl af de sköna, bebyggda nejderna, ty sedan ett par säterbodar här passerats, fanns det på hela 5 fjerdingsvägen ej en bostad. Idel skog och myra med dalar och höjder utan uppehåll. Och det enda sällskap som härunder bestods, var en tråkig och virrig skjutspojke, hvilken vanligen svarade både ja och nej till en och samma fråga. Hade han ej något af dessa beqväma svareord till hands, så blef det merändels i stället ett ”na?” eller ”nassan?”