Vintergrönt/Sången om Eyvind

←  Upprop

Vintergrönt av Carl David af Wirsén Sången om Eyvind

Hufvudbanéren  →

Sången om Eyvind.

I.

Månen göt på drifvans bäddar skimmerrik ett silfverstänk 
Och i vinterqvällen Eyvind gick från stugans trefna bänk,
Skarp och ren var aftonluften och på fästet dunkelblått
Vintergatan blek förtalde ett oändligt sagobrott.

Underbara röster locka pilten längre, längre fram,
Villare blef färden. Plötsligt stod han invid askens stam,
Stod vid gudars domarsäte, stod vid Urdarbrunnens våg,
Svanevingar såg han glimma, han de trenne Nornor såg.

Urd vid trädet segnat redan, Verdandi var blek och svag
Och en skälfva for som norrsken öfver hennes anletsdrag,
Skuld med stjärneklara ögon ensam herrlig var att se,
Spjut och sköld hon bar: hon ensam var valkyrja bland de tre.

Och hon talte: »pilt, jag bjuder dig till dåd och bardalarm,
Femtonåring, dig jag kallar, ty den unges hug är varm,
Många vänner mina systrar egt och ega kanske än,
Jag har få. Säg, vill du blifva, gosse, en af mina män?

Sjuk är världen. Idun sjönk till jordens innandömen ner,
Balders glans ej strålar vänligt öfver askens grenar mer,
Ej liksom i tidens morgon himlens andar hviska der,
Midgårdsormen slår med stjärten och i Helhem Balder är.

Under månens sal vi väfde, gyllne väfven väfde vi,
Men vid guldet nu jag tröttnat, stål jag väfver nu deri,
Fimbulvintern, Vigridsslätten, Ragnarök — så kallar jag
Mina trenne bästa trådar. Vore spunna de i dag!

Bättre brak af svärd och sköldar än en dåsig hvilas famn!
Bättre regn af spjut och pilar än en nesa utan namn!
Bäst, att alla krafter brottas! Desto förr för tro och hopp
Gimle skönare än solen morgonrodnande slås opp!

Vill du vara med att dråpligt mana fram den stora tid,
Då på segertomter slägtet lägrar sig i morgonfrid,
Då på Idavalln man hittar gyllne taflorna igen?
Vill för Skuld du blöda, Eyvind, vill du bli bland mina män?

En af väfvens trådar kastats högt af oss mot norden opp,
Evigt bjödo vi den hålla. Laga att ej sviks vårt hopp!
När en dvärgalåt vill höras att ej landet tarfvar värn,
Blott I egen bröd och plägning, vill du kläda dig i järn» —

Och han svarte ja, och plötsligt öfver fältet spreds en glans,
Tusen hvita mör i hjälmar knöto omkring Eyvind krans,
Tusen svarta hästar fnyste, hela vinterhimlen brann:
Alla Skulds valkyrjor vigde Eyvind till sin märkesman.

Tusen svanehamnar skeno, hållande vid brunnen ting:
Det var alla goda fylgjor, som kring Eyvind slöto ring.
Tusen silfverklädda väsen trädde fram med gyllne bloss:
Det var tingens helga vättar, och de sade: strid för oss!

---

II.

Frestat flinkt han hade
Färd på böljors ryggar,
På hans långskepp stäfven
Blodig stått i strid,
Hild med pilars hagel
Hjälmen burtigt piskat,
Modet hos den djärfve
Dagades därvid.

Sist han färden styrde
Segersäll till hemmet
Se’n med svärd han nedtyngt
Nog Northumberland.
Tjuguårig, tjust af
Tjugu holmgångsminnen,
Fjärran hägra såg han
Svithiods kulna strand.

Månen molnomtöcknad
Mulet sken på fjärden,
Ensam nu från skeppet
Snabbt i land han sprang,
Höstligt ödslig heden
Helsade välkommen,
Från en nattsvart klippa
Korpens stämma klang.

Skogen slöt den unge
Snart i sina armar.
Lutad mot en tufva,
Talte han till sig:
»Starka segerhjärta,
Stridt du har och blodats,
Själft i valens vimmel
Värnade du dig.

Hvilken gud från Valhall
Värdigades hjälpa?
Bar ej egna kraften
Kungligt dig i fejd?
Barmens djärfva diser
Dristigt allt ha utfört.
Öfver faror segrat
Skapstort sinnes sejd.»

Glimt nu gick från månen,
Gällt det klang i skogen,
Och vid Eyvinds sida
Stod en strålfull mö.
Ljusa jättedottern,
Ljungeldsögda Rimgerd
Mot hans skuldra sänkte
Svanebarmens snö.

Nattligt ljunga norrsken
Nu som bröllopsfacklor,
Stormen brusar herrligt,
Häftigt, utan hejd,
Doft på dundrets vagnar
Dånar det i rymden:
»Öfver faror segrar
Skapstort sinnes sejd.»

---

III.

Rusande var mjödet, jättedottern gaf,
Genom alla ådror lystnad spreds deraf.

Många tärnor Eyvind vann i älskogslek,
Och att vinna flera han de första svek.

Nu vid stranden sitter ensam Signe lill’;
Kinden bleks af sorger, barmen sprängas vill.

Nu vid stranden gråter Helge, liten sven:
Far har gått från pilten, kommer ej igen.

Eyvind är hos Sigyn och gulltafvel der
Leker han i gamman med sin hjärtanskär.

Rimgerd, jättedotter, ve det bruna mjöd,
Som i norrskensnatten du åt Eyvind bjöd!

Han gulltafvel leker, dagarne förgå…
Idavallens taflor ej han tänker på.

---

IV.

Men när en skald ibland han hör,
Som herrligt harpans strängar rör,
Och när han går en stjärneqväll
Bland höga, norrskenskrönta fjäll,
Då mins han nornors helga ting
Och ljusa fylgjors lätta ring
Och vättar små med gyllne bloss,
Som sade: Eyvind, strid för oss!
Ur dalars djup, från höjder blå
Mångtusen röster spörja då:
 Hur går det Asar, hur går det Alfer?
 Hvad är det, som tiderna föda?

Och mins han då den ed, han svek,
Och, mins han Rimgerds älskogslek,
Och mins han Signes kärlek än,
Och mins han Helge liten sven,
Då vill hans bröst af qval förgå
Och döden önskar han sig då,
Tills att igen en svanhvit barm
Hans sinne hugnar älskogsvarm,
Då blir hans bröst med ens förgjordt,
Då glömmer han, att röster sport:
 Hur går det Asar, hur går det Alfer?
 Hvad är det, som tiderna föda?

---

V.

Svarta, väldiga klippor famna en öde hed,
Ljungeldssplittrade hällar stupa i branter ned,
Eld ur remnorna fräser vandrarens syn emot,
Dit gick Eyvind att söka slutligt hos dvärgar bot.

Stod i skarlakanskappa ensam på skroflig brant
Gullbandsmyckade Allvis, skrumpen, vid vägens kant,
Gul var anletesfärgen, vittrade drag han bar.
Eyvind sporde om läkdom. Gärna gaf dvärgen svar:

»Smed och läkare är jag, boren af Durins ätt.
Godt, att hit du har kommit! Här vid min fot dig sätt!
Samvetsqvalen jag botar, tokar jag tar i vård,
Själ, så böjlig som vaxet, gör jag som flintan hård.

Lyssna! Evig är världen, alster af krafter blott;
Vill du rätt henne fatta, lika är ondt med godt.
Aldrig Balder har funnits, skaldernes dikt han är,
Skalder ljugit om Gimle: Gimle nog finns, men här.

Emblas söner förakta! Emblas döttrar också!
Signe gråter kantänka, tröstar sig snart ändå.
Tänk ej blödigt på Helge! Männer ta sådant lätt:
Må han, som andra, slita! Den, som är stark, får rätt.

Nornor väfva och väfva, tro sig för allt ha råd,
Högt mot norden de kastat, mena de, hållfast tråd.
Svag är tråden och brister, säger för sannt dig jag,
Österns jätte den klippe, gärna för mig, en dag!

Häng ej hufvudet därför! Köp dig en tomt och bygg!
Tänk på andra ej ständigt! Tänk på dig själf, var trygg!
Narr! Om ungdomens drömmar ramla som bräder kull,
Qvid ej: världen är jämt af ramlande drömmar full.»

Allvis talat. Och fjällen föllo från Eyvinds syn,
Gimles minne var borta, mulen och tung var skyn,
Kal var heden, och klippan stupade skroflig ner,
Dvärgen flyktat, och elden flöt ej ur remnan mer.

Gammal kände sig Eyvind, åldrad och mycket vis,
Pulsen rörde sig långsamt, hjärtat var kallt som is,
Världen såg han omkring sig glåmig, som mest den är,
Lugnt blef sinnet, och dämpadt kändes hans eldbegär.

Tärnor sökte han icke. Kraftig han blef och sträng,
Tomt han köpte och byggde, brukade fält och äng,
Trodde sig drömt om Nornor, Rimgerd och Signe se’n.
Länge lefde han. Kanske, kanske han lefver än.

---

---