Waverley/Kap 03
| ← 2. Waverley Honour. ― En återblick |
|
4. Luftslott → |
TREDJE KAPITLET.
Uppfostran.
Edward Waverleys uppfostran var af en något ytlig natur. I hans barndom led eller — hvilket är alldeles det samma — förmodades hans helsa lida af Londonsluften. Så snart derför embetsgöromål, parlamentssessioner eller fullföljandet af egennyttiga eller äregiriga planer kallade hans fader till hufvudstaden, der han vanligen uppehöll sig åtta månader af året, förflyttades Edward till Waverley-Honour och erhöll med ombytet af vistelseort äfven ombyte af lärare och läroämnen. Detta onda skulle kanske kunnat afhjelpas, om hans fader stält honom under en ständig lärares tillsyn; men han ansåg, att den, han valt, sannolikt skulle blifvit ogillad på Waverley-Honour, och att en lärare af sir Everards val, om saken fått bero på honom, skulle blifvit en obehaglig gäst, om ej en politisk spion i hans eget hus. Han uppdrog derför åt sin handsekreterare, en bildad ung man af god härkomst, att dagligen egna ett par timmar åt Edwards uppfostran under dennes vistelse på Brere-wood Lodge, och gjorde hans onkel ansvarig för hans vidare utbildning, medan han var en gäst på slottet. Detta blef äfven på visst sätt hederligt sörjdt för.
Sir Everards huskaplan, som studerat i Oxford och förlorat sitt stipendium, emedan han vägrat svära trohetseden vid Georg I:s uppstigande på tronen, var ej blott utmärkt skicklig i de klassiska språken, utan äfven en försvarlig vetenskapsman, och mäktig de flesta moderna språk. Han var likväl gammal och efterlåten, och den ständigt återkommande mellan-regering, hvarunder Edward var helt och hållet befriad från hans uppsigt, förorsakade en sådan förslappning i hans myndighet, att ynglingen till en stor del tilläts att läsa huru han behagade, hvad han behagade och när han behagade. Denna efterlåtenhet skulle varit förderflig för en gosse med trögare förstånd, som, då han fann förvärfvandet af kunskap vara ett arbete, helt och hållet skulle hafva åsidosatt det utan en tuktomästares befallning; och den skulle visat sig lika farlig för en yngling, hvars fysiska förmögenheter varit starkare än hans inbillning eller hans känslor, ty den skulle oemotståndligt lockat denne till jagtnöjen från morgon till qväll; men Edward Waverleys karaktär var skild från båda dessa slag. Hans fattningsgåfva var så ovanligt snabb, att den nästan kunde kallas åskådning, och hans lärares förnämsta omsorg var att hindra honom från att springa om sitt villebråd, såsom en jägare skulle uttrycka sig, det vill säga, förvärfva sina kunskaper på ett förhastadt och ofullständigt sätt. Och här hade läraren äfven att motarbeta en annan böjelse, som allt för ofta är förenad med en liflig fantasi och lysande själsförmögenheter — nemligen denna hoglöshet, som blott kan eggas till verksamhet genom någon kraftig bevekelsegrund till nöje och som afstår från studiet, så snart nyfikenheten är tillfredsstäld, nöjet att besegra de första svårigheterna uttömdt, och nyhetens behag förbi. Edward kastade sig med ifver öfver hvarje klassisk författare, som hans lärare föreslog honom till genomläsning, gjorde sig så mäktig framställningssättet, att han kunde förstå berättelsen, och om denna behagade eller intresserade honom, slutade han boken; men det var förgäfves att söka fästa hans uppmärksamhet på kritiska språkskiljaktigheter, skönheten af ett lyckligt uttryck, eller det konstmessiga i ordställningen. »Jag kan läsa och förstå en latinsk författare», svarade Edward med en femtonårig ynglings öfverilade sjelfförtroende, »och Scaliger eller Bentley kunde inte göra mycket mer.» Ack! medan han sålunda tilläts att läsa blott för sitt eget nöjes skull, anade han ej, att han för alltid förlorade tillfället att förvärfva vanan af sträng och uthållande flit samt att inhemta konsten att beherska, rikta och samla sina själskrafter till allvarlig forskning — en konst, som är vida vigtigare, än sjelfva den lärdom, som är studerandets första ändamål.
Jag inser, att jag här torde blifva påmind om nödvändigheten att göra undervisningen angenäm för ungdom, och om Tassos inblandning af honung i det läkemedel, som var tillredt åt ett barn; men på en tid, då barn få lära de torraste vetenskaper medelst undervisande spel, har man föga skäl att befara följderna af för allvarsamma eller för stränga studier. Engelska historien är nu förvandlad till ett kortspel, och matematikens problem till gåtor och konststycken, och vi äro förvissade om, att man kan tillräckligt inhemta aritmetikens grunder genom att fördrifva ett par timmar i veckan vid en ny och förbättrad upplaga af det kungliga gåsspelet. Det behöfves blott ett steg till, för att äfven de tio budorden och trons artiklar läras på samma sätt, utan att vid deras uppläsning erfordras det allvarliga ansigte, den betänksamma ton och den andäktiga uppmärksamhet, som hittills fordrats af detta lands väluppfostrade ungdom. Det torde emellertid kunna utgöra ett ämne för allvarsamt öfvervägande, huruvida ej de, som äro vana att endast på lek inhemta lärdom, bringas derhän, att de förkasta den, som nalkas dem i form af allvarligt studium; huruvida ej de, som lära historien medelst kort, torde föranledas att föredraga medlet framför ändamålet; och huruvida ej våra lärjungar, i fall vi skulle lära dem religionen på lek, derigenom småningom torde förledas att leka med sin religion. För vår unga hjelte, som egde tillåtelse att inhemta undervisning blott efter sitt eget tycke och som följaktligen blott sökte kunskaper, så länge det roade honom, hade hans lärares flathet skadliga följder, hvilka länge fortforo att inverka på hans karaktär, hans lycka och duglighet. Edwards lifliga inbillning och brinnande kärlek till literaturen voro så långt ifrån att afhjelpa det onda, att de snarare förvärrade det. Biblioteket på Waverley-Honour, ett stort götiskt rum med dubbla hvalfbågar och ett galleri, innehöll en talrik och blandad boksamling, som hopats der under loppet af två århundraden af en familj, som alltid varit rik och följaktligen böjd att af prål och utan synnerlig urskilning förse sina hyllor med den för dagen gängse literaturen. Inom detta vidsträckta rike fick Edward ströfva omkring efter behag. Hans lärare hade sina egna studier att sköta, rörande de statskyrkliga förhållandena och stridiga trospunkter, hvilka studier, jemte hans böjelse för lärd maklighet, ehuru de ej afhöllo honom från att på de bestämda lästimmarne egna sin uppmärksamhet åt de framsteg, hans gynnares arftagare gjorde, likväl förledde honom att tillgripa hvarje undskyllan, som kunde befria honom från en sträng och regelbunden uppsigt öfver hans lärjunges studier. Sir Everard sjelf hade aldrig varit någon läskarl och hyllade, liksom hans syster, miss Rachel Waverley, den allmänna satsen, att sysslolöshet är oförenlig med hvad slags läsning som helst, och att blotta uppfattningen af bokstäfverna med ögat, utan något närmare eftersinnande, hvilka föreställningar och lärdomar de möjligen kunna bibringa, i och för sig är ett ganska nyttigt och förtjenstfullt göromål. Med en längtan efter tidsfördrif, som bättre handledning snart kunde förvandlat till törst efter kunskaper, dref unge Waverley genom bokhafvet, som ett skepp utan styrman och roder. Ingenting tilltager kanske så mycket genom efterlåtenhet, som en flyktig läslystnad, isymmerhet med ett sådant tillfälle att tillfredsställa den. Jag tror, att ett bland skälen, hvarför man finner så talrika exempel på lärdom bland de lägre folkklasserna, torde böra sökas deri, att den fattigare lärjungen vid tillfredsställandet af sitt kunskapsbegär är inskränkt till en trång bokkrets och derför först fullkomligt måste hafva inhemtat de få böcker han eger, innan han kan skaffa sig flere. Edward deremot, lik epikurén, som blott täcktes taga en enda bit af persikans solsida, läste en bok endast så länge den väckte hans intresse eller nyfikenhet, och den nödvändiga följden blef, att vanan att blott söka detta slags nöje gjorde det med hvar dag svåråtkomligare, tills läslystnaden, liksom hvarje annat häftigt begär, genom att tillfredsställas alstrade ett slags öfvermättnad. Innan han kom till denna likgiltighet, hade han likväl genomläst och i ett ovanligt godt minne hopat en mängd sällsynta, ehuru oredigt sammanblandade kunskaper. I engelska literaturen var han hemmastadd med Shakespeare och Milton, med våra äldre dramatiska författare, med många anslående ställen i våra
historiska folksägner, och isynnerhet med Spencer, Drayton och andra romantiska skalder, hvilka pläga förtjusa en ungdomlig inbillningskraft, innan passionerna vaknat och fordra ett känslofullare skaldeslag. I detta hänseende öppnade hans bekantskap med italienskan honom ett ännu vidsträcktare fält. Han hade genomläst de talrika romantiska poem, hvilka allt ifrån Pulcis dagar varit en favoritsysselsättning för Italiens snillen, och hade sökt sin förnöjelse i de talrika novellsamlingar, som denna bildade men yppiga nation frambragt i täflan med Decameron. I den klassiska literaturen hade Waverley gjort de vanliga framstegen och läst de vanliga auktorerna, och den franska hade förskaffat honom en nästan outtömlig samling af memoirer, som voro föga trovärdigare än romaner, och af romaner, som voro så väl skrifna, att man knapt kunde skilja dem från memoirer. Froissarts herrliga arbete, med dess uppskakande och bländande beskrifningar på krig och tornérspel, utgjorde hans favoritlektyr, och af Brantome och de la Noue lärde han att jemföra de ligistiska ädlingarnes tygellösa och vidskepliga karaktär med hugenottpartiets stränga, sträfva och ibland upproriska lynne. Spanien hade äfven lemnat sitt bidrag till hans förråd af ridderlig och romantisk lärdom; och de nordiska folkslagens literatur undgick ej uppmärksamheten hos en person, som läste mera för att väcka inbillningskraften än för att rikta förståndet. Men oaktadt Edward Waverley hade reda på mycket, som blott är bekant för få, kunde han likväl med skäl anses okunnig, emedan han blott visste litet af det, som ger mannen värdighet och sätter honom i stånd att intaga och pryda en upphöjd samhällsställning. Den uppmärksamhet, hans föräldrar emellanåt egnade honom, skulle verkligen kunnat bidraga att förhindra den själsslapphet, som uppkom af ett så hållningslöst undervisningssätt; men hans mor dog på sjunde året efter brödernas försoning, och fadern, som efter denna tilldragelse nästan ständigt vistades i London, var för mycket upptagen af sina egennyttiga och äregiriga planer för att fästa någon vidare uppmärksamhet vid Edward, än att denne hade anlag för studier och sannolikt komme att blifva biskop. Om han haft reda på och kunnat fatta sin sons vakna drömmar, skulle han dragit en annan slutsats deraf.