Waverley/Kap 23
| ← 22. Högländsk diktkonst |
|
24. En hjortjagt och dess följder → |
TJUGUTREDJE KAPITLET.
Waverley fortfar att vistas på Glennaquoich.
Då Flora slöt sin sång, stod Fergus framför dem. »Jag visste, jag skulle finna er här, äfven utan min vän Brans tillhjelp. En enkel och okonstlad smak, som min, skulle väl föredraga en jet d'eau i Versailles framför denna kaskad, med alla dess tillbehör af klippor och brus; men detta är Floras parnass, kapten Waverley, och denna källa är hennes Helikon. Det skulle högligen lända till min källares fromma, om hon kunde lära sin medhjelpare Mac-Murrough värdet af dess inflytande — han drack just nyss ut ett helt qvarter brännvin för att, såsom han sade, borttaga kylan efter klareten. Låt mig nu pröfva dess kraft». Härvid drack han litet vatten ur handen och började strax derpå med teatralisk hållning:
»Dig, dam i öknen, helsar jag!
Du älskar gaelens harposlag.
Den nejd, dig omger, härlig är;
Gräs eller korn den aldrig bär.
Men engelsk poesi har aldrig riktig framgång under en högländsk Helikons inflytande; allons, courage —
O vous, qui buvez, a tasse pleine,
A cette heureuse fontaine,
Où on ne voit, sur le rivage,
Que quelques vilains troupeaux,
Suivis de nymphes de village,
Qui les escortent sans sabots» —
»Tystna då, kära Fergus! Förskona oss från dessa, de tråkigaste och ledsammaste personligheter i hela Arkadien! För Guds skull, kom inte till oss med Coridon och Lindor!»
»Nå väl, om du inte kan fördraga la houlette et le chalumeau, så fortfar då med dina hjeltedikter!»
»Bästa Fergus, du har säkert blifvit inspirerad af Mac-Murroughs bägare, snarare än af min källa.»
»Det förnekar jag, ma belle demoiselle, ehuru jag försäkrar, att den förra vore den mest lifvande af de två. Hvilken af dina förvridna italienska poeter är det, som säger:
Io d'Elicona niente
Mi curo, in fe de Dio, che'l bere d'acque
(Bea chi ber ne vuol) sempre me spiacque![1]
Men om ni föredrar gaeliska, kapten Waverley, så ha vi lilla Cathleen här, som skall sjunga Drimmin-dhu för er. Se så, börja nu, min kära Cathhleen; inga ursäkter för Cean-kinné.»
Cathhleen sjöng med mycken liflighet en liten gaelisk visa, en tokrolig klagosång af en landtman vid förlusten af hans ko; sångens komiska toner kommo mer än en gång Waverley att skratta, ehuru han ej förstod språket.
»Förträffligt, Cathhleen!» utropade höfdingen; »jag måste väl endera dagen skaffa dig en vacker man ur Mac-Ivors clan.»
Cathleen skrattade, rodnade och gömde sig bakom sin kamrat.
Under återvägen till slottet bad höfdingen ifrigt Waverley att stanna en vecka eller par för att bevista ett stort jagtparti, hvilket han och några andra högländska adelsmän ärnade tillställa. Musikens och skönhetens tjusmakt hade gjort ett för djupt intryck i Edwards bröst, att han skulle kunnat afslå en så angenäm inbjudning. Det blef derför beslutadt, att han till baronen af Bradwardine skulle skrifva ett bref, hvari han skulle uttrycka sin afsigt att stanna en fjorton dagar på Glennaquoich och tillika bedja honom med budbäraren (en af höfdingens liftjenare) öfversända de bref, som möjligen ankommit till honom.
Detta vände samtalet på baronen, hvilken Fergus på. det högsta berömde såsom en gentleman och krigare. Hans karaktär tecknades med ännu mer urskilning af Flora, som. anmärkte, att han var ett verkligt mönster för en gammal skotsk riddare, med alla dennes förträffligheter och egenheter. »Det är en karaktär, kapten Waverley, som nu nästan håller på att försvinna; ty dess bästa egenskap var en sjelfaktning, som aldrig förlorats ur sigte förrän i våra dagar. Men nu för tiden äro de adelsmän, hvilkas grundsatser ej tillåta dem att hylla den nuvarande regeringen, tillbakasatta och missaktade; många uppföra sig derefter och antaga, liksom några af de personer, ni sett på Tully-Veolan, vanor och sällskapsbröder, som äro opassande för deras börd och uppfostran. Det skonslösa partihatet tyckes förnedra de offer, det orättvist brännmärker. Men låt oss hoppas, att en ljusare dag snart skall uppgå öfver Skottland, då en godsegare kan vara en studerad karl utan vår vän baronens pedanteri, en jägare, utan mr Falconers dåliga vanor, och en klok förbättrare af sin egendom utan att bli ett ohyfsadt tvåbent kreatur, som Killancureit.»
Sålunda förutsade Flora en revolution, som tiden sedermera verkligen frambragt, ehuru på ett helt annat sätt, än hon tänkte sig den.
Den älskvärda Rosa omnämndes dernäst med de varmaste loford öfver hennes person, hennes sätt och hennes karaktär. »Den man», sade Flora, »som är nog lycklig att bli ett föremål för Rosa Bradwardines kärlek, skall finna en ovärderlig skatt i hennes ömhet. Hela hennes själ dväljes i hemmet och i utöfningen af de stilla dygder, som ha sin medelpunkt i ett hem. Hennes make skall bli för henne, hvad hennes far nu är, föremålet för all hennes omsorg och ömhet. Hon skall se ingenting och fästa sig vid ingenting, utan genom honom. Om han är en man af dygd och redlighet, skall hon deltaga i hans sorger, förströ hans mödor och dela hans nöjen. Om hon tillfaller en rå eller försumlig man, skall hon äfven passa för hans smak; ty hon skall ej länge öfverlefva hans ovänlighet. Och huru mycken sannolikhet har det tyvärr ej för sig, att en dylik ovärdig lott torde bli min stackars väns! — O, att jag i detta ögonblick vore en drottning och kunde befalla den älskvärdaste och värdigaste yngling i mitt rike att mottaga sällheten med Rosa Bradwardines hand!»
»Jag önskar, du, en attendant, ville befalla henne att mottaga min», sade Fergus skrattande.
Jag vet ej af hvilken nyck det kom sig, att denna önskan, ehuru skämtsamt yttrad, gjorde ett obehagligt intryck på Edward, oaktadt hans tillväxande böjelse för Flora och hans likgiltighet för miss Bradwardine. Detta är en af den menskliga naturens besynnerligheter, som vi lemna utan förklaring.
»Din, broder?» svarade Flora, i det hon oafvändt betraktade honom. »Nej, du har en annan brud — äran; och de faror, du måste löpa vid äflandet efter denna rivals ynnest, skulle krossa den stackars Rosas hjerta.»
Under detta samtal anlände de till slottet, och Waverley fick snart i ordning sin skrifvelse till Tully-Veolan. Som han visste, att baronen var nogräknad i dylika saker, ärnade han försegla sitt bref med ett sigill, hvarpå hans vapen var graveradt; men han fann det ej vid sin klocka. Han omnämnde denna förlust, i det han med det samma lånade höfdingens familjesigill. Han trodde, att han glömt sitt vid Tully-Veolan.
»Donald Bean Lean måtte väl inte —» sade miss Mac-Ivor.
»I sådana fall vill jag med mitt lif ansvara för honom», svarade hennes bror; »dessutom skulle han aldrig lemnat klockan qvar.»
»Emellertid, och med din tillåtelse, Fergus», sade Flora, »förvånar det mig högligen, att du kan beskydda denne man.»
»Jag beskydda honom? — Min kära syster här vill kanske intala er, kapten Waverley, att jag tar, hvad folket fordomdags brukade kalla en klöfskatt, eller med tydligare ord, en del af röfvarens byte, som denne betalar till den laird eller höfding, öfver hvars mark han drifver sitt byte: Om jag inte hittar på något medel att binda Floras tunga, så skickar min sann general Blakeney en patrull från Stirling» — detta sade han med en stolt och eftertrycklig ironi — »för att gripa Vich Ian Vohr, såsom de på spe kalla mig, i mitt eget slott.»
»Hör på, Fergus, måste inte vår gäst märka, att allt detta är dårskap och tillgjordhet? Du har tillräckligt med folk, som tjenar dig, utan att behöfva värfva banditer, och din egen heder är fullkomligt fläckfri. Hvarför kör du då ej genast bort denne Donald Bean Lean, hvilken jag hatar ännu mer för hans halhet och dubbelhet, än för hans röfverier? Ingen orsak skulle kunna förmå mig att tåla en sådan menniska.»
»Ingen orsak, Flora?» sade höfdingen betydelsefullt.
»Ingen orsak, Fergus! ej ens den, som ligger mitt hjerta närmast. Skona den för det ogynnsamma förebudet af sådana försvarare!»
»Men, min syster», genmälte höfdingen glädtigt, »du besinnar inte min vördnad för la belle passion. Evan Dhu Maccombich är kär i Donalds dotter, Alice, och du kan väl ej begära, att jag skall störa honom i hans kärlek? Hela clanen skulle då skämma ut mig. Du vet, att det är ett af deras visa ordspråk, att en frände är en del af en mans kropp, men en fosterbroder är en bit af hans hjerta.»
»Godt, Fergus; det lönar inte mödan att tvista med dig; jag önskar blott, att allt detta måtte ta ett godt slut.»
»En from bön, min kära och profetiska syster, och det bästa sätt i verlden att sluta ett klent bevis. — Men hör ni ej piporna, kapten Waverley? Kanske ni tycker mer om att dansa efter dem i salen, än döfvas af deras välljud utan att deltaga i den öfning, hvartill deras toner inbjuda oss.»
Waverley fattade Floras hand. Under dans, sång och lekar slutade dagens lustbarhet på Vich Ian Vohrs slott. Edward tog slutligen god natt, med sinnet upprördt af en mängd nya och stridiga känslor, som en god stund afhöllo honom från att sofva; han befann sig i denna ej obehagliga sinnesstämning, hvarunder fantasien fattar rodret, och själen snarare sorglöst drifves framåt med betraktelsernas snabba och förvirrade flod, än bemödar sig att motarbeta, granska och ordna dem. Slutligen insomnade han sent omsider och drömde om Flora Mac-Ivor.
- ↑ Vid Gud, jag frågar icke efter Helikon!