Waverley/Kap 24

←  23. Waverley fortfar att vistas på Glennaquoich

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 24. En hjortjagt och dess följder

25. Nyheter från England  →

TJUGUFJERDE KAPITLET.
En hjortjagt och dess följder.

Skall detta blifva ett långt eller ett kort kapitel? — Det är en fråga, hvari du, benägne läsare, ej har någon röst, huru mycket du än torde vara intresserad af resultatet; alldeles som du (liksom jag) sannolikt torde hafva ingenting att beställa med påläggandet af en ny skatt, utom den lilla obetydligheten att nödgas betala den. Du är likväl lyckligare i förevarande fall, då jag, ehuru det fullkomligt står i min makt att efter godtfinnande uttänja mina materialier, likväl ej kan stämma dig inför rätta, i händelse du skulle finna dig föranlåten att ej läsa min berättelse. Låt mig derför tänka efter. Det är sant, att de dokument och annaler, som finnas i min ego, tala ganska litet om denna högländska jagt; men i stället kan jag på andra håll finna rikliga materialier för min beskrifning. Här har jag till hands gamla Lindsay af Piscottie, med hans berättelse om Atholes jagt och hans skildring af dennes med loft och tvärsparrar försedda palats af färskt timmer, innehållande alla slags dryckesvaror, som stodo att få i stad och på land, såsom öl, svagdricka, malvasir, hippokras och aqua vite; jemte hvetebröd, rågbröd, ingefärsbröd, oxe, får, lam, kalf, vildt, gris, gås, kapun, trana, svan, kalkon, anka, and, hjerpe, orre och tjäder», ej till förglömmandes »de kostliga bordskärlen och duktyget», och sist af allt, »de oöfverträffliga taffeltäckarne, de skickliga kockarne och sockerbagarne med sylter och konfektyrer för deserten». Utom de omständliga skildringar, som sålunda kunna hemtas från denna höglandsfest — hvars prakt föranledde påfvens legat att afvika från den åsigt, han dittills hyst, nämligen att Skottland var verldens yttersta ända — utom dessa, kan jag pryda mina sidor med poeten Taylors skildring af jagten bland Mar's berg, der

»Bland töcken och grodor och ljung, i mossen så grund,
 Bland klippor, som splittrats af blixten, bland fjellar grå,
Hind, hare och rådjur jagas af men'ska och hund;
 Väl åttio stycken der fälts under timmar två.
Blygs, lågland, som du, så lumpen är äfven din jagt;
 Men höglandsjagten är rik uppå storhet och prakt.»

Men utan att vidare tyrannisera mina läsare eller ådagalägga vidden af min egen beläsenhet, skall jag åtnöja mig med att låna en enda tilldragelse från den minnesvärda jagten vid Lude, omtalad i den snillrike mr Gunns »Framställning af den caledoniska poesien», och derpå fortgå i min berättelse med all den korthet, som är möjlig för min medfödda författarstil, hvilken har en släng af hvad de lärda kalla det periphrastiska och omständliga, och som hopen behagar kalla det långsläpiga.

Den högtidliga jagten hade af åtskilliga orsaker blifvit uppskjuten på ungefär tre veckor, hvilken mellantid Waverley med stor belåtenhet tillbragte på Glennaquoich; ty det intryck, som Flora vid deras första möte gjort på honom, blef med hvar dag starkare. Hon var enkom skapad att fängsla en yngling med en romantisk karaktär. Hennes sätt att vara, hennes språk, hennes fallenhet för musik och poesi gåfvo ett ytterligare och omvexlande välde åt hennes utmärkta personliga behag. Äfven i sina glada stunder var hon i hans tycke upphöjd öfver vanliga Evas döttrar och syntes blott för ett ögonblick fästa sig vid dessa anledningar till nöje och galanteri, som andra tyckas helt och hållet lefva för. I denna förtjuserskas närhet, under det jagt fördref förmiddagen, och musik och dans förkortade aftonens timmar, blef Waverley med hvar dag mera belåten med sin gästfrie värd och mera förälskad i hans förtrollande syster.

Slutligen inföll den för det stora jagtpartiet bestämda dagen, och Waverley och höfdingen afreste till mötesplatsen, som låg ungefär en dagsresa norr om Glennaquoich. Fergus åtföljdes vid detta tillfälle af ungefär tre hundra af hans clan, hvilka voro väl beväpnade och utrustade på bästa sätt. Waverley hade så till vida rättat sig efter landets sed, att han anlagt höglandsbyxorna — med kolten kunde han ej förlika sig — äfvensom skorna och mössan, såsom den lämpligaste drägt för det nöje, hvari han ärnade deltaga, hvarjemte denna drägt minst utsatte honom för att blifva begapad som en främling, då de anlände till mötesplatsen. På det utsatta stället funno de flere mäktiga höfdingar, för hvilka Waverley blef formligen presenterad och af hvilka han hjertligt emottogs. Deras vasaller och clanfolk, hvilkas länspligt till en del bestod i att infinna sig vid dylika jagtpartier, voro närvarande i en sådan mängd, att de nästan uppgingo till en liten armé. Dessa hurtiga medhjelpare spredo sig öfver trakten både när och fjerran och bildade en krets, på konstspråket kallad en kedja, hvilken småningom sammandrog sig och dref hjortarne flockvis till den dal, der höfdingarne och de förnämsta jägarne lågo i försåt för dem. Dessa höga personligheter bivuakerade emellertid, insvepta i sina plaider, på den blommande ljungen, ett sätt att tillbringa en sommarnatt, som Waverley fann långt ifrån obehagligt.

Flere timmar efter soluppgången bibehöllo bergstopparne och passen sitt vanliga utseende af tystnad och enslighet, och höfdingarne jemte deras följeslagare roade sig med hvarjehanda tidsfördrif, hvarvid harpans fröjder, såsom Ossian kallar det, ej glömdes. Andra sutto afsides på en aflägsen kulle, lika fördjupade i samtal om politik och dagens nyheter, som Miltons andar i sina metafysiska undersökningar. Slutligen varseblefvos och hördes tecken till villebrådets ankomst. Aflägsna rop genljödo från dal till dal, allt efter som de särskilda högländska skarorna klättrade öfver klipporna, arbetade sig genom skogssnåren samt vadade öfver bäckarne och derunder närmare nalkades hvarandra, i en trängre krets sammandrifvande de bestörta hjortarne samt det öfriga framför dem flyende villebrådet. Allt emellanåt hördes böss-skott, hvilka upprepades af tusen genljud. Hundarnes skall ökade snart larmet, som blef allt starkare och starkare, Slutligen började villebrådets förtrupper visa sig, och då de i spridda grupper af två och tre i sender kommo springande utför passet, visade höfdingarne sin talang i att urskilja de fetaste djuren och sin färdighet att fälla dem med sina bössor. Fergus ådagalade härvid en utmärkt skicklighet, och äfven Edward var nog lycklig att ådraga sig jägarnes uppmärksamhet och bifall.

Men nu visade sig vid öfre ändan af dalen hufvudstyrkan af hjortarne, hopträngd på en helt liten rymd och framställande en så fruktansvärd falang, att deras greniga horn syntes på afstånd liksom en löflös lund öfver randen af det branta passet. Djurens antal var mycket stort, och af en förtviflad halt, som de gjorde, i det de uppstälde sig i ett slags stridsordning med de största hjortarne i spetsen samt blickade på gruppen, som stängde deras väg nedåt dalen, började de erfarnare jägarne ana fara. Förstöringens verk började emellertid på alla sidor. Jägare och hundar voro i verksamhet, och böss-skott genljödo från alla håll. Djuren, drifna till förtviflan, gjorde slutligen ett fruktansvärdt anfall rakt på det ställe, der de förnämsta jägarne stodo. Signal gafs på gaeliska, att man skulle kasta sig ned med ansigtet mot marken; men som denna uppmaning gick förlorad för Waverleys öron, hade han så när fallit ett offer för sin okunnighet i det urgamla språk, hvarpå den meddelats. Fergus, som märkte hans fara, sprang upp och ryckte honom med våldsamhet till marken, just då hela flocken störtade inpå dem. Som strömmen var alldeles oemotståndlig, och sår af en hjorts horn äro högst farliga, kan höfdingens rådighet vid detta tillfälle anses hafva räddat hans gästs lif. Han qvarhöll honom med ett fast tag, tills hela hjorden sprungit öfver dem. Waverley försökte då att stiga upp, men fann, att han fått flere svåra kontusioner, och upptäckte vid närmare undersökning, att hans fot blifvit häftigt vriden ur led.

Detta störde jagtens glädje, ehuru högländarne, som voro vana vid dylika tilldragelser och beredda på dem, sjelfva ej lidit någon skada. Nästan inom ett ögonblick uppfördes en riskoja, hvari Edward lades på en bädd af ljung. Fältskären, eller den, som tillvällade sig denna befattning, syntes förena karaktären af en läkare och en besvärjare. Han var en gammal skinntorr högländare med ett vördnadsvärdt grått skägg, och hans enda klädesplagg bestod i en rock af tartan, hvars skört räckte ned till knäet, och som, emedan den ej var öppen framtill, tjenade både som tröja och benkläder. Han iakttog en mängd ceremonier, då han nalkades Edward, och fastän vår hjelte vred sig af smärta, ville gubben ej vidtaga någon åtgärd, som kunde lindra den samma, förrän han tre gånger gått omkring hans bädd, i det han rörde sig från öster till vester i enlighet med solens lopp. Detta, hvilket kallades att göra deasil, tycktes både läkaren och de kringstående anse såsom en för kurens framgång högst nödvändig omständighet, och Edward, hvilken smärtan satte ur stånd att göra några föreställningar och som ej heller såg någon utsigt till, att man skulle fästa något afseende vid dem, underkastade sig tyst sitt öde.

Sedan denna ceremoni blifvit vederbörligen förrättad, tappade den gamle eskulapen med mycken skicklighet medelst ett koppglas blod af Edward och började derefter, under det han alltjemt mumlade för sig sjelf på gaeliska, att koka vissa örter, hvaraf han tillagade ett frotteringsmedel, med hvilket han derefter började badda de lidande delarna, allt under ett fortsatt frammumlande af böner eller besvärjelser; hvilketdera, kunde ej Waverley urskilja, emedan hans öra endast uppfattade orden Caspar Melchior Balthazar max-prax-fax och dylik rotvälska. Frotteringen hade en skyndsam verkan att lindra smärtan och minska svullnaden, hvilket vår hjelte tillskref örternas kraft eller verkan af baddningen, men af de kringstående enhälligt ansågs härröra från de besvärjelser, hvaraf operationen varit åtföljd. Man underrättade Edward, att ej en enda bland ingredienserna blifvit plockad annat än vid fullmåne och under uttalandet af en trollsång, som i öfversättning lyder ungefär sålunda:

Hell dig, du ört på läkdom rik,
Som i det Helga Land upprann!
Det uppå Oljoberget var,
Som dig man allraförst ju fann.
Din kraft kan hela månget sår,
Du skyndsamt botar skadad kropp;
Nu i Guds Moders helga namn
Jag tager dig ur mullen opp.

Edward märkte med någon förvåning, att till och med Fergus, oaktadt sin bildning och uppfostran, tycktes dela sina landsmäns vidskepliga begrepp, antingen derför att han ansåg det opolitiskt att röja otro i en allmänt trodd sak, eller sannolikare, emedan han, liksom de festa menniskor, hvilka ej tänka djupt eller sorgfälligt öfver dylika ämnen, inom sig hyste ett slags vidskepelse, som motvägde fördomsfriheten i hans yttranden och handlingssätt vid andra tillfällen. Waverley gjorde derför ingen anmärkning öfver det sätt, hvarpå han behandlades, utan belönade den högländska eskulapen med en frikostighet, som öfversteg dennes mest högtfygande förhoppningar och kom honom att utbrista i så många osammanhängande välsignelser på gaeliska och engelska, att Mac-LIvor, som blef förargad på öfverdriften af hans tacksamhetsutgjutelser, gjorde ett tvärt slut på dem genom att utropa: ceud mile mhalloich ort! det vill säga: »hundra tusen förbannelser öfver dig», och derpå körde honom ut ur kojan.

Sedan Waverley blifvit lemnad ensam, försänkte mattheten efter plågan äfvensom dagens stränga strapatser honom i en djup men feberaktig slummer, som hufvudsakligen förorsakades af en dryck, tillagad af några sömngifvande örter, som den gamle högländaren gifvit honom.

Tidigt påföljande morgon, sedan ändamålet med deras sammankomst var vunnet och deras jagt blifvit störd genom den obehagliga tilldragelsen, med anledning af hvilken Fergus och hans vänner yttrade det lifligaste deltagande, uppstod fråga om, huru man skulle bära sig åt med den skadade jägaren. Detta afgjordes af Mac-Ivor, som lät förfärdiga en bår af björk- och hasselqvistar, hvilken bars af hans folk med en varsamhet och skicklighet, som gör det ej osannolikt, att de torde varit förfäder till några af dessa starka gaeler, som nu hafva den lyckan att i sina bärstolar frakta Edinburghs skönheter till tio assembléer på en och samma afton. Då Edward blifvit upplyft på deras skuldror, kunde han ej underlåta att känna sig road af den romantiska anblick, som uppbrottet af detta skogsläger erbjöd.

De olika stammarne ordnade sig vid ljudet af hvarje clans säckpipa i särskilda hopar, hvar och en anförd af

Waverley föres sårad från jagten.

sitt patriarkaliska öfverhufvud. Några afdelningar, som redan börjat aftåga, sågos slingra sig uppför bergen eller nedstiga utför de pass, som ledde till jagtplatsen, i det tonerna af deras säckpipor bortdogo i rymden. Andra framstälde ännu en rörlig tafla på den lilla slätten, i det de bildade åtskilliga vexlande grupper, hvilkas fjädrar och plaider svajade för morgonvinden, och hvilkas vapen glittrade i den uppgående solens strålar. De fleste höfdingarne kommo för att taga afsked af Waverley och uttryckte sin förhoppning, att de rätt snart måtte råkas igen; men Fergus förkortade afskedsceremonierna af omsorg för sin väns helsa. Då slutligen Mac-Ivors eget folk blifvit fullkomligt samladt och mönstradt, anträdde han sin marsch, men ej åt samma håll, hvarifrån de kommit. Han underrättade Waverley, att större delen af hans följeslagare, som nu voro på marsch, voro bestämda för en aflägsen expedition, och att han sjelf, så snart han aflemnat Waverley hos en adelsman, som han vore förvissad skulle egna honom all möjlig omvårdnad, vore tvungen att åtfölja dem under större delen af vägen, men att han ofördröjligen skulle återkomma till sin vän.

Waverley blef temligen förvånad öfver, att Fergus ej nämnt något om denna ytterligare afsigt, då de begåfvo sig till jagtpartiet; men hans belägenhet tillät ej många frågor. Större delen af clanen aftågade i en synbarligen upprymd sinnesstämning under den gamle Ballenkeirochs och Evan Dhw Maccombichs ledning. Några få qvarblefvo för att beledsaga höfdingen, som gick vid sidan af Edwards bår och med den trägnaste uppmärksamhet drog försorg om honom. Efter en resa, som fortskaffningsmedlets beskaffenhet, smärtan af hans kroppsskador och vägens ojemnhet gjorde outsägligt plågsam, mottogs Waverley omkring middagstiden i ett hus, som egdes af en person, beslägtad med Fergus, och der alla de förberedelser till hans beqvämlighet, som det dåvarande enkla lefnadssättet i högländerna medgaf, voro vidtagna. Hos sin nya värd, som var en man af omkring sjuttio års ålder, beundrade Edward en återstod af forntida enkelhet. Den gamle bar inga andra kläder än dem, hans egendom frambragt; tyget var väfdt af hans egna tjenare, af ullen på hans egna får, och färgadt med saften af örter och lafvar, som växte på de omgifvande bergen. Hans bord, ehuru rikligt försedt med fisk och vildt, erbjöd ej en enda rätt, som ej var af inhemsk produkt.

Sjelf utan anspråk på clanskap, var han lycklig genom Vich Ian Vohrs och andra djerfva och tilltagsna höfdingars vänskap och beskydd, som betryggade det lugna och obemärkta lif, han älskade. Visserligen förleddes ofta de ynglingar, som voro födda på hans gods, att lemna honom för att tjena hans verksammare grannar; men några gamla tjenare och förpaktare brukade skaka sina grå hufvud, då de hörde sin husbonde klandras för bristande mod, och anmärkte: »då vädret är lugnt, faller regnet mildast». Denne gode gubbe, hvars välgörenhet och gästfrihet voro obegränsade, skulle mottagit Waverley med välvilja, om han också varit den ringaste engelska landtman och befunnit sig i en sådan belägenhet, att han behöft hjelp; men emot en vän och gäst till Vich Ian Vohr var hans uppmärksamhet oaflåtligt sorgfällig. Nya förband anlades på den skadade lemmen, och nya besvärjelser egde rum. Sedan man användt större omsorg, än som kanske var bra för Waverleys helsa, tog Fergus slutligen afsked af honom. Han sade sig skola återkomma om några dagar till Tommarait och hoppades, att Edward vid den tiden skulle vara tillräckligt återstäld för att kunna rida på en af sin värds klippare och på detta sätt återvända till Glennaquoich.

Då hans gamla, hederliga värd påföljande dag infann sig hos honom, erfor Edward, att hans vän afrest i dagningen och endast qvarlemnat sin vanliga lifpage, Callum Beg, med befallning till denne att passa upp på Waverley. På hans fråga till sin värd, om denne visste, hvart höfdingen rest, såg den gamle mannen oaflåtet på honom utan att gifva något annat svar än ett sorgset och hemlighetsfullt småleende. Då Waverley upprepade sin fråga, svarade hans värd honom med ett ordspråk:

»Re'n mången stackars sate måst i döden gå,
Förty han frågat, hvad han hade reda på.»

Han ärnade fortfara, då Callum Beg, i Edwards tycke temligen näsvist, sade: »tighearnach (d. är höfdingen) tycker inte om, att sassenach. duinhé-wassel plågas med mycket talande, då han icke mår riktigt bra.» Edward slöt deraf, att han skulle såra sin vän genom att fråga en främling om ändamålet med en resa, hvilket han sjelf ej meddelat honom.

Det är onödigt att följa fortskridandet af vår hjeltes tillfrisknande. Sjette dagen hade inbrutit, och han var i stånd att gå utan käpp, då Fergus återkom med omkring tjugu af sitt folk. Han tycktes vara vid det yppersta lynne, lyckönskade Weaverley att hafva hunnit så långt på bättringsvägen och föreslog, att de genast skulle återvända till Glennaquoich, alldenstund han fann honom i stånd att stiga till häst. Waverley samtyckte med glädje; ty den sköna Floras bild hade lefvat i hans drömmar under hela den tid, han varit bunden vid sjukrummet.

Nu red han öfver mo, öfver kärr
Och genom grönskande dal,

under det Fergus och dennes följeslagare hurtigt gingo vid hans sida eller gjorde några utflykter för att skjuta ett rådjur eller en orrtupp. Waverleys hjerta klappade hårdt, då de nalkades Ian nan chaistels åldriga torn och han kunde urskilja gestalten af dess sköna herskarinna, som kom dem till mötes.

Fergus började genast med sin vanliga glädtighet: »öppna era portar, ojemförliga prinsessa, för den sårade mohren Abindarez, hvilken konnetabeln af Antiquera, Rodrigo de Narvaez, för till ert slott; eller öppna dem, om ni hellre så vill, för den ryktbare markisen af Mantua, som bedröfrvad ledsagar sin svårt sårade vän, Baldovinos af Berget. — Ack, Gud fröjde din själ, Cervantes! Om jag ej hade dig att taga min tillflykt till, huru skulle jag väl kunna ställa mitt tal, så att det behagade romantiska öron?»

Flora framkom nu och välkomnade med mycken vänlighet Waverley, i det hon uttryckte sin ledsnad öfver hans olyckshändelse; hon sade, att hon redan hört de närmare omständigheterna, och yttrade sin förvåning öfver, att hennes bror ej dragit bättre försorg om att varna en främling för farorna af den jagt, hvartill han inbjudit honom. Edward ursäktade genast höfdingen, som sannolikt med personlig fara räddat, hans lif.

Sedan helsningarna voro förbi, sade Fergus tre eller fyra ord på gaeliska till sin syster, hvarvid tårarna genast kommo henne i ögonen; men de tycktes vara tårar af andakt eller glädje, ty hon blickade upp mot himmeln och hopknäpte sina händer, liksom till en högtidlig bön eller tacksägelse. Efter en minuts tystnad räckte hon Edward några bref, hvilka under hans frånvaro blifvit öfverskickade från Tully-Veolan, samt lemnade på samma gång äfven några till sin bror. Den senare gaf hon äfven några nummer af den Caledoniska Merkurius, hvilken var den enda tidning, som då för tiden utgafs norr om Tweed.

Båda herrarne begåfvo sig derpå till sina rum för att genomläsa skrifvelserna, och Edward fann snart, att de, han erhållit, innehöllo saker af den största vigt.