Waverley/Kap 27

←  26. En förklaring

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 27. Rörande samma ämne

28. Ett bref från Tully-Veolan  →

TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Rörande samma ämne.

Fergus Mac-Ivor hade för mycken takt och grannlagenhet att förnya det afbrutna samtalsämnet. Hans hufvud var eller tycktes vara så uppfyldt af musköter, bredsvärd, mössor, kantiner och tartanbenkläder, att Waverley ej på en lång stund kunde fästa hans uppmärksamhet på något annat ämne.

»Ärnar ni så snart tåga i fält, Fergus, efter ni gör alla dessa krigiska förberedelser?»

»När vi uppgjort, att ni följer med mig, skall ni få veta allt; men eljest kunde denna kännedom snarare bli skadlig för er.»

»Men är ni på allvar besluten att med en så underlägsen styrka uppresa er emot en stark regering? Det är rent vansinne.»

»Laissez faire à Don Antoine. — Jag skall nog veta att sörja för den saken. Vi skola åtminstone använda samma sed som Conan, som aldrig fick ett hugg, utan att han gaf ett. Jag vill likväl inte, att ni skall tro mig nog galen att röra på mig, innan ett gynnsamt tillfälle yppar sig; jag vill inte släppa min hund, förrän villebrådet är på fötter. Men, ännu en gång, om ni vill förena er med oss, så skall ni få veta allt.»

»Huru kan jag det? Jag, som så nyss innehaft en fullmakt, hvilken nu är på återväg till dem, som gåfvo mig den! Att jag mottog den, innebar ju ett löfte om trohet och ett erkännande af styrelsens laglighet.»

»Ett förhastadt löfte är ej någon jernhandklofve; man kan afskudda sig det, isynnerhet om det afgifvits under villfarelse och vedergälts med skymf. Men om ni ej genast kan besluta er för en lysande hämd, så begif er till England, och innan ni farit öfver Tweed, skall ni få höra nyheter, som skola komma verlden att genljuda. Om sir Everard är den tappre gamle kavaljer, jag hört honom beskrifvas af några bland våra rättskaffens ädlingar från år 1715, skall han skaffa er en bättre ryttartrupp och en bättre sak att strida för, än dem ni förlorat.»

»Men er syster, Fergus?»

»Vik hädan, lede afgrundsande! Hvi anfäktar du denne man? Kan du ej tala om något annat än fruntimmer?»

»Nej, var allvarsam, min bäste vän; jag känner, att mitt lifs lycka beror på det svar, miss Mac-Ivor kommer att afgifva på hvad jag denna morgon dristat nämna för henne.»

»Och är detta ert rena allvar, eller äro vi i diktens och romanens land?»

»Mitt fulla allvar, naturligtvis. Huru kan ni väl tro mig om att skämta i ett dylikt ämne?»

»Då fägnar det mig på fullt allvar att höra det; och jag hyser en så hög tanke om Flora, att ni är den ende man i England, om hvilken jag skulle vilja säga så mycket. — Men innan ni så varmt skakar min hand, är det något mer, som måste tagas i öfvervägande. Skall er familj gilla er förbindelse med systern till en högboren högländsk tiggare?»

»Min onkels omständigheter, hans allmänna tänkesätt och ständiga godhet mot mig berättiga mig att säga, att börd och personliga egenskaper äro allt, som han skulle göra anspråk på vid en dylik förbindelse; och hvar kan jag väl finna båda i en så utmärkt förening, som hos er syster?»

»Ah, ingenstädes! — cela va sans dire. Men er far skall säkert fordra en faders företrädesrätt att bli rådfrågad.»

»Naturligtvis; men hans nyligen inträffade brytning med de maktegande undanrödjer alla farhogor för någon invändning från hans sida, isynnerhet som jag är förvissad om, att min onkel med värma skall antaga sig min sak.»

»Kanske religionen — ehuru vi inte äro några ofördragsamma katoliker.»

»Min farmor tillhörde romerska kyrkan, och min familj hade aldrig något att invända mot hennes religion. — Tänk inte på mina vänner, bäste Fergus; låt mig förr få taga ert inflytande i anspråk, der det bättre torde behöfvas för att undanrödja hinder — jag menar hos er älskvärda syster.»

»Min älskvärda syster, liksom hennes kära bror, är mycket benägen för att ha en temligen bestämd egen vilja, hvarefter ni i denna sak måste rätta er; men ni skall ej sakna mitt förord eller mitt råd. Och först och främst skall jag ge er en vink: troheten mot hennes monark är hennes herskande passion, och allt sedan hon kunnat stafva en engelsk bok, har hon varit förälskad i minnet af kapten Wogan, som öfvergaf usurpatorn Cromwells tjenst för att sluta sig till Carl II:s fana; han marscherade med en liten kavalleritrupp från London til Högländerna för att förena sig med Middleton, som stod i vapen för konungen, och dog slutligen ärofullt för den kungliga saken. Bed henne visa er några verser, som hon skrifvit öfver honom; de ha blifvit mycket beundrade, det försäkrar jag er. Nästa sak är — jag tyckte, att jag såg Flora för en liten stund sedan gå upp till vattenfallet —— skynda efter, karl, skynda efter, låt inte garnisonen få tid att befästa sig i sin föresats att göra motstånd! Alerte à la muraille! Sök upp Flora, så fort ni kan, och hör hennes beslut, och måtte Cupido ledsaga er, medan jag går att se efter bälten och patronkök.»

Waverley gick med ett ängsligt klappande hjerta uppför dalen. Kärleken med hela dess romantiska följe af förhoppningar, farhogor och önskningar var blandad med andra känslor, som äro mindre lätta att förklara. Han kunde ej annat än ihogkomma, i huru hög grad denna morgon förändrat hans öde, och uti hvilka invecklade förhållanden han höll på att blifva försatt. Den uppgående solen hade sett honom i besittning af en aktad ställning inom det ärofulla vapenyrket, medan hans fader efter allt utseende snabt steg i sin monarks ynnest. Allt detta var nu försvunnet liksom en dröm — hans fader hade fallit i onåd, han sjelf var vanhedrad och hade ofrivilligt blifvit en förtrogen, om ej en medbrottsling, i mörka, djupa och farliga planer, hvilka antingen måste medföra omstörtandet af den styrelse, han så nyligen tjenat, eller också förderf för alla dem, som inlåtit sig deri. Om Flora äfven skulle gynnsamt upptaga hans frieri, hvilken utsigt fans det väl för, att det någonsin skulle blifva bragt till ett lyckligt slut, midt under förvirringen af en förestående uppresning? Eller huru kunde han komma fram med den sjelfviska begäran, att hon skulle lemna Fergus, vid hvilken hon var så djupt fäst, och draga sig undan med honom till England för att der på afstånd afvakta framgången af sin brors företag eller tillintetgörelsen af hela hans lycka och alla hans förhoppningar? Att åter å andra sidan, utan någon annan hjelp än sitt svärd, inlåta sig i höfdingens farliga och öfverilade planer — att ryckas framåt af honom såsom deltagare uti alla hans förtviflade och ursinniga företag, nästan afsägande sig makten att bedöma rättvisan och klokheten af sina egna handlingar — detta var ej någon behaglig utsigt för Waverleys hemliga stolthet. Och likväl, hvilken annan utväg återstod för honom, utom att Flora skulle afslå hans frieri, en sak, som han under sina närvarande upprörda känslor ej kunde tänka på utan verkliga själsqval? Begrundande den farliga och ovissa utsigt, som låg framför honom, ankom han slutligen till vattenfallet, der han, såsom Fergus förutsagt, fann Flora sittande.

Hon var alldeles ensam, och så snart hon märkte hans ankomst, steg hon upp och gick emot honom. Edward försökte säga något, som närmade sig en vanlig artig samtalston, men fann sig ur stånd dertill. Flora tycktes i början lika förlägen, men hemtade sig fortare och — hvilket var ett föga gynnsamt förebud för Waverleys frieri — var den första, som förde talet på ämnet för deras sista samtal. »Det är i alla hänseenden en allt för vigtig sak, mr Waverley», sade hon, »för att jag skulle lemna er i ovisshet om mina tänkesätt.»

»Uttala dem ej förhastadt», bad Waverley upprörd; »låt tiden — låt mitt tillkommande uppförande — låt er broders inflytande —»

»Förlåt mig, mr Waverley. Jag skulle strängt klandra mig sjelf, om jag uppsköte att förklara min fulla öfvertygelse vara, att jag aldrig kan betrakta er annorlunda än som en värderad vän. Jag skulle begå den högsta orättvisa emot er, om jag för ett ögonblick dolde mina känslor — jag ser, att jag bedröfvar er, och det gör mig ondt, men bättre nu än sedan; och tusen gånger bättre, mr Waverley, att ni för ögonblicket skulle känna en besviken förhoppning, än den långvariga och hjertfrätande sorg, som åtföljer ett förhastadt och olämpligt giftermål.»

»Gode Gud! Men hvarför skulle ni förmoda sådana följder af en förbindelse, der börden är lika, der förmögenhetsvilkoren äro gynnsamma, der, om jag vågar uttrycka mig så, smaken är lika, der ni ej förebär något förutfattadt tycke, och der ni till och med yttrar en fördelaktig tanke om den, ni förskjuter?»

»Mr Waverley, jag hyser denna fördelaktiga tanke, och det i så hög grad, att jag, ehuru jag helst skulle velat förtiga skälen till mitt beslut, ger er rätt att affordra mig dem, i händelse ni skulle önska ett sådant bevis på min aktning och mitt förtroende.»

Hon nedsatte sig på ett klippblock, och Waverley stälde sig bredvid henne, i det han ifrigt bad om den förklaring, hon erbjöd sig att gifva honom.

»Jag vågar knapt», sade hon, »omtala för er beskaffenheten af mina känslor, emedan de äro så olika dem, man vanligen tillskrifver unga flickor af min ålder; och jag vågar knapt nämna, hurudana jag anser era känslor vara, på det jag ej må förolämpa, der jag så gerna skulle vilja skänka tröst. Hvad mig sjelf beträffar, har jag allt från min barndom intill närvarande dag blott hyst en önskan — mina kungliga välgörares återuppsättande på deras lagliga tron. Det är omöjligt att förklara för er min hängifvenhet för detta enda mål, och jag vill öppet bekänna, att det så uteslutande upptagit min själ, att det utestängt hvarje tanke på min egen framtid. Låt mig blott upplefva den dag, då jag får se deras lyckliga återuppstigande på sina fäders tron, så skall det vara mig likgiltigt, om jag dör i en högländsk koja, i ett franskt kloster eller i ett engelskt palats.»

»Men, bästa Flora, huru kan er entusiastiska tillgifvenhet för den landsflyktiga konungafamiljen vara oförenlig med min sällhet?»

»Emedan ni i föremålet för er tillgifvenhet söker eller bör söka ett hjerta, hvars förnämsta glädje skulle bestå i att befordra er husliga lycka och att ända till svärmeri besvara er ömhet. Åt en man med en mindre liflig känslighet och ett mindre romantiskt lynne skulle Flora Mac-Ivor kunna skänka belåtenhet, om också ej sällhet; ty vore de oåterkalleliga orden en gång uttalade, skulle hon aldrig brista i de pligter, hon med detta löfte åtagit sig.»

»Och hvarför — hvarför, miss Mac-Ivor, skulle ni anse er mera passande för den, som mindre än jag vore i stånd att älska, att beundra er?»

»Helt enkelt derför, att våra känslor vore mera harmonierande, och emedan hans slöare känslighet ej skulle kräfva den svärmiska ömhet, som det ej står i min makt att gifva. Men ni, mr Waverley, skulle alltid fästa er vid den föreställning om huslig sällhet, som er inbillning är i stånd att måla, och allt, som ej motsvarade denna er ideela uppfattning, skulle tydas som köld och likgiltighet, medan ni på samma gång ansåge min entusiasm för den kungliga familjens välgång såsom ett rån från den genkärlek, hvarpå ni skulle göra anspråk.»

»Med andra ord, miss Mac-Ivor, ni kan ej älska mig?»

»Jag skulle kunna högakta er, mr Waverley, lika mycket, kanske mer än någon man jag ännu sett; men jag kan ej älska er, såsom ni bör älskas. Ack, för er egen skull, begär ej ett så vågadt försök! Den qvinna, ni äktar, bör ha böjelser och åsigter, danade efter era egna. Hennes sträfvanden böra vara era sträfvanden; hennes önskningar, hennes känslor, hennes förhoppningar, hennes farhogor böra alla sammansmälta med era, Hon bör förhöja era nöjen, dela era sorger och uppmuntra er i er nedslagenhet.»

»Och hvarför vill ej ni, miss Mac-Ivor, som så väl kan skildra en lycklig förening — hvarför vill ej ni bli den person, ni skildrar?»

»Kan det vara möjligt, att ni ej förstår mig? Har jag ej sagt er, att hvarje lifligare känsla i min själ uteslutande är riktad på en tilldragelse, till hvars förverkligande jag endast kan bidraga med mina varma böner?»

»Och kunde ej uppfyllandet af mina önskningar befordra den sak, åt hvilken ni hängifvit er? Min familj är rik och mäktig, af grundsatser böjd för den Stuartska ätten, och skulle ett gynnsamt tillfälle —»

»Ett gynnsamt tillfälle? — Böjd af grundsatser? — Kan en så ljum tillgifvenhet vara hedrande för er sjelf eller tillfredsställande för er laglige monark? — Döm af mina närvarande känslor, hvad jag skulle lida såsom medlem af en familj, der de rättigheter, jag anser mest heliga, underkastas kall öfverläggning och endast anses värda understöd, då de visa sig nära att segra det förutan.»

»Era tvifvelsmål», svarade Waverley hastigt, »äro orättvisa, för så vidt de angå mig. Den sak, jag kommer att förfäkta, vågar jag understödja i hvarje fara, och det lika oförskräckt som den tappraste, som dragit sitt svärd för den samma.»

»Derpå tviflar jag ej ett ögonblick», svarade Flora. »Men rådfråga hellre ert eget sunda förnutt än ett öfveriladt beslut, som sannolikt härrör blott deraf, att ni i ett egendomligt och romantiskt läge råkat en ung qvinna, utrustad med sitt köns vanliga företräden. «Låt er roll i detta stora och farliga drama hvila på öfvertygelse och ej på en förhastad och sannolikt föga varaktig känsla.»

Waverley försökte svara; men orden felades honom. Hvarje tänkesätt, som Flora yttrat, rättfärdigade styrkan af hans tillgifvenhet; ty sjelfva hennes konungskhet var, oaktadt dess blinda entusiasm, hög och ädel och försmådde att begagna sig af några orätta medel för att understödja den sak, åt hvilken hon hängifvit sig.

Sedan de en stund under tystnad gått utför gångstigen, återtog Flora samtalet sålunda: »ännu ett ord, mr Waverley, innan vi för alltid taga afsked af detta ämne, och förlåt min djerfhet, i fall detta ord har utseende af ett råd. Min bror Fergus är angelägen om, att ni skall göra gemensam sak med honom i hans närvarande företag. Men samtyck ej dertill; — ensamt genom era bemödanden kan ni ej befordra hans framgång, och ni skulle oundvikligt dela hans fall, om det är Guds vilja, att han skall falla. Er karaktär skulle äfven erhålla en outplånlig fläck derigenom. Låt mig bedja er att återvända till ert eget land, och sedan ni offentligt frigjort er från hvarje band, som fäster er vid den nuvarande styrelsen, hoppas jag, ni både skall finna anledning och tillfälle att verksamt tjena. er förorättade monark och, liksom era konungska förfäder, kunna i spetsen för era naturliga följeslagare och anhängare uppträda som en värdig representant af Waverleyska huset.»

»Och skulle jag bli nog lycklig att sålunda kunna utmärka mig, vågar jag väl då hoppas —»

»Förlåt, att jag afbryter. Endast den närvarande stunden är vår, och jag kan blott med uppriktighet förklara för er de känslor, jag nu hyser. Det vore fåfängt att ens vilja gissa, huru de kunna bli förändrade genom en följd af tilldragelser, kanske allt för gynnsamma, att man skulle våga hoppas derpå. Var likväl försäkrad, mr Waverley, att, näst min brors ära och sällhet, fins det ingens, för hvilken jag uppriktigare skall bedja, än för er.»

Med dessa ord lemnade hon honom, ty de hade nu anländt till ett ställe, der vägen delade sig och gick åt två skilda håll. Waverly anlände under ett virrvarr af stridiga känslor till slottet. Han undvek hvarje enskildt samtal med Fergus, emedan han ej kände sig i stånd att uthärda hans skämt eller besvara hans frågor. Festens stormande glädtighet — ty Mac-Ivor höll öppen taffel för sin clan — hjelpte till en viss grad att döfva eftertanken. Sedan gästabudet var slut, började han eftersinna, huru han ånyo skulle kunna möta miss Mac-Ivor efter förmiddagens plågsamma och vigtiga förklaring. Men Flora visade sig ej. Fergus, hvars ögon blixtrade, då Cathleen underrättade honom, att hennes matmor ärnade för aftonen gvarblifva i sina rum, gick sjelf att uppsöka henne; men hans föreställningar voro synbarligen fåfänga, ty han återkom med höjd ansigtsfärg och tydliga spår till missnöje. Återstoden af aftonen förflöt, utan att hvarken från Fergus' eller Waverleys sida något ord yttrades rörande det ämne, som uteslutande upptog den senares och kanske bådas betraktelser.

Då Edvard begifvil sig till sitt eget rum, försökte han göra sig reda för dagens tilldragelser. Att Flora för det närvarande skulle framhärda i det afslag, hon gifvit honom, var otvifvelaktigt. Men kunde han hoppas på slutlig framgång, i händelse omständigheterna skulle tillåta honom att förnya sitt frieri? Skulle den svärmiska tillgifvenheten för det fördrifna konungahuset, hvilken i detta öfverspända ögonblick ej lemnade rum för någon ljufvare böjelse, kunna i sin fulla styrka öfverlefva framgången eller felslåendet af de närvarande politiska stämplingarna? Och om detta blefve fallet, kunde han hoppas, att det deltagande, hon erkänt sig hysa för honom, någonsin skulle öfvergå till en varmare känsla? Han ansträngde sitt minne för att återkalla hvarje ord, hon användt, samt de blickar och åtbörder, hvarmed hennes yttranden varit beledsagade, och slutade med att finna sig i samma ovisshetstillstånd som förut. Det var långt lidet på natten, innan sömnen medförde lugn åt hans förvirrade själ efter den plågsammaste och mest uppskakande dag, han någonsin upplefvat.