Waverley/Kap 60
| ← 59. En skärmytsling |
|
61. En resa till London → |
SEXTIONDE KAPITLET.
Åtskilliga tilldragelser.
Edward befann sig i en högst obehaglig och farlig belägenhet. Han förlorade snart ljudet af säckpiporna, och, hvad som var ännu obehagin ligare, då han efter långt, fåfängt sökande och sedan han klängt öfver en mängd gärdesgårdar, slutligen nalkades landsvägen, underrättade honom det ovälkomna bullret af pukor och trumpeter, att det engelska kavalleriet nu innehade den och följaktligen befann sig emellan honom och högländarne. Då han således var förhindrad att gå rakt fram, beslöt han att undvika det engelska krigsfolket och försöka komma till sina vänner genom att göra en omväg till venster, hvilket tycktes underlättas genom en gångstig, som i den riktningen afvek från stora landsvägen. Stigen var gyttjig och natten mörk och kall, men dessa olägenheter kändes knapt vid de grundade farhogor, som möjligheten att falla i de kungliga truppernas händer uppväckte hos honom.
Sedan han gått omkring tre mil, anlände han slutligen till en by. Ehuru han visste, att det lägre folket i allmänhet var ogynsamt stämdt för chevalierens sak, var han likväl så angelägen om att, om möjligt, få häst och vägvisare till Penrith, der han hoppades träffa på eftertruppen, om ej hufvudstyrkan af chevalierens armé, att han närmade sig byns krog. Ett högljudt stoj rådde derinne. Han stannade för att lyssna. Ett par engelska kärneder och refrängen af en krigssång öfvertygade honom om, att äfven denna by var upptagen af hertigens af Cumberland soldater. Han sökte nu aflägsna sig derifrån så tyst som möjligt, och i det han välsignade mörkret, som han dittills knotat öfver, letade han sig fram, så godt han kunde, längs ett lågt staket, hvilket tycktes innesluta en liten trädgårdstäppa. Då han kom till porten at denna lilla inhägnad, fattades hans utsträckta hand af ett fruntimmers, och på samma gång yttrade en qvinnlig stämma: »Edward, är det du, min vän?»
»Det här är något olyckligt misstag», tänkte Edward, i det han sakta sökte göra sig lös.
»Inga konster nu, gosse, eljest få rödrockarne höra dig. De ha antastat hvarenda en, som gått förbi krogen i afton, för att få dem att köra deras vagnar och dylikt. Kom in till far, annars kan du råka illa ut.»
»En god vink», tänkte Waverley, i det han följde flickan genom den lilla trädgården in i ett med tegelstensgolf försedt kök, der hon började tända en svafvelsticka vid en slocknande eld och sedan med svafvelstickan antände ett ljus. Hon hade knapt sett på Edward, förrän hon släpte ljuset, i det hon högt skrek till: »ack, far, far!»
Den sålunda påkallade fadern infann sig genast. Det var en rask gammal bonde, klädd i skinnbyxor och stöflar, men utan strumpor. Han hade nyss sprungit ur sängen, och hans öfriga drägt utgjordes af en Westmorelandsförpaktares vanliga robe-de-chambre, det vill säga hans skjorta. Hans figur var fullt synlig vid ett ljus, som han bar i venstra handen, medan han i den högra svängde en eldgaffel.
»Hvem har du här, tös?»
»Ack!» utropade den stackars flickan, som nästan höll på att falla i konvulsioner af gråt, »jag trodde, att det var Ned Williams, och i stället är det en af plaidfolket.»
»Och hvarför ränner du efter Ned Williams så här dags på qvällen?» På detta spörsmål, som kanske var en af dessa talrika frågor, hvilka lättare göras än besvaras, lemnade den rosenkindade flickan intet svar, utan fortfor att snyfta och vrida sina händer.
»Och du, gosse, vet du, att dragonerna äro i byn? Vet du det, karl, och att de skola klyfva dig liksom en rofva, karl?»
»Jag vet, att mitt lif är i stor fara», sade Waverley; »men om ni kan bistå mig, vill jag hederligt belöna er. Jag är ingen skotte, utan en olycklig engelsk adelsman.»
»Antingen du är skotte eller inte», sade den redlige bonden, »så önskar jag, att du hållit dig ifrån min dörr; men efter du är här, är Jakob Jopson inte den, som vill förråda någon menniska. Högländarne voro dessutom muntra och lustiga, och gjorde inte mycket ofog, då de voro här i går.» Han började följaktligen vidtaga anstalter för att förfriska vår hjelte och hysa honom öfver natten. Eld blef skyndsamt upptänd, ehuru med nödiga försigtighetsmått, att dess sken ej skulle synas utifrån. Den raske värden afskar ett stort stycke skinka, hvilket Cecilia snart stekte, och fadern ökade undfägnaden med en stor mugg af sitt bästa öl. Det blef afgjordt, att Edward skulle qvarstanna der, tills ryttarne påföljande morgon marscherat sin väg, då han antingen skulle hyra eller köpa en häst af bonden och med de bästa anvisningar, som stodo att erhålla rörande vägen, söka upphinna sina vänner. En snygg, fastän grof bädd mottog honom efter denna olyckliga dags mödor.
Morgonen medförde den nyheten, att högländarne utrymt Penrith och marscherat till Carlisle, att hertigen af Cumberland var i besittning af Penrith, samt att spridda afdelningar af hans armé betäckte vägarne i alla riktningar. Att försöka komma igenom oupptäckt vore det ursinnigaste öfverdåd. Ned Williams (den rätte Edward) kallades nu till rådplägning af Cecilia och hennes fader. Ned, som kanske ej var så synnerligt angelägen om, att hans vackre namne skulle alltför länge förblifva i samma hus som hans fästmö, föreslog af fruktan för nya misstag, att Waverley skulle utbyta sin plaid och sin uniform mot landets drägt och följa med honom till hans faders gård bredvid Ulswater samt qvarblifva i denna ostörda fristad, tills de militäriska rörelserna i trakten upphört att göra hans afresa farlig. Man öfverenskom äfven om den betalning, främlingen skulle ge för sitt kosthåll hos arrendatorn Williams, tills han utan fara kunde afresa. Priset var billigt, då detta hederliga och godhjertade folk ej ansåg hans brydsamma belägenhet som något skäl att stegra sina anspråk.
De nödiga klädespersedlarna blefvo följaktligen anskaffade, och de hoppades undgå alla obehagliga möten derigenom att de skulle följa bivägar, som endast voro kända af den unge landtmannen. Gamle Jopson och hans rosenkindade dotter ville ej höra talas om någon vedergällning för deras gästfrihet; en kyss betalade den ena och en hjertlig handtryckning den andre. Båda tycktes bekymrade för sin gästs säkerhet och togo med många välönskningar afsked af honom.
Under deras färd gick Edward tillika med sin ledsagare öfver samma fält, som varit skådeplatsen för den föregående nattens tilldragelser. En svag glimt af December-solen kastade ett sorgligt sken öfver den vidsträckta heden, som på den punkt, der den stora nordvestra vägen inträdde på lord Lonsdales egor, erbjöd anblicken af döda menniskor och hästar samt krigets vanliga följeslagare, kråkor, hökar och korpar.
»Detta var således ditt sista slagfält», tänkte Waverley, i det hans ögon fuktades vid åtanken på de många lysande dragen i Fergus karaktär, och vid minnet af deras förra förtrolighet glömde han höfdingens alla lidelser och brister. »Här föll den siste Vich Tan Vohr på en namnlös hed, och den lågande själ, som ansåg det för en småsak att för sin herre bana väg till den brittiska tronen, släcktes här i en obetydlig skärmytsling. Ärelystnad, förslagenhet, tapperhet, alla vida utöfver deras vanliga sfer, fingo här erfara hvarje dödligs lott. — Här ligger du alltså slagen, du det enda stödet för en syster, hvars själ, lika stolt och obändig som din, är ännu upphöjdare än din egen var, här ligger du slagen och med dig alla dina förhoppningar för Flora äfvensom för den långa och prisade ättelängd, som du satte en ära uti att genom din dristiga tapperhet upplyfta ännu högre!»
Då dessa tankar trängde sig på Waverleys sinne, beslöt han att gå ut på den öppna heden för att se efter, om han kunde upptäcka sin väns kropp bland de slagna, i den fromma afsigten att genom en begrafning visa hans jordiska gvarlefvor den sista hedersbetygelsen. Den rädde ynglingen, som åtföljde honom, förestälde honom faran af försöket; men Edward stod fast vid sin föresats. Lägrets marodörer hade redan plundrat de döda på allt, som de kunde medföra; men landtfolket, som var ovant vid dylika blodiga uppträden, hade ännu ej nalkats slagfältet, ehuru några rädda åskådare visade sig på afstånd. Omkrimg sextio eller sjuttio dragoner lågo dödade inom den första inhägnaden, på landsvägen och ute på heden. Af högländarne hade ej fullt ett dussin fallit, och flertalet deraf utgjordes af dem, som vågat sig för långt ut på heden och ej hunnit åter uppnå den inhägnade marken. Han kunde ej finna Fergus' kropp bland de slagna. På en kulle lågo, skilda från de öfriga, liken af tre engelska dragoner, två döda hästar och pagen Callum Beg, hvars
hårda hufvudskål en ryttares svärd till slut verkligen klufvit. Det var möjligt, att Fergus' kropp blifvit bortförd af hans clan; men det var äfven möjligt, att han undkommit, isynnerhet som Evan Dhu, hvilken aldrig skulle lemnat sin höfding, ej fans bland de döda; eller också kunde Fergus blifvit tillfångatagen, och det minst olycksbådande förebud, som låg i Bodach Glas uppenbarelse, sålunda hafva gått i fullbordan. Ankomsten af en truppafdelning, som utskickats för att tvinga landtfolket att begrafva de döda och för detta ändamål redan hopsamlat åtskilliga bönder, nödgade nu Edward att återvända till sin ledsagare, som i skygd af några träd med stor oro och fruktan väntade honom.
De lemmnade derefter detta dödens fält, och den återstående delen af deras resa gick lyckligt. I arrendator Williams' hus gälde Edward för en ung slägting, som blifvit uppfostrad för det presterliga kallet och kommit för att vistas hos dem, till dess upphörandet af de borgerliga oroligheterna skulle tillåta honom att färdas genom landet. Detta insöfde alla misstankar hos den välvilliga och enfaldiga cumberlandska allmogen och var en tillfyllestgörande förklaringsgrund för den nye gästens allvarliga sätt och ensliga vanor. Detta försigtighetsmått blef äfven behöfligare, än Waverley i början trott, emedan en mängd olika tilldragelser förlängde hans vistelse på Fasthwaite, såsom gården kallades.
Ett förfärligt snöfall gjorde hans afresa omöjlig under mer än en vecka, och då vägarne började blifva någorlunda farbara, erhöll man efter hvartannat nyheterna om chevalierens återtåg till Skottland, att han lemnat gränsen och dragit sig tillbaka till Glasgow, samt att hertigen af Cumberland belägrade Carlisle. Denna senare omständighet beröfvade Waverley all förhoppning om att åt det hållet kunna undkomma till Skottland. På östra kusten framryckte marskalk Wade med en stark armékorps mot Edinburgh, och utmed hela gränsen voro afdelningar af milis, af frivilliga och partigängare i rörelse för att undertrycka uppresningen och tillfångataga de ströfkorpser af den högländska hären, som qvarstannat i England. Carlisles kapitulation och den stränghet, hvarmed den upproriska garnisonen hotades, utgjorde snart ett ytterligare skäl för Edward att ej våga sig ut på en enslig och hopplös resa genom ett fiendtligt land och genom en stor armé för att bringa biståndet af ett enda svärd åt en sak, som redan syntes helt och hållet förlorad.
I denna ensliga och öfvergifna belägenhet samt beröfvad förmånen af hvarje bildadt umgänge, tänkte vår hjelte ofta på öfverste Talbots bevisningsgrunder. En ännu ängsligare hogkomst störde hans sömn — den döende öfverste G—s blick och åtbörd. Han hoppades på det innerligaste, då den sällan inträffande posten medförde underrättelser om skärmytslingar med omvexlande framgång, att det aldrig mer måtte blifva hans lott att draga svärdet i ett inbördes krig. Derpå rigtade sig hans tankar på Fergus' förmodade död, på Floras öfvergifna belägenhet och, med ännu ömmare hogkomst, på Rosa Bradwardines öde; den senare saknade ju den sjelfuppoffrande entusiasm för det fördrifna konungahuset, som helgade och förädlade olyckan för hennes väninna. Han fick ostörd af frågor eller afbrott öfverlemna sig åt dessa drömmerier, och det var under mången enslig spatsergång vid Ulswaters stränder, som han förvärfvade större välde öfver ett af motgången kufvadt sinne, än hans föregående erfarenhet förskaffat honom; han kände sig nu äfven berättigad att, ehuru kanske icke utan en suck, med fasthet säga, att hans lifs roman var slutad, och att dess verkliga historia begynt. Han blef snart uppfordrad att häfda dessa sina anspråk.