Waverley/Kap 59
| ← 58. Förvirring uti kung Agramants läger |
|
60. Åtskilliga tilldragelser → |
FEMTIONIONDE KAPITLET.
En skärmytsling.
Vi behöfva väl ej erinra läsaren, att högländarne efter det krigsråd, som den 5 December hölls i Derby, öfvergåfvo sitt förtviflade försök att intränga vidare i England och till sin unge och djerfve anförares stora missbelåtenhet bestämdt beslöto att återvända norr ut. De började följaktligen sitt återtåg och omintetgjorde genom sin ytterst snabba marsch hertigens af Cumberland rörelser; denne förföljde dem nu med en stor kavalleristyrka.
Detta återtåg var en verklig afsägelse af deras högt flygande förhoppningar. Hos ingen hade de varit så lifliga, som hos Fergus Mac-Ivor, och ingen blef derför så djupt kränkt af denna planförändring. I krigsrådet kämpade han med yttersta häftighet för sin åsigt, och då den förkastades, göt han tårar af harm och smärta. Från detta ögonblick blef hela hans sätt till den grad förändradt, att man knapt skulle kunnat i honom igenkänna den högtflygande, lågande ande, för hvilken jorden blott en vecka förut syntes för trång. Återtåget hade fortgått några dagar, då Edward till sin förvåning tidigt på morgonen den 12 December i sitt qvarter, en liten by, som låg halfvägs emellan Shap och Penrith, fick ett besök af höfdingen.
Som Edward ej allt sedan deras tvist umgåtts med Fergus, väntade han ej utan en viss oro på en förklaring öfver anledningen till detta oförmodade besök och kunde ej afhålla sig ifrån att blifva öfverraskad och till och med bestört öfver den förändring, som inträdt i höfdingens utseende. Hans ögon hade förlorat mycket af sin eld, hans kinder voro ihåliga, hans röst var matt; sjelfva hans gång tycktes vara mindre fast och spänstig än vanligt, och hans drägt, hvarpå han eljest brukat använda synnerlig omsorg, satt nu helt vårdslöst. Han bad Edward följa honom ut till den närbelägna lilla ån och smålog vemodigt, då han såg honom mnedtaga och knäppa på sig sitt bredsvärd.
Så snart de kommo på en vild, enslig stig utmed sidan af strömmen, utbrast höfdingen: »vårt vackra äfventyr är nu i grund förstört, Waverley, och jag önskar veta, hvad ni ämnar göra — nej, se inte så stint på mig för det. Jag skall säga er, att jag i går fick ett bref från min syster, och om jag förut fått den upplysning, det innehåller, skulle detta förekommit ett gräl, hvilket förargar mig, så ofta jag tänker derpå. Uti ett bref, som jag skref efter vår tvist, underrättade jag henne om orsaken till nämnda oenighet; och hon svarar mig nu, att hon hvarken haft eller kunnat ha för afsigt att ge er någon uppmuntran, så att det tyckes, som om jag handlat som en galning. — Stackars Flora! hon skrifver i den gladaste ton; hvilken förändring skall ej nyheten om detta olyckliga återtåg åstadkomma i hennes sinnesstämning!»
Waverley, som verkligen rördes mycket af den djupt svårmodiga ton, hvari Fergus talade, bad honom på det bevekligaste att ur sitt minne bannlysa hvarje hogkomst af den osämja, som uppstått mellan dem. Sedan de ännu en gång med uppriktig hjertlighet tryckt hvarandras händer, frågade Fergus Waverley ånyo, hvad han ärnade göra. »Gjorde ni ej bäst uti att lemna denna åt olyckan hemfallna här och skynda er före oss till Skottland, der ni från någon af de östra hamnarna, som ännu äro i vårt våld, kan afsegla till kontinenten? Blott ni kommit utom riket, skola era vänner lätt utverka tillgift för er, och för att säga sanningen önskar jag, att ni kunde taga Rosa Bradwardine med er som er hustru och låta Flora följa med under ert gemensamma beskydd.» — Edward betraktade honom förvånad. — »Hon älskar er, och jag tror, att ni älskar henne, fast ni kanske ännu ej kommit under fund dermed; ty ni är just ej känd för att så noga veta hvad ni vill» — Detta sade han med ett småleende.
»Huru kan ni råda mig att öfverge ett företag, hvari vi alla inlåtit oss?» svarade Edward.
»Jo, när skeppet håller på att slås i stycken, är det hög tid för alla, som kunna det, att skynda i barkassen och lemna det.»
»Nå, hvad ärna de andra herrarne göra, och hvarför samtyckte de högländske höfdingarne till detta återtåg, om det är så förderfligt?»
»Åh, de tro att, liksom vid föregående tillfällen, halshuggningarna, hängningarna och konfiskationerna hufvudsakligen skola drabba låglandsadeln, och att de sjelfva skola lemnas oantastade i sin fattigdom och sina otillgängliga fästen för att der, enligt sitt ordspråk, ’lyssna till vinden på berget, till dess vattnet sänker sig’. Men de bedra sig; de ha för ofta varit upproriska för att vidare kunna få räkna på öfverseende; och den här gången har John Bull blifvit för allvarsamt skrämd för att så snart återfå sitt goda lynne. De hannoveranska ministrarne ha alltid förtjent att hängas som skurkar; men om de nu få makten i händerna — hvilket de förr eller senare måste få, då det hvarken är att hoppas på någon resning i England eller någon hjelp från Frankrike — och om de lemna en enda högländsk clan i stånd att ånyo förorsaka styrelsen bekymmer, så förtjena de galgen som dårar. Nej, lita på mig, de komma nog att sätta yxan till roten.»
»Och medan ni uppmanar mig till flykt — ett råd, som jag icke vill följa, om det också skall kosta mig lifvet — hvilka äro era egna planer?»
»Åh, mitt öde är besegladt. Död eller fångenskap, och det innan morgondagen.»
»Hvad menar ni dermed? Fienden är ännu en dagsmarsch bakom oss, och om han också hinner upp oss, äro vi ännu nog starka att hålla honom i schack. Kom ihog Glads-Muir.»
»Hvad jag sagt er är likväl sant, för så vidt det rör mig personligen.»
»Hvarpå grundar ni en så sorglig förutsägelse?»
»På en, som ännu aldrig besvikit någon af min slägt. Jag har sett», sade han, i det han sänkte rösten, »Bodach Glas.»
»Bodach Glas?»
»Ja — har ni varit så länge på Glennaquoich och aldrig hört talas om det grå spöket? Det är dock sant, att vi hysa en viss motvilja för att nämna det.»
»Jag har aldrig hört talas derom.»
»Ack! det skulle varit något för stackars Flora att få berätta för er. Om denna kulle vore Benmore, och denna långsträckta, blåa sjö, som ni ser slingra sig nedanför det der bergiga landet der borta, vore Loch Tay, eller min egen Loch an Ri, så skulle omgifningen passa bättre för berättelsen. Låt oss emellertid sätta oss på denna höjd; äfven Saddleback och Ulswater skola bättre passa till hvad jag har att säga, än de engelska häckarna, inhägnaderna och förpaktargårdarna. Ni skall således veta, att, då min stamfar, Ian nan Chaistel, härjade Northumberland, han vid detta tåg hade förbundit sig med ett slags sydlandshöfding eller anförare för en hop lågländare, vid namn Halbert Hall. På återvägen genom Cheviot råkade de i tvist rörande delningen af det stora byte, de vunnit, och från ord kom det till hugg. Lågländarne nedhöggos ända till sista man, och deras anförare, betäckt af sår, föll sist för min stamfaders svärd. Från den stunden har hans ande alltid visat sig för hvarje Vich Ian Vohr, så ofta någon stor olycka förestått, men isynnerhet före den annalkande döden. Min far såg honom två gånger; första gången, innan han tillfångatogs vid Sheriff-Muir, och den andra, morgonen samma dag han dog.»
»Hur kan ni, min bäste Fergus, med ett allvarsamt ansigte berätta sådant oförnuft?»
»Jag begär inte, att ni skall tro mig; men jag säger er sanningen, bekräftad genom åtminstone tre århundradens erfarenhet och förliden natt genom mina egna ögon.»
»Hur skedde det, i Guds namn?»
»Jag skall berätta er det, med vilkor att ni ej söker drifva gäck med saken. — Allt sedan detta olyckliga återtåg började, har jag knapt varit i stånd att sofva för tanken på min clan och på den stackars prinsen, som de leda tillbaka, lik en hund i band, antingen han vill eller inte; derjemte har jag grubblat på min familjs undergång. Förliden natt kände jag mig så feberaktig, att jag lemnade mitt qvarter och gick ut, i hopp att den skarpa vinterluften skulle härda mina nerver. Jag kan ej beskrifva, hur motbjudande jag tycker det är att fortfara; ty jag vet, att ni knapt skall tro mig. — Nå väl, jag gick öfver en liten spång och vankade af och an, då jag i det klara månskenet med förvåning varseblef en lång gestalt, insvept i en grå plaid, sådan som fårherdarne bruka i södra Skottland; vare sig att jag gick fort eller långsamt, höll sig gestalten ständigt omkring fem alnar framför mig.»
»Ni såg förmodligen en Cumberlandsbonde i hans hvardagsdrägt.»
»Nej; jag trodde så i början och blef förvånad öfver karlens djerfhet, i det han vågade jägta mig på det sättet. Jag ropade till honom, men fick intet svar. Jag kände en ängslig hjertklappning och för att förvissa mig om, hvad jag fruktade, stannade jag och vände mig på samma fläck åt alla fyra väderstecken. — Vid himmeln, Edward, vända mig hvart jag ville, var skepnaden genast på alldeles samma afstånd för mina ögon! Jag var nu öfvertygad om, att det var Bodach Glas. Mitt hår reste sig på ända, och mina knän skälfde. Jag bemannade mig likväl och beslöt att återvända till mitt qvarter. Min hemske följeslagare sväfvade framför mig — ty jag kan ej säga, att han gick — tills vi nådde spången, då han stannade och tvärt vände sig om. Jag måste antingen vada öfver strömmen eller också gå förbi honom så nära, som jag nu är er. Förtviflans mod, grundadt på den öfvertygelsen, att min död var nära, kom mig att fatta beslut att bana mig väg trots honom. Jag gjorde korstecknet, drog mitt svärd och sade: ’i Guds namn, onde ande, gif rum!’ — ’Vich Ian Vohr’, sade skepnaden med en röst, som kom blodet att stelna i mina ådror, ’akta dig för morgondagen!’ Gestalten tycktes i detta ögonblick ej mer än en half aln från min svärdspets; men orden voro ej förr uttalade, än han var försvunnen, och ingenting vidare syntes hindra min väg. Jag kom hem och kastade mig på min säng, der jag svårt nog tillbragte några timmar, och som ingen fiende på morgonen rapporterades vara i vår närhet, tog jag min häst och red hit för att göra upp saken med er. Jag skulle inte gerna vilja falla, innan jag försonat mig med en förorättad vän.»
Edward betviflade ej, att denna skepnad var ett foster af en utmattad kropps och ett nedslaget lynnes inverkan på den för alla högländare gemensamma tron på dylika vidskepelser. Han beklagade derför ej mindre Fergus, för hvilken han, under dennes närvarande bekymmer, kände all sin forna vänskap återuppvakna. I afsigt att vända hans tankar från dessa dystra föreställningar erbjöd han sig att med baronens tillåtelse, hvilken han visste sig lätt kunna erhålla, qvardröja i sitt qvarter, tills Fergus' korps hunne fram, och att sedan marschera med dem som förut. Höfdingen tycktes mycket nöjd med detta anbud, ehuru han tvekade att antaga det. »Vi befinna oss, som ni vet, i eftertruppen — farans post under ett återtåg.»
»Och derför äfven ärans post.»
»Nå, låt Alick då ha er häst i beredskap, i fall vi skulle bli öfvermannade; — det skall glädja mig att ännu en gång få ert sällskap.»
Eftertruppen anlände först sent, emedan den blifvit fördröjd af dåliga vägar och andra tillfälligheter. Slutligen intågade den i byn. Då Waverley, arm i arm med höfdingen, närmade sig clanen Mac-Ivor, tycktes allt det hat, man hyst till honom, med ens försvunnet. Evan Dhu mottog honom med ett lyckönskande grin, och sjelfva Callum, som sprang omkring lika hurtigt som någonsin, ehuru han var blek och hade en stor plåsterlapp på hufvudet, tycktes förtjust öfver att se honom.
»Den galgfogelns skalle måtte vara hårdare än marmor», sade Fergus; »pistollåset blef ordentligt sönderslaget.»
»Hur kunde ni slå en tung gosse så hårdt?»
»Om jag inte sloge hårdt ibland, skulle de skälmarne glömma sig.»
De voro nu i full marsch, sedan hvarje försigtighetsmått blifvit vidtaget att förekomma öfverrumpling. Fergus' folk och ett ståtligt clanregemente från Badenoch, anfördt af Cluny Macpherson, utgjorde eftertruppen. De hade gått öfver en stor, öppen hed och höllo nu på att intåga genom de inhägnader, som omgåfvo en liten by, benämnd Clifton. Vintersolen hade gått ned, och Edward började skämta med Fergus öfver det gråa spökets falska förutsägelser. »Idus Martii är ännu inte förbi», sade Mac-Ivor med ett småleende, och då han plötsligt kastade sina blickar tillbaka öfver heden, syntes en stor kavalleritrupp nalkas öfver dess jemma, mörkbruna yta. Att besätta de inhägnader, som vette åt den öppna marken, äfvensom vägen, på hvilken fienden måste rycka in i byn, var en kort stunds verk. Medan dessa manövrer verkstäldes, nedsjönk natten mörk och dyster, ehuru månen var i sitt fylle. Ibland skymtade den likväl fram genom töcknet och spred ett dunkelt ljus öfver stridsfältet.
Högländarne förblefvo ej länge ostörda i den försvarsställning, de intagit. Gynnade af mörkret, sökte en manstark trupp afsuttna dragoner att bryta sig genom inhägnaderna, medan en annan, lika stark, sökte tränga sig fram på landsvägen. Båda mottogos med en så häftig eld, att deras led brötos och deras vidare framträngande hejdades. Ej nöjd med den sålunda vunna fördelen, drog Fergus, hvars eldiga själ genom farans annalkande tycktes återvinna all sin spänstighet, sitt svärd och under utropet »claymore!» uppmuntrade han med röst och exempel sin clan att störta mot fienden. Rusande in bland de afsuttna dragonerna, tvungo de dem med svärdspetsen att fly till den öppna heden, der ett betydligt antal af dem blefvo nedhuggna. Men månen, som hastigt frambröt ur molnen, visade engelsmännen angriparnes fåtalighet; genom sin egen framgång råkade desse dessutom i oordning, och då två sqvadroner ryckte fram till sina kamraters bistånd, sökte högländarne att åter uppnå inhägnaderna, hvarvid flere af dem, och deribland höfdingen, blefvo afskurna och omringade, innan de kunde verkställa sin föresats. Waverley såg sig ifrigt om efter Fergus, från hvilken, äfvensom från hans retirerande följeslagare, han blifvit skild i mörkret och förvirringen, och han varseblef honom nu jemte Evan Dhu och Callum förtvifladt försvara sig mot ett dussin dragoner, hvilka med sina långa bredsvärd höggo in på dem. Månen undangömdes i detta ögonblick åter helt och hållet af moln, och i det rådande mörkret kunde Edward hvarken hjelpa sina vänner eller upptäcka, åt hvad håll hans egen väg låg, för att han åter skulle kunna
förena sig med eftertruppen. Sedan han ett par gånger med yttersta nöd undgått att blifva nedhuggen eller tillfångatagen af de kavalleriafdelningar, som han stötte på i mörkret, uppnådde han slutligen en gärdesgård, hvilken han klättrade öfver och trodde sig nu i säkerhet och på väg till den högländska hären, hvars säckpipor han hörde på något afstånd. Beträffande Fergus återstod näppeligen något hopp, så framt han ej blifvit tillfångatagen. Under det Edward med sorg och ängslan öfvervägde hans öde, erinrade han sig vidskepelsen om Bodach Glas och sade bestört för sig sjelf: »hvad! kan djefvulen verkligen tala sanning?»