Waverley/Kap 66

←  65. Ytterligare förklaring

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Kapitel 66

Kapitel 67  →

SEXTIOSJETTE KAPITLET.

Nå, nu har Cupido blifvit ett samvetsgrant barn — han lemnar godtgörelse. Shakespeare.

Mr Duncan Macwheeble, som ej längre var kommissarie eller intendent, ehuru han ännu åtnjöt den tomma titeln af den senare värdigheten, hade genom sin obetydlighet och derigenom, att han i tid skilt sig från insurgentierna, undsluppit att blifva landsförvist.

Edward råkade honom i hans embetsrum, der han var begrafven bland papper och räkningar. Framför honom stod ett stort fat med hafremjölsgröt, jemte en hornsked och en butelj svagdricka. Under det han ifrigt genomögnade en väldig lunta af rättegångshandlingar, stack han en ofantlig sked, full af ofvannämnda närande födoämne, i sin rymliga mun. En storbukig holländsk bränvinsbutelj, som stod bredvid, antydde, att den hedervärde juristen antingen redan tagit sin frukostsup eller ämnade krydda sin gröt med ett dylikt matsmältningsmedel, eller kanske båda fallen skäligen kunna antagas. Hans nattrock och nattmössa hade fordom varit af tartan, men, lika försigtig som sparsam, hade den hedervärde intendenten låtit färga dem svarta, på det deras ursprungliga olycksbådande färg ej skulle påminna dem, som besökte honom, om hans olyckliga utflykt till Derby. För att fullända hans porträtt, var hans ansigte nedsmordt med snus ända upp till ögonen, och hans fingrar med bläck ända upp till knogarna. Han såg tveksamt på Waverley, då denne nalkades det lilla gröna skrank, som skyddade hans skrifpulpet och hans stol från hopens påträngande. Ingenting kunde vara förtretligare för intendenten, än tanken på att någon af de olyckliga adelsmän, hvilka nu vida sannolikare behöfde hjelp, än de kunde skaffa förtjenst, gjorde anspråk på hans bekantskap. Men detta var den rike, unge engelsmannen — hvem visste, hurudan hans belägenhet kunde vara? — dessutom var han baronens vän — hur skulle man bära sig åt?

Medan dessa betraktelser gåfvo ett uttryck af det narraktigaste bryderi åt den stackars mannens ansigte, kunde Waverley vid tanken på den löjliga kontrasten mellan intendentens utseende och det meddelande, han ärnade göra honom, ej afhålla sig från att utbrista i skratt, i det han hejdade sin benägenhet att utropa med Syphax:

»Jo, Cato — det är just den rätte mannen
Att anförtro historien om sin kärlek!»

Som mr Macwheeble aldrig kunde föreställa sig, att någon, som antingen var omhvärfd af faror eller nedtryckt af fattigdom, kunde skratta hjertligt, så lättade Edwards munterhet honom från en tung börda, och i det han temligen hjertligt helsade honom välkommen till Lilla Veolan, frågade han, hvad mr Waverley behagade till frukost. Men hans gäst hade först och främst något att tala med honom enskildt och bad om tillåtelse att få stänga dörren. Duncan tyckte för ingen del om detta försigtighetsmått, hvilket smakade af fruktan för någon fara; men det var för sent att draga sig tillbaka.

Öfvertygad om, att han kunde lita på sin man, då det ju var till dennes fördel att förblifva trogen, meddelade Edward intendenten sin närvarande belägenhet och sina framtidsplaner. Macwheeble lyssnade med fruktan, då han hörde, att Waverley ännu befann sig i ett slags biltoghetstillstånd — blef något tröstad vid underrättelsen, att han hade ett pass — gnuggade händerna af förnöjelse, då han nämnde beloppet af sin närvarande förmögenhet — gjorde stora ögon, då han hörde hans lysande framtida förhoppningar, men då Edward yttrade sin afsigt att dela allt detta med miss Rosa Bradwardine, hade hänryckningen så när beröfvat den hedervärde intendenten förståndet. Han sprang upp från sin trefotade stol, lik en Pythia från dess trefot; kastade sin bästa peruk ut genom fönstret, emedan stocken, hvarpå den satt, stod i vägen för hans glädjeyttringar; slungade sin mössa upp i taket och fångade den i fallet; hvisslade en glad melodi; dansade med oefterhärmligt behag och ledighet en höglandspolska och kastade sig derefter utmattad i en stol, i det han utropade: »lady Waverley! — tio tusen pund om året, och det just på öret! — Gud bevare mitt fattiga förstånd!»

»Amen, af allt mitt hjerta», sade Waverley; »men låt oss nu gå till affärer, mr Macwheeble.» Ordet affärer hade en viss lugnande inverkan; men intendentens hufvud var, som han sjelf uttryckte sig, »litet vimmelkantigt». Han formerade likväl sin penna och gjorde en bred marginal på ett halft dussin pappersark, ryckte ned Dallas af S:t Martins civilprocess från en hylla, der detta vördnadsvärda verk tronade tillsammans med Stairs författningssamling, Dirletons tvistemålslagfarenhet, Balfours rättegångsordning och en hop gamla räkningsböcker — slog upp artikeln ’Giftermålskontrakt’ och gjorde sig i ordning att uppsätta hvad han kallade »ett litet koncept för att hindra parterna att rygga sin förbindelse».

Ej utan svårighet fick Waverley honom att begripa, att han hade litet för brådtom. Han förklarade för honom, att han behöfde hans bistånd, först och främst för att göra hans dervaro trygg för ögonblicket genom att skrifva till den befälhafvande officeren på Tully-Veolan, att mr Stanley, en engelsk adelsman och nära beslägtad med öfverste Talbot, var hos mr Macwheeble på ett besök i affärer, och som han kände landets tillstånd, hade han skickat sitt pass till kapten Fosters påseende. Detta föranledde ett artigt svar från officeren jemte en inbjudning till mr Stanley att spisa middag med honom, hvilket, som man lätt kan förstå, afböjdes under förebärande af göromål.

Waverleys nästa begäran var, att mr Macwheeble skulle afsända ett ridande bud till ***, hvilket var det postkontor, under hvars adress öfverste Talbot skulle skrifva till honom; budet borde få tillsägelse att vänta der, tills posten skulle medföra ett bref till mr Stanley, och derefter med all möjlig skyndsamhet befordra det till Lilla Veolan. Inom ett ögonblick var intendenten ute och uppsökte sitt biträde — eller sin tjenare, såsom det hette för sextio år sedan — Jack Scriever, och inom ej stort längre tidrymd satt Jack på den hvita klipparens rygg.

»Se till, att du far varligt med honom; ty han har alltjemt varit tungbröstad, sedan — hm — Gud förlåte mig!» — härvid sänkte han rösten — »jag höll på att yttra: sedan jag red i sporrsträck efter chevalieren, för att han måtte åtskilja mr Waverley och Vich Ian Vohr; och en grufligt svår stöt fick jag för mitt besvär — Gud förlåte ers nåd! jag kunde ha brutit nacken af mig. — Ja, det var minsann ett vågstycke på mer än ett sätt — men detta ersätter allt. Lady Waverley! — tio tusen om året! — Gud vare mig nådig!»

»Men ni glömmer, mr Macwheeble, att vi behöfva baronens samtycke — miss Bradwardines —»

»Det behöfver ni inte vara rädd för; jag ansvarar för dem — jag vill sjelf gå i borgen derför tio tusen om året! Det slår Balmawhapple alldeles ur brädet — ett års inkomst uppväger en Balmawhapple med gods och allt! Gud göre oss tacksamma!»

För att förändra loppet af hans känslor frågade Edward, om han nyligen hört något om höfdingen af Glennaquoich.

»Nej, inte ett ord», svarade Macwheeble, »utom att han ännu är qvar i Carlisles slott och snart skall komma att undergå ransakning. Jag önskar inte den unge herrn något ondt», fortfor han; »men jag hoppas, att de, som fått honom, också veta att behålla honom och inte låta honom komma tillbaka till höglandsgränsen för att plåga oss med s. k. skyddsafgift och allt möjligt våldsamt, olagligt och hersklystet förtryck, utöfvadt både af honom sjelf och af andra på hans inrådan och anstiftan. Han kunde ju inte heller taga vara på pengarna, då han fått dem, utan kastade dem i den der fåfänga Edinburghsfruns förkläde — men orätt fånget är lätt förgånget. För min del önskar jag aldrig mer se hvarken en plaid eller en rödrock i landet och inte heller en bössa, så framt det inte är för att skjuta en rapphöna. De äro alla af en ull, och om ni också fått utslag på dem för plundring och våldsamt förtryck, när de förorättat er, hvad har ni väl vunnit med det? De ha inte ett öre att betala med, så att ni aldrig kan få ut summan.»

Under dylika samtal och några mellankommande affärsangelägenheter förflöt tiden till middagen. Macwheeble lofvade emellertid att utfinna något sätt att, utan att väcka misstankar eller löpa fåra att upptäckas, införa Edward på Duchran, der Rosa för närvarande vistades; detta tycktes dock ingalunda vara en lätt sak, då lairden var en mycket ifrig vän af styrelsen. Hönsgården hade under tiden blifvit tagen i anspråk, och hönssoppa med lök samt kalffrikassé rykte snart i intendentens lilla sal. Värden hade just satt korkskrufven i en butelj klaret, som sannolikt förskref sig från Tully-Veolans källare, då åsynen af den hvita klipparen, som i fullt traf passerade förbi fönstret, föranledde honom att med tillbörlig försigtighet sätta buteljen åsido för ögonblicket. Jack Scriever inkom nu med ett paket till mr Stanley; det bar öfverste Talbots sigill, och Edwards fingrar darrade, då han bröt det. Tvenne vederbörligen hopvikta, undertecknade och förseglade dokument föllo ur kuvertet och blefvo hastigt upptagna af intendenten, som hade en naturlig vördnad för allt, som liknade en offentlig handling, och då han kastade en förstulen blick på deras utanskrifter, helsades hans ögon eller rättare hans glasögon med följande rader: »Skyddsbref från hans kunglig höghet för Cosmo Comyne Bradwardine, esq., vanligen benämnd baron af Bradwardine, dömd förlustig sin egendom för sitt deltagande i den sista uppresningen». Det andra dokumentet var ett skyddsbref af enahanda lydelse till förmån för Edward Waverley, esq. — Öfverste Talbots bref lydde som följer:

»Min bäste Edward!

Jag har nyss anländt hit och likväl uträttat mitt ärende, ehuru det kostat mig temligen mycket besvär, såsom ni skall få höra. Jag uppvaktade genast efter min ankomst hans kunglig höghet och fann honom föga gynnsamt stämd för mitt ändamål. Tre eller fyra skotska adelsmän lemnade hans audiensrum, i det samma jag inkom. Sedan han i högst förbindliga ordalag bedt mig vara välkommen, sade han: ’kan ni väl tro det, Talbot, att här har varit ett halft dussin af de aktningsvärdaste adelsmän och de bästa vänner till regeringen norr om Forth, major Melville af Cairnvreckan, Rubrick af Duchran och några andra, som genom sin enträgenhet rent af aftvungit mig ett skyddsbref samt löfte om framtida tillgift för den hårdnackade gamle rebellen, som de kalla baron af Bradwardine? De påstå, att hans ädla personliga karaktär samt den mildhet, han visat dem bland vårt folk, som föllo i rebellernas händer, borde tala till hans förmån; i synnerhet som förlusten af hans egendom sannolikt kommer att bli ett tillräckligt hårdt straff. Rubrick har åtagit sig att qvarhålla honom i sitt hus, tills det blifvit lugnt i landet; men det är likväl litet hårdt att på sätt och vis bli tvungen att förlåta en sådan dödsfiende till det Braunschweigska huset.’ Detta var ej något gynnsamt ögonblick att komma fram med mitt ärende. Jag sade likväl, att det fägnade mig att höra, att hans kunglig höghet var på så god väg att bevilja dylika ansökningar, då det ingaf mig mod att i mitt eget namn framkomma med en lika beskaffad anhållan. Han blef mycket ond; men jag lät ej afskrämma mig. Jag nämnde, att våra tre röster i underhuset ju alltid lemnat styrelsen bistånd, erinrade blygsamt om utomlands gjorda tjenster, hvilka endast fingo något värde derigenom, att hans kunglig höghet godhetsfullt täckts mottaga dem, och stödde slutligen mitt hopp om bifall på hans egna yttranden af vänskap och välvilja. Han blef brydd, men fortfor i sin vägran. Jag gaf en vink om det politiskt välbetänkta i att för framtiden sätta arftagaren af en sådan förmögenhet, som er onkels, utom inflytande af de missnöjdas stämplingar, men utan framgång. Jag nämnde de förbindelser, hvari jag stod till sir Everard och till er personligen, och begärde såsom den enda belöningen för mina tjenster, att han godhetsfullt ville sätta mig i tillfälle att bevisa min tacksamhet. Jag märkte, att han ämnade fortfara med sitt afslag, hvarför jag som den sista utvägen tog min fullmakt ur fickan och sade att, efter som hans kunglig höghet ej ansåg mig under dessa tvingande omständigheter värdig en ynnest, som han ej tvekat att bevilja andra personer, hvilkas tjenster jag svårligen kunde anse vigtigare än mina, jag måste anhålla om tillstånd att i all underdånighet få aflemna min fullmakt i hans kunglig höghets händer och lemna krigstjensten. Han var ej beredd på detta; han bad mig återtaga min fullmakt, sade mig några artigheter öfver mina tjenster och beviljade min anhållan. Ni är derför ännu en gång en fri man, och jag har å era vägnar lofvat, att ni för framtiden skall bli en beskedlig gosse och ej glömma den förbindelse, hvari ni står till regeringens mildhet. Ni ser sålunda, att min prins kan vara lika ädelmodig som er. Jag vill derför likväl ej påstå, att han beviljar en ynnest med samma fransyska behag och förbindlighet, som er vandrande riddare; men han är en rättfram engelsman, och den tydliga motvilja, hvarmed han biföll min anhållan, antydde det offer, han gjorde af sin egen böjelse för mina önskningar. Min vän, generaladjutanten, har förskaffat mig en afskrift af baronens skyddsbref — originalet är i major Melvilles ego — hvilken afskrift jag skickar er, då jag vet, att det, i fall ni kan få reda på honom, skall göra er ett nöje att få vara den förste, som meddelar honom den glada nyheten. Han kommer naturligtvis att utan uppskof bege sig till Duchran för att der undergå några veckors karantän. Hvad er beträffar, så ger jag er lof att beledsaga honom dit och att qvarstanna der en vecka, då jag låtit mig berättas, att ett visst vackert fruntimmer fins der på trakten. Jag har derjemte det nöjet att underrätta er, att de framsteg, ni kan göra i hennes ynnest, skola bli högligen angenäma för sir Everard och mrs Rachel, som aldrig skola anse era framtida utsigter betryggade och de tre upprätt gående hermelinerna i verklig säkerhet, förrän ni föreställer för dem en mrs Edward Waverley; och efter som vissa mina egna kärleksaffärer — för en hel mängd år sedan — afbröto några åtgärder, som då tillärnades till de tre upprätt gående hermelinernas förmån, så anser jag mig af min heder förpligtad att gifva dem upprättelse. Använd derför er tid väl, ty då er vecka är förbi, måste ni nödvändigt resa till London för att vid domstolen utverka er tillgift.

Bäste Waverley, er alltid tillgifne Philip Talbot.»