Waverley/Kap 67

←  Kapitel 66

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Kapitel 67

Kapitel 68  →

SEXTIOSJUNDE KAPITLET.

Ja, lyckligt visst man prisa må
Det frieri, som raskt kan gå.

Sedan den första hänryckningen öfver dessa glada nyheter något lagt sig, föreslog Edward, att de genast skulle gå ned till dalen för att underrätta baronen om deras innehåll. Men den försigtige intendenten anmärkte ganska riktigt, att, om baronen genast skulle visa sig offentligt, bondfolket kunde bli larmande i uttrycken af sin glädje och ge de »nuvarande maktegande» — ett slags personer, för hvilka intendenten alltid hyste en obegränsad vördnad — anledning till förargelse. Han föreslog derför, att mr Waverley skulle gå till Janet Gellatleys koja och under qvällens mörker föra baronen till Lilla Veolan, der denne ännu en gång kunde få smaka nöjet af att hvila i en god säng. Han tillade, att han emellertid sjelf skulle gå till kapten Foster för att visa denne baronens skyddsbref och erhålla hans tillåtelse att herbergera honom öfver natten, hvarefter han till påföljande morgon skulle hafva hästar i beredskap för att föra honom till Duchran, tillsammans med mr Stanley, »hvilket namn jag gissar ers nåd för närvarande ärnar behålla», yttrade intendenten.

»Ja visst, mr Macwheeble; men vill ni inte sjelf fram mot aftonen gå ner till dalen för att möta er herre?»

»Det skulle jag hjertans gerna vilja och är ers nåd mycket förbunden, derför att ni erinrat mig om min pligt och skyldighet; men det kommer att dröja till efter solnedgången, innan jag hinner tillbaka från kaptenen, och sedan det blifvit mörkt, har dalen ett dåligt namn om sig, och det är inte heller alldeles helt med gamla Janet Gellatley. Lairden vill inte sätta tro till sådant, utan har alltid varit djerf och oförvägen och hvarken fruktat menniskor eller djefvulen, och derför har det också gått som det gått. Men det vet jag, att sir Georg Mackenzie säger, att ingen prest kan tvifla på, att det fins hexor, då bibeln säger, att man ej skall låta dem lefva; och ingen jurist i Skottland kan heller tvifla derpå, då hexeri enligt vår lag bestraffas med döden — så att det fins både lag och evangelium derpå. Och om ers nåd inte vill tro tredje Mosebok, kan ni väl tro lagboken — men ni må göra, hur ni vill; det angår inte Duncan Macwheeble. Jag skall likväl skicka och bjuda gamla Janet hit i afton; det är bäst att inte stöta sig med dem, som ha ett sådant rykte om sig — och vi komma att behöfva David att vända stekspettet; ty jag skall låta Eppie slagta en fet gås åt deras nåder till aftonen.»

Då solen var nära nedgången, skyndade Waverley till kojan och han måste medge för sig sjelf, att vidskepelsen här valt en ej opassande plats för att der grunda sina inbillade fasor. Stället motsvarade fullkomligt Spencers beskrifning:

»Uti en djup, en dyster dal hon såg
 En liten hydda, blott med vass betäckt
Och bygd af lera, invid bäckens våg.
 En hexa bodde der i usel drägt
Och, långt aflägsnad ifrån menskors slägt,
 Frivilligt, obekymrad, nöd hon led;
Der, för hvart dödligt öga dold, hon käckt
 Dref sina djefvulskonster uti fred
Och sände ofärd ut, så grym och vred.»

Med dessa verser i sitt minne inträdde han i kojan. Den stackars gamla Janet, krökt af ålder och med ögonen rinnande af torfrök, stapplade, mumlande för sig sjelf, med en sopqvast omkring i stugan, i det hon sökte snygga upp sin spisel och sitt golf till sina väntade gästers ankomst. Waverleys steg kommo henne att spritta till, se upp och börja darra, så uppskrämd var hon för sin husbondes säkerhet. Det var med möda, som Waverley kunde öfvertyga henne, att baronen nu var trygg för all personlig fara, och då hon slutligen fattat denna glada nyhet, var det likväl svårt att få henne att begripa, att han ej åter skulle tillträda sin egendom. »Han borde få igen den», sade hon; »ty ingen kan vara så sniken att ta hans gods, sedan man gifvit honom förlåtelse; och hvad den der Inch-Grabbit angår, så vore jag färdig att ibland önska mig vara en hexa för hans skull, om det inte vore, att jag är rädd för att den onde kunde ta mig på orden.» Waverley gaf henne derefter litet penningar och lofvade, att hennes trohet skulle bli belönad. »Hur kan jag väl bli bättre belönad, sir, än att se min gamle herre och miss Rosa komma tillbaka och sköta sitt eget?»

Waverley tog nu afsked af Janet och stod snart nedanför baronens Patmos. Sedan han hvisslat sakta, såg han veteranen titta ut för att rekognoscera, lik ett gammalt gräfsvin, som sticker ut hufvudet ur sin kula. »Ni kommer nästan väl tidigt, min kära gosse», sade han, i det han nedsteg; »jag tror inte, att rödrockarne slagit tapto än, och dessförinnan äro vi inte säkra.»

»Goda nyheter kunna aldrig berättas för snart», sade Waverley, och med outsäglig glädje meddelade han honom de lyckliga underrättelserna. Den gamle mannen stod ett ögonblick försänkt i tyst andakt och utropade derefter: »lofvad vare Gud! Jag får återse mitt barn!»

»Och, som jag hoppas, för att aldrig mer skiljas ifrån henne», sade Waverley.

»Jag hoppas till Gud att ej behöfva det, så framt det ej blir för att skaffa medel till hennes uppehälle; ty det är klent bestäldt med mina tillgångar — men hvad betyda verldsliga egodelar?»

»Och om», sade Waverley blygsamt, »det funnes en belägenhet i lifvet, som skulle höja miss Bradwardine öfver alla lyckans skiften och försätta henne i den rang, hvartill hon är född, skulle ni ha något att invända deremot, min bäste baron, derför att det skulle göra en af era vänner till den lyckligaste man i verlden?» Baronen vände sig om och såg allvarsamt på honom. »Ja», fortfor Edward, »jag skall ej anse min förvisningsdom återkallad, så framt ni ej ger mig tillåtelse att åtfölja er till Duchran —»

Baronen tycktes samla all sin värdighet för att gifva ett passande svar på en anhållan, som han vid ett annat tillfälle skulle behandlat som en föreslagen allianstraktat mellan husen Bradwardine och Waverley. Men hans bemödanden voro fåfänga; fadern var baronen för öfvermäktig; bördens och rangens stolthet bortsopades; — i öfverraskningens glädje for en svag ryckning genom hans drag, då han gaf efter för naturens känslor, kastade sina armar omkring Waverleys hals och framsnyftade: »min son, min son! Om jag letat genom hela verlden, skulle jag ha gjort mitt val i dig.» Edward besvarade med värme omfamningen, och för en stund iakttogo båda tystnad, tills den slutligen bröts af Edward med de orden: »men miss Bradwardine?»

»Hon har aldrig haft någon annan vilja än sin gamle faders, och dessutom är ni ju en hygglig yngling, af rättskaffens grundsatser och hög börd; — nej, hon har aldrig haft någon annan vilja än min, och i mina stoltaste dagar kunde jag ej tänkt mig ett önskvärdare giftermål för henne än min förträfflige gamle väns, sir Everards brorson. — Men jag hoppas, unge man, att ni ej går förhastadt till väga i denna sak; jag hoppas, ni skaffat er era egna vänners och anhörigas bifall, och isynnerhet er onkels, som är er in loco parentis? Ja, vi måste komma ihog det.» Edward försäkrade honom, att sir Everard skulle finna sig högligen hedrad af det smickrande svar, han erhållit på sitt anbud, samt att saken hade onkelns fullkomliga bifall, till bevis hvarpå han lemnade baronen öfverste Talbots bref. Baronen genomläste det med mycken uppmärksamhet. »Sir Everard», sade han, »föraktade alltid rikedom i jemförelse med heder och börd; och han behöfver ej heller fjäsa för diva pecunia. Men nu önskar jag likväl, sedan denne Malcolm visat sig vara en sådan fadermördare; ty jag kan inte kalla honom för något bättre, då han tänker på att sälja sitt familjegods — nu önskar jag» — härvid fäste han sina ögon på den del af byggningens tak, som var synlig öfver träden — »att jag kunnat lemna Rosa det gamla bofälliga huset med tillhörande egor. — Och likväl», tillade han glädtigare, »är det kanske lika godt, som det är; ty såsom baron af Bradwardine skulle jag ansett det för min pligt att påyrka vissa förbehåll rörande namn och vapen, men nu, då jag är en laird utan egendom, med en dotter utan hemgift, kan ingen klandra mig, om jag afstår derifrån.»

»Nå, himmeln vare prisad», tänkte Edward, »att onkel Everard inte hör dessa betänkligheter! De tre upprätt gående hermelinerna och den klättrande björnen skulle eljest säkert kommit i lufven på hvarandra.» — Han försäkrade derpå med en ung älskares hela värme baronen, att han endast sökte sin sällhet i Rosas hjerta och hand samt att han ansåg sig lika lycklig genom hennes faders blotta bifall, som om denne gifvit sin dotter ett grefskap i hemgift.

De anlände nu till Lilla Veolan. Gåsen stod rykande på bordet, och intendenten svängde sin knif och gaffel. En glad helsning vexlades mellan honom och hans herre. Köket hade äfven sina gäster. Gamla Janet hade slagit sig ned i spiselvrån, David hade till sin odödliga heder vändt stekspettet, och sjelfva Ban och Buscar hade i frikostigheten af intendentens glädje blifvit alldeles fullproppade med mat och lågo nu snarkande på golfvet.

Påföljande dagen foro baronen och hans unge vän till Duchran, der den förre var väntad till följd af den framgång, som de regeringsvänliga skotska adelsmännens nästan enhälliga förbön för honom rönt. Denna förbön hade varit så allmän och så kraftig, att man nästan trodde, att hans egendom kunnat blifva räddad, om den ej råkat i hans ovärdige frändes rofgiriga händer; dennes rättighet, såsom härledande sig från baronens högförräderi, kunde nämligen ej rubbas genom en benådning af regeringen. Men den gamle mannen sade med sin vanliga sinnesstyrka, att han vore belåtnare med det bevis, han erhållit på sina grannars aktning, än han skulle varit öfver att blifva återinsatt in integrum, om detta befunnits görligt.

Vi skola ej försöka att skildra mötet mellan fadern och dottern, hvilka innerligt älskade hvarandra och varit åtskilda under så farliga omständigheter. Ännu mindre skola vi söka tyda Rosas djupa rodnad, då hon mottog Waverleys helsning, eller söka utforska, huruvida hon var nyfiken att få veta anledningen till hans resa till Skottland vid just denna tidpunkt. Vi skola ej en gång besvära läsaren med de tråkiga biomständigheterna vid ett frieri för sextio år sedan. Det är tillräckligt att säga, att, under en så sträng disciplinkarl som baronen, allting tillgick i vederbörlig ordning. Morgonen efter deras ankomst åtog han sig sjelf göromålet att underrätta Rosa om Waverleys anbud, hvilket hon åhörde med en tillbörlig grad af jungfrulig blygsamhet. Ryktet förmäler likväl, att Waverley aftonen förut funnit fem minuters tillfälle att underrätta henne om hvad som förestod, medan det öfriga sällskapet betraktade tre hopslingrade stenormar, som bildade en vattenkonst i trädgården.

Mina vackra läsarinnor torde döma för sig sjelfva, men för min del kan jag ej fatta, huru en så vigtig angelägenhet kunde meddelas på en så kort tidrymd; åtminstone fordrade den säkert en full timme, efter baronens sätt att framföra den.

Waverley ansågs nu som en i fullt vederbörlig form antagen älskare. Medelst mysningar och nickningar lagade frun i huset, att han fick sitta bredvid miss Bradwardine vid middagsbordet och vara miss Bradwardines moitié vid spelbordet. Om han kom in i rummet, så var det gifvet, att den af de fyra fröknarna Rubrick, som råkade sitta närmast Rosa, erinrade sig, att hon glömt sin fingerborg eller sin sax i andra ändan af rummet, för att hon måtte lemna stolen närmast Rosa ledig för hans räkning; och ibland, då pappa och mamma ej voro tillstädes för att hålla dem i tillbörlig ordning, kunde det hända, att de unga damerna skrattade litet i mjugg. Gamle lairden af Duchran kunde äfven emellanåt kasta fram ett skämt, och gamla frun göra sin anmärkning, och till och med baronen kunde ej återhålla sig, ehuru Rosa dervid undslapp hvarje förlägenhet utom att nödgas gissa sig fram; ty hans qvickhet bestod vanligen i ett latinskt citat. Sjelfva betjenterna flinade ibland nästan väl starkt, pigorna fnissade kanske för högt, och en retsam min af hemligt förstånd röjde sig på allas ansigten inom familjen. Alice Bean, den vackra flickan i grottan, hvilken efter sin fars missöde, såsom hon kallade det, hade följt Rosa som kammarjungfru, log och myste i kapp med dem alla. Rosa och Edward uthärdade likväl alla dessa små förtretligheter, liksom andra gjort både före och efter dem, och de lyckades sannolikt att på något sätt hålla sig skadeslösa, eftersom man på det hela ej ansåg, att de voro så synnerligt olyckliga under de sex dagar, Waverley vistades vid Duchran.

Det blef slutligen afgjordt, att han skulle resa till Waverley-Honour för att vidtaga de nödiga anordningarna för sitt giftermål och derifrån till London för att utverka sin benådning; sedan skulle han återkomma så snart som möjligt för att hemföra sin trolofvade brud. Edward ärnade under sin resa äfven besöka öfverste Talbot; men framför allt hade han för afsigt att skaffa sig underrättelse om det öde, som väntade den olycklige höfdingen af Glennaquoich. Han tänkte besöka honom i Carlisle och försöka, om någonting kunde göras för att förskaffa honom, om ej benådning, åtminstone en förändring eller mildring af det straff, hvartill han nästan säkert skulle dömas. I värsta fall ämnade Waverley erbjuda den olyckliga Flora en tillflykt hos Rosa och för öfrigt bistå henne i hennes planer på hvilket annat görligt sätt som helst. Fergus' öde syntes svårt att afvända. Edward hade redan sökt intressera sin vän, öfverste Talbot, för honom; men denne hade genom sitt svar tydligt låtit förstå, att det vore alldeles förbi med hans inflytande i saker af denna beskaffenhet.

Öfversten var ännu i Edinburgh och ärnade dröja der några månader i och för göromål, som blifvit honom uppdragna af hertigen af Cumberland. Han väntade till sig lady Emilia, för hvilken läkarne rekommenderat resor och getmjölk, och som skulle fara norrut under Francis Stanleys beskydd. Edward råkade alltså i Edinburgh öfversten, som på det hjertligaste önskade honom lycka till hans tillkommande sällhet och gerna åtog sig flere uppdrag, som vår hjelte såg sig nödgad att öfverlemna åt hans omsorg. Men i fråga om Fergus var han obeveklig. Han öfvertygade väl Edward om, att hans bemedling skulle vara gagnlös; men han förklarade derjemte, att han ej med godt samvete kunde använda sitt inflytande till denne olycklige adelsmans förmån. »Rättvisan», sade han, »som fordrar något straff på dem, hvilka invecklat en hel nation i fruktan och sorg, kan måhända ej ha utvalt ett mera passande offer. Han tågade i fält med den fullkomligaste kunskap om beskaffenheten af sitt företag. Han hade öfvervägt och förstod saken. Hans faders öde kunde ej afskräcka honom; mildheten af de lagar, som återskänkt honom hans faders egendom och rättigheter, kunde ej beveka honom. Att han var tapper, ädelmodig och innehade många goda egenskaper gjorde honom blott så mycket farligare; att han var upplyst och bildad gjorde hans brott så mycket oursäktligare; att han var en entusiast för en orättvis sak gjorde honom blott så mycket lämpligare att bli dess martyr. Framför allt har han varit anledningen, att flere hundra, som utom honom aldrig skulle ha brutit landets fred, ha tågat i fält.»

»Jag upprepar det», fortfor öfversten, »ehuru Gud skall veta, att mitt hjerta dervid svider för honom såsom enskild person, att denne unge adelsman begrundat och fullkomligt uppfattat sitt förtviflade spel. Han spelade om lif och död, om en grefvekrona eller en likkista och kan ej nu, af rättvisa mot landet, tillåtas att få återtaga sin insats, derför att tärningarne fallit emot honom.»

Sådana voro de förnuftsskäl, som äfven tappra och menskliga män på den tiden anförde mot sina besegrade fiender. Låt oss likväl hoppas, att vi åtminstone i detta hänseende aldrig mer skola få se sådana uppträden eller hysa sådana tänkesätt, som voro allmänna i Brittannien för sextio år sedan.