Wilhelms Harposlag

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 246 ]

WILHELMS HARPOSLAG.

Wilhelm dansade i syskonringen
Nära stranden af Östersjö;
Aftonflägten sänkte lena vingen
Öfver sippornas blomstersnö.
            Daggens perla log
            På hvarje blommas kind,
            Näktergalen slog
            Sin drill i högan lind,
Elfvor lekte på tufvans bädd,
Och böljan var med himlens liljor klädd.

Lifvets engel än i barndomsdrömmen
Vänligt smekte hans lugna själ:
Hastigt hördes, klingande från strömmen,
Sakta ljud af ett strängaspel.
            Necke-lille satt
            På sina gröna blad,
            Nickade så gladt
            I vassen, der han qvad:
”Vill du rik genom lifvet gå,
Så lär dig sångens gudakonst förstå!”

Liten Wilhelm ilade till stranden:
”Vill du lära mig harpan slå?” —
”Kom, du Hulde! räck mig hjertligt handen:
Sångens vänner ej ondt förmå.
            Necke-lille vet
            Blott klangens fröjd och qval,

[ 247 ]

            Och dess hemlighet
            Han lärt i böljans sal:
Vill du rik genom lifvet gå,
Så lär dig sångens gudakonst förstå!

Fattar dig en ljuf, omätlig längtan,
Lifvets vemod i Nordens bröst,
Fly till sången; i dess milda trängtan
Talar aningens dolda röst.
            När på himlens fält
            De blyga stjernor gå,
            Ljuder harpan gällt
            Och genljud svarar då:
”Vill du rik genom lifvet gå,
Så lär dig sångens gudakonst förstå!” —
 
Wilhelm rörde harpans gyllne strängar,
Och en flägt, lik en stråle, for
Darrande kring nejdens blomsterängar,
Öfver böljornas skymningsflor.
            Mången sommarqväll
            Vid harpans väna klang,
            Se’n på grönan häll
            Med Necke-lill’ han sang:
”Vill du rik genom lifvet gå,
Så lär dig sångens gudakonst förstå!”

Hoppets ljus på blanka harpobågen
Freyas öga i natten göt,
Brages ande öfver dunkla vågen
Som en sörjande svana flöt.
            Djupt i Wilhelms själ
            Som Nordens längtan bar,

[ 248 ]

            Lekte ve och väl
            Vid harpans andesvar:
”Vill du rik genom lifvet gå,
Så lär dig sångens gudakonst förstå!”

Snart blef Wilhelm ryckt från fadersborgen,
Necke-lille ej hördes mer;
Men då hjertat klagar tyst i sorgen
Barndomsengeln i drömmen ler;
            Hviskar än så glad
            Vid strängaspel och sång;
            ”Minns, hur’ Necken qvad
            Vid Östersjö engång —
Vill du rik genom lifvet gå,
Så lär dig sångens gudakonst förstå.”

I hans hydda leka nu så roligt
Glada barn, liksom Elfvor små;
Hvarje strängspel, med hans själ förtroligt,
För de späda han höres slå.
            Sångens hulda Gud
            Derinne tyckes bo,
            Sjunger dessa ljud
            I helig barndoms tro:
”Vill du rik genom lifvet gå,
Så lär dig sångens gudakonst förstå!”