Lapp-Flickan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 249 ]

LAPP-FLICKAN.

Öfver fjällets topp
Tänder vårens Gud,
Väckt af lärkans ljud,
Gyllne facklan opp;
Strålen, mer ej skymd,
Gryr i nattens rymd.

Kulna dimmor fly
Ifrån himlen blå;
Sommarfåglar små,
Från en rosensky,
Sänka vingen ner
Der en tufva ler.

Hvit, som drifvans snö,
Vinkar mossans bädd,
Blott af sippor klädd,
öfver dal och ö;
Och till bröllopps-tjäll
Smyckas våra fjäll.

Och om saknad bryr,
Högt bland molnens lopp
På Himellars topp
Vig och lätt jag flyr:
Himlens klara flod
Lifvar hjertats mod.

Med sin silfverram
Strömmen, vild och stor,

[ 250 ]

Dånar, liksom Thor,
Utför klippans barm;
Snön, bland skyars dans,
Smyckar hennes krans.

Som en vildren, snart
Forssen, på sin stråt,
Drar min gosses båt
I sin klippefart;
Bäst, som sol’n gått opp,
Uppfyldt är hans hopp.

Böljans rädda barn
Stimma i sin lek;
Under sluga svek
Kastar han sitt garn:
Ty hans öga vet
Böljans hemlighet.

Mycket nog jag kan;
Vall med renar gå,
Bryta rötter små,
Binda korgen grann —
Sådant arf jag blott
Af min Moder fått.

Klättrande hon gick,
Då jag liten var,
Mig på skullran bar;
Och min späda blick
öfver molnens våg
Goda andar såg.

[ 251 ]

Blott af kärlek lärd,
Fäste hennes hand
Granna perle-band
Vid min hufvudgärd.
Ack! det var så sällt
I min barndoms tält.

Mellan sjö och skog
Se’n jag växte opp
Fritt, som granens topp;
Bruna ögat log!
Källan, himmelsklar,
Enda spegeln var.

Men då Hösten slog
Vingen mot vårt tjäll,
Då på våra fjäll
Glädjens stråle dog,
Kom, vid brasans rund,
Sagans siarstund.

Vinterns långa natt
Öfver skog och land,
Öfver sjöastrand,
Hemsk, som ufven, satt.
Men jag sof så säll
På min renskinns-fäll.

Norrskensflamman gryr
Mången stjerneqväll;
Öfver snöklädd häll
Jag på skidor flyr,

[ 252 ]

Genom dal och fält
Till min gosses tält.

Långt från guld och prakt,
Aldrig lås och jern
Voro kojans värn;
Enfald är dess vakt:
Klippans väggar nå
Opp till himlen blå.

Kommer nödens qval
Till vårt lilla fält,
Flytta vi vårt tält
I en annan dal.
Sparfven har, som vi,
Gröna torfvan fri.