Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Inledning

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Innehåll
Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen
av Bengt Hesselman
Inledning
 Bröllopsdikter på dialekt  →


[ 4* ]

INLEDNING.

Arbetet avser en samlad edition av de svenska bröllopsdikterna på dialekt från 1600- och 1700-talen jämte en del med dem närbesläktade dikter.

Bröllopsdikterna på landskapsmål äro en förut tämligen okänd litteraturart. De ha dock ett icke så obetydligt intresse, som man kunde föreställa sig. Särskilt de dramatiskt formade, där bönder föreställas uppträda talande inför bröllopsgästerna eller resonerande med varandra på väg till staden eller på krogen vid en kanna öl, äro icke oävna prov på en art av realistiska genrebilder, som annars icke är vanlig i vår äldre litteratur. En del äro kulturhistoriska skildringar t. ex. av seder och bruk vid frierier och bröllop eller andra sidor av folkets liv under äldre tider, och för kulturhistorikern torde genren i gemen ha ett icke ringa intresse. Det finnes också naturskildrande eller lyriska dikter i vacker och sångbar ton:

Ig har härt glåmås um mikid å landi
Så ir miog dält jär å Dalöfwes strandi,
  Hur jär ir fräkt nåd fok,
  Fläd äd giäf god någ miok,
Kullur der omali låt snogt i stråuten
Gosser min skäidum tag brindum å kåuten. (S. 96)

I några fäster man sig vid en anmärkningsvärt ledig och naturlig versbehandling, t. o. m. fall där den svåra alexandrinen lämpats till svenskt talat språk på ett skickligare sätt än som är vanligt i dikterna på riksspråk av även högt berömda författare (n:r 41, 44 o. a). Det stora flertalet ha nog varit mycket efemära diktalster, som tillkommit för att roa för stunden och i en trängre krets, Men en del av de mera talangfulla ha haft större [ 6* ]framgång och ha fortlevat i avskrifter eller omtryck långt in på 1800-talet. Några ha sjungits som folkvisor fram till våra dagar.

Men dialektdikternas förnämsta intresse för vår tids forskning är självfallet det intresse de ha som språkliga minnesmärken. Det är det, som kan motivera en t. o. m. fullständig och utförligt dokumenterad edition, Dikterna representera dialekter från så gott som samtliga svenska landskap från Skåne till Norrbotten. Några äro de äldsta kända dialektproven från de landskap de tillhöra eller de enda som överhuvud bevarats från äldre tid. Språkformen är väl inte i alla lika autentisk; materialet måste alltid behandlas med kritik. Det finns dikter med god dialekt och andra svagare. Det språkliga värdet står icke alltid i relation till författarnas litterära kunnighet; även ett i litterärt avseende särdeles tafatt alster kan språkligt vara mycket upplysande (t. ex. nr 53, som trol. författats av den 18-årige A. Nordenflycht, en bror till skaldinnan). — Bröllopsdikterna på dialekt ge oss en föreställning om den äldre beskaffenheten av våra skilda landskapsdialekter, som eljest icke skulle stå oss till buds, från en tid med andra kulturella förhållanden och med gynnsammare livsvillkor för folkmålen än de som nu råda. Särskilt viktiga äro en del dikter på mål eller målformer, som numera måste anses väsentligen utdöda, t. ex. från omnejden av Stockholm, i det gamla Gävle, i delar av Roslagen och Åland (jfr t, ex. V. Solstrand, Stud. i nord. fil. 22: 2 s. 14 ff., Hfors 1932). I flera språkhistoriska frågor ha iakttagelser i bröllopsdikterna redan givit anledning till intressanta slutsatser, och nya resultat kunna väntas särskilt för dialektgeografin och ordhistorien.


Den äldsta litteraturen på dialekt i Sverige härrör från början av 1600-talet och består av några bondescener i skådespel, bl. a. de märkliga scenerna på förträffigt Älvdalsmål i Prytz Gustaf I från 1621. Sådana scener, på vers eller prosa, träffas också längre fram på 1600-talet och efter 1700; de vore förtjänta att utgivas i en särskild samling. Men huvudparten av den äldre folkmålslitteraturen utgöres dock av bröllopsdiktningen på dialekt, vars äldsta kända alster är Samuel P. Elfvings hexameterdikt på älvdalska vid Jacob Berghults och Margareta de Valloies bröllop i Upsala den 11 febr. 1668, det första numret i vår samling. (I parentes sagt är Elfvings dikt, såsom läsaren snart torde finna, en av de mest svårtolkade i samlingen; den överträffas i detta hänseende endast av n:r 7). — Båda slagen av dialektdiktning, bondescenerna och bröllopsdikterna, ha motsvarigheter eller förebilder i de nordiska grannländernas litteratur och på kontinenten.

Bröllopsdiktningen på dialekt är en avart av den på 1600- och 1700-talen i så överflödande omfattning florerande tillfällighetsdiktningen. Bland den oerhörda mängden av i biblioteken bevarade »Verser till enskilda», ofta flera hundra för varje år, från senare 1600-talet till slutet av 1700-talet då hela genren plötsligt blev omodern, äro de ojämförligt flesta skrivna på svenskt riksspråk eller på latin. Man träffar också dikter på tyska, franska, engelska, italienska, holländska, lågtyska, grekiska, hebreiska, finska, estniska, lettiska(?), isländska, fornsvenskt lagspråk, runsvenska och Ulphilansk gotiska; slutligen två poem på indianspråk från Nya Sverige. Bröllopsdikterna på svensk dialekt utgöra endast en bråkdel, vanligen en eller ett par om året, vissa år ingen alls; bland gravdikterna, som till antalet snarast äro flera än bröllopsdikterna och som icke avtaga i frekvens i samma grad mot slutet av 1700-talet, känner jag endast en på dialekt, den här avtryckta från Åbo 1735 (n:r 64; jfr nr 61).

Den första kända bröllopsdikten på dialekt är på Älvdalsmål, och dalmålet är förhärskande under den äldsta perioden, till 1690. De flesta dikterna från denna tid äro tryckta i Upsala eller Västerås; versmåttet är hexameter eller lyriska metra: man tycker sig märka inspiration från Stiernhielm och Columbus.[1]

På 1690-talet dominerar Upplandsdialekt eller delvis möjligen [ 8* ]Sörmlandsdialekt från Stockholmstrakten. Tryckorten är vanligen Stockholm. Versmåttet är alexandriner och dikterna ha dramatisk form: dialoger eller monologer, lagda i munnen på allmogemän, alltså små bondescener, som kunna tänkas framförda vid bröllopen av till bönder förklädda herremän. Diktarten bar tydliga anknytningar till 1600-talets dramatik, och i dess framträdande i Stockholm på 1690-talet vill jag finna ett samband med »Lejonkulans» författarkrets, vars flesta medlemmar på denna tid voro bosatta i huvudstaden. Dikten »Bonde-rijm» till Johan Luthers och Brita Liwins bröllop i Stockholm 1697 (n:r 19) är enligt K. Fr. Karlsson författad av Georg J. Törnquist (senare Adelcrantz), en av kretsens dramatiker, och av dialekt, stavning etc. att döma har Törnquist också skrivit de språkligt och litterärt förträffliga »Bonde-rim», som översändes, då Kgl. Translatorn Peter Lindman gifte sig i Stockholm 1693 med Christina Livin (tydligen en syster till bruden år 1697), i vår samling n:r 15; till samma bröllop skrev också den bekante Isaac Börk, Darius’ författare, en dikt på riksspråk (jfr Karlson i »Darius» 1874, s. xxiv, xli). Utmärkta exempel på diktarten äro också de båda Roslagskvädena vid bröllop i Lagga och i Stockholm: n:r 16 Lamoreur 1695 och 17 Lundholm 1695, möjligen författade av Lars Spole (adlad Rosenborg 1712), en son till professorn i astronomi i Upsala Anders Spole. Lars Spole torde ha haft förbindelser med Lejonkulans författare, med vilka han var jämnårig och studentkamrat.

Genren fortsätter livskraftigt under 1700-talet och får goda avläggare också utanför Stockholm, En Upsala-skola framträder f. o. m. 1720-talet och ungefär samtidigt märkes en Bergslagskrets i Falun. Bland författarnamn kunna anföras Carl Reftelius i Upsala, Nils Paqualin, Eric Morænius och Abraham Sahlstedt (den blivande ordboksförfattaren) i Dalarne, den originelle och populäre Alexander Hacks i Åbo[2] samt de talangfulla pseudonymerna »Jercker i Byri Broby» och »Cal Jönszä» i Upsala (den sistnämnde kanske identisk med Carl Reftelius). Utmärkande särskilt för Upsalaskolan är ett mera ledigt anapästiskt versmått: »Gus fräjer, Go Winjär, så många Ni ä, | Mäg lyster ta wara i lagi jän mä»; det visar sig först i den språkligt viktiga n:r 42 Jacob Collin 1724 och blir sedan vanligt i dikterna. — Det dramatiska eller halvdramatiska diktslaget: bonde-intermezzot, som genom dessa skalder och deras föregångare på 1690-talet erhöll en så vitt jag förstår egen och originell utbildning, synes mig vara dialektdiktningens intressantaste och självständigaste insats i vår äldre verslitteratur. Dikterna inom denna genre äro de som bäst förmått återge allmogens uttryckssätt och språklynne, och ur språkvetenskaplig synpunkt höra de avgjort till de mest värdefulla.

Den uppsvenska dialektpoesien i Stockholm, Upsala och Falun florerar ännu omkring mitten av 1700-talet, men förstummas sedan snart nog i och med tillfällighetsdiktens allmänna tillbakagång vid denna tid. I stället märkes en efterblomstring i landskap, som ligga längre bort från rikets centrum t. ex. S. Kalmar län och Öland, Skåne, Bohuslän och, efter år 1800, Ångermanland. (Ansatser ha framträtt också tidigare.) Dessa sena dikter stå i litterärt och språkligt värde icke tillbaka för de uppsvenska från äldre tid. Alldeles förträffliga äro lagmannen Adam Jordan Krögers dikter på Göingemäl, t, ex. nr 142: Jeppa Hanssons resa, i sin underfundiga skånska humor och språkliga mästerskap säkert något av det bästa som skrivits på svensk dialekt. Här bör slutligen omnämnas de delvis mycket goda och språkligt intressanta dikterna från Västergötland (1701—1762) och Gotland (1724—1771). På Gotland liksom i Dalarne och Finland synas en del av dessa dikter ha bevarats i folktraditionen med en ovanlig trofasthet, t. o. m. ända fram till nutiden (jfr anm:r till 29, 49 och 146 samt uppsatser av Hultin och Hultman, som anföras s. 539).


FÖRARBETEN.

Dikterna på dalmål äro de som tidigast ha uppmärksammats av den vetenskapliga forskningen. Redan 1733 avtryckte Reinhold E. Näsman dialektdikterna n:r 7, 117, 29 och 31 i Historiola lingvæ dalekarlicæ, ak. avh. i Ups. 1733 (pres. A. Grönwall) s. 63—68. [ 10* ]N:r 11 och 31 trycktes också, med latinsk översättning, av Ol. U. Arborelius i Conspectus grammatices linguæ dalecarlicæ, Ups. 1822 (præs. A. L. Hwasser) s. 12—16. Näsmans och Arborelius omtryck äro icke tillförlitliga.[3]

I sitt stora arbete Germaniens Völkerstimmen, Band III, Berlin 1854—1866, s. 835—894 avtryckte J. M. Firmenich(-Richartz) 15 svenska dialektdikter från 1600- och 1700-talen (jämte andra dialektprov). F:s svenske medarbetare var herr C. G. Zetterqvist i Stockholm.[4] Firmenich utelämnar eller förkortar ej sällan dikternas titlar; en del av hans textavtryck äro goda; andra äro icke tillfredsställande.

Historikern Martin Weibull utgav 1871 en samling »Verser och Visor på skånska landskapsmål» i tidskriften Samlingar till Skånes historia etc., Lund 1871, s. 97—130. Här ingå 12 i närvarande arbete tryckta dikter från Skåne och Blekinge. Weibulls avtryck äro i det hela goda, om också en del fel och onöjaktigheter kunna anmärkas.

Lektor K. Fr. Karlsson har i inledningen till »Darius . . . af Isaac A. Börk», Sthlm 1874, s. xxiv (jfr s. xli) första gängen fäst uppmärksamheten på dikten ’Bonde-Rijm’ vid Johan Luthers och Brita Liwins bröllop 1697 (här n:r 19), som enligt K. är författad av Georg I. Törnquist.[5]

Litteraturhistorikern Ewert Wrangel berör på flera ställen i sina arbeten: Carolinska tidehvarfvets komiska diktning, Lund (Wexiö) 1888, och Frihetstidens odlingshistoria, Lund 1895, också i förbigående den äldre dialektdiktningen och anför titlarna på en del dikter (t. ex. 1888 s. 64, 136, 190, 229, 1895 s. 237 f). Här omnämnas, så vitt jag vet för första gängen i den tryckta vetenskapliga litteraturen dikterna n:r 70 (efter hs. i LB), 90, 131, 43, 60, 89, 143 (dessutom av här icke medtagna en bröllopsdikt av A. Rydelius 1704 (1888 s. 136) i »mera allmänt hållet» folkspråk[6] flera handskrivna »visor» eller dikter).


För den nyare svenska dialektforskningen har det sedan länge stått som ett viktigt önskemål att få till stånd en så vitt möjligt fullständig edition av den äldre svenska dialektlitteraturen. Redan på 1870-talet gjorde J. A. Lundell en betydelsefull insats för att förverkliga tanken genom att — med biträde av bl. a. Isak Fehr — åstadkomma en samling avskrifter av särskilt i Upsalabiblioteket förvarade bröllopsskrifter (och andra dikter) på dialekt; Lundells samling omfattade även 1800-talet. Det var Lundells förhoppning att framdeles kunna utgiva sina samlingar i tryck (jfr Pauls Grundtriss[7] Bd I, Strassburg 1901, s. 1489); en förberedelse därtill var i sin mån hans innehållsrika avhandling »Om de folkliga beståndsdelarne i det svenska skoldramat» utg. som tillägg till editionen av Prytz Gustaf I i Sv. Lm. Bihang, I 1883. Planens utförande har blivit fördröjd, men under de år som gått har trots detta Lundells arbete från 70-talet i stor utsträckning kommit forskningen till godo, därigenom att Lundell välvilligt låtit enskilda intresserade forskare få taga del av hans stora manuskript, vilket numera sedan 1921 är införlivat med Landsmålsarkivets samlingar.

Vid de språkhistoriska undersökningar på grundval av dialektmaterial, som började komma i gång i Upsala efter 1895 i samband med den stora dialekttopografiska undersökning, vilken då igångsattes på Axel Erdmanns initiativ, väcktes intresset på nytt också för de äldre litterära texterna på dialekt. Närv. utgivare gjorde 1897 en avskrift av 6 upplandsdikter i KB från 1690-talet (efter G. Eneströms förteckning) och E. Grip utgav i tryck 1900 »Några uppländska bröllopskväden från 1600- och 1700-talen» (6 dikter, jfr s. 535). Material ur bröllopsdikterna, till stor del med anlitande av Lundells avskrifter, har tillgodogjorts i följande språkhistoriska eller grammatiska arbeten: E. Grip: Skuttungemålets ljudlära 1901 (Sv. Lm. 18: 6)[7]; B. Hesselman: Preteritum av gråta, låta etc. 1905 [ 12* ](SoS), Sveamålen 1905, Om e- och ä-ljuden i uppl. 1906 (SoS), Uppländskan som skriftspråk 1908 (i Uppland II s. 504 ff.; här också en översikt över den uppländska dialektlitteraturen), De korta vokalerna i och y i svenskan 1909—10 (UUÅ), Studier i svensk formlära 1 1911 (SoS), 2 1931 (NS), Sönjer ’söner’ 1918 (Festskrift till E. Tegnér), Några nynordiska dialektformer och vikingatidens historia 1936 (Nord. text. o. und. 9); J. Swenning: Samnordiskt æi i sydsv. mål 1909 (Sv. Lm. B, 4), Folkmålet i Listers h. 1917 ff. (Sv. Lm.); T. Ericsson: Södermanlands folkmål 1914 (Sv. Lm. B. 8); O. F. Hutman: Om uppkomsten av den bildade talsvenskan i Finland 1914 (Sv Litt.-s. Förh. o. Upps. 27); F. Tydén: Vok. u och o 1924 (Ak. avh. i Ups.); V. Solstrand: Svensk stavelseförlängning 1924 (Ak. avh. i Hfors); Hj. Lindroth: Ölands folkmål I 1926; I. Modéer: 1700-talets öländska dialekter 1928 (Sv. Lm. B. 24); P. Envall: Dala-bergslagsmålet 1930 (Ak. avh. i Ups.).

Under läsåren från ht. 1923 till vt. 1926 behandlade Nordiska seminariet i Upsala ämnet »Texter på dialekt från 1600- och 1700-talen (huvudsakligen bröllopsdikter)». En del av de arbeten, som då utfördes av seminariedeltagarna, kunna anses som förarbeten till närvarande edition. Lundells avskriftsamling ställdes till seminariets disposition. Undersökningarna grundades emellertid i första rummet på originaltrycken (eller handskrifterna) i biblioteken, vilka granskades av seminariedeltagarna och utskrevos i maskinskrivna kopior. I samband därmed företogs en förnyad preliminär rekognoscering över samlingarna av tillfällighetstryck[8] för vissa år (delvis också skillingtryck), varvid en del förut okända dialektdikter kommo i dagen, bl. a. 49 (Svärdsjö), 63 (St. Tuna) och 65 (Luleå). Bland dem som deltogo i dessa undersökningar nämner jag här med ett tack för deras medverkan i förberedelserna för närvarande edition herrar S. Larsson, P. Envall, D. Strömbäck, H. Gustavson, N. Svanberg, E. Eriksson, T. Bucht och O. v. Friesen samt fröken Ingeborg Nordin.

Beträffande publikationer av enskilda bröllopsdikter i tidskrifter och annorstädes hänvisas till de Bibliografiska anmärkningarna s. 533 ff. Bland de där anförda förut tryckta dikterna ha, så vitt jag känner[9], n:r 1 först uppmärksammats av A. Noreen, 3 av Lundell och G. Eneström, 10 av Lundell och Noreen, 22 och 23 av E. Norecn, 25 av Toini Melander, 32 och 77 av N. Lithberg, 48, 86, 102 och 119 av Lundell, 70 av A. Uggla[10], 90 av E. Wrangel, 107 av C. M. Stenbock(?), 108 och 136 av I. Modéer, 111 av A. Erdmann, 125 av O. V. Wennersten och 133 av F. Busck.

En bibliografi över landsmålslitteraturen påbörjades på 1870-talet av G. Eneström, men kom aldrig längre än till förberedelserna; ett utdrag publicerat i Sv. Lm. 2 s. xcv—xcix (tr. 1884); här omnämnas för första gången i tryck dikterna n:r 5 (som meddelas i ), 12, 13, 14, 16, 18, 20 och 52. Bibliografiska upplysningar om de äldre dialektdikterna meddelas, huvudsakligen efter Lundells avskriftsamling, flerestädes i de förut anförda språkhistoriska avhandlingarna (s. 11* f.) samt i Götlinds anf. avh. s. 157 ff. Den utförligaste bibliografin över bröllopsdikterna och andra dialektdikter före 1800 är emelertid A. Noreens mycket innehållsrika kapitel om »De nysvenska dialekternas källor»[11] i första bandet av Värt språk (Lund 1903) s. 156—180, med intressanta tillägg i band 1 s. 547—549 (1907), 2 s. 475 f. (1910), 3 s. 524—528 (1917), 5 s. 686 (1912), 7 s. 532 f. (1919). Noreens bibliografi och isynnerhet Lundells stora avskriftsamling från 1870-talet äro de viktigaste förarbetena till den bok som nu utgives.


EDITIONEN.

Denna omfattar som titeln anger bröllopsdikter men också en del andra dikter med karaktär av lyckönsknings- eller hyllningsskrifter. Jag har också medtagit några dikter, som icke ange sig själva som festpoem, men som möjligen ändock en gång ha skrivits för gästernas underhållning vid bröllopskalas, nämligen några versifierade komiska bonde-intermezzon av den typiska art, som utbildats inom bröllopsdiktningen: n:r 111 och 142, närmast också 22 och 23; i varje fall av språkliga skäl hade man ogärna saknat dessa nummer i samlingen. Endast en begravningsdikt har medtagits, den enda kända på dialekt: n:r 64. Några av texterna äro delvis på prosa och en helt på prosa: n:r 109. — Ordningen är kronologisk.[12]

För utgivningen har jag haft förmånen att kunna utgå från Lundells avskriftsamling: 45 av Lundells avskrifter ha använts som tryckmanuskript. Lundells hela samling i Landsmålsarkivet, som jag haft till låns, omfattar 85 hithörande (eller ev. hithörande) [ 14* ]nummer. Noreens bibliografi upptager 75 titlar. Det visar sig, att 26 av dikterna i Lundells samling ha för övrigt varit okända för forskningen och ha hittills aldrig omnämnts i tryck, icke ens i Noreens bibliografi. De åsyftade äro: n:r 33, 56, 69, 71, 80, 83, 87, 92, 98, 99, 101, 104, 105, 113, 114, 120, 121, 122, 123, 124, 126, 127, 128 och 137 (dessutom 2 här icke medtagna). Av de övriga ha 24 först observerats och avskrivits av Lundell och senare till allra största delen genom Lundells förmedling och från hans samling på olika vägar kommit in i litteraturen (omnämnts — bl. a. hos Noreen — eller tryckts): 17, 21, 26, 35, 40, 44, 46, 48, 51, 53, 66, 72, 73, 74, 88, 91, 93, 100, 102, 103, 115, 119, 131, 139. Bland de av Lundell bekantgjorda dikterna må här särskilt framhållas den äldsta dikten på Närkesmål från 1740: 71, den äldsta på östgötska 1746: 80, den första tryckta bohuslänska 1761: 102, vidare den märkliga Sorundadikten från 1723: 40, Ölandsdikten 1770: 119, Gotlandsdikten från 1726: 48 (nyligen tryckt av L. själv), den tvåspråkiga från 1759: 101, en egendomlig västgötadikt (?): 104 (bröllop i Åbo 1762), »Manerä»-dikterna m. fl. — andra sidan nämner Noreen 22 dikter, som icke finnas hos Lundell, däribland de förut, så vitt jag vet, ingenstädes omnämnda n:r 1 (den äldsta av alla), 47, 76 och 125 samt (den här icke medtagna) Jämtlandsdikten Fonck-Carel 1733 (se N 1 s. 548; ms. i Östersund).[13] — Gemensamma för Lundell och Noreen äro ett 50-tal.

Jag har i regel medtagit alla dikter, som finnas bland Lundells avskrifter eller omnämnas i Noreens bibliografi, tillsammans 105 nummer i min samling. Emellertid har jag uteslutit Lowén-Wedenberg 1764 (hos Firmenich, Lundell och Noreen; UB 4o) och Wigelstierna-Gerdes 1763 (hos Lundell; UB 4o), då en jämförelse har visat, att dessa två dikter endast äro (dåliga) plagiat efter de för Lundell och Noreen okända 96 Råbert-Örtner 1754, resp. 30 Adelcrants-Prentzenhagen 1715.[14] De av Lundell avskrivna Hönsgummans Wisa [av Olof Carelius]] 1751 och dess efterbildning Wallgossens Wisa, vid M. Staafs och J. Th. Maules bröllop i Alingsås 1760 (tr. i Göteborg) har jag efter någon tvekan uteslutit, då de knappast i egentlig mening äro dialektdikter. (Om Fonck-Carel se ovan). En bröllopsdikt, som Lundell har låtit skriva av efter Firmenich (F. III s.. 884—885): »Å allra mjukast ju nu får sqväla e visa» (enligt F. från Tuna i Medelpad, hos L., troligen genom förbiseende, hänförd till St. Tuna i Dalarne — jfr en oriktig uppgift också i Sveamålen s. 25) har icke medtagits, då den är odaterad och saknar personuppgifter; troligen är det en yngre dikt från 1800-talet. Jag nämner slutligen, att Lundell och Noreen i en del fall skrivit av eller citerat dikterna efter senare omtryck (t. ex. hos Näsman eller Firmenich) och icke känt till eller i varje fall icke använt originaltrycken.

— Nordiska seminariets stickprov i primärmaterialet i biblioteken vid undersökningarna 1923—1926 hade visat, att här alltjämt funnos möjligheter till nya fynd. En del sådana ha ju också kommit fram tillfälligtvis under årens lopp och publicerats eller omnämnts av enskilda forskare, t. ex. den märkliga av Toini Melander upptäckta Ålandsdikten från 1709, n:r 25. F. o. m. 1935 har jag på nytt systematiskt genomgått hela materialet av tryckta »verser till enskilda personer» i UB och KB från de första åren på 1600-talet till år 1800. I UB har jag genomgått samlingarna nummer för nummer (dock givetvis mera flyktigt ifråga om begravningsdikterna), i KB patentfolio har jag gjort på samma sätt, likaså i KB folio t. o. m. är 1729 och i KB 4o t. o. m. 1711; för åren fr. o. m. 1730 i KB folio och f. o. m, 1712 i KB 4o har jag i regel nöjt mig med att genomse de i början på varje årsvolym inbundna, av godsägaren H. Brulin utarbetade handskrivna registren, där för varje nummer diktens språk anföres, t. ex. med ett »ty.», »sv. dial.» etc. (i några få fall ha dock dessa uppgifter visat sig otillräckliga).[15] Det har framgått, att UB tydligen fått en del nyförvärv efter Lundells inventering på 1870-talet bl. a. genom införlivande av en del tryck ur studentnationernas bibliotek och genom utbyte av dubletter med KB. I KB ha de nya fynden blivit åtskilligt flera; KB:s personverser ha tydligen icke förut genomgåtts systematiskt ur dialektsynpunkt, i varje fall icke i så stor omfattning.

Den samling, som nu utgives, innehåller 37 bröllopsdikter på dialekt, som framkommit genom undersökningar av medlemmar i Nordiska seminariet under åren 1923—1926 eller senare samt genom den systematiska undersökningen i UB och KB 1935—1936, och vilka visat sig vara nya för forskningen, då de varken finnas hos Lundell eller Noreen eller förut voro omnämnda i litteraturen: n:r 3, 6, 8, 9, 15, 24, 27, 28, 30, 34, 36, 37, 39, 41, 42, 49, 50, 55, 59, [ 16* ]62, 63, 65, 75, 78, 82, 85, 96, 108, 109, 116, 117, 136, 140, 144[16], 145[16], 146[16], 147[16]. I förteckningen ingå bl. a. de äldsta kända dialekttexterna från Norrbotten (Luleåmäl från 1736, n:r 65) och från Hälsingland (Delsbomål från 1722: 39), de språkhistoriskt märkliga n:r 73 från Roslagen och 136 från Öland, dessutom äldre och yngre dikter från Övre Dalarne (3, 6, 9), Svärdsjö och St. Tuna (41, 49 och 63), Gästrikland (n:r 8), Marks härad i Västergötland (82), Södra Kalmar län (108 och 117), 5 från Gotland (85, 144—147[16]) samt flera från Uppland och Södermanland, däribland den äldsta kända från Södermanland (på Rekarnemål från 1708: n:r 24).

Samlingen gör anspråk på fulständighet med avseende på tryckta personverser i UB och KB, med viss reservation dock för begravningsdikter samt för KB folio f. o. m. 1730 och KB 4o f. o. m. 1712, jfr ovan s. 15*. Jag har uteslutit vad som nämnts s. 14*, dessutom några dikter som i huvudsak äro på riksspråk med endast smärre partier (svagt) dialektfärgade: Staffansson—HansDotter 1677 (UB, KB 4o) och Schüttehielm—Utterclo 1692 (UB, KB fol.); efter någon tvekan också Alströmer—Ollonberg 1760 av »Fabricks-Gesällerne» i Alingsås (UB fol.) på »blandad tyska» och delvis talspråksfärgad svenska, men utan större dialektalt intresse.[17] — Av landsortsbibliotekens förråd på tryckta personverser har jag genomgått endast den Zetterströmska samlingen av »Brudskrifter» i Östersund.

Av lyckönskningsdikterna i disputationer o. dyl. har jag medtagit de dialektdikter som förut voro kända, men har icke systematiskt gått igenom disputationslitteraturen; jag hav endast tagit stickprov här och där, dock utan att finna något nytt. I fråga om skillingtryck och »Visor tryckta i år» har jag något så när fullständigt inventerat endast materialet i UB: Zetterströms Poetiska Samlingar och UB:s egna visor i skillingtryck före 1800; men utbytet har ej varit stort.

En del bröllopsdikter äro bevarade endast i handskrift. Jag har principiellt begränsat samlingen till sådana, som finnas i handskrifter äldre än 1800, varvid jag dock gjort undantag för några Gotlandsdikter, som avskrivits eller upptecknats av P. A. Säve i Gotländska Samlingar. (Stenklyft—Schmidt 1727, ms. i Östersund, har av särskilda skäl uteslutits men kommer ev., liksom Fonck—Carel 1733 (jfr s. 14*), att medtagas i ett supplement). — Jag har emellertid icke gjort några mera omfattande efterforskningar i UB:s och KB:s handskriftsamlingar och icke heller i tidningar och tidskrifter.[18] Förmodligen står en efterskörd att vinna i dessa samlingar, liksom säkerligen också genom ytterligare undersökningar av tryck och handskrifter i de mindre biblioteken.

Vid avtrycken av originaltexterna i modernt tryck har jag dels eftersträvat filologisk korrekthet, dels sökt åstadkomma en text, som kan läsas, utan svårighet och utan onödiga missförstånd av olika slag, också av andra läsare än filologer av facket, och som vid behov också kan citeras med användande av det ordinära stilförrådet i ett nutida tryckeri. Eller m. a. o. avtrycken åsyfta bokstavsrätt återgivande av originalen, i den mån ett sådant kan förlikas med tryckeritekniska och nödvändiga praktiska hänsyn. (Full likhet med originalen kan endast uppnås genom avtryck i faksimile, men det är icke säkert att ett sådant avtryck är för vetenskapliga och andra ändamål lika mångsidigt användbart som det här valda förfarandet; det ideala är givetvis både faksimile och omtryck). — Långt s och litet s och ligatur av dessa båda i originalens fraktur återges med s och ss. Utländska ord äro i de äldre frakturtrycken ej sällan satta med annan stilsort, oftast kursiv antikva; då emellertid kursiven i modernt tryck har en helt annan betydelse, nämligen markering av innehållet, och det heller inte är möjligt att i modernt tryck på något annat sätt (genom t. ex. spärrning, fetstil l. dyl.) åstadkomma detsamma som avses med den latinska kursiven i frakturtrycken, har [ 18* ]jag ansett riktigt att i detta fall avstå från ett kongruent återgivande av originalen — för undvikande av missförstånd t. ex. vid lösryckta citat! Markering av innehållet i frakturtrycken åstadkommes ofta med olika slag av fetstil: som korrespondens därtill har jag använt spärrning (då kursiven behöves för andra ändamål, bl. a. i noterna). Också i övrigt har den starka stilblandningen i originalen, t. ex. i titlarna!, reducerats till det praktiskt nödvändiga och rimliga. Radfördelningen i titlarna har av praktiska skäl måst uppgivas och ersättas med vertikala streck utmärkande radslut; indragning av versrad i strofiska versarter (delvis även i ostrofiska alexandriner) har i regel icke bibehållits. Interpunktionstecknet / i de äldre frakturtrycken återges här med komma, som språkligt sett betyder alldeles detsamma; i modernt tryck är / uteslutande ett störande skråmässigt pedanteri, som endast är förvillande för en ordinär läsare — något filologiskt värde har det inte. Förkortningar, som i dessa originaltryck icke äro särskilt vanliga, ha upplösts och det utelämnade har satts mod kursiv. Bindetecknet ⸗ återges med devis (-). I de äldre trycken med antikva brukas tecknen æ och œ för ä och ö; jag har behållit originalens tecken men finner det numera principielt anfäktbart; i varje fall hade ingenting förlorats, om de utbytts mot vanliga ä och ö.

Påtagliga tryckfel i originalen ha rättats, varom upplysningar ges i de Textkritiska anmärkningarna s. 533 ff.

Vid korrekturläsningen ha texterna genomgående på nytt, delvis flera gånger, kollationerats med originaltrycken, resp. originalhandskrifterna i biblioteken, med undantag dock för n:r 22, 23, 90 och 108, vid vilka sådan kollationering syntes mig obehövlig, och för 133 och 138, vilkas original icke varit mig tillgängliga. I allmänhet har jag ifråga om de personverser, som finnas i både UB och KB, följt exemplaren i UB, men de ha jämförts med KB:s exemplar och i sådana fall då jag lagt märke till olikheter, ha båda kollationerats (jfr t. ex. anm:r vid 39, 66, 86 m. fl.). — Av de hittills kända tryckta personverserna på dialekt (bröllopsdikter + 1 gravdikt) finnas 72 i båda de stora biblioteken, 37 endast i ettdera, därav 29 i KB och 8 i UB (eller resp. 39, 29 och 10, om de två endast i UB bevarade plagiaten, som nämnas s. 14*, medräknas); 2 bröllopsdikter på dialekt äro kända endast genom exemplar i Zetterströmska samlingen i Östersund.

— Ett tilltänkt supplementband eller andra band torde lämpligen böra innehålla: språklig och saklig kommentar med översättningar av svårare dikter; diskussion av lokaliseringsfrågor och författarbestämningar; sammanfattande språkliga översikter; nytillkomna eller här förbigångna dikter; slutligen — och kanske viktigast — en icke alltför summariskt hållen ordbok.


Det är mig slutligen en angenäm plikt att till bibliotekstjänstemännen i Upsala och Stockholm uttala mitt tack för beredvilligt tillmötesgående och sakkunnigt bistånd under gången av mitt arbete. Fil. lic. Herbert Gustavson i Upsala är jag tack skyldig bl. a. för skickligt biträde vid korrekturläsningen av de fyra sid. 517 ff. tryckta Gotlandsdikterna.

Upsala i maj 1937.
Bengt Hesselman.



  1. ↑ I ett brev på latin till Stiernhielm den 9 mars 1668 omtalar Columbus en bröllopsdikt på dalmål med högsvensk översättning, vilken han översände till Stiernhielm. G. Ekholm, som omnämner brevet (Samuel Columbus, Upps. 1924, s. 29), förmodar, kanske på otillräckliga skäl, att C. åsyftar en av honom själv skriven, sedermera förkommen dikt. Det är väl icke otänkbart, att dikten just är den av Elfving till bröllopet i Upsala ungefär en månad tidigare författade. — Brevet visar i alla händelser, att Columbus och Stiernhielm) intresserat sig för diktarten.
  2. ↑ Jfr A. Hultins s. 339 anförda uppsats och ds. Finlands litteratur under Frihetstiden, i, Hfors 1906, s, 296 ff. och 309 ff.
  3. ↑ Ett par dikter på Dalabergslagsmål trycktes ofullständigt av Hammarström 1789, se anm. till n:r 45 och 54 s. 538 f.
  4. ↑ »Die Proben der schwedischen Mundarten verdanken wir der unermüdlichen Thätigkeit und Aufopferung des Herrn C. G. Zetterquist in Stockholm, welcher alle Schwierigkeiten bei dem Sammeln dieser Proben för »Germaniens Völkerstimmen» zu überwinden gewusst hat.» (F. s. 835). — Bland UB:s ms. finns en större samling avskrifter: »Skrifter på Svenska Landskapemålet Samlade af Carl G. Zetterqvist» I, II (folio): W 68, 69. (Den företa volymen synes vara defekt i slutet.) Här återfinnas 11 av de 15 äldre dialektdikterna hos Firmenich, delvis försedda med en blyertsanteckning i margen: »Firmenich» l. »Firmenich denna» och med översättningar till svenskt riksspråk av de svårare dialektorden skrivna över raderna. Samlingen innehåller f. ö. dels ytterligare ett antal äldre dialektdikter, som icke finnas hos F., dels yngre dialektdikter (efter 1800, även bröllopsdikter; delvis hos F.), dels slutligen äldre och yngre dialektprov av annat slag (också till en del hos F. Flera av texterna äro icke avskrivna efter original, utan efter äldre omtryck (t. ex. Näsmans); avskrifterna synas vara omsorgsfullt gjorda. Tyvärr saknas ofta uppgifter om proveniens. Jfr not 1 s, 17* nedan.
  5. ↑ N:r 67 O. A. Burman 1737 har först omnämnts av B. Lundstedt, Katalog över Finspongs bibliotek, Sthlm 1883. s. 273.
  6. ↑ Tryckt av Fr. Braune i Svenska vitterhetsarbeten av A. R., 1868.
  7. ↑ 7,0 7,1 Redan tidigare åberopades material ur en uppländsk bröllopsdikt (74) av A. Schagerström i Vätömålet 1882 (Sv. Lm. II: 4) s. 40, 48; dialektlällor på dalmål användes av L. F. Leffler, Om konsonantljuden, Ups. 1872, och A. Noreen Dalmålet I, II 1881, 82 (Sv. Lm. IV: 1, 2), jfr I s. 10 ff.
  8. ↑ I UB, KB och, på initiativ från Landsmålsarkivet, i Jämtlands bibliotek (Zetterströmska samlingen).
  9. ↑ Jag åsyftar originaltrycken, resp. originalhss. Om n:r 65 jfr ovan.
  10. ↑ Se Götlind, Studier i västsv. ordbildn. 1918—21 (Sv. Lm. B. 19) s. 158.
  11. ↑ Förteckningen går fram till nyaste tid och omfattar även andra dialektkällor: texter på prosa, ordförteckningar etc.
  12. ↑ Gotlandsdikterna 144—147 äro ett senare tillägg.
  13. ↑ Den kommer möjligen att införas i ett Supplement.
  14. ↑ Också 115 Collin—Eneberg 1770 (silverbröllop) är delvis plagiat.
  15. ↑ Samlingarna i UB och KB äro ordnade kronologiskt och alfabetiskt efter brudgummens eller den dödes namn, i UB i två serier: UB folio (här också patentfolio) och UB 4o, i KB i tre serier: KB folio, KB 4o och KB patentfolio. De äro numera i båda biblioteken i sin helhet (med undantag för KB patentfolio och verser u. å. eller till okända) inbundna i bekvämt hanterliga volymer, i KB år efter år, i UB i tioårsserier: inom varje år, resp. tioårsserie är ordningen alfabetisk. Rekvirera alltså exempelvis: »UB, Bröllopsdikt till O. A. Burman 1737 folio (dialekt)».
  16. ↑ 16,0 16,1 16,2 16,3 16,4 Dessa fyra dikter beröras i förbigående i Fataburen 1906—1908 av N. Lithberg, som anför en del citat (efter Säve), men utan att ange dikternas titlar och årtal eller brudparens namn.
  17. ↑ Bland riksspråksdikterna har jag sett många, som äro av intresse i talspråkligt hänseende, dels sådana som mer eller mindre väl återge talspråk med eller utan nystavning, dels några där det talspråkliga huvudsakligen består i nystavningen. De »nystavade» dikterna äro vanliga på 1690-talet. Jfr titlarna (på riksspråk) till n:r 15 och 19.
  18. ↑ C. G. Zetterqvists avskriftsamling från 1860-talet (UB: W 68, 69; jfr not 2 ovan s. 10*) kom jag att uppmärksamma först sedan texten och anmärkningarna redan voro tryckta. Den innehåller 52 här utgivna bröllops- och lyckönskningsdikter (däribland 6 av dem som saknas hos Lundell och Noreen) samt dessutom 5 förut alldeles okända: Almberg (l. Ahlmberg)— Graf, St. Tuna 1766, Uhr—Mackei 1742 (i två avskrifter), Apelberg— Ek 1738, Lenning—Fræmling 1751 och Granberg—Lindal 1748 (Norrköping). Tyvärr saknas i ms. uppgifter om proveniens för dessa dikter; det framgår icke ens, om originalen varit tryck eller handskrifter. De finnas icke bland tryckta personverser i UB och KB. (Uhr—Mackei har säkerligen varit tryckt; den är av intresse såsom sannolikt författad av samme man som skrivit vår 76 Wahlgren—Uhr 1743. Originalen till Almberg 1766 och Lenning 1751 ha troligen varit handskrivna. Apelberg 1738 är till större delen plagiat av 12 Billingsley 1691.) — Utgivaren vore tacksam för upplysningar om ev. originaltryck eller handskrifter till dessa 5 dikter.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Bröllopsdikter_på_dialekt_från_1600-_och_1700-talen/Inledning&oldid=541753”