Kalmare unionens historia/I

←  Inledning

Kalmare unionens historia av Per Adolf Granberg I. delen

II. delen  →

KALMARE UNIONENS HISTORIA.

Kalmare-Unionen, i sin början, medförde ett lugn, som Norden på flera sekler icke njutit. Allt var fredligt; och den förminskning, som skedde i skatterna väckte ett billigt hopp om ännu lyckligare dagar. Det snille, som skapat detta storverk, vakade ännu för dess trygghet; nyhetens behag fängslade mängden, och det utseende af storhet, som omgaf Monarkien, hejdade grannars tilltagsenhet så väl som de enskilta missnöjen, hvilka ingen Regering fullkomligt kan qväfva.

Men under det Margareta var syslosatt att utvidga sitt välde oroades hon af en närmare fara. En ung person, som till utseendet liknade hennes aflidne son, visade sig i Norrige, och påstod sin rätt till detta Rike. Den besynnerliga tystnad, som blifvit iakttagen i anseende till tiden då Olof dog, hade blottställt Margareta för en misstanka, hvilken endast saknade tillfälle för att öfvergå i den grufligaste beskyllning. Allmänheten, som alldrig tror någon ting snarare än det onaturliga, fann mera sannolikhet i den rysliga föreställningen att en Mor velat förgöra sitt barn, än i den enkla förklaringen, att Drottningen, som sjelf ingen rätt ägde till Norriges Krona, sökt att dölja sin sons död, tills hon hunnit att förvärfva sig ett parti, hvilket var nog mäktigt att upplyfta henne på Thronen. Några hemligheter rörande Konunga-huset, hvilka den falske Olof kände, ökade ännu mera förvirringen; man visste icke att han blifvit underättad derom af sin Mor, som varit Konungens Amma, och han saknade icke anhängare, som trodde, eller låtsade tro honom vara den han föregaf. Vi måste förflytta oss till dessa tider för att icke retas till löje af det skäl hvarigenom Margareta öfvertygade Allmänheten om bedrägeriet; hon visste utan tvifvel att på mängden af menniskor verka inga andra bevis än dem de kunna fatta med sina sinnen. Då hon förklarade att hennes son hade haft en vårta emellan axlarna, upphörde förblindelsen, emedan vårtan saknades hos bedragaren, och gäsningen hämmades med hans död.

Redan före denna tiden hade väl Erik emottagit Riks-styrelsen, isynnerhet öfver Sverige, men Margareta fortfor att afgöra alla vigtiga ärender. Konungens ungdom gjorde detta deltagande nödvändigt, och hennes egen ärelystnad lättade mödan. Syslosatt att genom gåfvor till de andeliga förskaffa sig deras bistånd, för att utvidga sin makt innom landet, försummade hon icke heller några medel hvarigenom landets gränsor kunde utvidgas. Gottland, som Konung Albrekt pantsatt till Härmästaren i Preussen, inlöstes, sedan man fåfängt försökt att med vapen återvinna den; men en del af denna lösen insamlades genom en ny skatt, som Svenska folket måste betala. Att stadga den Konunga-ätt, som hon sjelf satt på Thronen, blef det äfven Margaretas omsorg att utvälja åt sin fosterson en Gemål, värdig att blifva Nordens Drottning. Hennes val föll på Filippa, dotter af Henrik den fjerde i England, och denna Prinsessas dygder uppfyllde hennes undersåtares hopp.

Det var först sedan Margareta hunnit befästa sitt anseende, som hon vågade att afvika ifrån den förställning hon antagit, och hennes uppförande i Sverige bevisar, att den undergifvenhet hon röjdt för det andeliga ståndet endast varit en följd af hennes politik. Ärkebiskop Henrik i Upsala hade åt Domkyrkan gifvit all sin egendom, och till testamentets verkställare utnämnt Riksrådet och Domprosten Andreas. Denne, som låtit nedlägga Ärkebiskopens dyrbaraste saker i en kista, och kan hända misstänkte Drottningens afsigter, trodde förmodeligen att alla våldsamma försök skulle förekommas derigenom att han sjelf satte sig på kistan, då den skulle föras till kyrkan. Men Drottningens Fogde hann upp honom, och, utan afseende på Prelatens helighet, kastade honom af lasset och bemäktigade sig skatten. Det säges emedlertid att den blifvit använd till fyllnad i Gottlands lösen, och hela händelsen tyckes icke hafva väckt något vidare missnöje.

Mer och mer nalkades nu Margareta till det stora mål hon eftersträfvade: att förena enväldet med Konunga-makten. Trenne af Dannemarks mest ansedda slägter voro nedtryckte; Svenska Adeln, som under föregående hvälfningar utmattat sig sjelf, vandes att småningom förlora sitt politiska inflytande, och nya beskattningar, hvilka oftast torde hafva varit olagliga, betungade allmänheten^[1]. Men ett allmänt lugn ersatte dessa olägenheter, och det största fel man kan förebrå Margareta, är den efterlåtenhet hon visade för sina roflystne Landshöfdingar.

Hennes önskan att införlifva Sleswig med Dannemark rycktes omsider vinna sin fullbordan. Sleswig, som förut varit en Dansk provins, hade under länsrätt blifvit lemnadt åt Holsteinska huset, och borde efter den siste innehafvaren Grefve Gerhards död, tillfalla den äldste af hans söner. Men Danska Regeringen bestridde denna arfsrätt, och Margareta sökte att genom säkrare utvägar än vapen tillägna sig Hertigdömet. Hon åtog sjg sjelf, till en del, förmynderskapet för de späda Prinsarna; hon förmådde deras Mor, Elisabeth af Brunswig att öfverlemna henne flera vigtiga orter, såsom pant för försträckta penningar, och af dessa länder afträdde hon åtskilligt åt Stiftet Rypern, öfvertygad att ingen reduktion skulle kunna återtaga hvad de andeliga fått i sitt våld. Bedragen af Drottningens statsklokhet skänkte Elisabeth henne hela sitt förtroende, och hade redan förbundit sig att i hennes förvar lemna slottet Gottorp och staden Sleswig, då vänskapen upphäfdes genom en händelse, som historien antecknat utan att vidare upplysa. Dagen var utsatt; Margareta infann sig för att taga de lofvade orterna i besittning, och för att visa den andakt, hvilken, äfven under politiska ränker, utöfvades i detta tidehvarf, gjorde hon ett kors på slottsmuren, hvilket hon kyste innan hon ingick i slottet. Ingen oenighet märktes ännu, och den måltid till hvilken Hertiginnan budit henne, börjades under största förtrolighet. Men under måltiden skickade Drottningen en af sin betjening ett ärende, och denne återkom med den berättelsen att hela tornet var fullt af folk. Förskräckt af denna tidning steg Margareta opp ifrån bordet, förebrådde Hertiginnan att hon velat bedraga henne, och skyndade med sin svit derifrån.

Det är icke osannolikt att en blott händelse förordsakat denna oreda; det är icke osannolikt, som Hollsteinska Krönikorna påstå, att slottsfolket, för att icke besvära de nykomna gästerna, fått befallning att gå opp i tornet, och att Drottningens egna afsigter gåfvo henne skäl att frukta för en öfverraskning. Emedlertid var Elisabeth förolämpad, och hon behöfde så mycket mindre att dölja huru djupt hennes qvinliga stolthet var sårad, som de steg hvartill den kallade henne voro just de som mest öfverensstämde med hennes säkerhet. I stället för att vara Dannemarks vän blef hon dess fiende. Hon förente sig med Hollsteinska Grefvarna och med Grefve Adolf af Schauenburg; hon ökade sitt parti, hon besatte de fasta platsar, som utgjorde gränsen af hennes länder, och öfverrumplade Flensburg, som Erik låtit befästa. Detta blef en signal till kriget. Erik samlade sina troppar, landsteg på Alsen, och befalte Abraham Brodersson att föra befälet vid slottet Sonderburgs belägring.

Erik tycktes hafva tvenne skäl att önska ett krig: hans naturliga fåfänga, och hans afund öfver Margaretas förtjenster. Om det är en erfarenhet att stora själar likasom med en jättstyrka verka på de små, så är det lika säkert att små själar med otålighet fördraga detta välde, och att harmen öfver deras egen underlägsenhet ökes i den mån de öfverhopas med välgerningar. Genom ett krig kunde Erik icke allenast krossa några, i hans tanka, obetydeliga grannar eller vasaller; han kunde tillika undandraga sig det inflytande han icke på annat sätt vågade neka åt Magaretas snille, och kan hända förordsaka henne dessa grämelser, som hans otacksamhet visste skulle vara mer sårande än ett uppenbart förakt. Må dessa beskyllningar icke synas öfverdrifna; teckningen af Eriks uppförande skall rättfärdiga dem.

Abraham Brodersson var en Svensk Riddare, som i samtida handlingar berömmes för mod, tapperhet, klokhet och rikedom. Han hade varit en af de första, som hyllat Margareta, han hade flera gångor varit anförare för hennes härar, och — döljom det icke — hans manliga behag hade upptänt en varmare böjelse hos denna stora Drottning. Man gissar med skäl att denna sista omständigheten lade grunden till hans fall, och långsamheten af Sonderburgs belägring bidrog utan tvifvel att påskynda det, emedan de personer, som sjelfva äro minst skicklige att utföra något, äro ofta de som fordra mest af sina underhafvande. Abraham Brodersson blef således fängslad och genast halshuggen. Man beskyllade honom för åtskilliga våldsamheter i Halland, och för trolldom, ett ord hvarmed man kan hända ville verka på menigheten, som visste att alla andra brott kunde försonas med penningar, och att ingen ansedd man, under hela detta tidehvarf, förlorat lifvet för enskilta våldsamheter. Margareta dolde icke sin sorg öfver en person som hon älskat; till hans åminnelse lät hon uppbygga ett Kapell vid Lunds Domkyrka, der en messa beständigt skulle läsas för honom, och till denna inrättning anslog hon en fond. Men om hon var för stollt att på annat sätt röja sitt missnöje öfver Eriks otacksamhet, om hennes omsorg för den Nordiska Monarkiens storhet qväfde alla andra passioner, hade hon också redan anledning att frukta för det verk hon grundat. Eriks första fälttåg bevisade att han alldrig skulle blifva eröfrare; han måste med förlust upphäfva den påbegynta belägringen; en af hans härar, som blifvit utskickad till Frisland, i afsigt att göra ett rikt byte, blef i grund slagen, och tåget slutades utan fördel, sedan det utblottat hans skattkammare och förminskat hans folk ^[2].

De oväldigaste ibland Danska häfdatecknare tillstå att detta krig var orättvist, och att Hertigdömet Sleswig med arfsrätt blifvit öfverlemnadt åt Hollsteinska Grefvarna, hvilka icke heller nekade att derföre anse sig såsom vasaller under Dannemark, och att erkänna Danska Monarken för sin Länsherre. Men Erik ville alldeles icke medgifva en sådan öfverenskommelse, emedan, efter den Nordiska Statsförfattningen, inga län voro ärftliga; han påstod för öfrigt att de redan förverkat sin länsrätt, och således, utan vidare invändningar, borde afträda de länder de innehade. Konungen, stollt öfver sina tre Kronor, ville icke afstå ifrån sin fordran, och föraktade en fiende, som genom sin förbindelse med andra små Furstar, och med Hansestäderna, var nog mäktig att trotsa honom. Margareta endast kände faran och sökte att förekomma den. Hon visste att Norden behöfde lugn om föreningen skulle stadgas, hon visste att genom underhandlingar ofta vinnes mer än med svärdet, och bemödade sig att bilägga de stridigheter, som varit en ordsak till kriget. Följden af hennes omsorg blef ett stillestånd, och öfverenskommelse om ett möte, som året derpå (1412) skulle hållas i Flensburg. Denne sistnämnde stad hade Erik emedlertid varit nog lycklig att återtaga; men han fläckade dervid sin seger med grymhet, och släckte sin harm i de förnämsta innevånarnes blod.

De öfverenskommelser som förut blifvit slutade, att afgöra tvisten genom skiljesmän, hade icke afbrutit kriget, och på mötet i Flensburg förlängdes endast vapenhvilan i fem år, och stadgades att en Kompromiss skulle i Nyborg dömma emellan Konungen af Dannemark och Hertiginnan af Sleswig. Kanske skulle likväl Margaretas statsklokhet, och den allmänna aktning hon åtnjöt, hafva gifvit hennes fredliga system den öfvervigt det förtjenade; men en pestsmitta, som yppades i staden, skingrade sammankomsten, och Drottningen, som gått om bord på sitt fartyg för att segla tillbaka till Dannemark, dog innan fartyget ännu hunnit utlöpa ur Flensburgs hamn. Hon var då 60 år gammal, hade burit namn af Drottning omkring 50 år, emedan hon redan som barn förmältes med Konung Håkan i Norrige, och var verkeligen regerande nära 37 år.

Man har redan i inledningen sökt att gifva en teckning af Margaretas karakter, tilläggom, att välsignelser och försmädelser hafva ömsom blifvit fästade vid hennes minne. Ingen har nekat henne snillets förtjenster, och endast Svenska häfdatecknare hafva nekat henne hjertats. Hon har mindre blifvit tadlad af sin samtid än af efterverlden, och man har bemödat sig att förringa hennes ära med beskyllningar, som vederlägga sig sjelfva genom sin orimlighet. Om vi erindra oss att politikens föreskrifter icke alltid äro öfverensstämmande med den strängare sedlighetens, om vi förutsätta hennes oföränderliga grundsats att utvidga Konunga-makten, och nödvändigheten att icke försumma något medel som syftade dertill, skola vi finna hennes uppförande vida upplyftadt öfver den nedriga statskonst som stämplat hennes tidehvarf. Glömmom icke heller den aristokrati, som hela sekler varit rådande i Sverige och Dannemark. Hvart försök att sätta gränsor derföre borde utropas såsom ett ingrepp i folkets rättigheter, och utan att qväfva dess sjelfsvåld kunde alldrig Thronen återvinna sin glans, alldrig Monarkien vara säker på sin styrka. Med större skäl förebrås Margareta en alltför stor efterlåtenhet emot sina Embetsmän, öfver hvilkas tilltagsenhet hon sjelf klagar; men glömmom icke den oreda, som herrskade i dessa tiders regerings-författning, glömmom icke en sannolik förmodan att hon saknade utvägar att rätta äfven de missbruk hon kände. Det tillnamn man gifvit henne af Nordens Semiramis, skulle vara tvetydigt om Nini namnkunniga gemål utöfvat de brott för hvilka osäkra häfdatecknare beskyllat henne. Båda dessa Drottningar voro öfver sin samtid i snille och gerningar, båda förvärfvade Kronor till hvilka de icke syntes äga något hopp, båda lade grunden till Monarkier. Sättet af deras eröfringar var olika, följderna de samma. Semiramis lyste på slaktfältet, och utvidgade sina Stater genom personlig tapperhet, genom det svärd hon sjelf förstod att föra. Margareta inkräktade länder genom underhandlingar; hon förde inga krig som kunde blottställa hennes Riken, och segrade utan att uppoffra sitt folk. I ett annat tidehvarf skulle hon täflat med sina samtida hjeltar, i det hon lefde öfverträffade hon sina samtida Statsmän. Danade genom uppfostran till olika yrken, förekomma dessa Drottningar likväl alltid under olika synpunkter, äfven i de företagande der de bäst kunna jemföras. Båda voro skapade att befalla, båda förstodo att fängsla Allmänhetens beundran. Genom förvånande byggnader utmärkte Semiramis sin regering; det folk hon styrde älskade det sköna, dess inbillning hade gjort prakten till höghetens sinnebild, och Babylons Drottning förvärfvade sina undersåtares dyrkan likaså lätt som hon förvärfvat troféer. Andra tänkesätt fordrade af Margareta ett annat uppförande, vidskepelsen tvingade henne att offra sina skatter åt andeliga ståndet, och det ljus Reformationen utbredde störtade de stiftelser som skulle föreviga hennes namn. Man kan således icke bestrida dessa båda Furstinnor en träffande likhet i karakterer och anlag, och om Semiramis till slut måste nedstiga ifrån Thronen för att lemna den åt en ärelysten son, hade Margareta kan hända Religionen och sina välgerningar emot Presterskapet att tacka för det anseende hon bibehöll ända till sin död.

Erik var nu ensam regerande, och hans vigtigaste föresats blef att inkräkta Sleswig. Efter den öfverenskommelse man förut gjort, borde tvistigheten afgöras genom fullmäktige från båda sidor; men Konungen, som icke det minsta ville afvika ifrån sitt påstående, och af en underhandling icke kunde vänta det ensidiga utslag han önskade, lät instämma Hertiginnan Elisabeth och hennes medhållare för sitt Råd. Den högtidliga domen skulle afsägas i Nyborg på Fyn, inga yttre ceremonier felades, som kunde göra akten lysande, och Erik ville lemna allmänheten det stora skådespelet af en Konung som sjelf dömmer att han har rätt. Men om Erik verkeligen trodt att hans motståndare skulle infinna sig för att höra honom förkunna sin vilja, fann han sig häruti bedragen; det hindrade likväl icke att saken företogs, och att Danska Rådet tilldömde sin Konung Hertigdömet Sleswig, och Grefvarna af Hollstein förlustige af sin länsrätt dertill. Förgäfves sökte Henrik, den äldste af Grefve Gerhards söner, att blidka Konungen och att på vanligt sätt erhålla förläningen. Erik fordrade att han utan villkor skulle afträda Furstendömet, och vara nöjd med hvad nåd man behagade visa honom. Denna fordrans stränghet förskaffade Grefven en närmare förbindelse med flera Tyska Furstar, som lofvade honom bistånd, hvaremot Danska Monarken, för att gifva ännu mera verkan åt sin dom, sökte och erhöll bekräftelse derpå af Romerska Kejsaren Sigismund af Österrike.

Dessa beredelser lemnade likväl Norden något lugn, och Erik tillfälle att syslosätta sig med inhemska ärender. Svenska Rådet begagnade sig af omständigheterna för att utverka några nyttiga författningar, och åtskilliga af Margaretas fogdar blefvo afsatta i anseende till deras orättvisa uppförande. Men Aristokratien glömde icke heller sina egna fördelar: Landtböndernas skyldigheter utvidgades efterhand, likasom husböndernas rättigheter; bruket af bågar blef förbudet för alla andra än Adeln och dess betjenter, och Eriks välvilja tycktes ersätta de omkostnader han förordsakat genom kriget^[3].

Lyckan, hvilken likasom beslutit att gäcka Erik i alla sina stora företagande, lemnade honom emedlertid ett tillfälle der hans politiska inflytande kunde visa sig. Borgerskapet i Lybeck hade afsatt sitt Råd och tillsatt ett annat; klagomål deröfver hade blifvit anförde hos Romerska Kejsaren; men den dom han fällde föraktades likasom alla hotelser, hvilka sakna styrka att verkställas. Sigismund, invecklad i krig innom sina egna gränsor, och utan anseende, likasom utan makt, i norra delen af Tyskland, uppdrog åt Konung Erik, att tvinga Lybeck att återkalla sitt förra Råd. Lybeck, den betydligaste af Hansestäderna, hämtade sina rikedomar och sin styrka af sin handel, den hade en vigtig nederlagsplats i Bergen i Norrige, och en mängd af fartyg som idkade sillfiske vid Skånska stranden. På en gång lades beslag på alla dessa fartyg och på alla de varor som Lybeck ägde i Norrige. Detta steg verkade för häftigt att icke medföra alla de följder som önskades. Lybeck underkastade sig Kejsarens befallning, de afsatte Rådsherrarne återfingo sin förra värdighet, och Erik ägde det nöjet att hafva förödmjukat en stad, som ofta trotsat Dannemarks vapen, och nästan alltid varit förenad med dess fiender.

Men ehuru mycket denna seger kunde smickra Eriks fåfänga, hade den likväl intet inflytande på Grefvarna af Hollstein. Vapnen skulle således å nyo afgöra tvisten, och dryga krigsgärder utskrefvos ur hans Riken; men hans fälttåg blefvo likväl icke lyckligare än förut, och allt hvad han kunde inkräkta om våren förlorades om hösten tillika med de fästen han uppbyggt. Omsider, ledsen vid så många fåfänga försök, samlar han (1417) den största här, som Norden ännu sett, och beslutar att med ens krossa sina fiender. Hundrade tusen man följa hans fana, och med denna styrka, hvars landstigning man fåfängt sökt att hindra, kan han likväl icke mer än på en gång belägra Sleswig och Gottorp. Sleswig öppnar genast sina portar; men Erik förstod icke att begagna sig af den förskräckelse som en seger ingifver i första ögnablicket, och Gottorp, som han då försummade att angripa, kunde sedan icke eröfras. Emedlertid underläto icke Eriks fiender att begagna sig af hans förseelser: å ena sidan inföllo de i Jutland, som han lemnat utan allt försvar, och plundrade der; å andra sidan bemödade de sig att uppägga Hansestäderna till krig emot Konungen, och förmådde verkeligen Hamburg att skicka sig några hjelptroppar. Underrättelsen härom kullkastade alla Eriks planer; utan att våga en träffning, utan att ens våga afbida de främmande tropparnas ankomst, uppbröt han hastigt med hela sin här, skyndade tillbaka inom sina egna gränsor, och lemnade icke efter sig så mycket folk som fordrades att öfver vintren försvara de orter han eröfrat^[4].

Under det att dessa krigståg syslosatte Norden, fortfor det södliga Europa att känna de skakningar, som borde föregå eller åtfölja en framträngande dagning. Den helighet som omgifvit Påfveliga stolen hade blifvit minskad genom schismer och kyrkomöten; flera Påfvar, som på en gång blifvit tillsatta, hade upptäckt hvarandras svagheter, och de fäder, som samlat sig att förekomma en söndring i Kyrkan, hade upphäfvit sig till domare öfver dem alla. Redan sekler förut hade, genom Korstågen, några frön till begrepp blifvit öfverflyttade till vår verldsdel, och Arabernas kunskaper blefvo icke utan inflytande på de Nationer som fördömde deras Gudalära; förståndet hade börjat att vakna ur sin långa slummer, och snart omfattade det, med en förvånande kraft, alla de ämnen der dess verkningar kunde röja sig. Men denna lofvade dagen hotade redan att slockna i sin gryning. Tidens Lärde, högmodige af sitt företräde framför den omgifvande menniskjo-mängden, öfvergåfvo snart de källor hvarifrån de hämtat sin vishet; snillet förlorade sig i onyttiga finheter, och tankarna syslosattes med spådomar och drömmar. Chevaleriets gyllene ålder var försvunnen, dess förfall visade sig isynnerhet i Tyskland, och det tycktes förestå Europa att gå tillbaka i sitt förra barbari. Likväl hade icke alla de matta strålar som upplysningen ännu utspridt varit förgäfves. Från de lärosäten, som blifvit stiftade, utbreddes åtminstone begreppet om ett ljus, och till trots för hierarkiens åska vågade man att forska i Naturen. Oaktadt den grymhet hvarmed olika meningar i Religionen bestraffades, framkommo nya tänkare; oaktadt det våld hvarmed Romerska Biskoppen försvarade sin helighet, nekades den. Kännedomen af Grekiska språket medförde möjligheten att läsa de böcker, som utgöra hufvudgrunderna för Christna Religionen, och att upptäcka de missbruk hvartill egennyttan begagnat den. Ifrån tvenne aflägsna punkter hade samma elektriska kraft visat sin verkan genom Wickleff och Huss. Roms tilltagsenhet hade tröttat Regenternas tålamod, likasom Presterskapets sjelfsvåldiga lefnad hade uppväckt den skarpsyntare menighetens misstroende; och allmänna så väl som enskillta synoder bemödade sig att förekomma de söndringar, som hotade att utbrista, att qväfva de oordningar, som icke längre kunde fördragas. Känslan af den rådande okunnigheten, längtan efter ett större ljus hade äfven sträckt sig till vår Nord. Då fullmäktige ifrån hela Christenheten kallades till det stora mötet i Ravenna, ursäktade sig Kanikerna i Linköping med sin okunnighet, hemställde till Drottningen och Rådet hvilken Påfve de borde erkänna, och tillade, att “de, som knappt vågade att röra sig för Konungens fogdar, dristade icke sätta sig emot så stora Prelater, hvaraf den minste i kunskaper kunde jemföras med alla Nordens Kapitler”. De Kyrkomöten som här höllos bemödade sig emedlertid att införa ett sedigare lefnadssätt i det andeliga ståndet. Deras öfriga öfverläggningar röja seklets lynne; de angingo Kyrko-ceremonierna, samt trolldom, signerier och andra spådoms-konster, hvilka nu vunnit den allmänna uppmärksamheten och länge fortforo att bibehålla den. Under det stora och långvariga Kyrkomötet i Costnitz, beslutade likväl Svenska Presterskapet, att genom sina fullmäktiga förmå några lärda män att flytta hit till Norden för att bidraga till ungdomens undervisning. Erik tycktes äfven deltaga i samma önskan, och anhöll hos Påfven om dess tillåtelse att i sina Stater få anlägga en Akademi. Tillåtelsen erhölls samma år som det namnkunniga Kyrko-mötet slutades (1418); men verkställandet borde ske innom två år; och som Konungen sjelf skulle bestrida omkostnaden, och Hollsteinska kriget nekade honom att använda sina tillgångar till andra ändamål, blef hela beslutet utan verksamhet, och undervisnings-anstalterna utan vidare framsteg.

Påfven visade äfven på annat sätt sin välvilja emot Norden, då han sökte att återställa freden. Eriks motståndare, som funno honom minst farlig under vapnen, fruktade förmodeligen mest för de fredsförslag som kunde göras af den helige Fadren, men samtyckte emedlertid till ett möte i Gottorp. De fingo likväl en anledning att afbryta underhandlingarna, emedan de Danska Sändebuden icke infunno sig på utsatt dag. Man beredde sig nu på ett nytt krig, och Erik ingick i förbund med Konung Ladislaus af Pohlen och Hertig Witold eller Alexander af Lithauen.

Fälttåget 1419 utmärktes genom intagandet af Femern, en Ö, som förut varit inkräktad af Konungen men åter förlorad. Tvenne försök till landstigning misslyckades, och uppretad af detta motstånd tillät Erik sina soldater efter tredje anfallet, som skedde med framgång, att utöfva alla de grymheter en tygellös menighet kan uppfinna. Mord, våldtäckt och plundringar uppfyllde Ön; ingen ting kunde hejda den segrande soldatens raseri, och omkring fyratusende personer blefvo ett offer derföre. Men denna eröfring, för hvars skuld så mycket blod flutit, kunde likväl icke försvaras, tvertom tycktes olyckan, från alla håll, förfölja eröfraren. Ett stort nederlag af Danska troppar skedde vid Immervad, ett anfall på ön Alsen misslyckades, och Erik, som samlat så stora härar för att kufva sina fiender, dem han låtsade att förakta hade den harmen att icke allenast besegras, utan att se dessa fiender hota och förhärja hans egna länder, och bortföra hans undersåtare som fångar^[5].

Nya grämelser bereddes tillika för Erik inom Riket. Redan i de tidigare åren af sin regering hade han, emot Upsala Dom-Kapittels val, insatt till Ärkebiskop i Sverige Johannes Jerechini, som varit hans Kansler eller Sekreterare. Det missnöje och de svårigheter, som dervid uppkommo, hade Margareta bilaggt; men Jerechinis uppförande kunde icke försona honom med en församling, som med ovilja emottagit en person, redan känd för de skamligaste gerningar. Tiaren bidrog likaså litet till hans förbättring, som den kunde dölja hans brott. Oaktadt den helighet, som omgaf Prelaterna, anklagades han af sitt eget stånd, och beskyllningarna voro så grundade att Eric sjelf icke kunde skydda sin gunstling. Jerechini måste nedstiga ifrån Ärkebiskops-stolen; han blef likväl sedan, genom Konungens hemliga biträde, Biskop på Island. Men hans skamliga laster uppretade omsider Isländarne så att de dränkte honom^[6].

Konung Erik, som icke haft framgång på slaktfältet, ville nu försöka sin skicklighet som Statsman, och slutade således ett förbund med Hansestäderna. Denna handlande Republik hade redan länge arbetat på att sjelf tillegna sig väldet öfver Östersjön; den hade ensam sökt att hindra föreningen emellan Sverige, Dannemark och Norrige; den hade understödt Albrekt så länge han ägde något hopp att återtaga sin Thron, och tvungen af omständigheterna att sluta fred med Margareta, sökte den alla tillfällen att undergräfva den styrka, som de Nordiska Riken genom sin förening kunde vinna. Under det krig, som redan länge fortfarit, hade Erik också, vid flera tillfällen, erfarit hvad han borde vänta af Hansestäderna; men erfarenheten verkade icke, och han ingick ett förbund, som, å deras sida, icke hade annan afsigt än att förskaffa hans fiender ett uppskof. Sluteligen uppgjordes det förslaget att hänskjuta tvisten om Sleswig till Kejsaren, och Erik, som ännu trodde Kejsarens myndighet så allsmäktig, som han hitintills trodt sin egen vara, underkastade sig med glädje hans afgörande. Han glömde likväl, att då han erkände Tyska Rikets lagar, erkände han tillika Hollsteinska Husets arfsrätt till Sleswig, som enligt dessa lagar var oemotsägelig. Men den öfvertygelse han hade om Kejsarens enskilta ynnest bedrog honom icke; Sigismund emottog med vänskap sin höga gäst och tilldömde honom hela södra Jutland. Grefve Henrik af Hollstein, som tillika blifvit instämd att svara på Eriks klagomål, fann deremot huru falska de löften varit hvarmed man smickrat honom, och dömdes att afträda Sleswig.

Men innan Erik företog denna resa hade han redan beslutat en annan, som han tillika ville fullborda. Det blod som flutit på Femern visade sig ofta för hans minne; om han icke hade nog dygd för att qväfva utbrottet af sina passioner, hade han icke heller nog hårdhet för att känslolöst betrakta de skräck-scener hans herrsklystnad åstadkommit. Plågad af ånger ville han således försona sina synder med en andakts-resa till den heliga grafven; emedan Christendomens allmänna öfvertygelse, på denna tiden, ansåg en sådan pilgrims-färd såsom tillfyllestgörande för de grufligaste brott. Utan att vidare bekymra sig om huru Kejsarens dom skulle verkställas, skyndade han sig derföre till Palestina; men de försigtighets-steg han tagit för att vara okänd uppfyllde icke hans önskan. En Österlänning som vistades vid Sigismunds Hof hade i hemlighet låtit måla af Konungen och skickat porträttet till en af sina vänner i Syrien. Erik hade förrättat sin andakt, hade besökt de heliga orterna och ämnade återvända, då den som skulle förse Pilgrimerna med resepass förklarade att han kände honom och visste att han var Konung öfver trenne Riken. En summa penningar upphäfde likväl alla vidare hinder för hans resa, och Erik återkom till Norden utan att möta flera missöden.

Redan långt före sin Jerusalems-resa hade Erik icke nog hushållat med sina skatter för att bestrida de utgifter för hvilka han blottställde sig; han måste således nedlåta sig till skamliga utvägar, och detta hade skedt genom ett odugligt mynt, som ett maktspråk gjorde gällande. Denna författning felade icke att medföra de följder, som alla rubbningar i ett Rikes penningväsende åstadkomma. Hansestäderna, som ensamme innehade hela Nordens handel, vägrade att emottaga det nya kopparmyntet öfver sitt verkeliga värde; all rörelse afstadnade, alla varor stegrades. Men Erik hade förbättrat något af sina Stats-fel då han satte Filippa till Riksförestånderska under sin frånvaro. Denna Drottning, som historien sällan nämner utan med beundran eller välsignelse, hade likasom af Försynen blifvit skickad till Norden för att godtgöra Eriks svagheter, och mildra en del af de olyckor han skulle förorsaka. Med en späd kropp ägde hon en stark själ. Hennes qvinliga godhet var förenad med sinnesstyrka, och farorna ingåfvo henne ett mod, som sätter henne i bredd med hjeltar. Hennes Gemåls otrohet förminskade icke hennes omtanka för hans Riken, och hennes kärlek för Religionen inskränkte icke hennes välgerningar innom de stiftelser, som, efter hennes samtids tänkesätt, ensamt förtjenade dem. Hon deltog icke allenast i de allmänna regerings-målen, hon lät äfven, i hemlighet slå ett bättre mynt under samma stämpel som det odugliga, och välmågan skulle kanske hafva utbredt sig öfver Norden, om Eriks återkomst icke medfört de oroligheter, som för en tid hade tystnat. Filippas verksamhet upphörde likväl icke derigenom; under det att Konungen syslosatte sig med sina krigsrustningar, understödde hon Svenska Rådets öfverläggningar, och befordrade de förslag som syftade på Rikets allmänna nytta. Hennes nit kunde icke misstydas, och hennes förtjenster erkändes offenteligen äfven af hennes Gemål.

Erik hade kommit för att taga i besittning de länder, som blifvit honom tilldömde; men hvad som kan hända varit möjligt om det genast blifvit verkställdt, var nu för sent. Den häpnad som Kejsarens dom kunnat verka hos Grefven af Hollstein hade emedlertid hunnit att upphöra; han hade vädjat till Påfven och sökt att närmare förena sig med Hansestäderna, som under det långvariga kriget lidit i sin handel, och påstodo dels att många af deras fartyg blifvit uppbragta af Konungens kapare, dels att de privilegier de ägt i de Nordiska Riken voro brutna. En ansenlig flotta och en här af 50,000 man skulle således bevisa Konungens rättighet, och företaget började med Sleswigs belägring. Samma utgång som förut afbröt äfven detta fälttåg. Större delen af Hansestäderna förklarade sig offenteligen för Hollsteinska Huset, och vid tidningen om denna nya liga upphäfdes belägringen. Med ombytlig lycka fortfor sedan kriget i flera år. Att bestrida de omkostnader som dervid föreföllo, ökades skatterna, och uppbörden inrättades på ett sätt, som gaf anledning till de öfverdrifnaste missbruk. Utländska Landshöfdingar tillsattes både i Dannemark, Sverige och Norrige, och gränsor likasom stränder buro grufliga tecken af plundring och förödelse. Att skilja Hansestäderna ifrån Hollsteinska förbundet sökte Erik att innom dem sjelfva uppväcka oenighet. Han visste att städernas innevånare nästan alltid voro missnöjda med sina styresmän, och att uppror föreföllo af de minsta anledningar; han vände sig derföre till menigheten i dessa handlande Stater, hotade att förstöra deras sjöfart, och beskyllade deras Borgmästare och Rådmän för de olägenheter kriget förordsakat. Dessa föreställningar verkade åtskilliga uppträden, hvaraf några voro blodiga; men ligan bibehöll likväl sina krafter och Hansestäderna fortforo att understödja Grefvarna af Hollstein; sakernas belägenhet förändrades icke heller deraf att den äldste af dessa Grefvar förlorade lifvet i en belägring för Flensburg, emedan hans bror, Hertig Adolf, efterträdde honom, och fortsatte kriget med lika tapperhet och lika framgång. Kejsaren sökte väl å nyo att stifta fred, och skickade i denna afsigt ett sändebud till Norden; men Kejsarens bemedling föraktades af alla andra utom Konung Erik.

Omsider föresatte sig Eriks fiender att anfalla honom i sin egen hufvudstad. En flotta af flera hundrade fartyg och 12000 mans besättning utrustades (1428), och seglade för att angripa Köpenhamn. Konungen hade väl låtit göra åtskilliga anstalter till stadens försvar, men vågade icke att sjelf blifva närvarande dervid, utan gömde sig i Sorö Kloster. Danska hären var således utan anförare, och Filippa måste åtaga sig befälet. Hon samlade allt det manskap som var att tillgå; hennes mod lifvade folkets, och hennes löfte om belöning uppmuntrade det till det tappraste motstånd. Hastigt sammanfogades en flottbro af timmer, som besattes af Danska krigsmän och hindrade fienderna att nalkas staden. Anfallet var häftigt, men utan verkan; äfven det sista försöket, att försänka inloppet till hamnen, misslyckades, och den förbundna hären måste omsider skiljas, utan att hafva dragit någon fördel af en rustning, hvilken gifvit de största förhoppningar åt alla dem som deltagit deruti^[7].

Denna framgång uppmuntrade Filippa till djerfvare företag. Hon såg att kriget alldrig skulle slutas fördelaktigt för Erik så länge Hansestäderna deltogo deruti, och att de möten och dagtingningar, som oupphörligt föreföllo, endast tjenade att förlänga oroligheterna. Man kunde då icke välja en bättre plan än att efter hand anfalla dessa städer hvar för sig, och föra kriget tillbaka innom deras eget sköte. Under Konungens vistande i Sverige utrustade Filippa en liten flotta af 75 små fartyg för att angripa Stralsund, och uppbränna de skepp som lågo der i hamnen. Men denna behjertade Drottning hade icke kunnat ingifva sin här det hjeltemod som lifvade henne sjelf; tvertom synes det som Eriks många nesliga härfärder hade qväft Danska folkets tapperhet och gjort det oförmöget att segra äfven med öfverlägsen styrka. Filippas flotta hade verkställt sin plan, och uppfyllt Stralsunds innevånare med förskräckelse; men en motvind hindrade den att genast gå tillbaka, och detta uppskof skingrade deras fruktan. De kunde likväl icke, äfven med det understöd de fingo ifrån Lybeck, utrusta mer än sju skepp, emedan de flesta af deras egna voro uppbrända; men med denna lilla styrka öfvervunno de Danskarna, borttogo många af deras fartyg och gjorde flera hundrade fångar.

Erik, som var van att sjelf förordsaka sina förluster, kunde icke med saktmod fördraga denna. Hans harm utbröt emot Filippa, som han behandlade på det ovärdigaste sätt, och, efter de flesta Historiskrifvares berättelser, skall han tillika hafva slagit henne. Ett sådant uppförande var förmycket sårande för den känslofulla Drottningen, som dessutom förebrådde sig sjelf att hon varit skulden till så många menniskors död. Hon beslöt att nedstiga ifrån Thronen och sluta sina dagar i Wadstena Kloster, ett ställe som öfver hela Christenheten var namnkunnigt för sin helighet; hon verkställde ock, samma år (1429), sin föresats, och dog i början af påföljande året. Men innan hon öfvergaf Dannemark, lemnade hon ännu ett bevis på sin välgörenhet emot en del af Svenska flottans besättning, som lidit skeppsbrott, och kan hända utom hennes bistånd omkommit af elände^[8].

Om Erik icke älskat sin Drottning, sökte han åtminstone att genom åtskilliga stiftelser af högtidliga åminnelse-fester hedra hennes minne. Kanske kände han tillika sin förlust sedan den icke mer kunde ersättas. Filippa hade varit likasom en skydds-ängel för Eriks Thron, och knappt var hon borta innan den började att vackla. Under det hans flottor blefvo slagna och de skepp, som skulle öfverföra hans skatter ifrån Sverige, borttogos af kapare, röjdes äfven mer och mer det missnöje, som innom några år fullkomligt utbrast. Det system Margareta följt, att nedtrycka den högre Adeln, hade blifvit antaget af hennes efterträdare, men saknade framgång, emedan han saknade skicklighet att verkställa det. Deremot hade han genom trägen rusttjenst utblottat den mindre förmögna delen af Frälseståndet, och större delen af dess egendomar hade blifvit inlöste af några få rika familjer. Emot Presterskapet hade Erik icke heller iakttagit den varsamhet hans system fordrade. Han hade oupphörligt inblandat sig i Biskops-valen, han hade pålagt Ståndet åtskilliga beskattningar, och det infall han omsider fick, att på vissa ställen förordna en andaktsöfning, som oafbrutet, natt och dag, skulle fortfara, kunde icke vinna dess bifall. Fogdarna i Sverige tvingade omsider Allmogen till resning. Tvertemot sin förbindelse och Svenska lagarna gjorde Konungen en ändring i Kammarverket, hvarigenom landet utblottades och vägen öppnades för det grymmaste tyranni^[9]. Bönderna, som icke kunde betala sina skatter, eller utgöra sina körslor vid Kungsgårdarna, handterades obarmhertigt af de Danska Landshöfdingarna, och bland dessa har Jösse Eriksson, som var Landshöfdinge öfver Westerås och Dalarne, i synnerhet gjort sig namnkunnig genom sin grymhet emot Dalkarlarna^[10]. Erik, syslosatt med sina förhoppningar om Sleswigs eröfring, bekymrade sig litet om sina undersåtares lidande; han undersökte icke de klagomål som inkommo, och de som vågade sig till hans Thron för att begära rättvisa, blottställde sig endast för sina förtryckares hämd.

Det är i den politiska Verlden likasom i Naturen, att en kraft, som öfverskrider sina gränsor, verkar en annan hvaraf den upphäfves. Utom denna välgörande jemvigt skulle vårt slägte längesedan nedsjunkit till en likhet med djuren, utom den skulle all känsla för det sanna och sköna vara försvunnen ur mennisko-själen. Men väntom icke att dessa verkningar alltid skola framsmyga likasom tiden; Naturen sjelf behöfver volkaner och jordbäfningar för att bibehålla sin verksamhet, och den frambringande förmågan uppkommer ofta genom den förstörande. Kanske hafva få tyranner blifvit störtade genom långsamt beredda planer; kanske hafva få af de hvälfningar som blodat Europen haft sitt upphof af andra händelser än de som vi icke förut kunnat beräkna, ehuru deras ordsaker ofta varit de som snarast bordt fästa vår uppmärksamhet. Och när aflägsna följder omsider upptäcka en del af den stora kedjan; när utvicklingen gifvit hvar enskilt handling sin stämpel, och visat huru afsigter och verkningar ofta varit stridige, hvem misskänner den styrande handen, som satte svaghetens gräns utmed styrkans och befalte mensklighetens förtryck att bidraga till dess förädling!

Dalkarlarnas lidande framkallade en hjelte, hvars namn förmodeligen icke hunnit till oss om han lefvat under en lyckligare styrelse, och häfderna, som i detta tidehvarf sällan hafva att måla ett drag af den verkliga storheten, ersätta hvad vi saknat då de framvisa Engelbrekt.

Jag skall icke söka att upplysa det mörker hvari Engelbrekts härkomst synes förlora sig. Den som sjelf är nog stor för att skapa sitt rykte, behöfver icke sina förfäders ära. Lemnom derföre åt fornsökaren att säga oss om han varit ädling eller ej; följom endast den teckning historien gifvit. Aflägsnad ifrån de större kretsarna, likasom ifrån alla äreställen, bodde Engelbrekt vid Kopparberget i Dalarna. De rikedomar han ärft eller förvärfvat genom den bergs-rörelse han idkade hade förskaffat honom i sin hembygd det anseende, som den obemedlade förtjensten sällan hinner, och umgänge med verlden hade gifvit honom den finare bildning, utom hvilken sjelfva dygderna förlora sitt behag. Naturen, som nekat honom det utseende hvari styrka och manlighet röjes, hade mångfaldigt ersatt denna ytliga brist genom vishet och mod; hon hade gifvit honom nit för en lagbunden frihet, och den vältalighet, som fordras för att vara dess tolk. Så brinnande hans kärlek för fosterlandet var, så rättvisa voro hans fordringar, så öfverlaggda hans steg. Han ägde för många förtjenster att icke väcka afund, och för mycken redlighet att frukta den.

Länge hade Engelbrekt varit vittne till sina landsmäns förtryck, och deras fåfänga bemödande att röra Konungen till medlidande; hans rikedomar fredade honom för de förföljelser han kunde ådraga sig af mäktiga Embetsmän, då han frambar Allmogens klagan inför Thronen, och han åtog sig detta dristiga värf^[11]. Ehuru Erik, efter sina förbindelser, ofta borde vistas i alla sina Riken, höll han icke dessa löften mer än de öfriga, och en Svensk, eller en Norrman, borde infinna sig i Köpenhamn, om han hoppades någon hjelp emot det förtryck han kände innom sina egna gränsor. Engelbrekt inställde sig vid Hofvet, och anförde sina klagomål med den vördnad som tillkommer en undersåte, med den sanning som ägnar en medborgare. Han begärde icke mer än att Jösse Eriksson måtte afsättas ifrån det embete han missbrukade, och erböd sig att med sitt lif ansvara för sanningen af de beskyllningar han gjorde.

Erik var icke nog tyrann för att kallsinnigt höra sina undersåtares lidande, men icke heller nog mensklig för att uppriktigt vilja lindra det. Han lofvade beskydd åt de förtryckta, han skickade en befallning till Svenska Rådet att undersöka Böndernas klagan och Fogdens uppförande; men utan rättighet att dömma deröfver, utan myndighet att förekomma en fortsättning af de grymheter som varit föröfvade. Rådet verkställde ransakningen; det fann att Jösse Eriksson varit brottslig, och att de beskyllningar, som gjordes honom voro grundade; det skickade Engelbrekt med sitt utslag tillbaka till Köpenhamn, och bifogade ett särskilt bref, hvaruti det anhöll om rättvisa för Allmogen, och yttrade sin fruktan för de oroligheter, som eljest kunde utbrista.

Dessa föreställningar voro utan verkan. Erik hade hvarken begrepp att förutse följderna af en gäsning, eller rättvisa att straffa ett brott för sin egen skull. Kanske ock att Jösse Erikssons vänner vid Hofvet öfvertalat Konungen att han var oskyldig, eller ändteligen, att Engelbrekt inträffade vid ett tillfälle då Erik var vid det lynnet att ingenting bevilja. Emedlertid blef Engelbrekt icke allenast emottagen med förebråelser, utan äfven förvist ifrån slottet utan att få vidare svar, och förbuden att nånsin mer komma för Konungens ögon. Det berättas, att när han gick bort, skall han hafva sagt för sig sjelf: att han säkert ännu en gång skulle komma tillbaka. Erik bekymrade sig för öfrigt icke vidare om hvad som händt; han tänkte hvarken på medel att förekomma eller att i sin början qväfva den befarade resningen, och Jösse Erikssons uppförande emot Allmogen blef nästan värre än det förut varit.

Vid Engelbrekts återkomst utbröt Böndernas förtviflan; de ville hellre dö än fördraga det tyranni hvaraf de trycktes, och då ingen hjelp sedermera följde beslöto de att sjelfva skaffa sig rätt. Deras afsigt var likväl ingen annan än att fördrifva Jösse Eriksson, och Engelbrekt måste åtaga sig att vara deras anförare.

Vid tidningen härom skyndade sig Svenska Rådet att hindra ett uppror, som snart kunde blifva allmänt. Några Rådsherrar skickades emot Dalkarlarna, som tågade åt Westerås, och mötte dem innan de ännu hunnit staden. Deras föreställningar, tillika med Engelbrekts myndighet, hade den verkan att Bönderna skiljdes åt, sedan de likväl gifvit hvarannan det löftet att alldrig mer betala sina utlagor till Jösse Eriksson; och synes det som Engelbrekt lemnat åt Allmogen sin högtidliga försäkran att bistå den om de nya förböner, som Rådet ämnade att göra hos Konungen, blefvo utan verkan.

Vintren förflöt, sakerna förblefvo i sin förra ställning, och följande vår började Fogden att indrifva skatterna på sitt vanliga sätt^[12]. Ursinnige uppfordrade Bönderna Engelbrekt, och Engelbrekt, som såg sitt fäderneslands grundlagar gäckade, och intet annat värn emot förtrycket än styrkan, beslöt att med vapen förskaffa sina medborgare hvad som nekades dem af rättvisa. Följd af en talrik här nalkas han å nyo Westerås; men Rådet kommer åter att bilägga oroligheterna. Af sin egen myndighet afsatte det Jösse Eriksson, och Bönderna, som icke fordrade mer, nedlade vapnen för att återvända till sina hem. De båda Länen Jösse Eriksson innehaft delades. En Grefve Hans fick Westerås^[13], och Engelbrekt förordnades till Höfdinge i Dalarna.

Det lugn denna ändring medförde räckte icke länge. Konungens tystnad i anseende till hvad som händt, hans fortfarande uteblifvande ifrån Sverige, hans starka rustningar, och den kända hämdgirighet som utmärkte hans karakter, allt ökade förskräckelsen, allt stärkte trovärdigheten af de rykten, som lupo omkring landet, att Jösse Eriksson skulle med väpnad hand blifva åter insatt i sitt embete, och Rådet, och Engelbrekt, och Dalkarlarna straffas för sin djerfhet. Landskapernas klagan, öfver andra utländska Fogdars tyranni, tilltog, och hela Monarkens afsigt tycktes vara att göra Svenska Bönderna till lifegna, som de redan voro i Dannemark. Kanske märkte eller misstrodde Engelbrekt redan, att de rikaste innom landet hemligen befordrade denna afsigt, att Aristokratien gynnade menighetens förtryck för att sedan med mera lätthet kunna uppresa sitt hufvud emot Konunga-makten, och gerna såg att Regenten icke genom sin närvara sårade dess högmod. Under en sådan gäsning i sinnena fordrades icke många anledningar för att väcka ett nytt utbrott, och tillfällen fattades icke. Brist på tillräckligt ljus i denna tidens historia hindrar oss att upptäcka hvilket nytt uppträde, som i synnerhet retade Allmogens harm; men förmodeligen hade det sitt upphof ifrån en af Jösse Erikssons Underfogdar, som ännu innehade ett slott, beläget i Dalelfven och kalladt Borganäs, emedan första anfallet skedde på detta fäste, och befälhafvaren flydde så snart han hörde att hären nalkades. Efter detta företag trodde Engelbrekt det var tid att komma sina öfriga medborgare till bistånd; uppmuntrad af alla Svenskar som älskade sitt fädernesland, fattade han det stora beslutet att fördrifva de främmande Fogdarna och nedrifva de fästen som beskyddade tyranniet. Tvenne borgar hafva redan undergått detta öde då han sammankallar Allmogen i Westmanland, för att säga den sina afsigter, för att fordra dess bistånd om de gillades. Ett enhälligt bifall kringskallar honom; alla äro färdiga att följa hans fana, alla vilja våga sina lif för fosterlandets räddning. Nu anmodar han den kringboende Adeln att infinna sig i Westerås, hvars slott han tillika eröfrar och anförtror åt Nils Gustafsson Puke^[14]. Han skrifver till Erik Puke^[15], uppmuntrar honom att använda sin styrka till Sveriges räddning, och finner denne hjelte rättfärdiga sitt förtroende. Adeln samlas, den yttrar sin önskan att försvara Rikets sjelfständighet, klagar öfver sina kränkta medborgeliga rättigheter, öfver det förtryck den delat med Allmogen, och lofvar att understödja Engelbrekt, som ensam ställer sig i spetsen för det värf han åtagit sig, och förklarar att han skall anse för fiende hvar Svensk, som vägrar att göra en gemensam sak med de öfriga. Uplands innevånare emottaga honom som sin beskyddare, och här beslutar Engelbrekt, med Rådets samtycke, att mildra de öfverdrifna utskylder som betungat menigheten, och att eftergifva en tredjedel af skatterna. Nu sträcka alla landsorter sina armar emot Engelbrekt, alla äro vittnen till hans segrar, till hans skicklighet att eröfra de starkaste fästen, alla måste beundra en anförare som i en oöfvad här vet att bibehålla den strängaste ordning, och alldrig lemnar efter sig ett spår af våldsamhet, föröfvad af hans krigsmän emot landets fredliga inbyggare.

Erik, som såg sina Throner skakas, sökte att förekomma sitt fall, men understöddes hvarken af lyckan eller af egen rådighet. De underhandlingar han flera gångor börjat med de Svenska, hade icke haft den framgång han önskat, förmodeligen emedan han alldrig ville eftergifva något i sina egna fordringar, och alldrig bevilja något åt andras, och ett skeppsbrott hindrade honom att infinna sig vid det möte han sjelf utsatt i Söderköping. Engelbrekts framgång hade emedlertid väckt Rådets och i synnerhet Prelaternas uppmärksamhet. De sågo den aristokratiska myndigheten på vägen att krossas, och att krossas på ett sätt, som, kanske för alltid, skulle göra den till intet; de fruktade mindre det tyranni som främlingar utöfvade i Riket, emedan dess tyngd endast träffade Allmogen, och det ökade deras välde i anseende till egna underhafvande^[16].

Af ett ädlare skäl önskade några få att bilägga de uppkomna tvistigheterna, emedan de kände hvad stora fördelar Nordens Riken kunde vinna af sin förening, och förutsågo att en rubbning i Margaretas stora plan skulle sätta oöfvervinnerliga hinder för dess fullföljande. Å en annan sida bemödade sig Danska Rådet att bibehålla föreningen, dels för den samfälta styrka som Norden derigenom vann, dels för det enskilta företräde som Dannemark derigenom oförmärkt förskaffat sig. Dessa voro driffjedrarna till den Herredag, som utsattes i Wadstena 1434, och här inställde sig Engelbrekt mindre att försvara ett uppförande, som menigheten högljudt gillade, än att uppfordra de Andeliga och Rådet till ett fortfarande försvar af fäderneslandet.

Engelbrekt förklarade sina afsigter och att han ville frälsa Riket ifrån den träldom hvarunder det så länge suckat. Han visade, att allt sedan Magnus Birgersson skiljdes vid Kronan, hade Sverige icke haft andra Konungar än tyranner, hvilka kränkt dess lagar, brutit sina eder, och plågat Rikets innevånare med skatter likaså orättvisa som öfverdrifna. Han fordrade att de församlade Rikets Råd skulle förhjelpa sina medborgare till de rättigheter lagarna tilläto dem att njuta, att de skulle uppsäga den lydnad de lofvat Erik, och förklara honom förlustig af Svenska Thronen.

Biskoparna, som denna tiden voro de förnämsta i Rådet, sågo att många af deras medbröder tvekade i hvad beslut de skulle taga, och ville förekomma den fara som hotade deras parti. Deras hat eller fruktan för Engelbrekt stadgade ännu mer deras böjelse för Unionen, och de nekade utan omsvep till den föreslagna uppsägelsen. “Vi hafva svurit Konungen trohet och lydnad,” sade de, “och om hans förseelser berättigade oss att fela emot honom, skulle ingen regering kunna finnas på jorden. Mer än andra dödeliga äro icke Furstar frikallade ifrån brister; icke heller tillhör det menigheter att upphäfva sig till domare öfver Konungars gerningar, och att inkräkta rättigheten att afsätta dem. Utom tålsamhet emot andra skulle alla menskliga samfund upphöra, och skall den vördnad vi äro skyldige Öfverheten icke fordra en större tålsamhet emot honom än den vi utöfva emot vara likar? För att bibehålla Statens lugn måste undersåtarne fördraga äfven en hård Regering, och deras önskan att mildra den får icke leda dem till ytterligheter. Der ingen Regering är, der utöfvar hvar och en den orättvisa han behagar, och en mängd af tyranner uppkomma för den ena som störtas. Lydom derföre den Konung vi antagit, och väljom hellre att förtryckas af en, än att beherrskas af många!”

“Min afsigt,” svarade Engelbrekt, “har icke varit att göra uppror emot landets lagliga styrelse, eller företaga något, som skulle oroa Statens lugn. Jag har blott kommit att försvara fäderneslandets frihet emot en makt som förtrycker den. Fåfängt skola Konungens Embetsmän hoppas att Svenskar lyda såsom trälar, att en Svensk menighet låter behandla sig såsom boskap. Hvarken jag eller mina följeslagare hafva varit otrogna emot våra pligter. Om Konungen undersökt våra idkeliga klagomål, skulle vi icke blifvit tvungne att gripa till vapen; sedan han föraktat alla sina förbindelser, hafva vi först känt att vara egna voro brutna. Det är Konungen som först besvurit att han skulle styra Riket efter våra antagna lagar; att han icke skulle tillsätta främmande Embetsmän eller anförtro vara slott i deras vård; då han brutit de eder han gifvit sitt folk, har han tillika upphäfvit dem som folket gifvit honom”.

Rådet, och i synnerhet Biskoparna, ville likväl icke bifalla Engelbrekts påstående; men denne Krigare hade redan gått för långt att kunna vika tillbaka. I sin ifver fattade han Biskop Knut^[17] i kragen och ville kasta honom ut ibland den uppretade menigheten. Sluteligen utropade han: “Om J bemöden er att försvara Konungen mer än fäderneslandet; tyranniet mer än oskulden, röfvare mer än landsmän, då skall jag icke mer anse er såsom medborgare, utan som det gemensamma fäderneslandets ovänner; och jag svär vid det högsta Väsendet, som beskyddar alla oskyldiga, att J skolen bemötas på samma sätt, som dessa ilskna fiender hvilka J tron er kunna beskydda!”

Detta tal afgjorde Riksdags-Beslutet. Ett bref skickades till Konungen, hvaruti Svea Rikes Råd och Ständer uppsade honom trohet och lydnad, och anförde de skäl, som tvingade dem till detta företagande. Engelbrekt lemnade sedan Wadstena för att fortsätta sina eröfringar, och delade sin här emellan flera anförare, för att så mycket snarare förjaga alla utlänningar^[18]. Öfver trettio fästen voro innom kort tid öfvervundne,^[19] och Halland eröfradt.

Med de obehagligaste känslor hade Erik emedlertid emottagit underrättelsen om det som tilldragit sig i Sverige. Än harmades han öfver sina Embetsmän, som ådragit honom de nya svårigheter hvaruti han var invecklad, än ville han med våld åter insätta dem i sina beställningar, och tvinga Svenskarna till lydnad. Alla de olyckliga fälttåg han gjort emot Sleswig, hade icke kunnat öfvertyga honom att han alldrig skulle blifva eröfrare; tvertom samlade han så många troppar han hade i Dannemark, jemte andra, som han legt ifrån Tyskland, och utrustade en stor flotta. Stockholm tillhörde ännu Eric. Det försvarades af Hans Kröpelin, en utlänning, som, till trots för den herrskande oviljan gjort sig älskad för sin rättvisa emot Länets innevånare, sin mensklighet emot de skattdragande, sin redlighet emot alla. Honom ensamt hade Engelbrekt beviljat en lång vapenhvila och lemnat i en fredlig besittning af det Län han innehade. Hela det öfriga Sverige var i Engelbrekts våld, och Erik hade låtit sommaren förflyta, utan att taga ett enda steg som kunde sätta hinder för hans framgång, utan att skicka undsättning till de befälhafvare som voro sinnade att försvara sina fästen och underrättat honom om sin belägenhet^[20]. Det bör icke förefalla oss besynnerligt att Konung Erik nästan alltid var olycklig på sina sjötåg, då vi anmärka att han nästan alltid verkställde dem på sena hösten. Han förlorade också denna gången flere af sina skepp och hade svårighet att sjelf kunna komma till Stockholm. Under vägen hade han likväl icke förgätit att sköfla och plundra på Svenska kusterna^[21].

Engelbrekt kände värdet af tiden och försummade den icke. Underrättad om Konungens stora rustning hade han äfven samlat en här, och ryktet hann knappt att förkunna Eriks ankomst till hufvudstaden, innan det tillade att Engelbrekt lägrat sig utanför dess murar. Svenska Ständerna samlade sig tillika, och genom bref till Norrige och Hansestäderna sökte dessa Staters bistånd; men för att gifva vigt åt det beslut de tagit i Wadstena, och att förekomma de plundringar i landet hvarmed Konungen kunde vara sinnad att svalka sin vrede, innespärrades Stockholm af Engelbrekt. I denna belägenhet öfvertygades Erik att underhandlingar voro det säkraste medel han kunde välja; ett möte utsattes derföre med de Svenska, som förklarade: att deras afsigt icke verkeligen varit att beröfva honom Kronan, att de endast fordrade uppfyllandet af de förbindelser emot hvilka han blifvit hyllad som Konung, och begärde att skiljesmän måtte få afdöma antingen Konungen eller de Svenska varit skulden till hvad som hänt. I detta förslag ville Erik alldeles icke ingå; han ansåg det snarare såsom förolämpande, och sammankomsten tjenade till intet annat än att öka missnöjet. Något beslut skulle likväl tagas, och det bestod i ett uppskof till följande året (1435). Emedlertid skulle allt blifva fredligt, och de främmande Fogdarna ingen styrelse hafva i landet. Sedan Erik således uträttat ingenting annat än att han genom tidens utdrägt gifvit anledning till nya svårigheter, lemnade han 600 mans besättning på Stockholms Slott och reste tillbaka till Danmark; men Svenskarna, som befunno sig i en fullkomlig regeringslöshet, utsatte en Herredag i Arboga, der Engelbrekt valdes till Rikets Höfvitsman och Föreståndare, samt åtskilliga andra personer tillsattes i landsorterna såsom Styresmän under honom.

Kröpelin underlät likväl icke att bevaka Eriks fördelar, ehuru han sjelf försummade dem. Han skref till Ständerna, öfvertalte dem att utsätta ett nytt möte i Sigtuna, och infann sig der på Konungens vägnar. Genom sin ihärdighet, genom sin erkända redlighet, förmådde han ändteligen att blidka de gäsande sinnena och att böja dem till förlikning; han åtog sig sjelf att resa till Dannemark och att medföra Svenska Ständernas påstående. Hans bemödande och Danska Rådets föreställningar verkade hos Konungen det beslutet, att en allmän Herredag skulle hållas i Halmstad, der fullmäktige ifrån alla tre de Nordiska Rikena borde infinna sig^[22].

Den förlikning som på denna Herredag afslutades återställde åt Erik allt hvad han förlorat, emot det villkor, att han skulle uppfylla den ed han svurit vid sin kröning. Man afgjorde att Konungen skulle infinna sig i Stockholm, och med tolf goda Män vidare afgöra hvad som ännu kunde vara tvistigt; då skulle äfven det dokument, som innefattade Kalmare Förening, uppvisas. Man öfverenskom tillika om de försigtighets-steg, som borde iakttagas då slotten å nyo öfverlemnades till Konungen, och stadgade att Marsk och Drots skulle tillsättas i Sverige.

Att förekomma alla partier, kanske ock af misstroende till Konungen, slutade Svenska Herrarne, korrt efter, en särskilt förbindelse sins emellan. Den innefattade: att de skulle hålla den öfverenskommelse som var gjord i Halmstad, och erkänna och lyda Erik, så vida han ville anförtro Rikets slott åt infödda Svenskar, regera efter lagarna och med Råds råde, icke kränka någons rättighet och icke pålägga Allmogen några nya skatter emot dess vilja. Men om Konungen bröt sina löften förklarade de, att de med lif och gods ville skydda Rikets frihet och på intet sätt understödja Monarken.

Svenska Ständerna väntade förgäfves att Konungen på utsatt tid skulle infinna sig i Stockholm; några Danska och Norrska Rådsherrar ankommo sluteligen efter flera veckors förlopp, men utan att kunna afsluta något vidare. Genom Kröpelins biträde stillades omsider missnöjet hos menigheten, och man lofvade att Konungen skulle säkert vara tillstädes om hösten samma år. Han höll också denna gången sitt löfte, och det första som mötte honom var en svår klagoskrift af Allmogen öfver allt hvad den lidit under hans regering. Det föreföll honom likväl ännu svårare att ingå i den föreslagna förlikningen, och han förbehöll sig att åtminstone få antaga Danskar eller Norrskar till Befälhafvare på Stockholms, Kalmars och Nyköpings slott^[23]. Han utnämnde sedan Christer Nilsson (Wase) till Drots, och Carl Knutsson (Bonde) till Marsk^[24], hvarefter han emottog alla de slott, som af Engelbrekt voro inkräcktade och icke förstörda.

Nordens förening var således åter upplifvad; men redan var grunden laggd till de tvistigheter, som en gång skulle för alltid skilja Sverige derifrån. Afsigten att af trenne Rikens inbyggare skapa ett enda folk kunde icke mer utan svårighet vinnas, sedan Eriks planlösa regering tvingat det ena af dessa Riken till ett steg, som gjorde den verkeliga föreningen nästan omöjlig^[25]. För öfrigt gynnades Dannemark icke mycket mer af denne Konung än Sverige; på båda ställen voro hans Embetsmän till större delen Tyskar, och att han nästan endast vistades i det förra Riket, härrörde kanhända mest af dess granskap till Sleswig, för hvars skull han blottställde alla sina Stater, utan att likväl kunna inkräckta det. Gottland blef ett nytt träto-ämne. Denna Ö hade af ålder tillhört Sverige, och pantsatt af Albrekt hade den af Margareta blifvit inlöst för Svenska penningar. Förmodeligen trodde Margareta att då hon eller hennes efterträdare innehade ön skulle ingen tvist uppkomma om någotdera Rikets enskilta rättighet dertill, emedan Rikenas samfälta rättigheter borde vara förenade hos den som regerade öfver alla; men sedan missnöjet i Sverige gifvit en sådan rubbning åt Kalmare Unionen, förutsågo några, kanhända, den söndring som en gång skulle följa, och fruktade att deras fädernesland kunde förlora sina anspråk på ett landskap som af ålder varit dermed förenadt. Frågan afgjordes likväl icke denna gången.

Erik hade icke nog statsklokhet att för ögnablicket kunna förställa sig, eller snarare: hans gerningar styrdes så fullkomligt af nycken, att han alldrig besinnade huru mycket han derigenom kunde skada sina verkeliga fördelar. Knappt hade man återställt honom de eröfrade slotten innan han, tvert emot sin nyss gifna förbindelse, bortlemnade de flesta till utlänningar. Man trodde sig äfven finna en anledning till missnöje i sjelfva det ceremoniel Konungen brukade då Drotset och Marsken utnämndes, emedan han gifvit den förre ett korrt svärd och den sednare en smal hvit käpp, och Konungens öfriga uppförande hade gifvit nog anledning till den öfvertygelsen att han, genom ett löjligt bruk af de antagna ceremonierna, velat förlöjliga båda Embetena och de personer som skulle bekläda dem. Att någon afsigt varit härunder är likväl endast en gissning, och hos Regenter, likasom hos enskilta personer, söker man ofta en öfverlaggd elakhet i de likgiltigaste saker då de på annat sätt haft den olyckan att väcka vårt misshag. Erik förklarade emedlertid nog tydeligt, att ehuru han upphöjt Christer Nilsson och Carl Knutsson till sina högste Embetsmän, ämnade han icke att anförtro dem någon vidare myndighet^[26]. Allt tycktes visa att de tagna stegen skulle förnya de uppträden man ville förekomma; flera af Svenska Rådet öfvertalade derföre de Danska Herrarna att, så varsamt de kunde, göra Konungen föreställningar öfver sin obetänksamhet, och då detta icke medförde någon verkan vågade de sjelfva att påminna honom derom. Erik svarade uppriktigt, att han alldrig ämnat hålla några löften, att han icke var Konung för att endast jaka till de förslag man gjorde honom, att han ville regera efter sitt eget behag, och att eder blott voro bindande för enskilta personer. Han förebrådde sedan Svenska Ridderskapet att det varit skuld till de förefallne oroligheterna, och att Engelbrekt utom dess biträde ingenting kunnat uträtta. Sedan Erik på detta sätt förlikt sig med Svenskarna, beredde han sig att fara tillbaka; men som Kröpelin var en man af erkänd redlighet, och dessutom älskad i Sverige, fann han för godt att först tillsätta en annan Befälhafvare i Stockholm. Resan skedde sedan sjövägen, och de slott som passerades förseddes med nya Fogdar, hvaraf få voro Svenskar, och dessa få voro personer utan seder och bildning. De ställen der han landsteg utmärktes af förödelse och plundring; en uppretad fiende skulle icke framtågat med mera grymhet, och den storm, som åter förstörde en del af hans flotta tycktes vara ett billigt straff hvarmed Himmelen hämnade de olyckliga.

Återkommen till Dannemark fann Erik omsider, att han borde åtminstone sluta fred med sina gamla motståndare om han hoppades att kunna besegra de nyare. Grefven af Hollstein, som nyligen eröfrat Flensburg, fick således hvad han och hans bröder så länge fäcktat för, förläningen af Sleswig, och detta fredsslut medförde äfven fred med Hansestäderna, som återfingo sina förra privilegier.

Vi hafva förut anmärkt huru Eriks afsigter att förtrycka Adeln lyckats i anseende till mängden, men tillika medfört den naturliga verkan att några få slägter dragit alla landets rikedomar till sig; anmärkom äfven de särskilta fördelar som Aristokratien i Sverige förstod att draga af Engelbrektska resningen. Det var kanhända nödvändigheten mer än böjelsen, som tvingade de rikare att deltaga i denna insurrektion, men de hade nu funnit möjligheten att inskränka Konunga-makten, de hade lärt att en enda person kunde föreskrifva lagar för alla de öfriga; det återstod endast att ingen utom Rådet kunde blifva hufvudman vid ett nytt utbrott. Till den ändan öfvertygades allmänheten att de missbruk hvaröfver man klagat alldrig uppkommit, om Riket haft en Drots och en Marsk, hvilka Embeten endast tillsattes efter Rådets förslag. Men den enskilta ärelystnaden hindrade alla planer, hvartill fordrades en verkelig samfunds-anda; hvar och en sökte att upphöja sig öfver de andra, och ett gemensamt hat till Engelbrekt var det enda som förenade dem.

Bland de personer af Svenska Adeln, som för sin födsel och sina rikedomar syntes mest berättigade att hoppas en framtida storhet, utmärkte sig Carl Knutsson. Hans ätt var en af de mest ansedda i Norden och ibland sina förfäder räknade han Konungar. Hans utseende var ädelt och manligt, hans lätthet att tala fick ett ökadt behag af hans starka och böjliga röst; resor och umgänge i de högre kretsarna hade gifvit honom de fina seder som försköna sammanlefnaden. För sin tid ägde han ovanliga kunskaper och saknade icke begrepp att använda dem; med ett ord: han ägde allt hvad som fordras att väcka mängdens beundran: och den prakt hvarmed han omgafs, den talrika och lysande betjening som följde honom, lånade en Konungslig glans äfven åt hans enskilta stånd. Men med dessa förtjenster förenade han stora ofullkomligheter och stora fel. Han ägde ingen styrka i karakteren, ingen ståndaktighet i motgången, ingen rådighet i faran. Som Statsman kände han föga mer än intrigens lönvägar; som krigare visade han icke det mod man billigt kan fordra. Djup endast i förställning, var han alltid farlig för sina fiender, emedan han icke vårdade genom hvad medel han hämnades, och alldrig pålitlig för sina vänner, emedan han blott sökte andras tillgifvenhet för att upplyfta sig sjelf. Afund emot Engelbrekt och en naturlig högdragenhet gjorde honom till hufvudman för de aristokratiskt sinnade, och så länge någon värdighet återstod för hans önskan, bemödade han sig att alltid bibehålla samma anseende inom sitt parti, genom en låtsad undergifvenhet för de älldre, genom en smickrande aktning för sina jemnåriga likar. Han tycktes född att befalla, men den höghet han eftersträfvade, blottade hans svagheter och gjorde honom olycklig; om han icke vunnit en Krona, skulle hans lefnad må hända varit mera lysande, och efterverlden räknat honom ibland sina stora Män.

Den föga del Carl Knutsson, så väl som Christer Nilsson, ännu hade tagit i sitt fäderneslands oroligheter ^[27], torde mycket hafva bidragit till det företräde som visades dem; ehuru den förre isynnerhet var alltför ärelysten att gilla de afsigter angående Thronföljden, som redan syslosatte Konungen, och öfver hvilka han förmodeligen icke tänkte att begära Svenska Rådets omdöme. Sjelf barnlös, hade Erik redan länge ämnat att göra Hertig Bugislaus af Pomern till sin efterträdare, och Danska Rådet, som i början icke tycktes ogilla

detta beslut, hade alltid låtsat att icke märka det. Men då han återkom ifrån Sverige, och på en Riksdag i Vordingborg yppade sin föresats, mötte honom ett fullkomligt afslag. Förgäfves åberopade han sina fyrti års omsorger för Nordens väl, förgäfves framställde han Margaretas exempel; Rådet svarade att det icke kunde ändra grundlagarna eller göra ett valrike ärftligt, och det enda han kunde erhålla var, att Bugislaus skulle få vara honom till biträde i regeringen, men utan rättighet till Kronan. Motsägelsen gjorde Erik missnöjd, och af harm eller infall for han i hemlighet ifrån Dannemark. Hans bortresa väckte så mycket mera bekymmer, som ställningen i Sverige var bekant och man förutsåg att föreningen alldeles skulle brytas, om ett nytt Konunga-val anställdes under dessa gäsningar. Några af Rådet skyndade sig derföre efter Konungen, som i början låtsade att icke vilja komma tillbaka, men gjorde det likväl, sedan han slutat förbund med några Tyska Förstar och värfvat några troppar; och på det hans återkomst icke skulle väcka förmycken glädje, var det en af hans första omsorger att öfverlemna flera af Rikets betydligaste platser åt sina utländska anförvanter och vänner.

Den låga, som man med så mycken omsorg sökt att dämpa, hade emedlertid åter utbrustit i Sverige, genom det förolämpande sätt hvarpå Konungen brutit sina löften, genom de förödelser han anställt på kusterna under sin hemresa. Hopar af Allmogen kommo till Engelbrekt och klagade att deras boningar blifvit uppbrända, att deras ägendom blifvit bortröfvad. Den förbindelse som Svenskarna sins emellan besvurit uppfordrade dem till fosterlandets försvar. Ryktet upprepade att Konungen nästa sommar skulle komma till Stockholm och tvinga Ständerna att hylla Bugislaus; och detta rykte vas så mycket troligare, som hans afsigter till en del redan voro kända, och man visste att han låtit Befälhafvaren i Stockholm svärja Hertigen trohets-ed. I denna belägenhet samlades Svenska Ständerna i Arboga vid början af året (1436), och de klagomål som derifrån afskickades till Konungen innehöllo: att han å nyo gifvit slotten åt utlänningar, och nekat Drotset och Marsken att rätta Rikets inre oredor, emedan han icke gifvit dem den myndighet deras embeten fordrat. Ett medföljande bref till Danska Rådet förde samma klagan, och Ständerna hotade att uppsäga Konungen trohet och lydnad, om han icke, innom en viss tid, uppfyllde sina förbindelser. Underrättelsen om Eriks förslag i Vordingborg ökade ännu mer de Svenskas förskräckelse, emedan den förbytte deras fruktan i öfvertygelse. Stockholms Borgerskap, som befarade en förnyelse af de uppträden hvilka förefallit under Albrekt, anropade Engelbrekt, och Engelbrekt, åtföljd af några de förnämsta i Riket och en utvald tropp, skyndar till hufvudstaden för att underrätta sig om den trygghet dess innevånare kunde hafva att vänta, eller möta våld med våld. Fåfängt ville Befälhafvaren vägra tillträde åt de oväntade och, i hans tanka, alltför talrika gästerna: fåfängt lät han tillbomma porten, och fåfängt sökte han med ett fortsatt skjutande hindra dem att nalkas; en hop Borgare rusar inifrån att fördrifva de Danska vakterna: dessa vika, den ankomna hären uppbryter porten och intågar i Staden, främlingarna fly till slottet, och straxt sväfvar Svenska baneret på Korntorget. Detta uppträde är början till ett offenteligt krig. Svenska Herrarna påstå att afsigten med deras ankomst varit fredlig, och förebrå Danska Befälhafvaren att han nekat dem inkomma i sin egen hufvudstad; han svarar dem med ett fegdebref.

Det var lätt att förutse den vänning sakerna genom dessa händelser borde taga, och Carl Knutsson var alltför ärelysten att icke draga alla möjliga fördelar deraf. Att utestänga Engelbrekt ifrån deltagandet i sjelfva Riksstyrelsen var det vigtigaste. Till denna ändan föreslogs att åter välja en Riksföreståndare eller, som det då hette, Rikshöfvitsman, hvilken ensam borde förvalta regeringen och föra befälet öfver hären. Ett Utskott af trettio personer skulle förrätta detta val, hvari endast Biskoparna och vissa af Adeln deltogo, och hvarvid Ärkebiskopen var ordförande. För att icke stöta Allmänheten och dem som voro af dess parti, sattes Engelbrekt och Erik Puke jemte Carl Knutsson på förslaget till detta vigtiga Embete, och under förevänning att undvika alla tvister vid valet beslöts, att de väljande skulle, hvar för sig, i hemlighet aflemna sina röster till Ärkebiskopen, som var för Carl. Valet lyckades också fullkomligt efter det aristokratiska partiets önskan: Carl Knutsson fick 25 röster, Engelbrekt 3 och Puken 2.

Men menigheten var icke nöjd med ett utslag hvari den icke deltagit; Hären, som dyrkade Engelbrekt, ville icke erkänna någon annan anförare, och Engelbrekt sjelf — förlåtom en stor Man att han för ett ögnablick känner sin rätt till ett nekadt företräde — Engelbrekt sjelf kunde icke fullkomligt dölja att han genomträngde de orsaker för hvilka man fruktade att lemna styrelsen i hans hand. Ifrån detta ögnablick förbyttes Carl Knutssons afund i ett oförsonligt hat, och han tycktes icke önska något ifrigare än att se sin medtäflare röjd ur vägen. Rådet fann likväl snart huru litet denne hjelte kunde umbäras, och man gjorde en öfverenskommelse enligt hvilken Engelbrekt skulle behålla sitt förra befäl öfver hären, och med den fördrifva de utlänska Fogdar, som Erik emot sin ed tillsatt, och återtaga de fästen de innehade, hvaremot Carl Knutsson och Puken skulle fortsätta belägringen af Stockholms slott och söka att eröfra det innan besättningen kunde hinna att få understöd ifrån Dannemark. Men de belägrandes tappra motstånd gjorde alla försök utan verkan, likasom de sjelfva förgäfves hoppades att förjaga Svenskarna eller att sätta eld på staden, ehuru deras utfall stundom hade nog framgång. Omsider föreslog Kröpelin att han å nyo skulle resa till Konungen, och Svenska Rådet, som redan ifrån denna tiden tycktes frukta Carl Knutssons ärelystnad, förklarade att det icke var obenäget till förlikning, om Erik endast ville uppfylla de förbindelser han så många gångor gifvit.

Engelbrekt hade redan börjat sina eröfringar, och årstidens besvärligheter hindrade honom icke att fortsätta dem. Den skyndsamhet hvarmed han verkställde sina företagande bevisar hans öfverlägsenhet som anförare. Han öppnar fälttåget med Nyköpings belägring, men infinner sig likväl i Stockholm, vid ryktet om de Svenskas nederlag, för att understödja Carl Knutsson. Åter är han vid Nyköping, låter fortsätta belägringen, sammankallar Östgötarna i Söderköping och tillsätter öfver dem en anförare som anfaller och eröfrar Stäkeholm; han upprättar en annan här i Småland, hvarmed de Danska fördrifvas ur detta landskap, och bemästrar sig Kalmar. Härifrån inbryter Engelbrekt i Blekingen, som underkastar sig honom, tillsätter der en Svensk Landshöfdinge, rycker genom norra delen af Skåne in i Halland, besegrar en tropp af Skåningar, och genom skickliga marscher hindrar en annan, af öfverlägsen styrka, att upphäfva belägringen för Laholm, hvars fäste han också snart eröfrar^[28]. Straxt derefter öpnar Halmstad sina portar för honom; Warberg belägras, och med hufvudstyrkan tågar han in i Westergötland der Elfsborg och Axevall ännu innehade Dansk besättning, och med Befälhafvaren på det förra af dessa slott gjordes en öfverenskommelse, som lemnade det kringliggande landet i Svenska händer. Men utan tvifvel hade hjelten under dessa fortsatta mödor litat för mycket på den styrka naturen gifvit honom, eller förgätit sig sjelf vid den föreställningen att han kämpade för fäderneslandet^[29]. En häftig sjukdom anföll honom under det han belägrade Axevall, och han måste låta föra sig till Örebro, der han möttes af ett bref ifrån Svenska Rådet, som anmodade honom att infinna sig i Stockholm. Innan Engelbrekt for ifrån Örebro bilades en tvist emellan honom och Riks-Rådet Bengt Stensson, (Natt och Dag) som bodde på Göksholm i nejden. Förlikningen skedde högtidligen, efter den tidens bruk, med löftesmän å båda sidor och förbindelser att icke skada hvarannan. Bengt Stenssons Son, Måns Bengtsson, var äfven innebegripen i denna förlikning, och han fick sjelf dessutom ett skyddsbref af Engelbrekt, hvars namn var tillräckligt att hejda många af de ströfvande flockar, som under krigsbullret förmodeligen gjorde landtbygden osäker. Det påstås att Bengt Stensson, under det han som gäst vistades hos Engelbrekt, öfvertalt honom att för sin svaga helsa göra resan sjövägen genom Hjälmaren, då Göksholm nödvändigt skulle passeras, och Engelbrekt följde verkeligen detta råd. I sällskap med sin Fru, och beledsagad af några få betjenter, gick han om bord på en båt, men landsteg om aftonen på en liten holme för att der tillbringa natten. Knappt var han dit anländ innan Måns Bengtsson kom efter, och Engelbrekt som trodde hans afsigt vara att bjuda honom till gäst, visade sjelf sin fiende det stället på holmen der han lättast kunde lägga till med sin båt. Måns Bengtsson var icke förr i land än han rusade emot Engelbrekt, frågade om han icke fick vara i fred i Riket, och under frågan gaf honom ett hugg med yxan, som han höll i handen. Hjelten, sjuk och utan vapen, stödde sig emot en krycka, med hvilken han sökte afvärja hugget, men förlorade dervid trenne fingrar, hvarefter Måns Bengtsson fullbordade mordet och förde sedan Engelbrekts hustru och betjenter såsom fångar till Göksholm. På detta sätt föll Engelbrekt Engelbrektsson för en nidings hand, under loppet af sina segrar: han hade sjelf öpnat för sig den lysande bana han fortsatte, han hade lärt Svenska folket att känna sin styrka, han hade ensam uppstigit att försvara en tryckt menighet emot en svärm af tyranner, han hade börjat ett verk, som först efter de rysligaste uppträden skulle fulländas af Gustaf Wasa.

Men hade Engelbrekt också alltid uppfyllt sina plikter som medborgare, hade ingen enskilt ärelystnad varit driffjädern till hans handlingar; ville han blott gagna sitt fädernesland, eller ville han blott upphöja sig sjelf under denna larf? Besvarom oväldigt dessa frågor, de skola lära oss om han verkeligen varit stor, de skola visa oss skilnaden emellan Demagogen och den lagbundna frihetens försvarare. Dömmom icke efter det beröm eller det tadel som ömsom omgifver sällsynta menniskor; låtom de kalla häfderna tala, och om deras vittnesbörd icke rättfärdiga honom, om de förklara honom för en upprorsstiftare, — då lemnom hans minne åt det förakt hvarmed efterverlden en gång skall stämpla rebellen, äfven till trots för de Kronor med hvilka han blifvit prydd af sin samtid.

Engelbrekt var medborgare i ett Rike, som genom fritt val underkastat sig en främmande Konung, mot det stora villkor hvarpå alla samhällen grundas, trygghet och rättvisa. Detta ändamål var förfeladt, alla lagar voro föraktade, och mensklighetens fordringar erkändes lika så litet som Borgarens. Ingen Domare vågade att skydda de värnlösa, emedan våldet uppenbart hindrade honom att utöfva sin makt, och allmänna likasom enskilta rättigheter berodde på sjelfsvåldiga Höfdingars nycker. Fåfängt väntade den olycklige att af en aflägsen Regering finna bistånd emot sina inhemska tyranner; ohörd eller bortvist från Thronen återkom han att gifva dem en ny seger, att gäckas för sitt hopp, eller att slutas i bojor för sin djerfhet att känna sig vara människa ^[30]. Tilläggom att alla näringar voro qväfda, all handel förstörd, alla redbarheter förda ur landet, alla Rikets handlingar skingrade och ett underhaltigt mynt påbudet att antagas. Tilläggom skatternas tyngd, och uppbördens grymhet, och dessa oräkneliga enskilta oförätter som måste utöfvas på alla ställen der brott emot det allmänna icke bestraffas. — Sådan var Svenska menighetens belägenhet, och ingen utsigt för en lyckligare framtid; ökom icke skuggan af denna tafla med de omenskligheter hvartill särskilta landsorter och isynnerhet Dalarna voro vittnen, utan tvifvel skall icke någon, som betraktar den, beskylla Svenska folket för böjelse till uppror.

Vi hafva sett att Engelbrekt gjorde allt hvad han kunde innan han valde den förtviflade utvägen att med våld skaffa sina medborgare rättvisa; vi hafva sett honom alldrig tveka att nedlägga vapnen vid minsta förhoppning att utan blodsutgjutelse vinna detta ändamål. Styrdes han då af egennytta, han som icke för sig sjelf behöll något enda af de Län han inkräcktade, utom Örebro hvartill han inlöst panträttigheten? Styrdes han af ärelystnad, han som tillbedd af Allmogen och i spetsen för en här af hundrade tusen man, endast behöft ett ord för att krossa sina medtäflare, endast ett svagt bemödande för att upplyfta sig till sjelfva Thronen ^[31]? Om han eftersträfvat äreställen skulle han visat sig oftare än då fäderneslandets väl var i fråga; om han sökt att göra sig ett parti skulle han lemnat de eröfrade slotten åt personer på hvilkas tillgifvenhet mot sig sjelf han kunnat lita. Engelbrekt ägde utan tvifvel de svagheter som äfven tillhöra de störste af vårt slägte, han betalte visserligen sin skatt åt menskligheten så väl som åt sitt tidehvarf; men han skall alltid intaga ett utmärkt rum ibland Sveriges stora Män, och i Europas häfder för femtonde seklet lärer knappt kunna uppsökas en enda, som, med hans makt, öfverträffat honom i måttlighet, rättvisa och kärlek till fäderneslandet.

Engelbrekts död väckte den bittraste smärta hos menigheten. Hans underhafvande, åtföljde af en flock Bönder, rusade till Göksholm för att hämnas; men mördarne hade redan flytt derifrån, sedan de satt fångarna i frihet, och för den slagne hjeltens vänner återstod intet mer att göra än att ledsaga hans lik till Örebro, i hvars Kyrka hans graf tillreddes. Men denna händelse gjorde icke mindre verkan i det andra partiet. Carl Knutsson såg sig nu utan medtäflare, och blottade mer och mer de ärelystna afsigter han förut sökte dölja. Å ena sidan väckte han Allmänhetens harm genom det offenteliga beskydd han lemnade åt Engelbrekts mördare, genom den befallning han utgaf att ingen skulle anklaga eller förebrå dem för sin gerning, och man hade anledning att misstänka honom för delaktighet i brottet då man ansåg de brottsliga försvaras och sedan belönas med förläningar och äreställen. Å andra sidan gjorde Carl sina fordna vänner missnöjda genom sin egennytta, och visade sitt högmod emot alla dem som han trodde sig kunna umbära och som icke ville bero af honom. Hans egna rikedomar, och afkastningen af de Län han efter hand förstod att tillägna sig, satte honom i stånd att genom frikostighet förvärfva en mängd af anhängare och att besolda en talrikare betjäning än någon annan ^[32]. Häfderna beskylla honom äfven för den lågheten att genom hemliga löften om större belöningar hafva tubbat ur sina medtäflares tjenst sådane krigsmän som utmärkte sig för tapperhet och mod ^[33].

Erik Puke ^[34] var den som först offenteligen förklarade sig för hans fiende, och lade flera försåt för hans lif; men dessa förstod Carl lika så väl att undvika, som att dölja sin harm deröfver. Vigtigare händelser tvingade honom dessutom att uppskjuta sin hämd. En sammankomst med Konung Eriks fullmäktige skedde i Wadstena, och der utsattes ett annat möte att hållas i Kalmar. Emedlertid slöts en vapenhvila, hvilken äfven sträckte sig till de slott som ännu voro belägrade, hvaraf Stockholm var det betydligaste, ty Nyköping var redan i Carl Knutssons händer. Erik kom också denna gången sjelf till Kalmar vid den utsatta tiden ^[35], och föreningen bekräftades å nyo med några få tillägg. Dessa voro isynnerhet: att Konungen skulle tillsätta Drots och Marsk, vistas hvart år ungefär lika länge i Sverige, Dannemark och Norrige, och alltid vara åtföljd af tvenne Rådsherrar från hvart Rike, för att med dem kunna öfverlägga om dess enskilta angelägenheter. Om något nytt Konunga-val behöfdes, skulle det ske i Halmstad ^[36] af 120 personer, 40 från hvart Rike. Genom lottning skulle då afgöras bland hvilket Rikes innevånare Konungen skulle väljas, och lotten uttagas af ett barn. Kunde de väljande icke sedan komma öfverens, skulle de formera sig till ett utskott af 12 personer, lika många andeliga och verldsliga, hvilka icke fingo skiljas åt innan de kungjort sitt val. De Svenskas gamla förbehåll, att slotten endast skulle lemnas till infödda, beviljades nu utan undantag, ehuru efter åtskilliga invänningar, och Kalmare slott anförtroddes genast åt tvenne Svenskar ^[37]; men allt annat uppsköts till en ny Riksdag, som borde hållas i Söderköping i slutet af September. Härpå reste Erik till Gottland, som han förmodeligen redan utvalt till sitt framtida hemvist.

Stormar, som förföljt Erik på nästan alla hans sjötåg, hindrade honom denna gången att infinna sig i Söderköping. Hans flotta hade likväl gått till segels, men han förlorade under resan flera af sina skepp, och det hvarpå han sjelf befann sig delade samma öde, sedan han med lifsfara blifvit bergad vid Gottland. Ett af fartygen, som med möda hunnit till Söderköping, medförde tidningen om skeppsbrottet, och ryktet om Konungens död utspriddes öfver landet. Under denna förvirring börjades Riksdagen. Man kom emedlertid öfverens att hvad som blifvit afslutadt i Kalmar skulle hållas, antingen Konungen var död eller lefvande, och att Drotset och Marsken skulle först svärja honom trohets-ed; detta skedde, och båda två erkändes sedan, af alla närvarande, såsom Eriks representanter i Sverige. Men Carl Knutsson förstod att draga en större fördel af tillfället. Han förklarade att Konungens Fogdar borde åt honom öfverlemna slotten, till följe af den öfverenskommelse som gjordes i Kalmar, och då Fogdarna, som voro närvarande, vägrade dertill, hotade han att bemäktiga sig deras personer och tvinga dem att lyda. Sedan Marsken på detta sätt gjort sig till verkelig Herre i Sverige, utdelte han de flesta Länen till sina kreatur, eller behöll dem för sig sjelf, och personer som gjort Riket de vigtigaste tjenster blefvo förbigångna. Ibland dessa var Broder Svensson, en man af stora förtjenster och lysande börd, som med heder tjent fosterlandet och blifvit af Komittéen i Halmstad tilldömd ersättning för sitt lidande under Eriks Holsteinska tåg. Men det var emot Carl Knutssons system att gynna dem som varit Engelbrekt tillgifne, och Broder Svensson, som vågade att dristigt säga honom sina tankar och förebrå honom sin egennytta, blef på hans befallning gripen, och dagen efter, utan ransakning, halshuggen. En nordisk Konung, som utöfvat ett sådant våld, skulle blifvit utropad för tyrann; men Carl ansåg sig öfver alla de förbindelser som följa med Kronan. Genom en förställd undergifvenhet för Drotset fick han honom att ingå i alla sina planer, och dessa båda Herrar, som i rikedom och anseende öfverträffade alla de öfriga af Rådet, tillägnade sig också all den makt som Rådet efter lagarna borde äga, och Eriks förmodade död lemnade dem tillfälle att befästa den ^[38]. Puken sökte väl med alfvar att sätta sig deremot, men valde alltid nedriga medel och retade Bönderna till uppror. Företaget misslyckades också; de upproriska blefvo grymt straffade, och Puken, som på Carl Knutssons och Svenska Rådets lejd infunnit sig i Westerås för att afsluta en förlikning, blef fängslad, förd till Stockholm, och på Drotsets befallning, utan vidare omvägar, halshuggen. Drotsets och Marskens myndighet steg nu till en fullkomlig despotism; utan Rådets deltagande utfärdade de påbud hvaruti de hotade med förlust af lif och gods dem som vågade visa olydnad, och Böndernas öfvervåld på sin fordna förtryckare, Jösse Eriksson, som fått Marskens skyddsbref, hämnades på det strängaste.

Men ju mer dessa Herrars myndighet ökades, ju mer började deras vänskap att aftaga. Christer Nilsson kunde icke undgå att märka de större fördelar, som Carl Knutsson drog af förefallande händelser; och oaktadt denne kallade honom far, slösade förläningar på honom och visade en alldeles sonlig undergifvenhet, fann han kanhända sjelf att han endast varit ett verktyg för sin så kallade sons ärelystnad. Dessa tankar kunde icke annat än medföra ett bemödande att kalla Erik tillbaka, och utan tvifvel var redan större delen af Adeln missnöjd med Carl. Man visste nu med säkerhet att Konungen lefde, och att han straxt efter islossningen farit öfver till Preussen. Flera sammankomster höllos derföre till att upplifva och bekräfta föreningen; men Konungens beständiga frånvara och Marskens skicklighet gjorde dem alla onyttiga ^[39].

Sverige hade emedlertid icke vunnit genom sin nya regering; inga anstallter gjordes att befordra Rikets välmåga, och täta uppror ibland Allmogen bevisade att den var likaså olycklig som förut. Det är sannt att dessa uppror blefvo dämpade; men den blod som utgjöts dervid återställde icke lugnet, och missnöjet och partierna tilltogo. Den inkräcktning Carl Knutsson gjort af slotten ökade Konungens ovilja, och han nekade nu att återtaga Svenska Kronan med andra villkor än att fritt få bestyra om Stockholm, Kalmar och Nyköping. Detta påstående, som uppretade de Svenska i allmänhet, tjenade endast att stärka Carl Knutssons parti, och på Herredagen som hölls i Telje (i Augusti 1438) instämde detta parti verkeligen Konung Erik, att inom tolf veckor infinna sig vid Mora stenar och svara på de gjorda klagomålen, med hotelse att eljest vara förlustig Svenska Kronan.

Dannemarks belägenhet under denna tiden var icke mycket bättre än Sveriges. Att döma af Eriks uppförande, synes det icke att han bekymrade sig om något annat än att få Bugislaus utnämnd till sin efterträdare. Han hade ännu en gång, i denna afsigt sammankallat Danska Ständerna till Vordingborg, och fått samma afslag som förut; han hade äfven lofvat att återtaga de slott han anförtrodt åt utlänningar; men i det stället lemnade han åt Bugislaus dem han ännu hade öfriga, och reste omsider till Gottland, under förevänning att vara närmare vid de underhandlingar som gjordes med Svenskarna. Han förde likväl med sig alla Rikets skatter och kostbarheter, jemte en mängd vigtiga papper. Men denna förlust var förmodeligen mindre än den allmänna skada han förorsakat, och den oreda hvaruti hela regeringen blifvit satt. Det påstås att han underblåst det uppror som föreföll på åtskilliga ställen i Jutland straxt efter hans bortresa, emedan det skedde emot Presterskapet och Adeln, och att han afsöndrat Förstendömet Rügen ifrån Dannemark; men det är visst, att genom Jutländska oroligheterna förlorade detta Rike allt hvad det hade öfrigt af Sleswig, hvilket, i brist på beskydd af sin egen Regering, underkastade sig Grefve Adolf af Hollstein. Danska Ständerna, som samlat sig på Korsör, skickade väl påminnelser till Erik att han skulle återkomma; men underrättade tillika Hertig Christoffer af Bäjern, som var Eriks systerson och närmste ättlingen af Margareta, att Thronen snart torde blifva ledig, och anmodade honom att komma till Dannemark för att emottaga Rikets styrelse.

Knappt lärer någon oväldig kunna neka att detta steg var ett uppenbart inbrott i Kalmare Unionen, ehvad orsaker som eljest kunde ursäkta det. Det är möjligt att Danska Rådet redan i hemlighet underrättat de Svenska Herrarna, som förut kommit till Konung Erik för att påskynda hans resa till Sverige, om denna sin afsigt; det är möjligt att dessa förklarat sitt bifall; men blotta förslaget stridde uppenbart emot föreningen, och några enskilta personers bifall blir icke ett skäl att bryta afhandlingar emellan Riken, ehuru sannolikt det än må vara att Carl Knutssons afsigter på Thronen icke kunde misskännas, och att Dannemark behöfde en Styresman för att återställa den inre ordningen och bibehålla Rikets anseende emot grannar, som önskade att draga fördel af dess svaghet. Onekligt är det att Christoffer efter sin ankomst uppförde sig med all den varsamhet man kunde fordra; han antog icke namn af Konung förr än på Riksdagen i Wiborg 1440; han kröntes icke innan han högtideligen blifvit erkänd i Sverige; men i sjelfva, kallelsebrefvet ^[40] anses han verkeligen som Kron-pretendent, och som genom sin födsel berättigad till den Nordiska Monarkien, en rättighet som i ett val alldrig kunde erkännas ^[41].

Carl Knutsson hade under denna tiden icke försummat de tillfällen Erik lemnade honom att befästa och öka sin makt; han var nog lycklig att i Christer Nilsson finna en medtäflare, som hade mer inbillning än förstånd, och som kanhända endast verkställde de planer hvarigenom Marsken ville fälla honom. Utgången deraf blef den, att Carl Knutsson utnämndes till Riksföreståndare med nästan Konungslig makt, och Drotset förklarade sig för Erik. Denne Konung hade ännu icke blifvit af Svenska Ständerna afsatt, hvarken Riksföreståndaren eller Svenska Rådet hade ännu uppsagt honom trohet och lydnad, och Thronen hade således icke blifvit förklarad ledig. Tvisten var icke heller nu om Rikets frihet eller rättigheter, ännu mindre om dess välmåga, den var blott om Carl Knutsson skulle blifva regerande eller hans motståndare herrska under Eriks namn. Carls rådighet gaf öfvervigten åt hans parti; han hade redan gifvit tillkänna att han ansåg den för sin fiende som ville inkalla Erik, och lagade sig genast till att belägra alla de slott som innehades af personer, hvilka voro denne Konung tillgifne. Men det var icke af mindre vigt att bemäktiga sig Christer Nilsson, som då vistades på ett gods i Westmanland, och det vanliga bruket emellan de förnämare, att förklara en öppen fejd, var ett alltför långsamt medel, och som tillika var osäkert. Carl fann det mera beqvämt att hemligt öfverraska honom, och skickade derföre ett bref, hvilket öfverlemnades af några spioner som utforskade belägenheten. På deras anvisning, smög sig den utskickade troppen, om natten, in på gården, öfverföll den sofvande betjeningen, misshandlade Drotsets Fru och bortförde honom sjelf såsom fånge till Örebro. För att återvinna sin frihet måste han nu afträda alla sina förläningar, och som en gunst skänktes honom Wiborg, hvilket han likväl måste förbinda sig att återlemna till Riksföreståndaren om denne skulle finna det nödigt.

Denna lätta seger afgjorde Carl Knutssons öfvervigt, men nedslog icke det andra partiet, ibland hvilket hans svåger, Nils Stensson, utmärkte sig genom sitt försvar af Stäkeborg. Detta fäste lät Marsken belägra, sedan han förgäfves sökt att vinna sin svåger på sin sida; men Nils Stensson bedrog sina fiender med en list. Han låtsade att vilja förlika sig med Marsken, som då var frånvarande; men knappt var belägringen upphäfven innan han ändrade sin kosa och for öfver till Gottland för att väcka Erik ur sin sorglöshet och uppmuntra honom till deltagande i det som hände i Sverige. Erik, som i Carl Knutsson trodde sig se en inkräcktare af sina rättigheter, begagnade sig gerna af ett tillfälle att hämnas; han tillät Nils Stensson att anklaga Carl för brott, hvaraf kanhända en stor del voro diktade, och på denna beskyllning dömde han honom förlustig sitt Marsk-embete, i hvilken värdighet anklagaren insattes med alla erforderliga ceremonier. Båda voro väl öfvertygade att domen endast med våld kunde verkställas; men Konungen kunde icke umbära mer än två hundrade man, och man hoppades att de missnöjde skulle hoptals infinna sig vid Danmarks heliga fana, hvilken Erik var nog obetänksam att lemna och Nils Stensson nog glömsk af sitt fosterlands ära att emottaga. Att syslosätta Carl på en annan sida befalltes tillika Norrskarna, som ännu erkände Erik för sin Konung, att ifrån sitt land inbryta i Sverige.

Nils Stensson återkom till Östergötland och skyndade sig att förkunna Konungens utslag; men han uppförde sig icke på ett sätt som kunde skaffa honom några anhängare; en blind parti-anda hade styrt alla hans steg, och hans framtågande i Sverige utmärktes af intet annat än våldsamheter; några ströfverier var således allt hvad han kunde företaga sig, och de Norrskas inbrott i Vestergötland uträttade ingenting. Men Carl Knutsson hade nu gjort Rådet så underdånigt, att det utfärdade en allmän kungörelse emot Nils Stensson, som upphäfvit sig till Marsk emot Kalmare dagtingan och stridt under Dansk fana. Det röjdes likväl snart att fruktan mer än tillgifvenhet bibehöll Carl vid styrelsen; ty under hans frånvara sammanträdde en del af Rådet och afgjorde ånyo att föreningen skulle upplifvas och Erik erkännas om han ville hålla sina förbindelser; man visade icke heller någon obenägenhet att antaga Christoffer till Konung. Kröpelin fick också tillåtelse att såsom underhandlare resa till Gottland. Icke långt derefter anlände Konung Erik till Stäkeborg; han lät genast kungöra att han kommit att emottaga regeringen och förvalta den efter Kalmare dagtingan; han skickade kallelsebref till Carl Knutsson och Rådet. Det sednare lärer icke varit tillsammans, och den förre fann icke för tjenligt att infinna sig, antingen att han misstrodde den lejd som tillbjöds honom, eller att han visste de steg man redan i Dannemark tagit i anseende till Erik, och förutsåg att man i Sverige snart skulle följa samma efterdöme. Ändamålet var således att vinna tiden, och Kröpelin sökte förgäfves att afsluta en ny öfverenskommelse, eller att på ett möte, som Marsken omsider beviljade, uträtta något till sin Herres fördel. Allt hvad han kunde erhålla var ett stillestånd och ett löfte att Riksens Råd skulle i slutet af September infinna sig hos Konungen. Men då Erik, efter sin vanliga obetänksamhet, emedlertid reste tillbaka till Gottland, begagnade Carl sig af tillfället, och sammankallade Ständerna till Telge, der han hade nog kredit att låta formligen afsätta Erik, och att låta förnya det förra beslutet, hvaruti han sjelf blifvit förklarad för Riksföreståndare. Eriks belägenhet var nu så mycket vidrigare, som Danska Rådet redan lika formligen uppsagt honom trohet och lydnad.

Af det sätt hvarpå Erik öfvergifvit Dannemark skulle man döma att hans beslut varit fullkomligt att alldrig mer bestiga Thronen; af det svar han gaf på detta Rikes uppsägelse-bref borde man sluta att dess förlust förekommit honom likaså obehaglig som oförmodad. Sökom att upplysa denna synbara stridighet. Det är sannt att personer af Eriks karakter icke äga det intresse som drager forskarens hela uppmärksamhet; men då deras beslut verkat på millioners öden, då deras gerningar, ofta deras nycker, haft ett inflytande som räckt genom tidehvarf, då är det icke utan vigt att eftersöka äfven de driffjedrar som äro mindre ädla, och må hända föraktliga. — Det missnöje Erik väckt, äfven i Dannemark, verkade utan tvifvel tillbaka på honom sjelf, emedan han förargades deröfver utan afsigt att vilja förbättra sig. Den krets innom hvilken han lefde på Gottland var mera trång, men hans snille fordrade icke en stor rymd för sin verkningskraft, och han besvärades icke der af ett Råd, som någon gång varit nog dristigt att motsäga honom. Hans harm ökades utan tvifvel af de ohöfligheter hvarmed den sköna Cecilia bemöttes. Detta fruntimmer, som varit i Drottning Filippas tjenst och förstådt den konsten att förtjusa Konungen, beskylles för att hafva bidragit till det nyckfulla i hans uppförande, som isynnerhet visade sig efter Drottningens död. Med en fåfänga som man ursäktar hos skönheten, var det naturligt att hon fordrade aktning, men öfverensstämmande med tidehvarfvets tänkesätt, att personer af högre börd nekade denna aktning äfven åt en Konungs mätress^[42], och vi kunna icke förundra oss deröfver att Cecilia älskade att vistas på de ställen der hon icke förödmjukades af en stolt och lysande Adel. — Behöfdes flera skäl att öfvertala en Förste, som hvarken år eller motgångar kunde lära att styra sina begär. Men ehuru Erik hvarken älskade sina undersåtare, eller sökte att göra sig älskad, hade han den fåfängan att vilja saknas; ehuru han var besluten att öfvergifva sitt Rike, förargade det honom att sjelf blifva öfvergifven, emedan han derigenom syntes mindre oumbärlig än han trodde sig vara, och han ville hafva den äran att sjelf utnämna sin efterträdare. För öfrigt var han obekymrad om sina Kronor; derföre bemödade han sig icke att återvinna dem, icke ens att bibehålla Norrige, som envisades att erkänna honom för Konung, så länge man hade något hopp att han ville befatta sig med dess styrelse^[43]. Men den skymfen att hafva blifvit afsatt kunde Erik icke förlåta, och i sin oförmögenhet att hämnas utrustade han fartyg, som genom sjöröfveri oroade sina förra undersåtares handel, och stundom, genom plundringar på Svenska kusterna, förnyade de skräck-scener hvilka under hans regering förefallit. Detta uppförande var så mycket skamligare, som det icke skedde af behof, ty han hade ännu sina Pomerska arfländer, och hans hofhållning på Gottland tyckes icke hafva fordrat några ovanliga omkostnader ^[44].

Danska Rådet hade skickat sitt afsägelse-bref till Konung Erik ifrån Lybeck, der det emottagit Hertig Christoffer. Denne Förste var son af Johan, Pfalts-Grefve och Hertig af Bäjern, och härstammade på mödernet både ifrån Svenska och Danska Konungahusen. Om Danska Kronan varit ärftlig, skulle han varit närmast berättigad dertill, och det synes som Erik verkeligen fruktat denna arfsrätt, emedan Christoffer måst gifva honom sitt löfte att utan hans samtycke icke inkomma i Riket. Rådets kallelsebref qväfde likväl alla betänkligheter i det afseendet; men Christoffer antog i början icke annan titel än Riksföreståndare, ehuru han under detta namn utöfvade Kungliga rättigheter. Hans första omsorg var att underrätta Hansestäderna om de orsaker som gjort Erik förlustig af Thronen, och att ålägga alla dem, som denne Konung anförtrodt några befästade orter, att vid lifsstraff återställa dem. Eriks slägtingar lemnade på hans kungörelse de slott de innehade och flydde till Gottland, och endast några få utlänningar, hvilka ansågos såsom naturaliserade, vågade qvarblifva i landet.

Viss om en Krona ville Christoffer äfven förvärfva de andra båda; Norrskarnes tillgifvenhet för Konung Erik, och Carl Knutssons ärelystnad voro här de hinder han hade att öfvervinna, och han valde de säkraste medel dertill: tid och varsamhet. Genom ett inställande bref till Rådet i Sverige hade han föredragit de skäl hvarpå han grundade sina förhoppningar om Svenska Thronen, och till Riksdagen i Telge skickade han en deputation, som anfördes af Ärkebiskopen. Det var ännu icke möjligt att uträtta någon ting afgörande; men Presterskapets allmänna böjelse för Rikenas förening, och större delen af Adelns hat emot Carl Knutsson, verkade likväl så mycket att man erkände de förbindelser som förut voro ingångna, och utsatte ett möte i Jönköping, der fullmäktige ifrån Dannemark, Sverige och Norrige skulle samlas. Vid denna sista sammankomst infunno sig inga ifrån Norrige; men de Svenska och Danska afgjorde emedlertid, att förra årets öfverenskommelse i Kalmar skulle upplifvas och ett nytt möte ske på samma ställe följande år (1440) om midsommarstiden, och att en fullkomlig frid borde bibehållas emellan Rikenas undersåtare.

Det uppskof som härigenom förorsakades begagnades å alla sidor. Christoffer bemödade sig, isynnerhet genom Presterskapet, att stärka sitt parti; Carl Knutsson samlade en Herredag i Arboga, der man kom öfverens att alldrig antaga någon utländsk Konung; och några af Eriks anhängare beredde ett uppror i Jutland, som snart kunnat störta den nye Regenten af Thronen. Under hotet af dessa stormar antog Christoffer Konunga-titeln, och gjorde sin ed att beskydda Kyrkan och Staten; kanske skedde detta i afsigt att med mera myndighet kunna styra det inre, kanske ock att härigenom förekomma Carl Knutssons afsigter på Thronen. Men denne sednare förvirrades icke af de små intriger, hvarmed man ville kullkasta hans planer; han var nu oupphörligen sysslosatt att befästa sin makt och öka sina inkomster, och mötet i Kalmar försummades vid den utsatta tiden. Christoffers fullmäktige glömde likväl icke att infinna sig när Carl Knutsson en månad efter ditkom; de använde all sin vältalighet, upphöjde den unga Konungens förträffliga egenskaper, och lofvade allt hvad man kunde begära. I de enskilta underhandlingar de hade med Riksföreståndaren ökades deras löften ännu mer; de försäkrade honom om en belöning som fullkomligt skulle ersätta hans uppoffringar, om bibehållandet af sitt förra anseende, och om Konungens understöd emot sina fiender. Carl vågade icke att alldeles afslå detta anbud, han förutsåg att hans välde icke kunde bibehållas, att den Krona han blifvit spådd ^[45] icke nu kunde vinnas, och att hans motståndares parti redan täflade med hans eget.

Öfverläggningen om Christoffers antagande blef emedlertid uppskjuten, under förevänning att endast få af Rådet voro närvarande, och en ny Herredag utsattes i Arboga mot slutet af följande September månad. Denna tiden blef använd af Christoffer att bringa Carl på sin sida; han lofvade honom hela Finland och Öland; det förra som en lifstids-förläning, men den sednare såsom en pant för 40,000 mark, hvilka Kronan skulle betala för dess lösen. För så stora tillbud trodde Carl att han borde lemna sina ovissa förhoppningar och icke mer lägga några hinder för Konunga-valet, hvaremot Rådet med tacksamhet erkände de tjenster, han gjort sina medborgare, och glömde att några afsigter kunnat vara driffjedrarne till hans nit. Han gjorde ett slags redovisning för de Krono-inkomster han uppburit under sitt Riksförestånderskap, och båda partierna funno att han använt dem till fäderneslandets bästa. Samma eftergifvenhet mötte honom då han klagade öfver den skuld hvaruti han råkat genom sitt vigtiga embete; man bad honom endast sjelf utsätta det skadestånd han fordrade, och då han uppgaf de villkor som Christoffer föreslagit honom, beviljades de utan svårighet. De närvarande Herrarna gingo dessutom i borgen för en fullkomlig förgätenhet af hvad som kunnat hända under Riksföreståndarens styrelse. Efter dessa förberedelser kallades Christoffer af Svenska Rådet att emottaga den lediga Thronen; man uppsatte de förbindelser, hvilka han förut borde underskrifva, och dessa skickades honom tillika med underrättelsen om valet.

På en gång måste nu Christoffer sträcka sin omtanka till alla de delar som utgjort den Nordiska Monarkien. I Norrige skulle han söka att förvärfva sig inbyggarnes tillgifvenhet; i Sverige försäkra sig om Carl Knutssons vänskap; i sitt eget Rike vara uppmärksam på oroligheterna i Jutland, och frukta att Grefve Adolf af Holstein skulle deltaga deruti. I denna belägenhet måste han förnya förläningen af Sleswig, och icke allenast lemna hvad Erik afträdt, utan äfven det öfriga af detta Hertigdöme; det skedde likväl på tillstyrkan af Danska Rådet, som gaf Christoffer ett särskilt intygande om hans rättighet att göra denna förläning. Sedan han gjort sig säker från denna sidan, begärde han af Carl Knutsson ett möte i Halmstad, och dessa täflare råkades der som de förtroligaste vänner. Båda tycktes vilja öfverträffa hvarannan i det fina umgänget, som under medelåldren var så obekant i Norden; båda slösade med försäkringar om aktning och tillgifvenhet; Konungen kallade Marsken sin far och ville af honom bemötas som son; och Marsken såg för första gången en rival, som i statsklokhet och förställningskonst icke gaf vika för honom.

Kanske var det tillredelserna att dämpa upproret i Jutland, som hindrade Konung Christoffer att skicka några fullmäktiga till det mötet i Lödese, hvilket korrt derefter borde hållas af utskickade ifrån Nordens trenne Riken. Säker om Ärkebiskopen i Upsala, som anförde Svenska Deputationen, kunde han ock vara säker att ingenting skulle företagas emot Kalmare förening, ehuru mycket det andra partiet ännu syntes bemöda sig derom. För att likväl icke hålla Svenska Ständerna i ovisshet om sina tänkesätt, undertecknade han i Köpenhamn de förbindelser som voro honom föreskrifna, och lofvade att infinna sig vid det allmänna Riksmöte, som var utsatt i Arboga om sommaren. De artiklar han förpliktade sig att iakttaga, voro i synnerhet de hvilkas försummelse förorsakat missnöjet under Eriks Regering. Han lofvade: att bibehålla alla Rikets inbyggare vid sina rättigheter och privilegier, och bekräfta de förbättringar man kunde göra i allmänna lagen. Inga andra än Svenskar skulle intagas i Rådet, inga andra än Svenskar anförtros Rikets slott och län, och dessa skulle endast utnämnas med Rådets samtycke, Kronans inkomster skulle icke utföras ur Riket, och skatten efter gammalt bruk erläggas i varor. Endast någon gång vid vigtiga tillfällen kunde Konungen fritt använda inkomsterna, och i sådane omkostnader borde alla Rikena taga lika del. Alla de handlingar som tillhörde Sverige, antingen de funnos i Dannemark eller Norrige, skulle återställas, Gottland införlifvas med detta Rike som det af ålder varit, och om något kunde vinnas af Ryssland skulle det ensamt tillfalla Sverige, ehuru de andra Rikena kunnat deltaga i kriget. De Svenskar, som under Eriks krig blifvit fångne, skulle Christoffer förskaffa sin frihet. Författningar om myntet och skatten skulle utfärdas af Konungen och Rådet m. m. Christoffer lofvade dessutom att förnya denna försäkran då han vid midsommar skulle komma till Kalmar.

Upproret på Jutland fordrade nu hans närvara. Bönderna utgjorde redan en här af 25,000 man; de hade redan besegrat några troppar, som blifvit skickade emot dem, och anfördes af åtskilliga Danska Adelsmän, hvaraf Riks-Rådet Tagesen var i spetsen. Början till resningen hade varit det förtryck allmogen led af sina husbönder; men Eriks anhängare hade gifvit den en politisk rigtning, och deras påstående var nu att åter sätta denne Konung på Thronen. Det lyckades emedlertid för Christoffer att öfvervinna de upproriska och att återställa lugnet; men dessa göromål hindrade honom att komma till Sverige på den utsatta tiden. Under det de Svenska och Norrska väntade på Konungen, fullbordade de sins emellan det förbund, som var påbegynt i Lödese, uti hvilket de lofvade hvarannan ett ömsesidigt bistånd och försvar för sina rättigheter, antingen båda Rikena skulle hafva en gemensam Konung eller ej. Detta vilkor tycktes röja ett misstroende, hvilket Christoffer likväl icke låtsade att märka. Han anlände till Kalmar sjövägen, emot hösten; reste derifrån till Stockholm, hyllades genast vid Mora stenar och kröntes i Upsala den 14 September 1441; vid hvilket tillfälle sjuttio personer blefvo slagna till Riddare och Carl Knutsson först deribland. För att iakttaga Svenska Konungars urgamla bruk, reste han sedan sin Eriksgata, och dröjde i Sverige öfver hela vintren.

Det berättas att vid Konungens intåg i Stockholm skola några ibland Allmänheten gjort en obehaglig jemförelse emellan honom och Marsken, hvars manliga utseende röjdes isynnerhet bredevid Christoffer, som var liten till växten; man har äfven trodt att detta väckte första kallsinnigheten emellan dessa båda Herrar. Christoffer visade likväl icke något hat; han begagnade icke de medel han hade att förtrycka en undersåte, som länge bestridt honom Kronan, och omsider sållt henne nog dyrt; han sökte att bilägga alla de besvär som anfördes emot Carl Knutsson. Det är sannt att både Konungen och Rådet gifvit Carl sin försäkran om en fullkomlig förgätenhet af allt hvad som förefallit under hans styrelse, men denna försäkran kunde endast sträcka sig till det som rörde det allmänna, och lagarna skulle blifvit våldförde, om den kunnat förbjuda enskilta personer att klaga öfver enskilta oförrätter. Af detta slag var tvisten med Christer Nilsson. Vi hafva redan sett genom hvilket nedrigt medel han tvingades att afträda sina förläningar i Sverige; då nu Carl Knutsson tillägnade sig hela Finland, skulle han äfven förlora Wiborg, och det gamla hatet behöfde förmodeligen icke denna nya anledning för att retas till verksamhet. Men genom Konungens bemedling slutades rättegången med ett skadestånd, som Carl måste bevilja sin anklagare och hans arfvingar; och alla vidare följder af deras osämja upphörde korrt efter genom Drotsets död. De öfriga klagomål, som gjordes af andra, blefvo bilagde eller nedtystade utan uppoffringar; men Åbo måste afträdas till Konungen. Carl Knutsson hade också, efter medeltidens bruk, satt sig i en sådan författning, att han var fruktansvärd äfven för den regerande, och då han kallades till Stockholm, hade han femhundrade soldater till sin betäckning. Efter utseendet hade han icke heller något att frukta af Christoffer, som bemötte honom med all personlig aktning, och i sin karakter icke synes hafva ägt någon böjelse till låghet eller försåtliga steg; men som tillika var förmycket varsam att lemna någon del af styrelsen åt en allt för mäktig vasall.

Innan Konungen for ifrån Sverige, tillsatte han en Regering, hvars ledamöter buro namn af Riksföreståndare, och borde förvalta styrelsen under hans frånvara. I Lödese hyllades han af de Norrska, hvarefter han reste till Norrige att emottaga dess Krona. Af statsklokhet hade Christoffer icke ännu låtit kröna sig i Dannemark; han trodde förmodeligen att han derigenom skulle godtgöra det olagliga sätt hvarpå han blifvit vald, och kröningen der skedde icke förr än den 1 Januari 1443.

En mängd af författningar, som ännu äro öfriga efter Christoffer, visa att han icke försummade den inre styrelsen. Under honom fick Sverige först en allmän Lag ^[46], hvilken blifvit bibehållen öfver tvenne sekler sedan Kalmare Unionen upphört. Han utgaf en stadslag i Dannemark och en stadga för Öen Låland. Han utsatte straff för sina Höfdingars öfvervåld och orättvisa, men sökte tillika att hålla folket till den lydnad det var skyldigt. Han inskränkte bruket af vapen och vårdade det allmänna lugnet. Till Svenska Bruksrörelsen sträckte han sin omsorg; Staden Bergen i Norrige, som blifvit förstörd af sjöröfvare, fick af honom nya och utvidgade privilegier; genom byte tillägnade han Danska Kronan Köpenhamn, som förut hörde under Biskopen af Roskild. Emot de andeliga visade han en utmärkt tillgifvenhet; den frikostighet de erforo tyckes röja att han ville följa Margaretas system, och förmodeligen var det mer af politik än vidskeppelse som han lät inskrifva sig i Munkarnas samfund i Wadstena.

Allt välde, för hvilket man vill sätta allt för trånga gränsor, finner något ställe der det kan öfverskrida dem. Så mycket Svenska Rådet tycktes hafva inskränkt Christoffers makt, visade han likväl att han kunde sträcka den längre än man önskade, utan att bryta emot den försäkran han gifvit. Han hade lofvat att utan Rådets medvetande icke bortgifva några förläningar; men han tillägnade sig sjelf en rättighet, på hvilken man ännu icke tänkt: att, när han behagade, återtaga dem han gifvit. Svenska Adeln, afundsjuk sins emellan och isynnerhet delad i tvenne partier, understödde honom häruti. Den som ville utestänga en fiende ifrån en förläning hvilken redan var gifven, behöfde ofta icke mer än sjelf anmäla sig dertill; ett nytt länebref utfärdades genast ifrån Konungens Kansli och kostade omkring 40 Dukater. Detta sjelfsvåld säges hafva gått så långt, att flera ombyten kunde ske innom några månader. Hufvudafsigten med en sådan handel torde väl varit att förtjena penningar, ty hälften af den summan som betaltes för länbrefvet tillföll Konungen, men onekeligen tjenade den tillika att föda ett inbördes hat emellan familjerna och förorsaka en söndring i tänkesätten, hvaraf den Regerande ofta kunde draga betydligare fördel. Penningarna, som härigenom vunnos, så väl som den besparing hvilken kunde göras af skatterna, gjorde Christoffer sig icke något samvete af att föra ur Riket; beloppet torde icke heller varit så stort som en Tysk författare uppgifver det till ^[47], och i sjelfva Konungens försäkran, att icke föra skatterna ur landet, var ett undantag, hvilket vid detta tillfälle tjenade honom åtminstone till förevänning.

Dessa omständigheter torde i Sverige omsider hafva väckt något missnöje emot Konungen; men Svenska Adeln, likaså väl som den Danska, hade en större anledning att beklaga sig öfver det företräde som visades utlänningar. Vid kröningen i Dannemark buros Regalierna af Tyska Prinsar; andra Tyska ädlingar, isynnerhet Bäjrare, omgåfvo Monarken, och nästan allt hvad som skulle sökas borde ske genom dem. Vid Christoffers biläger lärer detta företräde mest varit synbart, emedan både de Danska och Svenska klagade deröfver inför Konungen sjelf, och föreställde honom att hans företrädare genom ett sådant uppförande gjort sig förhatlig. Men om Christoffer visat en kanske förlåtlig tillgifvenhet för sina landsmän, hvaribland utan tvifvel flera voro af hans barndoms vänner, visade han ock att han kunde uppoffra sina enskilta tycken för sina undersåtares kärlek. Han skiljde ifrån sig alla de främlingar som uppfyllt hans Hof, och omgafs sedan icke af andra än infödda. Må hända skall detta drag synas ett af de skönaste i en Konungs historia. Det gifves få menniskor äfven i de mindre lysande kretsarna, som icke äga styrka att använda en del af sin tid och sitt öfverflöd för att bidraga till sina underhafvandes sällhet, för att lindra de olyckligas behof; men dömme hvar och en efter sin egen känsla, om en sådan uppoffring kan jemföras med den att försaka hvad man älskar, eller blott hvad man blifvit van vid. Ju mer denna fordran kunde anses som ett prof af den afund för hvilken Nordens bebyggare alltid blifvit beskyllade, ju mer blir det en förtjenst hos Regenten, som hellre qväfde sina egna böjelser än trotsade sina undersåtares. Utan tvifvel hafva alldrig ärestoder blifvit uppreste för uppfyllandet af sådane pligter, men visserligen äro de pligter svårast att uppfylla, som icke belönas af rykte och namnkunnighet.

En missväxt, som de följande åren plågade Sverige, förskaffade Christoffer i detta Rike ett förnedrande tillnamn, men som endast bevisar åldrens vidskeppelse. Ifrån Odens tid, och kanske förut, hade de Nordiska folkslagen den öfvertygelsen att allmänna olyckor voro ett straff för Regentens fel. Flera Konungar blefvo derföre, under hedendomen, uppoffrade att försona Gudarnas vrede; och Katolska Presterskapet aktade sig utan tvifvel att utrota en inbillning hvaraf det ofta kunde betjena sig, och alltid gifva den riktning som bäst öfverensstämde med dess afsigter. Derföre ansågs en missväxt som en omedelbarlig Himmelens skickelse; att hafva velat förekomma den, skulle blifvit ansett som ett ogudaktigt ingrepp i Försynens styrelse, och man fick endast söka att afvända den genom något af Romerska Kyrkans många gycklerier, hvaribland det ansågs för kraftigast att bära helgonens aflefvor omkring åkrarna. Svenska Bönderna, som under Eriks regering funnit en ny näring för det gamla national-hatet, trodde också nu att missväxten i något afseende berodde af Christoffer, och för att uttrycka sin harm, kallade de honom Barke-Konung, emedan sädesbristen nödgat dem att blanda bark i sitt bröd. En resa som Konungen, tillika med sin Drottning, under denna tiden företog genom Sverige, bidrog att göra plågan ännu mer tryckande. Det var stadgadt i lagen, att då Konungen for genom landet skulle Allmogen genom gärder draga försorg om det han behöfde för resan; dessa gärder voro jemkade efter hemmanens storlek och utgjordes till större delen i spannemål. Om de denna gången varit större än vanligt, hafva våra häfder icke lemnat oss någon underrättelse; men det är ganska naturligt att en Allmoge, hvaribland flera sjelfva ledo brist på bröd, skulle med smärta se ett stort antal af säd dageligen förtäras af Konungens hästar. Kanske att Christoffer, som var van att nästan icke se andra jordbrukare än slafvar, föga bekymrade sig om deras lidande, kanske var han okunnig om landets verkliga tillstånd: då vi icke kunna med säkerhet neka det sednare, hvarföre skola vi antaga det förra? Utan tvifvel har smickret, äfven i de mindre hyfsade tidehvarfven, vetat att föröka afståndet emellan Försten och hans folk, och, af fruktan eller egennytta, dölja för honom de uppträden som varit mindre behagliga; utan tvifvel har det alltid varit mera sällsynt, att Regenter blifvit underrättade om sina staters lidande, än att de försummat de medel hvarigenom lidandet kunnat lindras.

Under dessa åren hade Eriks sjöröfverier och plundringar på Svenska kusterna mer och mer tilltagit; man hade flera gångor anfört klagomål deröfver hos Christoffer, med begäran att han skulle hämma dem; men han hade icke gjort någon uppmärksamhet dervid, och det påstås att han stundom besvarat klagomålen med skämt, sägande: “att hans morbror också behöfde något att lefva af på Gottlands klippor”. Denna kallsinnighet vid sina undersåtares förluster har blifvit en obehaglig skugga i Christoffers karakter, och det medlidande han kunde hafva med en förödmjukad slägtinge lärer icke ursäkta det. Kanhända att han ansåg ett krig med Erik såsom ett hinder i den stora plan hvarmed han var syslosatt, och som han var förmycket statsklok att upptäcka. Det var icke heller möjligt att genom krigsskepp utrota en mängd af kapare, som roflystnaden gjorde lika varsamma som djerfva; Hansestädernas mångåriga krig emot Vitalianerna hade bevisat det; men omsider måste Konungen gifva vika för de förnyade klagomålen, och seglade med sin flotta till Gottland, der han landsteg. Han begick likväl den nya förseelsen att låta förleda sig till en fred med sin morbror, hvars villkor man icke känner, men som efter alla anledningar lära bestått deruti, att Erik under sin lifstid skulle få behålla Gottland, emot förbindelse att icke mer begå någon fiendtlighet emot de Nordiska Rikenas undersåtare. Men Erik skulle icke handlat enligt sin karakter, om han denna gången mer än förr iakttagit sina löften; han dröjde således icke innan han återtog sitt förra röfvare-handtverk, och Christoffers fälttåg blef utan ändamål.

Svenska häfdatecknare hafva gjort Christoffer de hårdaste förebråelser, i anseende till hans uppförande vid detta tillfälle, och de hafva trodt sig så mycket mer berättigade dertill, som han erkänt att Gottland borde återställas till Sverige. Det är sant att han icke handlade som Förste, emedan man fordrar att en Förste uppoffrar sina egna känslor för sina undersåtares väl; men kanske skulle man anklagat honom för grymhet, om han förjagat en olycklig morbror från den tillflykts-ort han valt, och beröfvat honom det enda som återstod af trenne Riken, dem han öfver fyrtio år hade beherrskat. Kanske var det icke alldeles oförlåtligt om Christoffer trodde att ålder och motgångar hunnit öfvertyga Erik om nödvändigheten att vara redlig, för att sjelf få lefva i fred; eller är misstroendet så oumbärligt för Konungar, att dess saknad utplånar deras öfriga förtjenster.

Det stora företagande, hvarmed Christoffer länge varit syslosatt, nalkades omsider sin utveckling. Under flera år hade han samlat de skatter som inflöto från hans Riken, han hade ökat sina inkomster genom nya utvägar, och sammandragit krigsfolk ifrån både Sverige, Norrige och Dannemark. Hela Norden var uppmärksam på hans företagande; många af hans undersåtare fruktade att han, likasom Erik, ville öfvergifva sina länder sedan han tillägnat sig deras rikedomar; andra misstrodde honom att vilja förskaffa sig en mera oinskränkt makt; få gissade, hvad flera sammantagna bevis sedan gjort otvifvelaktigt, att hans plan var rigtad emot Hansestäderna. Länge hade dessa handlande samfund varit en stötesten för Dannemarks Konungar, äfven innan de visste att värdera de fördelar deras egna stater kunde förvärfva genom handeln. Englands och Nederländernas täflan om denna näringsgren kunde icke undgå Christoffers uppmärksamhet; han såg stora flottor segla förbi sin hufvudstad, hvilkas rika laddningar skulle öka välmågan i de länder der de voro utrustade; han såg främlingar draga nyttan af det hans egna stater frambringade, och isynnerhet af den sillfångst som denna tiden var ymnig på skånska kusten. De Nordiska Rikenas inbyggare hade likväl alldrig visat någon böjelse för handel, och deras Statsförfattning tillät dem icke en gång att deruti täfla med sina grannar. Borgareståndet, genom hvilket denna rörelse i alla Stater uppkommit, var föraktadt och fattigt; Adeln i allmänhet ansåg handel för ett vanhedrande yrke, och de Andeliga kunde begagna sig af dess fördelar utan att blottställa sig för dess förluster. I denna belägenhet var det icke möjligt att endast genom den inhemska idoghetens uppmuntran beröfva Hansestäderna sin öfvervigt. Dessa städer hade sina ombud på alla Nordiska handelsplatsar; deras tillgång på varor och penningar satte dem i stånd att genom förskotter och högre pris tillägna sig alla Skandinaviens produkter; och den mäktigare Adeln, som lefde af sina egendomars afkastning, kunde med största fördelen af dessa främlingar tillbyta sig hvad de behöfde. Men följderna af det Holsteinska kriget, hvari en del af Hansestäderna hade deltagit, visade att deras mest lysande tidehvarf var förbi. De oroligheter, som under detta krig störde deras sjöfart, öppnade de Nordiska hamnarna för Nederländska fartyg. Handeln på Östersjön, hvaraf de förut varit ensamt i besittning, delades nu af Holland, Flandern och England, och den frid, som återgaf dem sina förra friheter, kunde icke förekomma den täflan, som en gång var väckt, och hvaraf Nordiska Regeringen icke kunde undgå att inse nyttan. Men Christoffers afsigt var icke mindre, än att genom Lybecks eröfring beröfva Hanse-förbundet sin förnämsta styrka; han hade länge hyst detta förslag, och till dess verkställande förbundit sig med åtskilliga Tyska Prinsar; men emedan några af de mäktigaste vägrat ingå deruti, hade det hitintills blifvit uppskjutit. Christoffer var nu färdig att sjelf utföra hvad han önskade, och Engelska och Bataviska Nationernas djerfhet att handla på Island och Finmarken, hvilket äfven genom ingångna öfverenskommelser blifvit dem nekadt, lemnade honom en ny utväg att öka sina tillgångar, då en mängd af fartyg, som tillhörde dessa Nationer, infunno sig i sundet, emedan de alla på hans befallning uppbringades. Men innan han började ett verkligt krig, ville han genom list söka att bemäktiga sig Lybeck. I denna afsigt begärde han först att få tåga genom staden med sitt sällskap, som bestod af 5000 personer; föregifvande att han ämnade göra en andakts-resa, men icke vågade hafva mindre betäckning, emedan han förr en gång, på en lika resa, varit i fara att blifva tillfångatagen. Sällskapets talrikhet väckte Rådets misstanka, och Konungen, hvars begäran man afslog, måste uppfinna nya utvägar. De saknades icke heller. Efter öfverenskommelse reste åtskilliga Tyska Förstar till Lybeck, åtföljde af sin betjening, och förstodo att i de vinfat de förde med sig insmyga sina vapen. En eldsvåda, som tillfälligtvis uppkom, yppade hela anläggningen. Främlingarne, som hörde larmet och klockorna och sågo elden, trodde att Christoffer redan gjort det anfall hvarpå de väntade, och till hvars verkställande de visste att han kryssade med sin flotta utmed kusten; de beväpnade sig derföre och skyndade till elden och till portarna. Innevånarne, bestörte att se så många personer i rustning innom sina murar, frågade dem om orsaken dertill, och emedan de icke kunde gifva ett tillfredsställande svar, blefvo de förviste ur staden. På detta sättet förstördes en af Christoffers planer, men det återstod ännu att uträtta genom styrka hvad som icke lyckats genom list. Den tillstundande vintren nödgade honom emedlertid att ännu uppskjuta detta företagande, och han hade till början af påföljande året (1448) sammankallat Ständerna i Jönköping, dit han också ämnade att resa.

Men de stora företaganden, som förmodeligen syslosatte Christoffer, försvunno till intet; en hastig sjukdom anföll honom i Helsingborg, och döden insvepte dem alla i ett gåtlikt mörker. Det berättas likväl att på sin dödssäng har han låtit inkalla sitt Råd, förklarat för dem huru ogrundade de misstankar varit som man hyst om honom och hans afsigter, föreställt dem huru Statens ära och fördelar fordrade ett krig med Lybeck, och bedt dem välja en Konung som befordrade Rikenas väl. Efter en så kort regering dog Christoffer, misstrodd i Dannemark för sin inbundna statskonst, och hatad i Sverige af parti-agg och ett hemligt missnöje med Kalmare förening. De personliga laster, för hvilka några Svenska häfdatecknare beskylla honom, nämnas icke af de Danska; kanske har hans glättiga lynne, och en naturlig böjelse för vällust, visat sig genom en frihet i seder, som icke öfverensstämde med tidehvarfvets stränga och alfvarsamma tänkesätt; kanske har han icke varit fri för några utsväfningar, hvilka nationalhatet förstorat. Christoffer dog barnlös, och den thronledighet, som härigenom åter uppkom, banade vägen för nya partier, för nya söndringar.

Med Christoffers regering började Aristokratien i Sverige att antaga en verkelig form. Under de hvälfningar, som förut förefallit, hade väl detta parti alltid haft samma ändamål, men icke något egenteligt samband hvaraf det förenades. Ända till Engelbrektska resningen var Rådet utan verksamhet; det kunde icke samlas efter sitt eget tycke för att uträtta något, emedan det icke ägde någon hufvudman; och den enskilta makt, som den rikare Adeln ägde på sina gods, kom den att glömma sitt deltagande i allmänna ärender. Väckt ur sin dvala var dess första omtanka att qväfva den demokratiska anda som Engelbrekt hade uppkallat; men de båda hufvudmän som Rådet med möda förskaffat sig, Drotset och Marsken, skapade snart ett Duumvirat och utöfvade långt större våldsamheter än dem man klagat öfver. Söndringen emellan Christer Nilsson och Carl Knutsson återgaf Aristokratien en del af sin styrka, men Carl hade redan samlat så mycken makt, och begagnade sig deraf med sådan skicklighet, att han länge tillintetgjorde sina motståndares förslag, och försvarade det envälde han tillskansat sig. Tvungen att omsider erkänna Christoffer, gjorde han det på sådane villkor, som ännu bibehöllo hans anseende och troligen lemnade honom större inkomster än Konungen. Vid denna förändring hade Aristokratien ett tillfälle att upplyfta sig, hvilket den icke försummade. Den Regeringsform, som Christoffer måste underskrifva, satte honom nästan ur stånd att befalla någon ting utan Rådets samtycke; men ingen gräns var satt för Rådets inkräcktningar af den Konungsliga makten och folkets rättigheter. Detta var likväl icke nog. Så länge antalet af Rådets ledamöter var obestämt, eller allt för stort, delades partiets styrka, och en mängd af olika tänkesätt kunde snart hindra dess gemensamma verksamhet. Nya lagen förekom denna olägenhet, då den stadgade att endast tolf verldsliga ledamöter skulle vara i Rådet ^[48]. Det var också genom samma lag som Adeln började att få egna enskilta rättigheter ^[49], ehuru dessa knappt förtjena att nämnas, och de lära varit gemensamma för de fleste af Konungens Embetsmän. Skattfriheten, jemte flera förmåner tillhörde Frälset i allmänhet, men Adeln deltog ej häruti, utan så vida den underkastade sig rusttjensten; i hvilket fall en Adelsman likväl icke ägde något företräde framför hvar och en annan jordägare.

Det var icke heller hos detta stånd i allmänhet, det var blott hos de rikaste, och följakteligen de mäktigaste slägterna, som den aristokratiska andan isynnerhet röjdes; och genom vissa punkter i nya lagen var Konungen långt mer beroende af de stora i landet, än dessa voro af Konungen. Men det var förbehållet åt Presterskapet att undervisa dem om möjligheten att en gång kunna göra sig fullkomligt oberoende af både lagar och Konung. Ärkebiskopen Nicolaus Ragvaldi, som eljest tycktes verkeligen älska sitt fädernesland, var nog obetänksam att begära, och Christoffer, som hade honom att tacka för Svenska Kronan, nog svag att bevilja honom friheten att befästa Almarstäk, hvilket fäste sedermera alltid skulle blifva en tillhörighet för Upsala Ärkebiskops-säte. De följder som härifrån uppkommo voro vigtiga, så väl för Riket i allmänhet, som för dess Statsförfattning, och detta fäste blef en medverkande orsak till större delen af de blodsutgjutelser, som sedan skedde i Sverige under Kalmare Unionen.

---

1. Man har den berättelsen om Margareta, att de Svenska en gång klagat öfver dessa beskattningar, såsom stridande emot de försäkringar hon gifvit, då hon leende skall hafva svarat, förvaren J mina bref, jag skall väl förvara edra fästningar. Detta infall, som fullkomligt målar Magaretas karakter, torde verkeligen hafva blifvit yttradt vid något gladt tillfälle, då hjertat oförvarandes tillåter de hemligaste afsigter att röja sig; men det är icke sannolikt att hon gifvit ett sådant svar åt Svenskarna sjelfva, och ännu mindre åt dem som framförde något på Nationens vägnar.
2. Detta fälttåg kostade likväl 200,000 mark.
3. Denna omkostnad var isynnerhet känbar för Frälseståndet, som till hvart krigståg borde utrusta en beväpnad Ryttare. Efter sin förbindelse borde Konungen ersatta den förlust Frälsemannen kunde lida i kriget af häst eller vapen, likasom han borde betala lösen för fångarna; men denna öfverenskommelse blef nästan alldrig iakttagen.
4. Man bör icke förgäta att, i förbigående, anmärka skillnaden emellan dessa och senare tiders krigskonst. Inga stående härar funnos ännu. De flesta soldater voro bönder, som tjenade utan sold, och återgingo till sina hemman då fälttåget var slut. Det var derföre mycket brukligt att begagna sig af utländskt krigsfolk, som tjenade emot en viss betalning. Besättningarna på slotten ansågos deremot såsom Slottsherrens, eller Kommendantens, enskilta tjenare. Krut var ännu icke mycket brukligt i Norden. På afstånd sköt man med pilar, på närmare håll anföll man med svärd, yxa, klubba, med flera sådana vapen. Till sitt försvar brukte man jernhatt, eller hjelm, sköld och harnesk. Alla härens rörelser borde således vara långsamma, och det tunga kavalleriet, det enda som då kändes, var af en betydlig nytta, emedan infanteriet alldeles icke kunde stå emot dess anfall på annat sätt än att nedskjuta hästarna. Fästningar, eller, som de då kallades, Slott, anföllos gemenligen med ett slags stenkastnings-maschiner (Blidor), samt med rörliga torn, utom den vanliga stormstigningen. Krigshären underhölls genom gärder, hvilka bestodo i vissa matvaror, som bönderna borde inlemna; men sådane gärder upptogos icke mer än en gång för hvart fälttåg, och hade en viss gräns hvaröfver de icke kunde gå, och när det förråd som härigenom insamlades var slut, måste Konungen sjelf draga försorg om härens förplägning.
5. . Isynnerhet sökte man att göra dem till fångar, som voro rika, emedan man derefter utsatte den lösen de måste betala innan de blefvo fria, och det sätt hvarpå fångar behandlades tvingade dem att hellre uppoffra sin egendom än blottställa sig för ett svårt lidande.
6. Denna Anekdot torde synas främmande för Unions-historien; men för att rätt fatta Eriks karakter, måste man äfven känna hans favoriter.
7. Den förenade flottan var så viss om sin seger, att den hade medfört salt och tunnor för att nedsalta köttet af de kreatur, som skulle bortröfvas på Seland, emedan denna tidens krigsbyte i synnerhet bestod i boskap. Danskarna, som voro underrättade härom, läto binda en ko vid sin timmerflotte, och ropade till sina fiender att de skulle komma och rycka ett hår af hennes svans, hvilket de kunde föra med sig som segertecken.
8. Svenska flottan hade blifvit kallad till Köpenhamn. Då den intagna provianten var förtärd, begärde besättningen att antingen få fara hem eller blifva försedd med matvaror; intetdera beviljades, och folket måste sälja sina vapen för att uppehålla lifvet. Sent på hösten tilläts hemresan, då flera skepp strandade.
9. Efter det nya skattläggnings-sättet skulle hvart distrikt betala en viss summa penningar, utan afseende på de förändringar som kunde förefalla genom innevånarnes förminskning eller andra händelser. Skatterna fingo icke heller erläggas i varor, såsom det var stadgadt i lagen, utan i reda penningar, hvarpå var stor brist. Häraf begagnade sig de utländska Fogdarna, gjorde utmätning hos Bönderna, och togo varorna för tredjedelen af deras värde.
10. Sedan han tagit Böndernas oxar för skatterna, spände han dem sjelfva för plogen. Qvinfolken nödgade han att draga hölass, utan att en gång hafva skonsamhet med dem som voro i fruktsamt tillstånd. Han nyttjade dessutom de grufligaste tvångsmedel emot Allmogen; han lät upphänga fem Dalkarlar i rök, o. s. v. Berättelsen om dessa grymheter anföres på lika sätt af de ällsta Danska häfdatecknare, och äger således all trovärdighet.
11. Några upplysningar angående denna tidens Embetsmän torde för de flesta läsare vara nödig. Landshöfdingarna, eller som de den tiden kallades, Fogdarna, voro att anse som Konungens Hoffolk, och hade ofta både den borgeliga och militäriska styrelsen i sitt distrikt. Deras underhafvande bestodo af deras enskilta betjenter, genom hvilka de upptogo skatterna; och ingen Domstol ägde nog myndighet sitt åtala de missbruk de begingo, utom Konungen sjelf. Vissa Län voro pantsatta af Kronan, några bortlemnades som en vedergällning för gjorda tjenster, och de läntagare som innehade på sådant sätt, en större eller mindre del af något landskap, utöfvade der nästan alla Konungens rättigheter, och kunde hafva sina egna Underfogdar. I hvart Län var åtminstone ett befästadt slott.
12. Våra Historieskrifvare komma icke öfverens om året då missnöjet i Dalarna först började yttra sig. Det är troligt att det icke skett långt efter Drottning Filippas död, eller omkring 1430. Men huru länge det dröjde emellan Engelbrekts resor till Dannemark och derifrån till hans första tåg, vet man icke. Detta tåg utsättes af Rimkrönikan att hafva skett om hösten 1432, och det andra det påföljande året om midfastan. Innan hösten 1433 voro alla Danska Fogdar drifna ur Riket.
13. Han qvarblef icke sjelf på Westerås slott, utan tillsatte en annan, Underfogde, som icke uppförde sig mycket bättre än hans företrädare, och sedan, tillika med de öfriga utlänningarna blef fördrifven.
14. Riddare, Svea Rikes Råd och Lagman i Uppland.
15. Son af den nyssnämnde Nils Gustafsson. Han innehade Korsholm i Österbotten, och förklarade sig genast för Engelbrekt, hvars vän han beständigt förblef. Genom honom fördrefvos utlänningarna ifrån Norrland och Finland.
16. För dem som icke känna dessa tiders ekonomiska styrelse och Kammar-Verk torde en upplysning häruti icke synas öfverflödig. Konungens största och betydligaste inkomst bestod i Krono-godsen, hvaraf hans Fogdar uppburo räntorna. Af Krono-godsen kunde han bortgifva förläningar; men Länen voro icke ärftliga i de Nordiska Riken, såsom på andra ställen i Europa, utan återföllo till Kronan efter läntagarens död. Genom förläningar lönades Embetsmän och vedergälldes tjenster emot Riket. Alla Kronans inkomster kunde för öfrigt anses såsom personligen tillhörande den regerande Konungen; han fick likväl icke utföra dem ur Riket, och icke afsöndra något derifrån. Men de penningar han sparade kunde han använda att köpa egendomar, hvilka sedan räknades till hans enskilta, och brukades denna statskonst af Margareta med mycken fördel. Att bortgifva Kronans egendomar till Kyrkor och Kloster räknades likväl icke för en afsöndring, icke heller att pantsätta dem. I detta senare fallet ansågs egendomen blott som en Underpant, emedan ränta på utlånta penningar efter denna tidens teologi var syndig; men längifvaren ägde merendels att uppbära all Konungslig rätt af sin förpantning, för egen räkning, ända tills hela skulden blef betald. Samma ordinära inkomster, som Kronan hade af de Bönder, hvilka brukade dess hemman, hade Frälsestånden af de hemman som tillhörde dem, och på samma satt som Krono-Bönderna behandlades kunde Frälset behandla sina Landtbönder. De få rättigheter som Konungen ännu ägde i anseende till dessa sednare, inkräktades efter hand, och i Sverige sträfvade Aristokratien i synnerhet efter att bringa Bönderna under ett lika slafveri som i Dannemark tryckt detta stånd ända intill sednare tider. Svenska Adeln i allmänhet behandlade likväl sina underhafvande med den mensklighet som öfverensstämde med dess verkliga fördelar; men det Katolska Presterskapet kände ingen billighet. Bland de få handlingar vi hafva qvar sedan medelåldren, finnes många sådana herdebref som utestängde ifrån Nattvarden och förkunnade bannlysning öfver dem hvilka ej innom en viss dag betalte sina utskylder till Presten och Kyrkan. Häraf följde också att det andeliga Frälsets jord merendels var sämst häfdad, och att de flesta ödeshemmanen tillhörde Kyrkorna och Klostren.
17. Knut Bosson (Natt och Dag) Biskop i Linköping.
18. Åt Matts Kettilberg, som innehade Örebro Slott och Län, till underpant för 1000 mark silfver, hvilka han försträckt Konung Erik, betalte Engelbrekt den långifna summan innan han tog slottet i besittning. Han frälste äfven lifvet på flera Danska befälhafvare, som Allmogen ville döda; men eljest är det nog sannolikt att den allmänna förbittringen icke tillät att många öfvervundna utlänningar skonades.
19. I anseende till de slott som eröfrades iakttog Engelbrekt merendels den principen, att i grund nedbryta de fästen som lågo in i landet; men att bibehålla dem som voro belägna nära gränsen, eller vid något vattendrag der en fiende kunde framkomma.
20. Det var ett vanligt villkor denna tiden, att då ett slott belägrades, begärde Kommendanten vissa dagars eller veckors uppskof för att underrätta sin Herre om sin belägenhet och begära undsättning; kom denna undsättning icke innom utsatt tid, borde slottet uppgifvas.
21. Vid ett tillfälle plundrades några Svenska Klostergods. Skeppet der de bortröfvade varorna voro om bord förgicks sedan i stormen, och menigheten ansåg det derföre såsom oemotsägeligt att stormen var uppväckt af den heliga Brigitta.
22. Den började den 3 Maj 1435.
23. De öfriga punkter i denna förlikning, hvilka angingo de personer som blifvit fångne under Konungens krigståg, och antingen icke igenlöste eller tvungne att lösa sig sjelfva, afgjordes genom en Komitté af tolf personer, ifrån alla tre Rikena. Konungen utfäste sig att tillsätta Embetsmän efter lag, och inga skatter pålägga utan med Råds råde. Engelbrekt fick behålla Örebro, som han inlöst, och Puken fick en annan förläning under panträttighet, för en fordran som han hade hos Kronan.
24. Drotset var ordförande i Rådet, och förestod allt hvad som egenteligen hörde till Regeringen. Marsken var dervid likasom hans biträde, och hade på sin del den verkställande makten jemte befäl öfver krigsfolket. Det var bruket, när dessa höga Embetsmän insattes i sin värdighet, att Konungen öfverlemnade åt Drotset ett svärd, och åt Marsken en staf hvarpå en gullring hängde. Förmodeligen lärer det äfven varit brukeligt att de utnämnde personerna skulle i början vägra att emottaga den nåd dem visades, ty hvarken Christer Nilsson eller Carl Knutsson visade eljest något prof af sjelfförsakelse.
25. Erik påstod också i början att Danskar voro infödda i kraft af föreningen, men detta ville Svenska Senaten icke erkänna. Det kan icke heller synas egennyttigt af Svenskarna att de ville ensamme behålla de förläningar som funnos i deras eget land, då de alldrig blefvo försedde dermed i något annat. Om Konungen tagit sina Länsmän af alla tre Rikena, och ömsom befordrat dem i det ena eller det andra, skulle denna fråga alldrig uppkommit.
26. Då Carl Knutsson begärde någon instruktion i anseende till förvaltningen af sitt Embete, bad han honom endast iakttaga, att icke sträcka fötterna längre än skinfällen räcker.
27. Christer Nilsson var likväl redan gammal; Carl Knutsson var blott 27 år.
28. Det synes som Engelbrekt förutsett att Kalmare förening icke skulle blifva varaktig, och derföre alltid önskade att återgifva Sverige sin naturliga gräns, ty under båda sina fälttåg sökte han att inkräckta Skåne, Halland och Blekingen.
29. För att dömma om skyndsamheten af detta tåg, bör man påminna sig att Riksdagen i Arboga icke börjades förr än den 20 Januari 1436, att anfallet på Stockholm skedde efter Riksdagens slut, och att Engelbrekt mördades den 4 Maj samma år.
30. Denna beskrifning på Sveriges förtryck under Erik af Pomern, är tagen ur Allmogens besvär vid Herredagen i Stockholm 1435, der ännu flera klagomål finnas upptagna.
31. Detta påstående torde icke synas öfverdrifvet då man erindrar att Bönderna voro färdige att kröna Puken, som de älskade endast för det att han alltid varit Engelbrekt tillgifven.
32. Alla stora Herrar på denna tiden, hade en tropp af beväpnade betjänter, som följde dem, och, isynnerhet i krig, omgaf deras personer. Ärkebiskopen i Upsala lemnade 300 man af sin lifvakt till hjelp vid Stockholms belägring; och som vighet och kroppsstyrka ännu gjorde det hufvudsakligaste i en träffning, sökte man alltid efter det största folket.
33. Det var i anledning af en sådan händelse som Puken sade till honom: Carl, kalla hem dina stöfvare; de locka bort alla mina svenner, eljest skall jag slå dem på näsan och visa dem hem igen.
34. Erik Puke var en af de karakterer, som sällan förekomma i andra häfder än medelåldrens, efter Chevaleriets förfall; men förekomma der så mycket oftare. Han hade många förtjenster, men ännu flera fel. Som krigare öfverträffades han af ingen bland sina samtida landsmän, hvarken i anseende till militäriska talanger eller personligt mod; han var ståndaktig i sina tankesätt och oryggelig i sina löften; men det fanns icke heller någon nedrighet som han ej trodde sig kunna utöfva emot en fiende. Detta blygdes han ej för att sjelf erkänna; hvarföre han ock svarade Carl Knutsson, som en gång under en måltid i Stockholm brydde honom för alla hans fåfänga försök att göra af med honom: „För ingen gädda emellan Kalmar och Stockholm hafva så många krokar blifvit satta, som jag satt försåt för dig; men du har hitintills lyckligen undvikit dem”. Utom hans häftiga och obetänksamma lynne skulle han kanhända varit farlig; men som han hvarken hade nog förställning att anlägga någon djup plan, eller nog välde öfver sig sjelf att utföra den med varsamhet, misslyckades han i sina företaganden och störtade sig sjelf. För öfrigt var han uppblåst och inbillsk; men öpen och så fullkomligt utan allt misstroende, att han öfverlemnade sig i sina fienders händer, i den öfvertygelsen att män af stånd icke bryta de löften de gifvit. Ifrån Engelbrekts första resning hade han beständigt varit på hans sida och derigenom vunnit Allmogens fullkomliga tillgifvenhet.
35. I medlet af Juli 1436.
36. Halmstad var denna tiden den ort, som gränsade intill både Sverige och Norrige, emedan Bohuslän tillhörde detta sednare Rike.
37. Den ene af dessa var Bengt Stensson, som deltog i Engelbrekts mord.
38. Det synes nog otroligt att Konungens räddning kunnat blifva obekant för hela Svenska Rådet, ifrån September till påföljande vår, då han likväl vistades på Gottland; men att Marsken låtsade vara okunnig derom var ganska naturligt.
39. Carl Knutsson var så säker om sitt partis öfverlägsenhet, att han vid Herredagen i Arboga 1438 låtsade att vilja nedlägga sitt Embete, viss att hans makt skulle ökas då han syntes öfvertald att återtaga det. Han afgjorde nästan ensam Riksdags-besluten; och de svar, som å Nationens vägnar lemnades Konung Erik på hans fordringar, skedde efter Carls ingifvelse eller af honom.
40. Det finnes hos Hvitfeldt, pag. 805.
41. Det synes nästan som Danskarne sjelfva funnit att föreningen icke kunde äga bestånd, kanske i anseende till deras afsigt att inkalla Hertig Christoffer, kanske ock emedan de fruktade att Carl Knutsson skulle upplyfta sig på Svenska Thronen, ty i den öfverenskommelse som slutades i Kalmar detta år (1438) säges att Rikena borde vara förenade äfven om de skulle hafva hvar sin Konung. Det bör likväl anmärkas, att när man väckte den frågan, om icke Rikena alltid borde blifva under en och samma Regent, undveko Svenskarna att gifva något svar derpå, under den förevändningen att de icke hade fullmakt att yttra sig deröfver; både Drotset och Marsken voro likväl närvarande, jemte flera af Rådet.
42. Historien har förvarat en Anekdot häraf, som tillika är en målning på tidehvarfvets seder. Olof Axelsson (Tott) mötte en gång Cecilia, som åkte i ett slags hästbår, hvilket endast nyttjades af de förnämsta i Riket och kallades Karm. Olof, som icke kände den sköna, hälsade på henne, men sedan hans betjenters löje underrättat honom om sitt misstag, och han fått veta hvem hon var, lät han hämta henne tillbaka, stjelpte omkull åkdonet, gaf henne några slag med sitt svärd och bad henne säga åt Konungen: att hon en gång skulle skilja honom vid Riket.
43. Det torde svårligen kunna bestämmas om Norrige lidit mindre under Eriks regering än hans öfriga Riken; man vet likväl att det äfven varit plågadt af utlänska Höfdingar. Men att national-hatet emellan Danska och Norrska folken varit häftigt under detta tidehvarf kan slutas af ett bref ifrån Ärkebiskop Laxmand till Concilium i Basel, der han nämner en Dansk som fått ett Biskopsstift i Norrige, och en Norrsk som fått ett i Dannemark, och anhåller att de måtte få byta stift i anseende till den oenighet som var emellan båda Nationerna.
44. Åtskilliga Tyska Historieskrifvare hafva likväl slösat loford på Erik, och det gifves förmodeligen ingen menniska, som ej äger något berömvärdt; kanske ock att det sätt hvarpå han regerade i Pomern var olika med det han använde här i Norden. — En Svensk eller Dansk kan endast döma honom efter hans företagande i de Riken han styrde som Konung.
45. Det tillhörde tidehvarfvets lynne att sätta tro till spådomar, isynnerhet då de förkunnades af någon helig person, och häribland räknades Nunnor i första rummet.
46. I äldre tider hade de flesta landskap sina enskilta lagar, och först under Margareta kommo Götarna öfverens att rätta sig efter Svearnas lag. Under Magnus Eriksson hade man väl utgifvit en lag som var ämnad att blifva allmän, och nyttjades att döma efter; men den hade alldrig blifvit antagen af de andeliga, och var således icke gällande såsom Rikslag.
47. Krantzius utsätter summan till 100,000 gyllen.
48. Rådsvärdigheten denna tiden var hvarken något särskilt embete, ej heller synes den alltid hafva gifvit någon företrädesrätt framför Konungens högre Embetsmän, eller Läntagare. Ledamöterna i Rådet kallades vanligen af Konungen eller Riksföreståndaren, och voro icke beständigt de samma, ehuru det tyckes som vissa personer, t. e. Ärkebiskopen och Lagmannen i Upland alltid varit berättigade dertill. Adeln ägde icke heller någon uteslutande rätt till denna värdighet, ty Svenska Lagmännerna borde, efter lagen, vara Bondesöner, och i de handlingar vi äga sedan detta tidehvarf, nämnas några ibland Riksens Råd, hvilka hvarken blifvit kallade af Konung eller Riksföreståndare.
49. Ehuru mycket värde de Nordiska folkslagen satte på den äran att vara storslägtad; och ehuru flera, ännu lefvande, adeliga ätter uppkommit i de ällsta tiderna, kändes då ingen egentelig Adel, så vida man under detta namn vill beteckna ett stånd, som ägde vissa förmåner utan att innehafva några embeten i Staten. De älldre slägter, som intill sednare tider bibehållit sig, äro de som led ifrån led varit i Statens tjenst eller ägt någon förläning; de öfriga hafva med tiden blifvit förblandade med Bönderna. Bruket af sköldemärken har förmodeligen blifvit infördt af de utlänningar, som tid efter annan nedsatte sig här, emedan de äro älldre än Adelsbref, hvaraf icke ännu lärer hafva funnits något, som är utgifvit före Kalmare Unionen. De ällsta vapen äro troligen ingenting annat än bomärken, nödvändiga sedan man började göra skriftliga afhandlingar och ganska få likväl kunde skrifva. Ingen ting hindrade att sådane bomärken kunde upptagas af son efter far; men att de icke voro egenteliga slägtvapen, kan bevisas deraf, att de kunde ombytas efter behag. I den mån man började göra närmare bekantskap med Tyskarna, torde man bättre lärt att känna Heraldiken, och i Adelsbrefven utsattes tydeligen hvad vapen som skulle föras. Sköld och hjelm utmärkte Adeln. — Det frälse, som emot trettonde seklets slut infördes i Sverige, bestod deruti att hvar och en, som sjelf ägde sin jord och ville åtaga sig rusttjenst, åtnjöt skattfrihet för sitt hemman, likasom en frälseman kunde slippa rusttjensten derigenom att han underkastade sig skattläggning, han fick likväl icke utan tillåtelse afsäga sig sin frälse-rätt, men den kunde på åtskilliga sätt förverkas. — Den frihet för gästning, som Magnus Ladulås beviljade åt alla Biskopar, Riddare och Svenner af vapen, torde eljest vara det första adeliga privilegium i Sverige, men sträckte sig endast till frälsemannens barn så länge de voro minderåriga.