| 640 | Lärares pligter. | Petri Första Bref. | Kap. 4, 5. |
efter Guds wilja anbefalla sina själar åt honom, såsom åt en trofast skapare, med goda gerningar.
”Den rättfärdige är den, som tror; dock är det möda och arbete i tron, att han må komma igenom och warda salig, ty han måste gå genom glöden; hwar skall då den stanna, som icke tror? — De, åt hwilka Gud tillskyndar ett lidande hwilket de icke sjelfwe sökt och utwalt, skola anbefalla honom sina själar. Det är för oss en stor tröst; Gud har skapat din själ, utan din omsorg och ditt tillgörande, då du ännu icke war till: så kan han wäl widmagthålla henne.” L. — De lidanden, som de troende hafwa att genomgå här i tiden, äro dels frukter af det allmänna onda, som är kommet i werlden genom synden, dels yttringar af Satans och werIdens hat emot Kristus och hans Ande. Det är således delaktighet i hans lidande. Synden blifwer derigenom fortfarande uppenbarad. Fullkomlig bekräftelse på Guds rättfärdighet sker deruti, att de troende blifwa salige och de otrogna fördömde. 2 Tess. 1: 6, 7. Således är det nya testamentets tid och de troendes lidanden en förberedelse och början till domen på domedag. Och måste Guds barn här i tiden lida så mycket, fastän de icke lida något syndastraff, emedan de i Kristus hafwa nåd och förlåtelse, huru förskräcklig måste på domedag den dom blifwa, som skall öfwergå de ogudaktiga för deras synders skull! Se Luk. 23: 31. 2 Tess. 1: 8, 9. Ps. 73: 19. Om den rättfärdige med nöd blifwer frälst och endast genom Guds beständigt bewarande, mägtiga nåd; och kan ingen utan mycken bedröfwelse ingå i Guds rike; så böra de troende wakta sig för andeligt högmod och säkerhet, samt waka och bedja. Och för den ogudaktige och syndaren bör den rättfärdiges lidande wara ett kraftigt wäckelserop. Om kroppen måste lida eller äfwen dödas för Herrens skull, så bör den rättfärdige anbefalla sin själ åt den trofaste skaparen, med goda gerningar. Se Ebr. 12: 1–6. 1 Petr. 2: 15.
5 Kapitlet.
Församlingslärares pligter. Uppmaning till ödmjukhet och waksamhet. Helsningar.De äldste[1], som äro bland eder, förmanar jag, som äfwen är en af de äldste och wittne till Kristi lidanden, och som ock har del i den härlighet, som skall uppenbaras:
2 Wården Guds hjord, som är hos eder, och hafwen akt på honom, icke af twång, utan sjelfmant. icke för slem winning, utan beredwilligt, Ap. G. 20: 28. 1 Tim. 3: 3. Tit. 1: 7.
3 icke såsom herrar öfwer församlingarna, utan såsom föredömen för hjorden. 2 Kor. 1: 24. Fil. 3: 17. 1 Tim. 4: 12.
De äldste, jemför 1 Tim. 3: 1. Till föreståndare och lärare i församlingen waldes någon äldre och erfaren kristen. Icke förr än i senare tid gjordas skilnad emellan prestembetet och biskopsembetet, se Ap. G. 20: 17. 1 Tim. 5: 17. 2 Joh. 1. Aposteln gör icke skilnad och tillegnat sig icke företräde, utan kallar sig i ödmjukhet en medäldste. Att han warit ögonwittne till Kristi lidanden, som han förut så kraftigt framstält såsom salighetsgrunden, nämnes här såsom hufwudsak för apostlaembetet, se Luk. 24: 46–48. Såsom apostel och wittne, hade han sjelf i rikt mått fått erfara och wara wittne till de lidanden, som Kristi bekännare måste utstå, men han nämner icke om sin delaktighet i lidandet, utan blott om sin delaktighet i den stora tillkommande härligheten. (V. 2) Aposteln hade af Herren Kristus fått den högtidliga befallningen att föda hans får och lam; och denna befallning meddelas här åt alla andra föreståndare och lärare i Kristi församling. Detta gäller också om den stora befallningen att gå ut och lära alla folk. Matt. 28: 19. Guds hjord står under Guds synnerliga wård, och själaherdars answar är derföre ganska stort. We dem, som trälaktigt och wårdslöst eller till och med blott af werldsliga orsaker och för brödets skull innehafwa läroembetet! (V. 3) Denna wigtiga apostoliska föreskrift innebär en sträng dom öfwer alla sådana lärare, som wilja wara kyrko-herrar i stället för kyrko-herdar, och blott gifwa lärdom, föreskrifter och befallningar, men icke wara föredömen för hjorden i sann och lefwande kristendom. Tit. 2: 7. 2 Tim. 4: 5. Här är det alla lärare tydligen förbjudet att wara folkets herrar; deremot är det uttryckligen befaldt, att de skola wara föredömen för hjorden. Fil. 3: 17. 2 Tess. 3: 9. 1 Tim. 4: 12. Ordet församling i denna vers, ”på grekiska kleros, betyder egentligen en lott eller ock en del, som genom lott tilldelas hwar och en; derföre kallat Petrus sockenfolket eller kyrkosocknen en lott, det är den del, som är anförtrodd åt sin kyrkoherde.” L.
4 Och då öfwerherden warder uppenbar, skolen I undfå härlighetens owanskliga krona. Joh. 10: 11. 2 Kor. 9: 25. 2 Tim. 4: 8.
Det saliga hoppet, att af öfwerherden undfå den owanskliga kronan, bör egga och lifwa alla herdar och lärare till innerlig kärlek och oafbrutet nit i det härliga kallet, 2 Tim. 4: 8, och derjemte till beständig tanke derpå, att de äro underherdar öfwer den hjord, som icke tillhör dem, utan öfwerherden, Kristus sjelf. Se kap. 2: 25. Ebr. 13: 20.
5 Sammalunda I yngre, waren de äldre undergifne, och alla hwarandra; hållen eder hårdt wid ödmjukheten; ty ”Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka gifwer han nåd”. Rom. 12: 10, 16. Ef. 5: 21. Ords. 3: 34.
Det ordet äldre är på grundspråket detsamma som ordet äldste i v. 1. Här är således en förmaning till församlingens öfriga medlemmar
- ↑ Se Ap. G. 11: 30.
_644.jpg&oldid=348656){kind=link}