Äktenskapets Komedi (1898)/22
| ← XXI. |
|
XXIII. → |
XXII.
Utan att Bob egentligen visste och förstod
det, blef denna dag en vändpunkt i hans lif,
hvilken var af fullt lika stor, ja, måhända större
betydelse än till och med den olycka, som han
ännu tyckte sig aldrig kunna komma att bära.
Samma dag han första gången på allvar samtalat med sin son, stod han i fönstret och såg ut öfver planen nedanför verandan. Georg kom gående och stannade på sandgången, som om han betänkt sig och öfverlagt med sig själf. Hans kinder voro röda, hållningen spänstig och blicken klar. Han såg icke fadern, men Bob följde hans minsta rörelse med ett intresse, som om han iakttagit ett nytt och öfverraskande fenomen.
Georg såg upp mot verandan, där Bob stod, och nickade. Så vände han sig om och såg utåt fjärden, och på nytt fick Bob det säregna intrycket, att han stod inför något nytt. Det var, som om gossen visat sig för honom i en alldeles ny dager. Så stor han var, så viss på sig själf, så alldeles säker på och öfvertygad om, hvad han ville, ett helt litet människolif, stadt i utveckling. Bob såg och såg, han blef varm om hjärtat, och inom honom rörde sig något, som liknade en känsla af tacksamhet. Men på samma gång erfor han gent emot sonen den känsla af respekt, som kommer, när vi lära oss att värdera individen hos andra människor.
»Hvad är det hos gossen, som jag aldrig sett förr?» tänkte Bob. »Hvad är det, som blifvit nytt? Och hvarför känner jag mig nu på en gång så vek och så lycklig?»
»Det är, därför att jag känner, att hans lit börjar, och att mitt glider tillbaka, men ändå på ett hemlighetsfullt sätt skall fortsättas i hans», svarade Bob sig själf.
Och hans ögon skymdes af lyckotårar.
Georg stod där emellertid icke länge. Han gick fram till verandan, lyfte ned ett metspö, som hängde där, och gick därefter ned till stranden, där han kröp ut på en stor sten och satte sig att meta.
Bob var nu alldeles för lifligt upptagen af sina känslor, för att han skulle kunnat göra, hvad han innerst hade lust för: att taga ett annat metspö och gå ner för att hålla gossen sällskap. Han var ännu icke nog van vid sin rol att vara gossens förtrogne för att komma sig för med något dylikt. I stället gick han och tänkte på det samtal, de båda haft på förmiddagen, och han var så fylld af det minne, som detta samtal hade efterlämnat, att han tyckte sig ingenting kunna företaga, gick endast omkring med den obestämda förnimmelsen, att det börjat ljusna omkring honom.
Det är också möjligt, att Bob ännu var alltför mycket inne i den grubbelsjuka, hvilken på sista tiden blifvit hans herre. Verkligheten var honom ännu så främmande, att han ej ens kunde gripa dess glädjeämnen. I stället för att hängifva sig däråt skulle han kunnat gå länge och drömma om detta nya, hvilket syntes honom innebära en möjlighet till lycka, på samma sätt som han förut gräft ned sig i sin sorg. På så sätt skulle han ha kunnat förlora, hvad han vunnit, när han, nästan utan att veta hur det tillgick, förtrodde sig åt sitt eget barn. Ty hvarje förhållande behöfver vårdas för att icke stagnera. Och att Bob handlat, som han gjorde, syntes honom efteråt outsägligt besynnerligt, ja, nästan oförklarligt. Kunde man öfverhufvud tala så till ett barn? Var det ens naturligt, att en stor människa så att säga lade sin egen smärta på den lilles skuldror?
Bob tyckte, att det var detta, han hade gjort, och han förstod ännu icke till fullo, att han i stället lyft en börda från barnet. Han förstod icke detta helt och hållet. I stället började han lägga märke till, att gossen såg gladare ut och ej längre satt tyst, när han var allena med fadern. Bob hade vunnit gossens hjärta, helt enkelt genom att icke lägga band på sig, utan tala till barnet, som om det varit en stor människa, till hvilken han kunde hysa förtroende. Detta anade han, men fattade icke ännu, hur allvarlig denna sak egentligen var. Han längtade efter att fortsätta på den väg, han börjat. Men han kände sig på samma gång så oerfaren i att umgås med barnet, att han var rädd att genom en för hastigt påkommen daglig förtrolighet på något besynnerligt sätt mista den tillgifvenhet, han i ett slag tyckte sig hafva eröfrat.
Allt detta gick Bob i fåvitsko och grubblade öfver, när han icke hade gossen i sin omedelbara närhet. Och detta låg i hans tankar, äfven när han sällskapade med barnet. Det var här den fullväxte, som var blyg, och som behöfde uppmuntran — ett förhållande, hvilket för öfrigt icke är så alldeles ovanligt mellan föräldrar och barn.
Emellertid blef det Georg, som utvecklade förhållandet. Ty han hade barnets sundhet och tog faderns förtroende som tillåtelse att under alla omständigheter gå vidare. Det var ett löfte, han hade fått, och det föll honom icke in, att ej löftet skulle hållas.
Gossens tankar hade haft mycket att syssla med, sedan han en gång fått svar på de frågor, hvilka länge sysselsatt honom, och vid första tillfälle frågade han vidare.
»Är mamma redan gift?» sade han en dag.
Och faderns ansikte mulnade icke. Det var, som om dessa samtal varit Bob en vederkvickelse i stället för pina.
»Nej, icke ännu», sade Bob lugnt.
Och när gossen fortfor att fråga, fortsatte fadern att svara. Det blef ett långt och underligt samtal med många inkast och utvikningar, och Bob förundrade sig hela tiden öfver, att gossen visste så mycket och förstod allting så bra. Detta samtal följdes snart af flere, och då uppslaget till förtrolighet väl var gifvet, så utvidgades snart själfva ämnessferen. Georg började fråga sin pappa om allting, och Bob fick fullt upp att göra med att svara gossen på allt, hvad han ville veta. Det stannade snart ej vid frågor och svar. Bob fick så småningom lära att umgås med sin son, och det var Georg, som lärde honom det. Om gossen hade kunnat beräkna, hur han på bästa sätt skulle kunna göra sig till faderns kamrat, hade han icke kunnat välja ett lämpligare sätt. Han fordrade helt enkelt, att Bob skulle följa honom på hans lekar och i hans intressen, och innan Bob visste ordet af; hade han kommit in i en helt ny värld. Det var barnet, som blifvit den ledande, och mannen som vann hälsa af att låta sig ledas.
Det besynnerligaste af allt tyckte Bob var, att ju mera förtroligheten mellan honom och gossen tillväxte, desto mera sällan frågade Georg honom något om modern. Den sista gång de talat om henne, sade Georg med sin lilla tankfulla min:
»Tycker du inte om mamma längre?»
Detta var en fråga, som Bob i början fann svär att besvara inför barnet, och han försökte därför kringgå den genom att genmäla:
»Naturligtvis tycker jag om mamma.»
Men tonen måtte icke ha varit fullt tillförlitlig, ty gossen svarade med en min af missnöje:
»Du behöfver inte narras för mig.»
»Nej, det behöfver jag inte», försökte Bob igen.
Men gossen lät sig inte afspisas.
»Hvarför gör du det då?» sade han förtrytsamt.
Bob kunde icke svara, som han ville, och han förebrådde sig själf, att han icke kunde det. Men han förmådde icke uthärda frågan i barnets blick och sade därför:
»Du skall inte fråga mig om det än.»
Efter detta samtal var det, som Georg upphörde att tala vid fadern om sin mor. Och Bob trodde i början, att han undvek ämnet, emedan han var förnärmad och kände sig tillbakastött. Men så måtte dock icke ha varit fallet. För hvar dag blef han ömmare i sitt sätt emot fadern. Var han ensam och fick se Bob, sken hela hans ansikte upp, och han visade fadern alla de små uppmärksamheter, som ett barn kan göra, när dess ömhetskänsla är väckt. Det var, som om han velat anstränga sig för att hålla fadern skadeslös.
Saken var den, att Georg i sitt sinne börjat göra jämförelser mellan sin far och sin mor, och fadern var för honom en lika ny bekantskap, som han själf var för fadern. Dessa jämförelser utföllo icke till moderns fördel. Ty det var två frågor, som Georg gjort sig själf, men som han aldrig tänkt på att framställa till sin far. Den ena var den: Hur kunde mamma fara bort ifrån mig, när hon inte behöfde? Och den andra lydde så: Hur kan hon tycka mera om farbror Gösta än om pappa?
Ingen af dessa frågor fann Georg lämpligt att framställa för fadern. De små hafva nämligen stundom sin egen mening om, hvad de anse nyttigt att anförtro åt de äldre af sina hemliga tankar. Och denna gång teg han, emedan han fann svaret själf och dessutom af en annan orsak.
När han såg sin pappa vända sig bort för att icke behöfva bli upprörd, fick Georg det intrycket, att fadern plågades af att höra honom tala om modern. Och Georg var en liten underlig gosse, hvilkens tankar gingo sina egna vägar. Dessa tankar skulle ofta ha varit svåra att följa, äfven för en mera öfvad pedagog, än hvad Bob var. Men dessa barnsliga tankar hade på egen hand kommit till den slutsatsen, att Bob var olycklig. Häraf föddes en annan tanke, och det var den, att Georg ville ersätta sin pappa allt, hvad han förlorat, när han mistade mamma. Detta gick Georg och funderade på, när han var ensam. Det blef en dröm, som han kunde fantisera om, så att han nästan fick tårar i ögonen. Och han tyckte, att pappa och han skulle alltid lefva tillsammans. Så blef pappa gammal, och Georg blef stor. Men Georg skulle inte gifta sig. Ty då kunde han få en hustru, som gick ifrån honom. Och för rästen ville han inte gå ifrån pappa, såsom mamma hade gjort.
Medan han var fylld af dessa tankar, gick han ut på rågåkern, hvilken låg ofvanför skogen, och plockade en stor bukett af blåklint. Och med dessa tankar ännu lefvande inom sig, gick han in och satte buketten i ett glas på Bobs skrifbord.
»Det ska’ pappa ha», sade han och försökte se skämtsam ut.
Bob log och tackade för buketten. Han var mindre rörd än gifvaren. Men han kände, att det var något särskildt i gossens sätt, som han icke kunde reda.
Bob undrade en smula däröfver. Men han var inne i en ny lycka, hvilken han stundom fann mera värd än sin förra. Och han började kunna taga emot den utan att grubbla. Hvarje morgon vaknade han till en dag, som han fann full af intresse. Och hvarje afton lade han sig med känslan af, att han funnit den enda kärlek, som ingen annan kan taga bort.
Det var först, när hans semester led mot sitt slut, som de gamla tankarna åter vaknade med fördubblad kraft.
De gamla tankarna? Ja, för Bob voro de gamla. För honom var det, som om han i åratal lefvat ensam på landet med sin son.