Adolfsfors/Kapitel 14
| ← Dansen går |
|
Det hemlighetsfulla besöket → |
»GRÄNTS-TULLKAMMAREN»
Försommarens ljumma vindar spelade milt i det ljusa lövverket, då övertullinspektor Noreen en dag i sträckt trav kom körande uppför alléen till Adolfsfors.
Bruksherren och hans syster Stina hörde det häftiga loppet av hästen, där de sutto i bokkammaren, båda fördjupade i läsning.
Fru Cilla, som var på väg ned till roskvarteret för att tillse dess tuktande, vände hastigt om, då hon såg Eric Noreen komma.
Han hoppade kvickt ned från den lätta pinnkärran och kastade tömmarna åt Nord stalldräng, som flinkt kom springande.
I detsamma kom Lennart Wern ut på trappan.
Eric Noreens ansikte var allvarligt, och han talade brådskande.
»Goddag, mitt nådiga herrskap», hälsade han kort. »I dag är jag ute i bråda ärenden — för att be om snar och nödig hjälp.»
»Har det hänt något? Hur har det gått för de svenske? Ha de kunnat taga Liers Skantz?» frågade Lennart, allt i ett andedrag.
»Ja, nu har dansen stått vid Liers Skantz, som Armfelten sade vid den sista dansen här», sade Eric Noreen och sjönk trött ned på bänken vid sidan om trappuppgången.
»Dansen gick charmante, Skantsen är intagen, de svenske visade mer än tillbörlig tapperhet — men nu är min gräntstullkommare full av blödande och stympade spillror från stormningsanfallet.
Alla mina rum äro belagda med blesserade soldater och officerare. Om en del av dem skall kunna räddas till livet, måste de föras till Karlstad för att få armar och ben amputerade. Men jag har inte dynor tillräckligt att lägga dem på, inte tillräckligt med täcken. Det är slut med linne till bindor, och läkande salvor tryta.»
»Allt vad vi ha, står naturligtvis till ditt förfogande», svarade Lennart Wern värdigt.
Stina Wern hade kommit ut. Hennes ögon hade dragit ihop sig, och en blixt sköt ur dem mot berättaren.
Men han hade ej märkt henne. De annars så godmodiga bruna ögonen brunno svarta, och han flög upp från bänken, där han satt, och gick fram och tillbaka med knutna händer.
»Ah, detta idélösa krig, som sänder landets barn ut i elände och krankhet och död — till ingen nytta!
Hur upprörd blir man inte i sin själ, då man ser, att på intet vis något ordnats för våra arma gossar! Allt, allt fattas för deras utrustning.
Med tomma magar och tomma gevär skola de däran.
Vad blir väl följden! Att sjukdom och sotdöd komma att sluka flera offer än själva kriget! Hur ska de ej anklaga dem, som sänt dem ut i allt detta!»
Lennart Wærn satte sig stilla på bänken och lutade sig ned över sina hårt knäppta händer.
»Anklaga dem, som sänt ut dem i detta», upprepade han långsamt och lågt, i det han såg ned i sanden. »Vem anklaga de då?»
Eric Noreen stod framför honom med händerna ännu knutna.
»Ännu veta de ej, vem de skola anklaga, men, se upp, Lennart Wærn, du och jag veta det, veta att landets olyckor, länk vid länk, smides av — var tredje Gustafs olycksfödde son, av kungen.»
Lennart Wærns händer knäpptes så hårt, att skinnet vitnade över knogarna.
Han såg långsamt upp, och hans ärliga ansikte överfors av en mörk rodnad.
»Jag hade mig ej bekant, sade han långsamt, »att en rikets betrodde ämbetsman opponerar mot sin konung — jag visste ej, att du var bliven — en revolutionär, Eric Noreen!»
Eric Noreen sjönk plötsligt ned på bänken vid hans sida.
Elden i hans ögon hade slocknat. Trötta sågo de utåt de sommargröna fälten. Ovanför Valfjället stod sommarhimlen blå och molnfri, och bortöver gräsplanerna, som kantade gården, surrade humlorna.
De båda männen sutto bägge tysta.
Fru Cilla och Stina hade lämnat dem.
Kammarpigan kom med en bricka med förfriskningar.
Den klara saften i den slipade flaskan med Gustaf III:s namnchiffer i matt etsning lyste som rödaste vin. Vattenkaraffen var immig av det nyupptagna källkalla vattnet.
Fru Cilla kom efter med den gamla silverskålen — »Fossums skål» — fylld med sockerbröd. Hon satte den leende ned på den högkantade, lackerade brickans frukter och blad och började blanda den friska drycken i de bladtunna glasbägarna.
Eric Noreen satt tyst och såg på, hur lätt och behagligt hennes små händer rörde sig. Den vitblommiga perkalklänningen föll i sedesamma veck från bältet högt upp under armarna, de långa skruvlockarna hängde stilla och fromt omkring det barnsliga ansiktet med de sänkta ögonlocken, men så blev han med ens varse, hur den ena lilla foten i den stramt åtdragna korsbandsskon på ett trotsigt och målmedvetet sätt gav sig till känna.
Han kom plötsligt ihåg, hurusom fru Cilla den förmiddag, då Armfelten med sitt följe kommit till herrgården, uttalat rätt förståndiga ord — och så Lennarts misshag däröver.
»Men det är nog så», tänkte han, »att känslan av landets ofärd och obestånd tränger sig på alla och kommer hela folket att mogna, fast också redliga svenskhjärtan — sådana som Lennarts — ännu i det sista strävar emot det som de anse vara trolöshet. Det är blott att hoppas och bida tiden.»
»Noch ist Polen nicht verloren, vi få hålla ihop — och hålla ut», sade han högt.
»Det skåla vi på», sade Lennart.
Pinnkärran körde fram. Då Eric Noreen tog tömmarna från Nord stalldräng, kom Stina Wærn ut, klädd i en lång vid reskappa.
»Finns det rum i kärran för mig?» sade hon hastigt. »Jag önskade färdas med eder upp till Gräntstullkammaren»
Eric Noreen såg en smula gäckande på henne.
»Det nyttar till intet att ni kommer med, min nådiga fru», sade han. »Däruppe göra stora, starka bondkvinnor mer nytta nu.»
Stina Wærn såg honom lugnt in i ögonen.
»Ni tager miste, herr övertullinspektor», sade hon, »jag vet, att jag kan vara de blesserade till nytta. Om icke så stark, så är jag dock mera förfaren i att sköta sjuka och sårade än bondkvinnorna. På Billingen och Forsvik har jag ofta prövat på den saken.»
Eric Noreens ögon mörknade, medan han betraktade det vackra, finskurna ansiktet bredvid sig.
Hur klingande hade inte hennes skratt ljudit för blott några veckor sedan, då hennes små korsbandssnörda fötter så lätt svävat om i kadrilj och gavott med många av dem — som nu lågo som människovrak däruppe.
Och för hans inre syn välvde på nytt alla de gruvligheter fram, för vilkas skull han var kommen hit för att bedja om hjälp, och för vilkas skull den packade vagnen bakom pinnkärran nu skulle medfölja.
»Madame har ej ett begrepp om vad ni vill åtaga er», fortfor han. »Kan ni se blod, blod som väller rött och varmt fram ur en blessyr, då man byter om bandage, blod som är stelnat och svartlevrat, kan ni se en bruten benpipa, som sticker rätt ut ur det upptrasade köttet, kan ni se ögon, som bli glasartade och brista, kan ni höra stönanden och suckar från varje vrå i ett rum, där de ligga i långa rader, de stackars människospillrorna?
Vi ha intet luktvatten där uppe och inga andra medel] att väcka fina damer från dåndimpen, och inte ha vi tid därmed heller!»
Cilla betraktade undrande Eric Noreen.
Vilket språk han förde och vilken oartighet. Aldrig tillförene hade hon hört något dylikt från den gode, sirlige Eric Noreens läppar. Men hon förstod, att det var sorg och grämelse, som kom honom att yttra sig så hårt, hon förstod — och ursäktade.
Stina Wærn skrattade.
»Hav ingen fruktan för besvär och omak för mig i det fallet», sade hon. »Den, som haft Maja Uggla till mor, har fått vänja sig av med dåndimpar! Ville också vi — liksom våra jämnåriga — göra oss intressanta med svimningar, så vill jag lova, att hon kurerade oss för sådant.
Åh nej, herr överinspektor», sade hon plötsligt allvarligt, »låt mig nu få sitta upp och färdas med. Jag vill och jag kan bli de blesserade till nytta.»
Eric Noreen räckte henne hastigt handen och hjälpte henne upp i kärran.
»Farväl fru Cilla, farväl Lennarb, sade han allvarligt och fattade tömmarna. »Tusende tack då för allt det goda ni sänt — alltifrån henne här till det stora lasset här bakom »
Han höjde piskan. »Seså Munter, spring nu åstad till alla dem där uppe, som ligga och vänta.»
Han nickade åt bruksherrskapet på trappan: »Tack, tack — och Gud välsigne eder!»
Medan den lilla norska berghästen ivrigt löpte vägen fram, förtalde Eric Noreen om stormningen.
»Det var västra arméns ena flygel under betäl av Georg Adlersparre, som verkställde den. En sådan våg av entusiasm och stridslust hade gripit soldaterna, att den gjort dem oemotståndliga. Försvararna hade måst vika. Och nu innehade man Liers Skantz och bergsryggarna.»
»Major Adlersparre», sade Stina Wærn eftersinnande — »han var inte med på Adolfsfors.»
»Åh nej», Eric Noreen log. »Den gode Lennart var nog icke så angelägen om hans sällskap — och ‘Sparren‘ är också så tyst och sluten. Dans och spel förnöjer honom ej. Han föredrager att grubbla över likt och olikt»
»Ah, nu minns jag», säger hon plötsligt, »det är han, filosofen på Ahludden — — som utgivit den där tidskriften ‘Läsning i Blandade Ämnen‘, som bror Lennart har i bokkammaren, men som han ej ville vi skulle läsa tillsammans.»
»Jaså inte det! Vår gode Lennart är allt en smula skuggrädd — för sig själv, tror jag. Var viss om, att han läst alla de förnuftiga uppsatserna i tidskriften, både om ‘Lantbruk och Hemmansjord‘ eller ‘Sveriges Boställs- och Frälsejord‘, liksom ‘Hvilket Regeringssätt är det bästa‘. och tvivelsutan erkänner han också deras rätt och värde, men i det längsta vill han bevara skenet av riddaren ‘sans peur et sans reproche!‘ Hovet kallar tidskriften ‘Läsning i Brännbara Ämnen‘», tillade han, och det kom ett glitter i de goda, bruna ögonen.
»Men» — och han suckade tungt — »kanske det nu gäller både för filosofen på Ahludden och oss andra att tyda svårare gåtor, den svåraste gåta, som Sveriges folk någonsin haft att lösa.»
Stina Wærns ögon kisade emot honom. »Den svaraste gåtan?» sade hon undrande.
Eric Noreen måste hålla in Munter, som gav sig till att rusa redan i början av en brant utförsbacke.
»Om Sveriges vidare bestånd som fritt land», sade han hastigt utan att se på henne.
De sutto tysta. Munter löpte mellan väggar av mörkgrön gran- och vårskimrande lövskog. Älv och sjö blänkte fram här och var. Ängar och hagar växlade om med öppna gårdar och fält. Då och då skymtade små rödmålade stugor, inbäddade i sina täppor, eller vinkade en gammal herrgård sitt »välkommen hit.»
I fjärran reste sig gränsfjällen dimblå.
Stinas ögon hängde smekande fast vid det hon såg.
»Aldrig i livet finns någon möjlighet, att detta skulle upphöra att vara Sverige, aldrig i evighet», tänkte hon. Munter strävade uppför en backe. Vid backens krön stod vid sidan om vägen en stor jordfast sten, framför vilken Munter självmant stannade.
Eric Noreen rev av sin hatt och skyldrade med piskan.
Stina vaknade upp ur sina tankar. Hon fick syn på den mäktiga stenen. I alnshöga bokstäver lyste därifrån emot henne: Gustaf III
Hon begynte högt läsa hela inskriptionen:
Reste
GUSTAF III
Här förbi
Til
Gränsen
Att försvara Landet.
Ortens Tacksamhet
Wahrar
Så länge Werlden Står.»Hon vände sina ögon från stenen till Eric Noreen.
»Låt mig få trycka er hand, ni trofaste gamle gustavian», säger hon impulsivt. »Jag förstår, att det är ni som huggit in de orden. När reste ni den här, ‘kungsstenen?‘»
»För icke så länge sedan, efter mitt sista Stockholmsbesök, då jag var med om avtäckningen av Gustaf III:s staty.
Allt gick därvidlag tyst och reglementerat till. Underligt nog låg där alls ingen glädje i luften.
Men efteråt samlades vi — gustavianerna — uppe hos Sergel i ateliern. Han bjöd på middag. Och där var det den rätta stämningen. Aldrig glömmer jag skålen han utbragte till vår älskade konungs minne.»
Han höll inne.
Stina såg frågande på honom.
»Je vous demande mille pardons, madame, så här föllo orden: ‘Ta mig t-n dj-lar var icke Gustaf III en stråle av det eviga ljuset!‘
De orden ha alltsedan dess ringt i mina öron.
Av det ljuset föll också en blixt in över vårt landskap, skulle det minnet då ej för alltid leva kvar här i vår bygd.»
»Ja, vackra minnen äro en rikedom, som ingen någonsin kan taga ifrån oss», sade Stina Wærn tankfullt.
»Och ett folk, ett land, en gård, som icke vårdar sig om arvet från fäderna, om sin forntid, får heller ingen framtid — bara ett trist perspektiv av gråa dagar utan flykt och skimmer», tillade Eric Noreen.
»Men vad är det där för en stenhäll, som ligger på andra sidan om vägen, är det inte en runsten?» frågade Stina och reste sig intresserad upp i vagnen, då Munter åter börjat trava framåt.
»Jo.»
»Hur lyda runorden?»
»Gud — konung — fosterland.»
»De orden ha för oss svenskar smultit samman till ett begrepp, och ve oss, när det begreppet faller sönder!»
Då Stina såg, hur hans ansikte mörknade och fick ett plågat uttryck, försökte hon föra hans tankar in på andra vägar.
»Säg mig, hur kommer det sig, att filosofen på Ahludden kommit hit upp till Värmland», undrade hon.
»Helt enkelt av den anledningen, att när Hans Majestät gjorde Armfelt till chef över västra armén, utbad sig denne att själv få utvälja sina underbefälhavare, och bland andra valde han då Adlersparre.»
»Är han alltid så där tyst och sluten, som ni säger?»
»Ja, inte har jag sett honom annorlunda. Men av soldater och underbefäl är han gott liden. Han har nog också sitt särskilda sätt att ta dem. Förleden natt, då jag vakade hos en fänrik, berättade han, hur ‘Sparren‘ efter att ha gett honom ordern tillagt: ‘Om fänriken lyckas, är det fänrikens förtjänst, om det misslyckas, är det mitt fel. Marsch!‘»
Övertullinspektorens ögon lyste. »Flyg, Munter, flyg med hast, så vi snart komma fram till våra gossar, som ligga där och vänta på hugsvalelse och hjälp!»
Och Munter satte nosen in mot bringan och flög framåt. Han längtade efter hemstallet uppe vid ‘Gräntstullkammaren.‘
Över den gröna gräsplanen kommo två soldater gående från brygghuset, försiktigt bärande en stor grötgryta emellan sig.
Fram till trappan vid Gräntstullkammaren buro de den och började ösa i skålar och bunkar.
Ljum och solröd och stilla var sommarkvällen, och göken gol i skogen.
Soldaten, som gick uppför trappan med en grötskål i vardera handen, stannade och lyssnade. En blodröd sky drog över hans ansikte.
Han var ung och längtade ofta efter hembyn, och det stack gruveligt i bröstet.
»Hörde du göken?» sporde han kamraten vid grytan.
Kamraten nickade. Visst hörde han. Han mindes andra vårar, då han gått och plöjt och sått, medan göken gol för honom i hagarna.
»Men det är bråd tid», skyndade han på kamraten. »Solen går snart bakom Valfjälltoppen. Hasta på med maten åt de sjuka. ‘Sparren‘ är där uppe, och du vet, han likar ej dröjsmål.»
Den andre sprang uppför trappan.
Han höll nästan på att stöta ihop med den nådiga vackra frun, som kommit åkande med Noreen från Adolfsfors.
Aldrig hade han sett något så vackert, tyckte han, någon så fager under ögonen, någon som haft så små små fötter i svarta korsbandsskor.
Och aldrig hade han tänkt, att ett herrskapsfruntimmer ville göra sig så mycket omak för fattiga menige, som det låg proppfullt av här i denna stora byggnads stora rum.
Men hade han inte sett henne ligga på knä vid golvbäddarna och med sina små herrskapsfingrar linda upp och igen de blodade bindorna, sett henne tvätta de variga och levrade såren, och då de gått upp och blodet sköljt över hennes bara arm, hade hon icke skrikit eller fått dåndimpen, utan bara bitit sig hårt i läpparna. Och fast hon bilvit vit som snö i ansiktet, hade hon troget bistått fältskären i hans gruvliga hantverk och sedan skött och ansat, tröstat och hugsvalat.
Så fort hon kommit, hade de fått bära ut all den söndertrasade och nedblodade halmen.
I stället hade där bretts ut på golvet det, som ankommit från gårdarna i trakten, så att var och en hade fått en ordentlig bädd. Och där de nu lågo i brukspatron Wærns nva, rena skjortor, med täcken och fällar omkring sig, kunde de inte nog prisa henne, som kommit till dem som en »himlens ängel».
Soldaten med grötskålen och faten, och fru Stina följdes åt. De kommo in i ett stort frontespisrum med tre smårutade fönster. Det därigenom silande, röda kvällsskenet gjorde allas ansikten helt rosiga.
Sedan de stackars sårade fått sin aftonvard, lågo de helt lugna och nöjda, undergivet väntande på sömnen och glömskan. Blott ett och annat drag förvreds vid smärtan, då ett ben eller en arm skulle röras, eller då man försökte vända litet på den ömma, trötta kroppen.
In i nästa rum komma de, Stina Wærn och soldaten med maten. I det flödande solljuset ser hon en man sitta vid en bädd i en smal, väggfast lådsäng. Han sitter med ryggen och den mörka nacken vänd emot henne och lutar sig ivrigt fram över den bleke gossen i sängen.
På uniformen ser hon, att det är en officer, och en blick på hennes hjälpare säger henne, att det är »Sparren».
Han har ej vänt sig om. Han sitter och ser på det vita gossansiktet i bädden. Över kinden är ett svårt hugg, som fältskären nödtorfteligen sytt ihop, och den ena armen ligger maktlös på bädden i sin linda.
Det hårda, torra såret på kinden stramar smärtsamt, när gossen talar, men Stina Wærn hör, hur han mödosamt får ihop ett ord: Hovermo.
Hon vinkar soldaten med grötbunkarna med sig och sakta gå de från bädd till bädd. Det är så stilla i det stora rummet. Och medan alla de sårade, för att bättre kunna lyssna, så försiktigt som möjligt söka skrapa skålarna med träskedarna, hör hon chefen för högra flygeln, »filosofen på Ahludden», den man, omkring vilken fosterlandskära män en dag skulle samla sig, Georg Adlersparre, sitta och tala som en gosse till en gosse om lekar och äventyr och lekställen i deras gemensamma födelseort, Hovermo i Jämtland.
»Minns du Mysjön?» säger Adlersparre hemlighetsfullt. Minns du, hur den sjön kunde ryta och låta illavulet under de svarta oktoberkvällarna? Eller minns du den om våren, då Hovermofjället stod och speglade sig och sken så grannt över vattnet?
Kommer du ihåg det där abborrgrundet västerut, där abborren stod så tjockt i det soliga sandvattnet?
Minns du fäboden vid Hovermo-österliden, där de sade, att vitter-frun gick i vall med guldhornskorna, och den stora tallen där, som står på klippan och har så långa grenar, som hänga ut över Mysjön?
Där brukade vi pojkar klättra och klänga så långt ut som möjligt för att skåda ut över all världens riken — som vi trodde.»
Gossen nickade. Hans ögon tindrade, när han hörde om hembygdens alla ställen, som han, »Sparren», ju kände lika väl som han själv, Nings-Nings-pojken.
Från en av Hovermostugorna hade han gett sig i väg till Finnskogarna, och så hade han kommit till »Sparren» och blivit trumslagare. Bara han kom hem, skulle han minsann förvåna dem alla med sina ståtligaste virvlar!
Det skar till i hjärtat. Armen, som låg där — åh jo, han kunde nog trumvirvla med en arm, så att de kommo ut från gårdarna utefter vägarna för att lyssna på Nings-Nings-Nisses trummeri trummera, och så skulle han berätta för dem om »Sparren».
Adlersparre såg, hur gossens ansikte började blossa och ögonen mörkna. Han lade handen sakta på hans panna. Han önskade få honom till sömns, innan febern, den svåra sårfebern, kom och tog honom.
»Tälj mig mer om Hovermo!» säger gossen med en röst av bortskämd sjukling.
Adlersparre fortsatte att tala.
»Nog vet du, var överstelöjtnantsbostället är», säger han, »den röda gården med det brutna taket där nere vid Mysjön. Nog vet du, vem som bor där, Christopher Adlersparre, fader min, som undervisar bönderna i åkerbruk och förnöjer sig med allehanda jakter på sjön och i fjällen. Ja, han är gammal nu, och går ej mer på jakt, ej heller fiskar han så särdeles ofta.
Men då jag var liten, pojke, yngre än du, befallde han mig ofta att bära fiskedonen dit, där han brukade sitta och meta vid abborgrundet. Men kan du tänka dig, att jag var en sådan förunderlig stackare, så jag kunde aldrig träda en mask på kroken.
En gång, då fisken hade tjuvnappat, befallde mig min fader att sätta på en ny. Men jag tyckte svårliga illa om att pina något djur, och jag sade nej. Min stränge fader tillsade mig på nytt — men jag nekade. Då blev han vred och gav mig en risbastu på stället.
Detta gjorde mig så ond och förtörnad, att jag om natten beslöt mig för att rymma.
Jag hade några silverslantar, som voro mina egna, dem jag tog och så min läsebok, i vilken min moder lärt mig att läsa, och litet bröd, och detta knöt jag in i ett litet knyte. Nästa natt tänkte jag så vandra i väg till Norge.»
»Gick du över fjällen?» mumlade gossen ivrigt med otydlig röst — såret stramade och gjorde orden suddiga — »gick du över Hovermofjället och över alla de blå fjällen? Såg du vitterkorna och träffade du björnen? Han kom en natt till fejset och ville ha kon vår —
Hörde du — såg du näcken i Laisforsen?» — Han kom allt mer in i febern och yrseln — »Ge mig en båt, jag måste fara över Laisforsen —»
Han kastade sig åt sidan och jämrade sig, då armen rördes. — Skummet stänker så högt — mor, mor — jag vill ha vatten, vatten!»
Adlersparre fuktade hans läppar.
Han tystnade och blev lugnare. Så småningom jämnades dragen ut, andedräkten blev mera lugn, han somnade.
Eric Noreen kom hastigt gående från mittrummet, och Adlersparre reste sig upp.
Han studsade, när han fick se Stina Wærn, och en hastig rodnad flög över hans anlete. Ofrivilligt rynkade han ögonbrynen.
Eric Noreen skyndade fram. »Det är fru Stina Wærn, bruksherrns på Adolfsfors syster, som jag talat med eder om —»
»Chefen för högra flygeln, överstelöjtnant Adler- sparre.»
Han bugade sig stelt.
»Tres flatté de faire votre connaissance, madame», mumlade han. »Jag är eder stor tack skyldig för edra tjänster mot mina soldater.»
»Mina tjänster äro ringa», sade hon enkelt, gick fram till gossens bädd och lade hans arm varligt tillrätta.
Han sov nu som det tycktes helt lugnt, men det lingula håret, som låg i en slinga ner i pannan, glänste fuktigt av svett.
Adlersparre såg på honom. »Vi äro från samma trakt i Jämtland», sade han.
Han bugade sig hastigt för Stina Wærn: »Er arm, min nådiga», sade han med förändrad röst, »tillåt mig att föra eder till den kvällsvard, vilken jag antager vår ädle värd är kommen att buda.»
»Merci monsieur, men jag har ännu litet att uträtta hos mina soldater», sade Stina Wærn vänligt och gick in i nästa rum.
⁎
Inne i mörkaste hörnet av gräntstullkammarens förstugukvist sitter övertullinspektoren och röker helt fridsamt sin kvällspipa. Det röda pipögat glimtar, och röken ringlar sakta ut mellan de enkelt sirade stolparna.
Han sitter och tänker och ser ut över de mörknande skogshöjderna. Därovan glimma några bleka stjärnor, men över Valfjället sitter aftonstjärnan som en gnistrande diamant.
Nattron hade ej varit stor, sedan han upplåtit hela sitt stora boställe till sjukhus.
Jämmer och oro och brådskande arbete hade fyllt både dag och natt. Men i dag hade de sista, svårast sårade förts söderut. En underlig nästan ljuvlig ro hade sänkt sig ned över hela den stora gården, inom vars väggar ändock så mycket lidande fanns kvar.
»Satans briljant kvinna, den där lilla frun!» tänkte han. »Vem kunde ana, att inom det fagra, bräckliga skalet gömde sig så mycken klokhet och kraft! Så'n reda hon fick på allt, och det från första ögonblicket hon satte sin fot här! Och jag som ej ens ville ta' henne med. Måtte hon nu bara inte tröttna, sedan hon en gång tagit sig för att lysa upp den trista tillvaron här i huset!» Han suckade och knackade ur sin pipa mot stolpen.
Då fick han se Adlersparre stå där nere vid staketet, halvt böjande sig ut över räcket.
Drömmande skådade han ut i natten.
Uppifrån vägen kommo två mörka skuggor. När de upptäckte mannen vid räcket, gjorde de ställningssteg och stodo i stram honnör.
Det var Adlersparres adjutanter, de unga baronerna Anckarsvärd och Rudbeck.
»Jaså, mina unga vänner äro ute och svärma», hördes Adlersparre skämta, »och tala törhända i den sköna kvällen om unga hjärtans amour?»
»Nej, Rudbeck förtalde om vår vän Axel Oxenstiernas död, han har stupat vid Svinesund», sade August Anckarsvärd, och det kom något grumligt i stämman.
Adlersparre sträckte ut handen emot dem. »Jag beklagar eder — och fosterlandets förlust», sade han deltagande och vände så tvärt om och gick upp mot förstukvisten.
»Sverige tappas på sitt ädlaste blod», mumlade han; »åter ett meningslöst offer.»
Han slog sig ned mitt emot Eric Noreen.
Lätta steg höras i förstugan. En ljus gestalt står tvekande på tröskeln.
»Kom och sitt här, min nådiga, och vila ut ett ögonblick», säger Eric Noreen. »Ni torde vara mycket trött nu.»
»Åh ja», svarade Stina Wærn och sätter sig, »men jag borde sova dessa timmar på förnatten, det blir oroligare sedan mot morgonsidan.»
»Sova de?» frågar Adlersparre från sitt hörn.
»Ja nästan alla», svarar hon stilla — »och den lille trumslagaren som allra ljuvligast.»
»Är han död?»
»Ja —»
»Inte trodde jag, att det var så nära slutet!»
»Nej — men Ööverstelöjtnanten gjorde honom bara gott, förde honom hem till sitt. Då jag satt hos honom, trodde han hela tiden, att det var hans mor, som höll honom i hand.»
»‘Mor, mor‘, viskade han, och tryckte svagt min hand. Så släppte fingrarna sitt tag — han var död. Men det ljusa leendet, som i döden for över hans ansikte, finns där ännu, han ligger och ler.»
Adlersparres ansikte hårdnade i ett underligt leende.
»Som barn kunde jag ej pina ett djur, kunde ej träda en mask på kroken, och nu» — han gjorde en gest inemot rummen — »nu för jag människor mot död och lemlästning — till ingen nytta», tillade han mörkt.
»Törs jag spörja herr överstelöjtnanten om något?» frågade Stina Wærn en smula häftigt.
»A votre service, madame!»
»Varför säger ni till ingen nytta?
Fordomdags ansågs det ej meningslöst utan som en stor glädje — krigarens största ära — att få dö för kung och land! Men här tycks det ligga något i luften som om» — det kom harm i stämman — »som om det minsta offer vore för stort! Ha vi inte nyligen vunnit en stor seger, och då ha vi väl också hopp om fortsatt framgång. Att strid icke kan avlöpa utan blodiga offer är beklagligt, men…»
»Strid ja», avbröt Adlersparre och reste sig häftigt upp, »men vi få ju ej strida! Härens generalissimus rycker själv segern ifrån oss, då den som en mogen frukt är färdig att falla i våra händer. Vi likasom finnarna skola nu bara retirera!»
»Re-ti-rera??»
»Ja, retirera — till avgrunden», kom det bryskt.
»Jag förstår inte», sade Stina hjälplöst.
»Nej det kan väl ingen förstå», sade Eric Noreen, darrande av undertryckt rörelse.
»Madame skulle bara sett Armfelt, då han meddelade oss kungens sista order», fortfor Adlersparre, »så skulle ni förstått, vad en krigare måste känna! — Först ha vi — trots allt, som legat oss emot — Liers Skantz och bergshöjderna tagna, samtidigt kommer glädjebudskapet, att engelska flottan ankommit till Norges kust för att bringa oss hjälp. Armfelt jublar: ‘Nu få vi luft! En samtidig landstigning med utfall från våra trupper ger oss segern! Hädanefter går fälttåget i erövringens ke tecken!‘» Och så — kommer där några penndrag från Stockholm! Hans Majestät har upptäckt — att det nu är Seland som skall anfallas, kommenderar engelska flottan dit, förbjuder den i varje fall att landstiga, och vi, vi få order att uppgiva våra ställningar och skyndsamt draga oss mot gränsen för att där intaga en fördelaktig defensiv ställning, som det heter.
»Men ni gör det väl inte», utbrast Stina Wærn trotsigt.
»En soldat måste lyda, madame.»
»Armfifelt kan väl tala med kungen, förklara, hur allt hänger samman…»
»Kungen låter icke tala vid sig, madame, jag tänker, att det går på samma sätt med Armfelts föreställningar denna gång, som det gick i Pommern. Alles alles caput gemacht!
Ja nu har jag besvarat er fråga, madame, men», tillade han, »de där inne få ingenting veta, vi skola unna dem glädjen att dö för kung och land, som ni sade! De som bli kvar få tids nog, liksom vi, bära skammen och — följderna!
Mitt herrskap, jag ber att få önska er en god natt!
Han bugade sig stelt och gick med stormsteg ned för gången ut på den öde vägen.