Agneta Horns lefverne/Agneta Horns själfbiografi/1648 aug—1649 nov
| ← 1646: aug.—1648: aug. |
|
1649: nov.—1654 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Agneta Horn. |
Och den 13 droge vi ifrån Stockholm och till
Dalarön om en söndagsmorgon, sedan vi har hållit
predika. Och stege vi den 14 till skepps i Dalarön. Och
finge vi vinn och seglade densamma dagen, när klockan
var 11 om middagen, ut ifrån Dalarön i Jesu namn.
Den högsta Gud, som mig alltid har hulpit, den beder jag ock ödmjukelig, att han ock ville denna gången för sin barmhärtighets skull se till mig och låta mig komma så rik och glad hem igen, som jag drager här ut, att jag måtte få föra min käre och dygdiga man med hälsan och lifvet hit hem igen och finna alla mina med hälsan för mig, som jag har lämnat dem här efter mig. Men för allting bevara min hjärtans allra käraste unga man, så är jag väl till freds och hafver nog. Och när jag hafver dig och honom, så frågar jag efter ingenting mer. Och allt det öfriga må du laga med som dig behagar, allenast du, Herre, ville unna mig min kära man; att jag alltid må tacka dig med glad mun och prisa och ära ditt heliga namn, som alltid så väl emot mig gjort hafver i alla mina lifsdagar. Herre, så gör ock nu i detta fallet väl emot mig och låt dina heliga änglar ledsaga oss både bort och hem!
Och finge vi samma afton motvär, och det blåste mycket hårdt, och vi måste lofvera. Ty blef jag så hjärtelig sjuk både af sjön och af annat, som mig gjorde sjuk, att jag inte hvarken kunne äta heller röra mig.
Och lofvera vi så länge, att vi finge in södra udden på Öland; att vi komme honom förbi. Så lät min kära man skeppe segla inom udden, och kasta vi den 17 ankar ved Öland om aftonen och låge om natten för ankar. Och då lät jag värre än om vi har seglat, så att min man inte visste sig någen råd med mig, utan den 18 lät han sätta mig på slupen, och drog vi till lands till Öland, där vi vore intill den 20. Och tordes jag aldrig gå in i någen stufva, ty jag ville strax omkull.
Den 20, rätt som sol gick opp, finge vi vinn; ty satte vi oss på slupen och droge strax på skeppet. Och ginge vi samma dagen till segels och hade god vinn den dagen; men den 21 finge vi en hufvuflygande storm och tvärt emot, att vi måtte lofvera intill den 23 i den stora stormen. Om aftonen sent så kasta vi ankar under landt-Rügen ved Jasmunt, och rede vi där för ankar den natten, och vädret låg ända på landet. Och var det en skräckelig stor storm den natten, att det skeppet flög, så att ingen kunde dura[1] därpå heller rörasig; och måste di den natten kasta 2 gånger nya ankar ut, ty ett kunne inte hålla, utan skeppet drog in åt landet. Därföre måtte di kasta flera ankar ut. Och var jag så utur viset sjuk, att min kära man var rätt rädd, att jag skulle fara illa och inte så brådt kunna komma mig före igen.
Efter jag var så mycket sjuk och af mig kommin, ty var han mycket bekymra om mig, huru han skulle bära sig åt med mig, efter våra hästar allareda vore i Wismar. Ty sade han åt mig om morronen och fråga mig, efter vädret stillar sig, om jag hade lust till att komma på landet och åka på bonnevagn till Wismar heller om jag tyckte, att det vore mig alltför besvärliget, och heller ville vara på skeppet. Så ville han göra för min skull hocken delen jag ville, efter han såg, att jag var af allt mitt hjärta sjuk och inte, som jag var fatt, länge utan skada kunde stå ut sjön. Och därtill med var han hjärtelig rädd om mig, att jag skulle fara illa, och bad han mig, att jag rätt skull säja, som jag ville, och inte tänka det att han misshaga det. ”Ty jag väl ser, att du inte längre kan så här vara.”
Och efter jag hörde, att han tillböd mig det, bad jag honom, om det inte fölle honom alltför besvärlig, att jag måtte komma på landet, fast jag skulle gå, först jag slapp skeppet.
Och droge vi den 24 om afton ifrån skeppet och till landet. Och tog han intet mer än 2 drängar och jag en piga med oss till lands. Och allt det andra blef kvar på skeppet och gick till Wismar. Men vi satte oss på bonnevagnar sent om afton och komme till Bergen om natten klockan 1.
Och var jag så sjuk och trött. Både af det, jag har varit på sjön sjuk, och af det, att bondevagnen har skakat mig, så var jag så öm, att jag ingenting orka röra mig, när jag kom fram. Men så akta jag allt det inte annat utan för lek. Allena jag feck vara hos min hjärtans aldra käresta man och han satt på vagnen hos mig, så kände jag inte, att det var besvärlig.
Och när han fråga mig, huru jag behaga detta lefverne, och om det icke vore bättre till att sittja i mormors hus i den lilla kammaren än så här åka på bonnevagnar, då svarade jag honom, att det behaga mig mycket bättre till att vara så här hos honom. Och om det än vore tre gånger värre och jag man, så länge jag lefde, finge vara hos honom, så tyckte mig, att allt det jag därföre stod ut, det var mig allt lek och goda dagar.
”Och vill jag, för allt det som till är, inte vara i min lilla kammar. Att jag någen mödesamhet skulle hålla så besvärlig, att jag därföre skulle bli från, fast hon än vore aldrig så stor! Och om jag inte har tänkt till att stå ut både ondt och godt med min man, så har jag aldrig dristat mig ihop med en soldat. Därföre må I inte tänka, att detta är mig besvärliget.”
Därföre han så hjärtelig log och klappa mig och sade: ”Min aldra käraste, du har fattat en god resolution. Och är du mig ej heller till någet besvär utan mera till hugnat, att om jag är aldrig så trött, så kan jag lell hugna mig ved dig.”
Och om den 25 morron bittiga droge vi med bonnevagnen ifrån Bergen och öfver färjan till Stralsund, dit vi komme om middagen samma dagen.
Och när vi komme dit, lånte oss Forbus en gammal fönsterkaret; och måtte vi spänna där 4 par hästar före, innan di hinte fram med oss, och ingen hade lik färg den andra, att gasten väl har mått ropa på oss.
Och vi ginge den 26 ifrån Stralsund och åt Ribnitz. Den 27 ginge vi genom Rostock. Den 28 vore vi inne på amt Doberan och ginge där och besåge den sköna körkan och furstarna af Mecklenburgs graf, ty där ligga en hel hop begrafvina där. Och droge vi till Kröpelin till natten.
Den 30 komme vi till Wismar, och funne min morbror Jahan Oxenstierna där för oss, som då nyss har haft bröllop med fru Margreta Brahe. Och har jag inte sett min morbror på 7 år, ty vore vi båda mycket glada, att vi finge se hvarannan, och önskade hvarannan mycken lycka på bägge sidor, att hvar måtte få behålla sin lycka en lång tid. Och så gick min man och jag hem med min morbror till aftonmåltid. Och begynte min morbror straxt till att hålla mycket af min man.
Och när jag skulle gå hem om afton och steg utom porten, föll jag baklänges i en djup grop och stötte mig ett stort hål på min arm, och alla vore rädda, att jag skulle fara illa. Men så bevara mig Gud denna gången, som han alltid har gjort, att mig skadde ingenting, utan var om andra dagen lika glad och frisk.
Och ginge vi till Erik Hansson till måltides. Så fick min man bref ifrån min herr far, att han ändtelíg skulle lämna mig kvar i Wismar och inte taga mig den långa vägen med sig, det jag inte ville höra af, utan följde honom, hvart det bar på.
Den 7 september droge vi ifrån Wismar, och drog min morbror samma dagen till Osnabrück och vi till armén. Och böde vi hvarannan fara väl utom staden. Och vi ginge till Neukloster om natten. Och föll min man med sin häst samma dagen, har så när brutit sitt ben af sig, men så tackar jag min Gud som bevara honom.
Den 8 komme vi till Bützow. Och när min man om dagen gick i sitt stall, satte jag mig till att gråta efter honom. Och har gärna sett, att han allt för ett har kunnat suttit inne hos mig, det lell inte kunne vara.
Den 9 komme vi till Sternberg. Den 10 komme vi till Krivitz. Den 11 ginge vi därifrån och komme till Parchim, där vi låge och hvila våra hästar och väntade, att vi skulle få någen lägenhet till att få gå till armén med. Och efter där inte var någen som så hastigt gick uppåt, tog min man sitt eget folk och några officerare, som ville till armén, och gjorde där itt litet parti af och tog mig med sig.
Och ginge vi den 25 ifrån Parchim i Mecklenburg och till Grabow. Och den 26 komme vi till Dömitz. Där finge vi 20 musketerare med oss och ginge den 27 öfver Elben med pråmar och Dannenberg förbi och låge i en liten fläck i Drömlingen het Bergen om natten.
Och ställte min man ut sina vakter af vårt eget folk på alla vägar, att ingen skulle falla oss in om natten. Och rätt som min man har lagt sig, kom en in och sade, att det var larm. Och stege vi strax upp, ty vi vore inte afklädde. Och när han kom ut, hade di några ved vakten, som vore komna ridandes, och de mente att det var af Blinda Valentins parti. Men när min man rätt fråga därefter, så vore di öfverste Kuno Uldrik Pentz’ tjänare och ville följa oss till armén, det de ock gjorde.
Och ginge vi den 28 igenom Drömlingen och komme till Salzwedel den dagen. Och ville di ingalunda hafva släppt oss in; men sedan di såg dronningens pass, komme vi in och blefve där om natten och låge i ett värdshus. Och när vi hafva ätit och ginge ifrån bolet, kom värden in och hade ett fat med valnötter och ett med äpplen och bad mig sittja ved nedersta ändan; men han satte sig i högsätet, och di bästa äpplen och nöttren åt han själf opp. Och min man stog ved skorsten och log åt mig, att jag så såg på värden; ty jag tyckte, att han var någet för näsevis, ty jag var inte van ved tocke folk.
Den 29 ginge vi därifrån och komme till Gardelegen samma dagen; och låge vi där och vänta efter de vagnana, som vore beladda med lunta och allahanda gevär, som komme ifrån Dömitz och skulle till armén till generalissimus. Och det var 100 stycken forvagnar. Så komme di 4 oktober till Gardelegen.
Och finge vi konvoj af 100 musketerare med en kapten och några andra officerare af armén, som ville dit uppåt. Och ginge vi med di forvagnana ifrån Gardelegen den 5 och till natten till Neu Haldensleben. Och i detsamma huset, vi gäste, var öfverste Dannenberg af sina egna ryttare ihjälslagen.
Den 6 ginge vi om morgon för dag därifrån och Magdeburg förbi och till Langensalze till natten. Och när vi komme dit, måtte vi hålla så länge utanför staden, efter tullknekten var full; ty måtte min man låta slå upp låset, efter det var sent på natten. Och det var en lång damm, som vi fore på med munditionsvagnarna. Och Blinde Valentin och Svarte Nickel ginge med starka parti däromkring, och vårt parti var inte starkt, och både med vårt eget folk och alltihop till häst och fot 160 man. Och 8 dagar tillförende hafva de slagit det parti, som Gustaf Horn var med. Därföre kunde min man inte länge hålla ut för porten.
Och när vi komme in, begynte den svenska tullknekten till att bruka mun. Och ville min man inte slå honom, utan tog sin käpp och slog honom midt i mun med en lort och sade: ”Efter du inte vill annars tiga, så skall jag smörja igen din lättfärdiga mun.”
Och gäste vi hos en pfalzjunker om natten. Den 7 ginge vi därifrån och komme om afton till Kalbe. Och gick Blinde Valentin alla dagar ut med oss, att vår sidevakt grant såge hans parti; men efter di såge, att min man hölt så god order, tordes di inte åt oss.
Den 8 ginge vi ifrån Kalbe och öfver Saalströmmen med pråmar och Bernburg förbi och till Köthen i Anhalt, hvarest furstinnan böd min man och mig till gäst.
Men jag var någet opasslig, efter jag var med barn och eljest ovan till att stå ut så stark marsch och fara illa, ty jag var nyss utflugen; därför kunne det inte annars vara, än att det icke föll mig någet besvärlig, efter jag både var ung och ovan. Och kunde jag inte komma till att akta på furstinnan den gången, utan gjorde min enskyllan[2] för furstens hofmästare, som var hos mig. Och min man sade, att jag, om Gud vill, en annan gång, när jag vore någet bättre till pass, gärna skulle hafva den nåden och akta på hennes furstliga nåd; men denna gången såge han väl min lägenhet, ty jag låg.
Och när furstinnan det hörde, sände hon mig 3 stora korgar med frukt och en med sköna vindrufver i mitt kvarter, och lät fursten traktera oss träfflig väl ur sitt eget kök om afton med rhinskt vin och zerbsteröl. Och var hans hofmästare där nere och skulle traktera oss, men jag låg i en säng där inne och kunde inte gå till bols. Och om morron gick min man till fursten och furstinnan och hälsa på dem och tacka dem och gjorde ock min enskyllan, efter det så stog till med mig, att jag inte kunne kläda någet på mig, att jag inte efter min skyldighet kunne akta på furstinnan.
Droge vi så 9 från Köthen och komme den 10 till Leipzig. Där släppte vi det gardelegenska partit. Och fann min man där bref för sig ifrån min morfar, att han ville lämna mig där kvar. Men jag ville ingalunda; ty jag sade, att jag må stå ut hvad jag kan, först jag får vara hos er. Och rådde mig både furstinnan och alla, att jag skulle bli kvar, men det var inte till att tänka på, sedan till att tala om.
Och när vi har varit där i några dagar, var där kapten Wingarten med 50 dragoner och en ryttmästare med 100 friryttare och ville till armén samt öfverste Platow och ryttmästar Podewils. Och vore vi alla i ett följe, Och medan vi vore i Leipzig, var jag på slottet. Så feck jag se öfverste Wanke, som satt fången för det han ville förråda kurfursten af Sachsen.
Den 16 ginge vi ifrån Leipzig med det parti, som då var där och skulle till armén, och ginge till ett adelmanshof om natten.
Den 17 ginge vi dädan och öfver Mulden ved Kolditz i Meissen, hvarest är en mäktig hög brygga, och till en liten stad, het Waldheim. Där låge vi om natten.
Och finge vi larm om natten af Svarte Nickel. Och ryckte de strax ur byn. Och jag måtte ock ut med om natten och i kareten, det som föll mig mycke ovant; men det halp allt inte; jag måtte nu så taga till godo, som det kom. Och när de såge, att di inte kunne falla oss in, droge di af och gjorde inte mera larm af sig.
Den 18 om morgon, för dag, ginge vi ifrån Waldheim. Och där ginge vi igenom en stor, stark ström, som heter Zschopauflod. Och var där så djupt vatten, att det stog rätt opp i säte på vagnen. Och min man ärna sig till att gå genaste vägen åt Prag. Men medan vi vore i vår marsch och komme till en liten stad, som het Hainichen och de utur staden hafva fört ut åt oss, att vi skulle äta middag där, kom där en boden med bref ifrån Leipzig af kommendanten och bad min man, att han ville draga till någen stad, där han kunne ligga några dagar säker, efter generalissimus har sändt en öfverstelöjtnant af Kannenberg med 400 utkommenderade hästar ifrån Prag till att afhämta mundition ifrån Leipzig; och att han inte förtrodde sig till att sända det med så ringa parti. Och efter min man hade dragoner med sig, bad han min man, att han ville bida, att de deste säkrare och vi med dem kunde komma fram utan all fara.
Gick fördenskull min man 3 mil på sidan af vår väg till en liten stad het Rosswein och låg en mil ifrån Dresden, efter där var en god mur omkring och vi där kunde ligga säkrast för de kejserliga parti, som mycke starkt ginge däromkring till att akta på när munditionen skulle komma. Och komme vi dit om midnattstid. Och var en oerhördt elak väg, berg upp och berg ner, och så djup väg och elakt vär; och [hade jag] inte fått sufvit på 3 nätter och om dagen suttit och stött mig i vagnen, så att, när jag kom dit om natten, var jag så trött, att min man måtte bära mig in ur kareten, och orka inte gå till bols om afton utan lade mig strax och sofva intill klockan 11 om andra dagen, att jag icke en gång rörde mig heller vakna.
Nu lät min man mycke väl hålla vakt, att ingen skulle göra oss någen skada, och lät gå den ena patruljen på den andra till alla vakterna och rundt omkring staden. Och den 19 om afton k. 11, som min man och jag har lagt oss och nyss somna och den andra patruljen gick, kom där en gammal bonde och har inte torts gå in i staden om dagen, utan gömt sig i en gammal kvarn. Och när natten kom, visste han ett hål på muren, där ville han in genom. Och rätt som han kom till hålet, kom vakten och feck se honom och toge honom fatt och fråga, hvadan han kom heller hvart han ville. Då svarade han, att han har sett och hört, att ett stort parti af de kejserliga skulle komma hit, ty ville han gå i staden, begäras någet folk ut till sin junker. Och var han så rädder, att han inte själf visste, hvad han sade.
Så förde di honom i vårt kvarter. Och när han kom in, begynte min man till att fråga honom, om han icke var en skälm och var utsänd på kunskap. Och om han inte ville bekänna, så skulle han stöta värjan i honom. Men di finge intet annat beske af honom än ”ja, ja”. På sistone kom han då fram med ett bref, som hans junker har skrifvit, och begärdes salvaguardi, att inte Schäffers folk skulle göra honom någet.
Och kurfursten var så ond, att min man har lagt sig så när Dresden, och förklaga min man för generalissimus, men det halp allt inte, ty tiden gaf inte annat med.
Den 20 fick min man bref ifrån öfverstlöjtnant Schäffer, som var kommin ifrån Leipzig med mundition och bad, att min man med sitt folk ville möta honom ved Mittweida. Ginge vi fördenskull den 21 ifrån Rosswein och till Mittweida till natten. Och när vi komme dit, var inte Schäffer där för oss, utan sände bud till min man och bad, att han ville sända Wingarten till honom med sina dragoner, att han kunde komma säkert fram. Ginge vi den 22 därifrån och komme den 23 till Chemnitz. Där mötte vi Schäffers parti och låge i Chemnitz om natten.
24 ginge vi ifrån Chemnitz om morgon med krutvagnana och hela partiet, och ginge förbi kurfursten af Sachsens lusthus, som ligger strax under Böhmerwald, där di hafva den myckna svarta stenen, och till Zschopau till natten.
25 ginge vi därifrån och komme på Böhmerwald och låge om natten i en liten fläck under Annaberg. Och var där ett träfflig högt berg, som vi skulle uppföre. Och krutvagnana skulle först upp, och jag hölt där nere i dalen. Och Schäffer sade, när den 3:e krutvagnen var uppkommin, till min man: ”Herr öfverste, han skulle låta sin fru komma upp med sin karet, ty det blir henne alltför långt till att bida; heller om någen vagn ginge sönder, så kan hon inte komma fram i natt.” Ty lät min man befalla, att jag skulle komma upp för backen; och jag gjorde så.
Men som jag var kommin in i byn, och min man steg af sin häst och satte sig på bänken hos mig, kom en herr öfverstelöjtnant Klemm så hett in och sade, att han har sett 6,000 man under Annaberg, som komme till oss marscherandes; och han var så rädd, att han visste sig ingen råd. Men min man befallte till att föra fram sin häst, att han finge rida ut till Schäffer, som kommendera partiet, att han kunne få höra, om det var sant. Och i detsamma kom Schäffer själf, och har Klemm så skrämt honom, att han inte visste någen råd. Och när di då rede ut och skulle ställa troppana i order, finge de se, att det inte var annat än skog; och när de komme till aftonmåltid till oss, log jag åt Klemm och fixerade honom, för det han var så rädd.
Den 26 ginge vi därifrån öfver walden[3] Jöhstadt förbi; åte vi middag och komme af walden ved Rothenhaus och komme klockan 3 om natten till Görkau. Och var den dagen en sådan gräslig köld, att vi inte visste rättare, än vi sku ha frusi ihjäl, och sedan en oerhördt ond väg, att den inte var utan berg opp och berg ner, och så höga berg på den ena sidan och på den andra sidan skräckelig djupa dalar. Och vägen var så brant[4] och inte bredare än hjulen kunde knappt gå på, och där nedan stora villande strömmana, så att jag mången gång tänkte, att jag skulle aldrig komma med lifve fram.
Den 27 om morron ginge vi ifrån Görkau på 2 mil när Elbogen och ginge till Saaz till natten. Och där låge vi två nätter stilla. Och den 29 ginge vi därifrån och har skulla gått till en liten stad, het Laun, som låg inte mer än 3 mil ifrån Prag. Men när vi komme en mil ifrån Saaz, red en ryttmästare, en pommer[5], och taltes ved utmed min vagn och fixera mig och fråga, huru det skulle taga lag, om jag skulle rida unnan för fienden, om ock icke sa’len skulle bli mig alltför trång. Och rätt som di skämta med mig, kom Schäffer ridandes och hade en boden med sig, som bragt honom di båden att generalissimus var uppbrutin ifrån Prag och var gången till Leitmeritz och att Piccolomini låg i Laun, dit vi har skulla lega om natten, med 22,000 man. Och om vi har gått fram, så har vi kommit till herredages.
Frågafördenskull Schäffer min man till rådes, huru han skulle bära sig åt, efter han ingen order hade till att gå utan till Prag. Då svara min man att: ”Partiet är er befallt, och jag är inte annat än en volontär. Och villa I dra den vägen fram, så vill jag taga min hustru och sättja henne på min häst och söka mig med mitt folk en säkrare väg.” Då sade Schäffer, att han ville gå den vägen åt Brüx.
Och efter vi har gått öfver Egern vid Saaz och kunde inte komma till Brüx, utan vi åter skulle gå tillbaka igen öfver Egern, torde di inte längre dröja, efter di vore rädda, att de kejserliga skulle få kunskap af oss och sedan hinna oss, efter vi hade de svåra krutvagnana med oss, som inte vore till att marschera fort med. Ginge di fördenskull tvärt igenom Egerströmmen, en mil ofvan Saaz, både med krutvagnar och allt.
Och föll där en så strid ström, men så slät, att ingen kunde märka, att där föll någen ström, ty han var så djup, att han stog i sa’len på den största häst, som där var. Och förde strömmen min karet med sig ett mycke långt stycke, och låg han mest på sida, att alla vore rädda, att det skulle gå kull. Och när vi komme öfver, ledde di fram min häst och satte mig på och försökte, om det skulle tränga, om jag skulle få rum i sa’len.
Och rätt som vi ginge ifrån Egerströmmen, så gick solen ner, och k. ett om natten komme vi till Brüx. Och fjorton dagar tillförende hafva di kejserliga varit i staden och plundrat ut allt det där var, så att vi icke finge där en bit brö.
Den 30 om morgon k. 3 ginge vi dädan och komme den 31 om natten k. 12 till Elben hart mot Leitmeritz. Och drog min man med mig öfver Elben till Leitmeritz. Och Schäffer, som förde partiet, blef hos krutvagnana. Och komme vi k. 1 i staden om natten, och gäste vi i det huset, som salig Banéren har legat i. Och när jag kom dit, var jag så hjärtelig trött, att jag inte kunde röra mig; ty jag var ovan till att så fälas[6], ty jag har i tu dygn inte varit mer än 3 timmar ur vagnen. Så kom kommendanten[7] strax till min man, och traktera han oss träffelig väl den afton. Men jag har heller sett, att jag har fått ligga i min säng.
Och när generalissimus fick veta, att min man var med det parti, gaf han honom order till att föra parti ifrå Leitmeritz och till Kuttenberg och att han skulle lämna alla krutvagnana efter sig i Leitmeritz och man med bara parti gå fort, det han ock gjorde.
Den 1 november fick min man den order, och ginge vi dädan mot afton och 1 mil därifrån. Där låge vi om natten. Den 2 november ginge vi Melnik förbi och låge på ett stort grefveligt hus om natten strax under Melnik. Och hade vi samma dagen larm.
Den tredje ginge vi dädan och öfver bägge passen ved Brandeis och om natten till Planjan.
Den 4 ginge vi dädan och Kolin förbi till Kuttenberg, och där funne vi generalissimus för oss med armén. Och när min man har varit inne och hälsa generalissimus ifrån Sverige, gick han till sitt regemente, som låg 1⁄2 mil därifrån. Där låge vi så länge, att armén bröt upp därifrån.
Den 9 gick min kära man med sitt regemente på högvakt. Den 18 gick generalissimus ifrå Kuttenberg för sin egen person med några generalspersoner till Prag, och armén låg än då kvar.
Den 28 ginge vi med armén ifrån Kuttenberg och öfver bryggan, som var gjord öfver Elben ved Kolin. Och den första december ginge vi dädan och låge vid Rozdalowitz. Den andra ginge vi dädan och till Jung-Bunzlau; och komme vi med vårt regemente till att ligga i en by. Den var helt öde.
Den 3 bröt vårt [regemente] opp och till ett hof, som kom Jahan de Werth till och låg ved ett pass och het Kosmanos. Och där låge vi en dag stilla.
Den 5 ginge vi därifrån och till en annan by, där vi låge i några dagar stilla. Och den 6 gick min kära man ifrån mig till Prag och lämnade mig i den byn efter sig hos regemente; och var det den första resa, han har gjort så lång väg ifrån mig. Och jag sörjde och grät mycke, medan han var borta, ty jag hade ingen till att ro mig ved mer än en utlefvat gammal bonnekäring.
Den 10 kom han hem igen ifrån Prag. Den 11 ginge vi dädan och till Bösig. Den 13 ginge vi öfver bryggan ved Leitmeritz och låge tre mil ifrån Leitmeritz utmed ett gammalt borgslott het Trebnitz. Där gick min kära man den 14 ifrån mig och till generalissimus och fick då order till att gå tillbaka igen ved Leitmeritz öfver Elben och neråt Altmark i vinterkvarter.
Och gick regemente den 18 öfver isen ved Leitmeritz, och där mötte mig min man; och ginge vi den natten till Aussig. Den 19 ginge vi dädan och åt Leipa. Den 21 komme vi öfver Böhmerwalden ved Sexstäderna och låge om natten ved Zittau. Och [gingo vi] Bautzen förbi och åt Görlitz igenom Lausitz och på en sida på Silesien och igenom Wendeland. Den 24 komme vi till en grefve het Renaat och droge den 26 dädan och in i Mark Brandenburg.
Den 28 gick min man ifrån regemente ved Jüterbog till Berlin till att traktera med de Berlinska om sina vinterkvarter och var där allt intill
Anno 1649. Den 2 januarie kom min man tillbakars
igen ifrån Berlin och hinte han oss ved Kloster Jerichow.
Och om afton komme rådet ifrån Tangermünde och både, att min man ville bida i några dagar på andra sidan till
dess att di finge allt ställa i order. Men deras mening
var till att inte släppa oss öfver. Men min man förstog
strax deras mening och ville inte bida där, utan drog
den 3 öfver Tangern med regemente. Den 4 droge vi
till Stendal, och blefve vi för våra personer där
liggandes. Och regemente lades omkring Drömlingen i
vinterkvarter.
Den 7 februarie reste min man för sin egen person ifrån mig ved Stendal och till generalissimus till Nürnberg. Och fann han honom inte där, utan reste efter honom till Kassel i Hessen. Och var jag imedlertid allena i Stendal. Så vet Gud huru lång och sur den tiden var, som jag satt allena; och begynte ock nu till att bli så mycket tung, att jag inte orka någenting.
Den 20 kom min man hem ifrån Kassel och har då fått åt mig bref till Erik Hansson om fritt underhåll, så länge jag skulle ligga i barnsäng där i Wismar.
Den 16 marts följde min man mig ifrån Stendal. Den 20 komme vi till Dannenberg. Och har furstinnan ändtelíg villa haft mig till sig, men jag orka inte, utan jag bad hennes hofmästare, som var hos mig, att han ville göra min enskyllan, efter han väl såg min lägenhet, som inte medgaf till att mycke kläda mig. Och har jag eljest inte skulla varit så ohöflig, att jag inte har skulla akta på hennes furstliga nåd.
Och gick ock min man till henne och hälsa på henne och gjorde min enskyllan.
Och ginge vi den 22 öfver Elben ved Dömitz Schwerin förbi och åt Wismar.
24 [komme vi] till Wismar, och blef han där hos mig.
Den 28 april om en söndagsmorron klockan 9 blef mitt första barn, Gustaf Cruus, född i Wismar i Jakob Grulenz hus. Och gäste vi först i Nyenhus; men efter di sade att hertig Karl skulle komma dit, bad jag, att jag måtte komma därut och i ett annat hus. Men jag kunde inte komma förrän sedan jag fick ondt; ty jag blef sjuk om natten klockan 10 och kom inte i ett annat hus, förrän om morgon klockan 6, och gossen blef född när klockan slog 9, rätt som di rörde på alla trummerna i staden till predika.
Den 15 blef min son kristnat. Gud låte honom lefva och uppväxa i gudsfruktan och alla kristeliga dygder, ditt heliga namn till ära och oss sina föräldrar till hugnat och glädje och sig själf till timelig och evig välfärd! Det höre Gud för Kristi skull!
Och var min man hos mig, till dess jag har gått i körka.
Den 10 juni drog min man ifrån mig och till sitt regemente, och jag blef kvar i Wismar, efter di dagelig vänta, att di skulle gå hem.
Och medan min man var borta, blef han så sjuk i Salzwedel, att ingen vänta honom lif; men så välsignat vare min Gud, som halp honom den gången till sin hälsa igen, mig fattig barn till tröst!
Den 7 juli, medan min man var borta, feck jag bref ifrån Sverige, att den högsta Gud af sin faderliga vilje har täckts till att igenom en häftig sjukdom och i en salig stund hädan af denna onda och mödosamma världen kalla min salig kära mormor, den 23 juni, den som mig har födt upp.
Gud fröjde hennes fromma själ i all evighet och förläne kroppen en rolig hvila i jorden och en fröjdefull uppståndelse på den stora Herrens dag!
Och var jag af allt mitt hjärta bedröfvat öfver min saliga mormors död, och öfver det att min kära man var borta ifrån mig, att jag begynte till att sörja, så att jag blef så mager och blek, att min man har så när inte känt igen mig, när han kom till mig igen.
Och när min man feck di tienderna, att min mormor var död, kom han till mig i Wismar den 20 och hade nog till att göra med mig, förrän han kom mig till rätta igen.
Men så efter jag feck honom hem, förgat jag all min sorg, jag hade öfver mormor, och gladde mig åt honom. Och var han hos mig allt intill i augusti. Drog han åter från mig.
Och den 16 september var jag hos Erik Hansson. Där skrämde mig en markatta, så att jag blef sjuk och låg i några dagar.
Den 22:dra kom min man hem till mig, och då gick jag uppe igen, men den 23 måtte jag lägga mig, och gick mig illa med 2 barn. Och var jag af allt mitt hjärta sjuk, och låg 3 vecker till sängs.
Den 30 fick min man order till att gå till Stendal och föra regemente till sjön. Och gick han strax samma dagen ifrån Wismar och mötte regemente i Lüneburgerland den 3 oktober och följde så regemente till Stade, där det steg till sjöss och segla till Göteborg. Och när de vore bortgångna, kom han till mig till Wismar igen och fick där ett skepp till att segla till Sverige med.
Den 10 november seglade vi ifrån Wismar och komme den 13 till Dalarön och hade ett mycke skönt vär på sjön. Men så snart vi komme till lands, frös all skären igen.
Och hade jag då stor orsak till att tacka min Gud, som så nådelig har hört min bön och låtit mig komma med all hugnat hem igen med min käre man; och icke allena låtit mig [komma] så rik igen utan ock rikare, än jag drog [bort], i det att Gud har gifvit mig en mycke vacker ung son, medan jag har varit ute.