Alices äventyr i underlandet/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Alices äventyr i underlandet
av Lewis Carroll
Översättare: Nino Runeberg

Ner i kaninhålet
Tårefloden  →


[ 5 ]

Alice par John Tenniel 02.svg

FÖRSTA KAPITLET.
Ner i kaninhålet.

Alice började bli riktigt trött på att sitta bredvid storasyster på bänken, utan att ha någonting att göra: ett par gånger hade hon tittat i den bok, som storasyster läste, men där fanns inte så mycket som en enda bild eller saga i den, »och vad tjänar en bok då till», tänkte Alice, »när där inte finns bilder eller sagor i den?»

Hon började just tänka efter (så gott det gick, för dagen var mycket varm, och det gjorde henne ganska sömnig och dåsig), om hon verkligen brydde sig så pass mycket om en maskroskedja att det skulle löna mödan [ 6 ]att stiga upp och plocka maskrosor, — då plötsligt en vit kanin med röda ögon sprang förbi henne.

Det var ju inte något så förfärligt märkvärdigt med den saken; och inte tyckte Alice heller att det var så rysligt besynnerligt att höra kaninen säga för sig själv: »Aj aj! nu kommer jag för sent!» (när hon efteråt tänkte på saken, märkte hon nog att hon borde ha tyckt att det var underligt; men just då tyckte hon det var helt naturligt); — men när kaninen riktigt tog upp en klocka ur sin västficka och såg på den och sedan skyndade i väg, — ja, då sprang Alice upp, för det föll henne in att hon aldrig förr hade sett en kanin ha en västficka, eller en klocka som han kunde ta upp ur den; och brinnande av nyfikenhet rusade hon bort över ängen efter honom och kom lyckligtvis fram just i rättan tid för att se honom skutta in i ett stort kaninhål vid häcken.

Ögonblickligen skuttade Alice in efter honom, utan att ett enda tag betänka hur i all världen hon skulle komma ut igen.

Kaninhålet gick ett stycke rakt in, såsom en järnvägstunnel, men plötsligt bar det av rakt neråt, — så plötsligt, att Alice inte hade den ringaste tid att tänka på att hejda sig, innan hon märkte att hon trillade ner i en djup, djup brunn.

Antingen var brunnen mycket djup, eller föll hon mycket långsamt, för medan hon föll hade hon god tid att se sig om och undra vad härnäst skulle hända. Först försökte hon titta ner och se efter vart hon kom, men där var för mörkt, hon såg ingenting; — så tittade hon åt sidorna i hålet medan hon föll, och såg att de [ 7 ]var fulla med hyllor och skåp; här och där hängde också kartor och tavlor på spikar. Hon nappade en burk från en av hyllorna då hon föll förbi; där stod JORDGUBBSSYLT uppå den, men så var den ändå tom. Men hon ville ändå inte kasta bort den, för den kunde ju ha slagit ihjäl någon nedanför, och därför stack hon in den i ett av skåpen medan hon föll förbi det.

»Nå!» tänkte Alice för sig själv. »Efter ett sådant här fallande skriker jag inte alls, om jag också faller utför trappan! Vad de där hemma skall tycka att jag är för en duktig flicka! Äsch, nu skriker jag inte ens om jag faller ner från ett femvånings hus!» (Och det tror jag nog också ganska säkert att hon väl kanske inte skulle ha gjort.)

Ner, ner, ner. Skulle det fallandet aldrig ta slut? »Jag undrar hur många mil jag nu har fallit?» sade hon högt för sig själv. »Jag kommer bestämt ner någonstans nära jordens medelpunkt. Vänta nu, hur var det? dit är det visst något mer än sexhundra mil (för ser du, Alice hade lärt sig allt möjligt sådant i geografien; och fast det här just inte var ett så gott tillfälle att visa vad hon kunde, eftersom ingen hörde på, så var det ju ändå en god övning att rabbla upp det en gång igen) — »jo, något mer än sexhundra mil var det nog, — men vilken längd- och breddgrad månne där vara?» (Alice hade aldrig förstått de där långa orden, men hon tyckte att det lät väldigt vackert och lärt att säga dem.)

Så började hon prata igen. »Jag undrar om jag faller rakt igenom hela jorden? Så lustigt det skall [ 8 ]bli att komma ut bland människor som går upp- och nervända! De kallas antipatier tror jag» (den här gången var hon ganska nöjd att ingen hörde på, för det lät nog inte riktigt som det rätta ordet) — »men då måste jag förstås fråga dem vad det är för ett land. ’Förlåt att jag besvärar, — är det här Nya Zeeland eller Australien?’» och så försökte hon niga i luften — (försök du också att niga i luften, så får du se hur gott det är!) »Usch vad de då tycker att jag är okunnig! Nej inte frågar jag väl, det står väl skrivet på det där landet någonstans.»

Ner, ner, ner. Alice hade ingenting bättre att göra, och därför började hon prata igen. »Dina får nog ledsamt efter mig i kväll» (Dina, det var hennes katt). »Måtte de bara inte glömma att ge henne mjölk till kvällsvarden! Dina, söta raring, jag önskar jag hade dig här! Här finns nog inga möss i luften, men flädermöss kunde du kanske fånga här och var, och det är ju nästan som riktiga möss. Men äter kattor flädermöss, det undrar jag?» Och här blev Alice allt sömnigare, och hon pratade på nästan som i sömnen: »Äter kattor flädermöss? äter kattor flädermöss?» och ibland: »Äter fläderkattor möss? äter fläderbössor katt?» med mera sådant, — det var ju inte så noga, eftersom hon ändå inte visste något svar på någon av sina frågor. Hon märkte nog att hon dåsade bort, och hade just börjat drömma att hon vandrade hand i hand med Dina och allvarligt frågade henne: »Nå, Dina, äter du fläderbössor?» då hon plötsligt föll duns! ner på en hop torra löv, och så var det slut med fallandet.

Alice hade inte stött sig alls, utan var genast på [ 9 ]fötter igen och tittade upp, men det var alldeles mörkt där uppe; framför sig hade hon en lång gång, och den vita kaninen var ännu inom synhåll och rusade fram längs den. Hon hade inte ett ögonblick att förlora; — hon rusade av som en virvelvind, och kom just i tid för att höra honom säga: »Åh kors vad det är sent!» Hon var tätt bakom honom då han vek om hörnet, men då hon kom efter syntes han inte mera till: hon stod i en långsträckt, låg sal, och där lyste en lång rad av lampor, som hängde i taket.

Där fanns dörrar runt omkring, men de var alla lästa; och när Alice hade gått längs med hela den ena sidan först och längs med hela den andra sidan se'n och försökt att öppna dem allesammans, gick hon helt bedrövad mitt genom salen och undrade huru hon nånsin skulle komma ut igen.

Alice par John Tenniel 03.png

[ 10 ]Bäst det var såg hon ett litet bord med tre fötter, och hela bordet var av bara glas, och ovanpå det låg en liten guldnyckel, och först tänkte Alice att den skulle passa i något av låsen; men antingen var låsen för stora eller nyckeln för liten; i alla fall så öppnade den inte en enda dörr. Men då hon för andra gången gick salen runt, så såg hon ett litet förhänge, som hon inte hade lagt märke till förut, och bakom förhänget var en liten dörr, bara omkring en halv meter hög, och i den dörrens lås försökte hon den lilla guldnyckeln, och tänk så roligt! den passade!

Alice öppnade dörren och såg att den ledde in till en liten gång, inte mycket större än ett råtthål. Hon lade sig på knä och tittade in, och där var den vackraste trädgård du nånsin har sett. Vad hon längtade att komma ut ur den mörka salen och få spatsera omkring bland alla de vackra blommorna och de svala springbrunnarna! — men hon kunde inte ens sticka in huvudet genom den smala dörren; »och om jag också kunde pina in mitt huvud dit», tänkte den stackars Alice, »så tjänar det ändå till bra litet utan mina axlar! Om jag bara kunde skjutas ihop som en kikare! Jag tror nog jag kan det, bara jag först kommer under fund med hur jag skall börja!» För, ser du, det hade hänt så många underliga saker nyss, att Alice hade börjat tycka att det inte just fanns någonting som var omöjligt.

Inte tycktes det tjäna till mycket att bli där och titta; så att Alice gick tillbaks till det lilla bordet; — hon hoppades halvt att hitta en annan nyckel, eller åtminstone en bok med regler om hur man skall bära [ 11 ]sig åt för att skjutas ihop som en kikare; — men den här gången stod där bara en liten flaska (»som visst inte stod där förut», sade Alice), och runt om dess hals var en etikett, och på den stod det: »DRICK MIG!» vackert tryckt med stora bokstäver.

Alice par John Tenniel 04.png

Det var nu gott och väl att där stod: »Drick mig»; men så stollig var Alice visst inte! »Nej, först skall jag se efter», sade hon, »om där inte står GIFT på den»; för hon hade läst många vackra små berättelser om små stygga barn som hade både brunnit upp och blivit uppätna av vilda djur och allt möjligt annat med, bara för att de inte brydde sig om gammalt folks kloka råd och förmaningar, såsom till exempel, att en [ 12 ]rödglödande brandstake bränns om man mycket länge håller i den, och att om man karvar mycket djupt omkring i sina fingrar med en kniv, så börjar de nästan alltid blöda, och att om man dricker ur flaskor som det står GIFT på, så blir det ganska otrevligt om en stund.

Men på den här flaskan stod det inte GIFT, och därför smakade Alice på den, och den smakade väldigt bra, (ser du, det liknade mest en blandning av körsbärsbakelse och limonad och kalkonstek och ananas och karameller och smörgås på rostat bröd), så att hon hade nog snart gjort slut på den.

De Alice's Abenteuer im Wunderland Carroll pic stars.jpg

»Det här var skojigt!» sade Alice. »Jag tror jag skjuts ihop som en kikare!»

Och det gjorde hon också: nu var hon bara en fjärdedels meter hög, och då lyste hon riktigt upp av glädje, för nu tänkte hon att hon var lagom stor att gå in genom den lilla dörren och in i den vackra trädgården. Först väntade hon ändå litet för att se om hon skulle bli ännu mindre; hon var nog litet orolig för den saken, »för jag kan ju förstås bli alldeles slut, som ett stearinljus, Och då undrar jag just hur jag skulle vara?» sade Alice. Och hon började undra hur en släckt ljuslåga månde vara, för hon kunde inte påminna sig hur den såg ut.

Men efter en stund märkte hon att ingenting vidare hände, och då försökte hon gå in i trädgården; men tänk, den stackars Alice! När hon kom fram till [ 13 ]dörren märkte hon att hon hade glömt den lilla guldnyckeln, och när hon gick tillbaka till bordet, märkte hon att hon inte på något sätt kunde komma åt den: hon kunde nog mycket bra se den genom glaset, och hon försökte nog kliva upp längs det ena bordsbenet, men det var för halt, och när hon hade försökt det tills hon var alldeles trött, så satte den lilla stackarn sig ner och grät och grät.

»Nå vad är det där för ett sätt?» sade Alice riktigt strängt till sig själv. »Sluta genast upp med det där tjutandet!» Hon gav sig ofta själv mycket goda råd, men följde dem mycket sällan; och ibland grälade hon upp sig så barskt att hon fick tårar i ögonen; — ja, en gång ville hon ge sig själv en örfil för att hon hade lurat sig själv i ett krocketparti, som hon spelade mot sig själv; för den lustiga flickan tyckte mycket om att leka att hon var två olika. »Men inte tjänar det ju nu till någonting», tänkte stackars Alice, »att leka att man är två olika! Det finns ju knappt så mycket kvar av mig som skulle duga till en!»

Bäst det var, såg hon ett litet glasskrin som låg under bordet: hon öppnade det, och därinne fanns det en helt liten kaka, och på den var orden »ÄT MIG!» prydligt inlagda med korinter. »Jaha då!» sade Alice; »gör den mig större, så kommer jag åt nyckeln, och gör den mig mindre, så kryper jag in genom dörrspringan; och då kommer jag in i alla fall; så nu är det detsamma hur det går!»

Hon åt en liten bit av kakan och undrade ängsligt: »Större eller mindre? större eller mindre?» och höll sin hand ovanpå sitt huvud för att känna efter åt [ 14 ]vilketdera hållet det skulle bära av; och hon var helt förbluffad att inte märka någon förändring. Inte brukar man ju annars växa så fort utav att äta en enda kaka; men Alice hade blivit så van att vänta sig idel ovanliga händelser, att hon tyckte det skulle vara vådligt slött om ingenting särskilt hände just nu.

Och så började hon arbeta friskt på, och snart hade hon gjort slut på hela kakan.

De Alice's Abenteuer im Wunderland Carroll pic stars.jpg