Alices äventyr i underlandet/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hummerkadriljen
Alices äventyr i underlandet
av Lewis Carroll
Översättare: Nino Runeberg

Stulna tårtor
Alices vittnesmål  →


[ 118 ]

ELFTE KAPITLET.
Stulna tårtor.

När gripen och Alice kom fram, satt Hjärter Kung och Drottningen hans Dam på sina troner, omgivna av en stor skara av allehanda småfåglar och djur samt av hela kortpacken. Hjärter Knekt stod framför dem slagen i bojor, med en krigare på vardera sidan; och bredvid kungen stod den vita kaninen, med en trumpet i ena handen och en pergamentrulle i den andra. Precis mitt i domssalen stod ett bord med ett stort fat med tårtor på; de såg så goda ut, att Alice blev riktigt hungrig bara av att se på dem. — »Jag önskar att processen vore över», tänkte hon, »och att man skulle bjuda omkring förfriskningarna.» — Men det såg inte så ut tillsvidare, och därför började hon se sig om för att fördriva tiden.

Alice hade aldrig varit med vid en process förut, men hon hade läst om dem i böcker, och var mycket stolt över att hon visste namnet på nästan allting här. »Det där är domaren», sade hon för sig själv, »för han har en så stor peruk.»[1]

Domaren, det var kungen; och han bar kronan ovanpå sin peruk (titta på titelplanschen, så får du [ 119 ]se hur det tog sig ut); bekvämt var det inte, och inte var det just klädsamt heller.

»Och det där är juryns skrank», tänkte Alice; »det kallas så för att dit släpper man in alla slags djur.» — Somliga av dem var nämligen fyrfotadjur och andra var fåglar.

De skrev alla tolv mycket ivrigt på griffeltavlor, som de hade framför sig. »Vad skriver de?» frågade Alice gripen. »De kan ju inte ha någonting att anteckna ännu, innan processen har börjat!»

»De antecknar sina egna namn», viskade gripen till svar, »så att de inte skall glömma vad de själva heter innan processen är slut.»

»Så’na små nöt!» sade Alice med hög och harmsen röst; men hon tystnade ögonblickligen, för den vita kaninen röt: »Tyst i rätten!» och kungen satte på sig glasögonen och tittade ivrigt omkring sig för att upptäcka vem det var som pratade.

Alice kunde se, lika väl som om hon hade lutat sig över deras axlar, att alla de tolv jurydjuren skrev på sina tavlor: »så’na små nöt!» — och hon kunde till och med se att ett av dem inte visste hur det skulle stava »så’na», och försökte skriva av det från sin grannes tavla. »Det blir visst en skön oreda på deras tavlor innan processen är färdig», tänkte Alice,

Ett av jurydjuren hade en griffel som gnisslade. Det kunde Alice naturligtvis inte stå ut med, och därför gick hon ett varv runt hela domssalen och ställde sig bakom honom, och så passade hon på ett lämpligt tillfälle och knyckte griffeln av honom. Hon gjorde det så raskt att det stackars lilla jurydjuret (det var [ 120 ]Ville, ödleungen från kaninens trädgård) inte kunde begripa vart den hade tagit vägen; därför måste han sedan under hela processen skriva med bara fingret; och det tjänade inte just mycket till, för det lämnade intet spår på griffeltavlan.

»Härold, läs upp anklagelsen!» sade kungen.

Alice par John Tenniel 37.png

Nu blåste den vita kaninen tre gånger i sin trumpet, bröt sigillet, rullade upp pergamentet och läste med ljudlig röst:

[ 121 ]

»Hjärter Dam åt Hjärter Kung
grädda’ tårtor i en ugn;
innan Hjärter Kung blev väckt,
stals de bort av Hjärter Knekt.»[2]


»Avgiv ert utlåtande!» sade kungen till juryn.

»Vänta, vänta, Ers Majestät!» viskade kaninen hastigt. »Först kommer en hel hop andra saker!»

»Ropa upp det första vittnet», sade kungen; och den vita kaninen blåste tre gånger i sin trumpet och ropade: »Första vittnet!»

Första vittnet var hattmakaren. Han kom in med tekoppen i ena handen och smörgåsen i den andra. »Jag ber om ursäkt, Ers Majestät», sade han, »men jag hade inte druckit ur mitt te när jag ropades upp.»

»Du borde ha hunnit dricka ur det», sade kungen; »— när började du?»

Hattmakaren såg på påskharen, som hade följt honom in i domssalen, arm i arm med sjusovaren. »Jag tror visst det var den fjortonde mars», sade han.

»Den femtonde», sade påskharen.

»Den sextonde», sade sjusovaren.

»Anteckna det!» sade kungen till juryn; och jurydjuren skrev ivrigt upp alla de tre dagarna på sina griffeltavlor, adderade dem och förvandlade summan till mark och penni.

[ 122 ]»Tag av dig din hatt», sade kungen till hattmakaren.

»Den är inte alls min», sade hattmakaren.

»Stulen!» utropade kungen, vändande sig till juryn, som genast antecknade detta faktum.

»Jag håller dem till salu», tillade hattmakaren förklarande, »jag har ingen egen, jag är hattmakare.»

Då satte drottningen på sig sina brillor och började stirra oavvänt på hattmakaren, som märkbart bleknade och började darra.

»Avlägg ditt vittnesmål», sade kungen, »och stå inte där och var nervös, för då låter jag hugga nacken av dig på fläcken!»

Detta tycktes inte alls lugna vittnet; — han stod och trampade turvis med vardera foten och tittade ängsligt på drottningen; och i sin förvirring bet han en stor bit av sin tekopp i stället för av smörgåsen.

Alice par John Tenniel 38.png

[ 123 ]Just i samma ögonblick tyckte Alice det började kännas så lustigt. Hon visste inte riktigt vad det var, förrän hon märkte att hon hade börjat växa igen. Då tänkte hon först på att stiga upp och lämna domssalen; men vid närmare besinnande beslöt hon stanna där hon var, så länge där fanns utrymme nog för henne.

»Var så god och kläm mig inte!» sade sjusovaren, som satt bredvid henne, »jag kan knappt andas.»

»Jag kan inte hjälpa det», svarade Alice mycket milt, »jag växer.»

»Du har ingen rätt att växa här», sade sjusovaren.

»Prata inte strunt», sade Alice modigare, »du växer ju själv också.»

»Ja ja, men jag växer lagom», sade sjusovaren; »måtta i allt!» Och han steg mycket buttert upp och gick över till andra sidan av salen.

Under hela denna tid hade drottningen inte upphört att stirra på hattmakaren; och just då sjusovaren gick genom salen, sade hon till en av rättstjänarne: »Hämta mig programmet för sista konserten!» Då darrade den stackars hattmakaren så skorna lossnade.

»Avlägg ditt vittnesmål», röt kungen vredgad, »eller låter jag hugga nacken av dig, — du må vara nervös eller inte!»

»Jag är så sjuklig och klen, Ers Majestät», började hattmakaren med bävande röst, »och jag hade inte haft mer än en veckas tid på mig för att äta mitt mellanmål, — och smörgåsarna blev allt tunnare och tunnare, — och teet tindrade —»

»Vad var det som tindrade?» frågade kungen.

»Det började med te», sade hattmakaren.

[ 124 ]»Naturligtvis började ’tindrade’ med t!» sade kungen argt, »tror du inte jag kan stava? Gå på!»

»Jag är så sjuklig och klen», fortsatte hattmakaren, »och sedan började nästan allt annat tindra med; — men påskharen sade —»

»Ne-ej!» inföll påskharen ivrigt.

»Jo-o!» sade hattmakaren.

»Inte se’n heller!» sade påskharen.

»Han förnekar det!» sade kungen; »utelämna den delen av vittnesmålet!»

»Nå, sjusovaren sade nu i alla fall», — fortsatte hattmakaren och såg sig ängsligt om för att se om sjusovaren också skulle förneka det; men sjusovaren förnekade ingenting, för han sov.

»Och sedan», fortsatte hattmakaren, »tog jag mig en smörgås till —»

»Men vad sade sjusovaren?» frågade ett av jurydjuren.

»Inte minns jag!» sade hattmakaren.

»Du måste minnas», anmärkte kungen, »för annars låter jag hugga nacken av dig!»

Den arma hattmakarens tekopp och smörgås föll till golvet, och själv föll han på knä. »Jag är så klen, så klen, Ers Majestät», började han.

»En mycket klen talare är du åtminstone!» sade kungen.

Här upphävde ett av marsvinen ett bifallssorl, men det stävjades genast av rättstjänarne. (Det där är ett litet svårt ord, och därför skall jag förklara det för dig. De tog en stor påse av säckduk, som snördes [ 125 ]till med ett snöre kring öppningen, och i den påsen stack de in marsvinet, och så satte de sig på den.)

»Det var bra att jag fick se det där», tänkte Alice. »Jag har så ofta sett i tidningarna, att där står bland ’Rättegångs- och Polisärenden’: ’Auditoriet upphävde ett bifallssorl, men det stävjades omedelbart av rättstjänarne’; — och jag har alltid undrat vad det där var.»

»Om det är allt vad du har att anföra i sak, så kan du avträda ur rätten», sade kungen.

»Jag har inga andra rätter med mig än te och smörgås», sade hattmakaren.

Här upphävde det andra marsvinet ett bifallssorl och stävjades omedelbart.

»Se så, nu äro vi av med marsvinen!» tänkte Alice; »nu går det visst raskare undan.»

»Jag skulle gärna vilja få dricka ur mitt te», sade hattmakaren med en ängslig blick på damen, som läste igenom konsertprogrammet.

»Gå nu!» sade kungen; och det lät hattmakaren inte säga sig två gånger: han rusade ut med en sådan fart att han glömde skorna efter sig.

»— och var så snäll och hugg nacken av honom därutanför!» tillade drottningen, vänd till en av rättstjänarne; — men hattmakaren var utom synhåll innan rättstjänaren ens hann fram till dörren.

»Nästa vittne!» ropade kungen.

Nästa vittne var hertiginnans köksa. Hon hade peppardosan i handen, och Alice gissade vem det var, redan innan hon kom in, för att alla nere vid dörren började nysa.

[ 126 ]
Alice par John Tenniel 39.png

»Avlägg ditt vittnesmål!» sade kungen.

»Inte ids jag!» sade köksan.

Kungen såg ängsligt på den vita kaninen, som viskade: »Detta vittne bör Ers Majestät nödvändigt korsförhöra!»

»Om jag bör göra det, så gör jag det förstås», sade kungen vemodigt; — sedan lade han armarna i kors och rynkade pannan åt köksan tills ögonen knappast syntes, och sade med sträng röst: »Varav bakas tårtor?»

»Av peppar, mest», sade köksan.

»Av sirap», mumlade en sömnig röst bakom henne.

»Sätt nosgrimma på den sjusovaren!» utbrast drottningen. »Nacken av på den sjusovaren! Låt den sjusovaren avträda! Stävja honom! Nyp honom! Hugg mustascherna av honom!»

Under några minuters tid var hela rätten i en enda förvirring, ända tills sjusovaren hade avträtt; och då rätten hade satt sig igen, var köksan borta.

[ 127 ]»Det gör detsamma!» sade kungen och såg helt belåten ut, »Ropa upp nästa vittne!» och sedan viskade han till drottningen: »Hör du, min älskling, — du får lov att korsförhöra nästa vittne! jag får riktigt huvudvärk av det här!»

Alice tittade nyfiket på den vita kaninen, som mumlade igenom listan; hon undrade vem nästa vittne skulle bli; — »tillsvidare har de just inte fått veta mycket av sina vittnen», tyckte hon. Tänk dig hennes förvåning, då den vita kaninen med hög och ljudlig röst läste upp namnet: »Alice!»


  1. I England bär domaren alltid en stor vitpudrad peruk när han dömer; — annars blir domen inte riktig.
    Ö. a.
  2. Engelskt barnkammarrim; — fortsättningen lyder:
    Hjärter Kung sad’: »det var fräckt!»
    och gav stryk åt Hjärter Knekt;
    Hjärter Knekt hos Hjärter Kung
    bad om nåd tills han blev lugn.