Andra öppningen

←  Första öppningen

Publiken och Tidningarne av August Blanche Andra öppningen

O-Teatralisk Återblick  →

ANDRA ÖPPNINGEN.

(Teatern föreställer en vild trakt på Publicitetens område. Som klippor uppspira, stora bläckhorn, hvarur framstörta floder af det svartaste bläck och slingra i den grofva skrifsanden. I floderna simma galläpplen och vid stränderna resa sig skogar af gåspennor — en och annan svanpenna finnes väl, men den ligger uppryckt med roten för att begagnas till bränsle. — Stora Bubu och Lilla Bubu synas i fonden.)

STATSTIDNINGEN
(inkommer, bärande lindebarnet Journalen på sin arm. Hon är klädd i sin vanliga negligé, inpudrad och tillsnusad. — Sjunger con amore).

Recitativ.

I dag för handen är den stora dag, (rasch! rasch!)^[1]
Då Aftonbladets hela här skall falla! (tremulando)
Hur ljoft att skåda detta slag
Och höra segerropen omkring ska-a-a-alla! (fanfar)
Hur gerna vill jag skåda denna strid,
Blott att jag sjelf får vara uti fri-id! (lulilali-lu-u.)
Ja, må det krossas till sin sista knota! (rulleri, bulleri, kulleribytt!)
Hvad fröjd och sällhet jag får njo-ota!

Aria.

 Ack! detta ljufva hopp
 Skingrar min smä-ä-ä-ä-ä-ärta,
 Och detta hje-e-e-erta
 Deraf fylles opp!
Hur lätt och lifligt jag andas här!
Att se det falla, all sällhet är!
 Det stora Bihanget
 Allt är mig en borgen,
 Att Aftonblads-korgen
Skall lyftas ifrån mitt brö-ö-ö-öst —
 Ack! detta ljufva hopp
 Skingrar min smä-ä-ä-ä-ä-ärta,
 Och detta hje-e-e-e-erta
 Af fröjd fylles opp!
Hur lätt och lifligt jag andas här!
Att se det falla, all sällhet är!
All sällhet är! All sällhet är!
 All säll — het — är!

Recitativ.^[2]

Men tyst! Hvad är det som jag hör?

(starka frihetspuffar bakom scenen).

 Jo! vapenbrak jag tror mig höra; (starkt tremulando)
 Mitt skinn jag rädda bör — (gubbe liten, gumma liten)
Hvart skalle jag fly? — Hvad skall jag af mig göra? (peruk)
Bak ”Stora Bubu” der jag raskt mig gömma bör! (kryper bakom Stora Bubu.)

(Finans-magistrar och ministrar fly öfver teatern, Ibland dem lunkar Silfver-Jan med hydrooxygen-mikroskopet på ryggen. De förföljas af Dagbladet i spetsen för Polisbetjenter och Gensd'armer.)

DAGBLADET.
(Från högra skuldran nedhänger ett gammalt upplackeradt patronkök, med ryska smällar uti; från den venstra ett gehäng, hvarvid sitter en sabelslida af råbarkadt oxläder. — Trädsabeln är dragen.)

Division halt! — Förposterne äro slagne och förskingrade; låtom oss derföre fira denna första seger med nordiska idrotter och lekar!

(Krigsdans af Polisbetjenter och Gensd'armer: de båda partierna utmana och bekämpa hvarandra; än ligga Gensd'armerna under; än repa de åter mod och drifva Polisbetjenterna till rygga. Slutligen upplöser sig hela striden i en vacker gruppering, föreställande hvar och en Polisbetjent omgifven af två Gensd'armer.

Krigsmarsch bakom scenen; Dagbladet marscherar ut för att sluta sig till de anryckande Bihangisterne, som straxt derefter intåga, med flygande fanor och klingande spel, i högtidlig procession^[3] och uppställa sig på ena sidan af teatern.)

ÄRLIGHETEN
(vanligtvis mycket moderat, framträder nu med mycken häftighet, och deklamerar under många gester).

Vapenbröder! Amazoner! Hämdens dag är inne! — Mer än sju år hafva förflutit sedan den Aftonbladistiska hydran började utspy sitt gift kring Publicitetens slätter! Sansad frihet och skön litteratur hafva under denna tid varit sjusofvare; ty icke nöjdt med att hafva förvirrat nationens ärliga och nordiska karakter genom demagogiska lyktgubbar, har det äfven förderfvat dess smak och sinne för skön konst genom att instänga dem i ett Läsebibliotek, på hvars väggar hela den franska litteraturens skuggor utfört sina diaboliska dansar! — Har det icke redan förstört sjelfva möjligheten att få en duglig oppositionspress här i landet? — Hur har det icke angripit de renaste tänkesätt och förvrängt de ädlaste handlingar? — Hela verlden känner huru anspråkslös och välmenande jag varit; men icke desto mindre har man sökt framställa mina grundligaste anmärkningar såsom tummade skådeskyltar för låga och hemliga bevekelsegrunder! — Bistån mig då, J vänner, i denna stora och till sina följder så vigtiga strid och låten edert bifall genljuda kring berg och dal!

ALLA.

Ner med Storhertigen! Ner med Storhertigen!

STATS-TIDNINGEN
(suckande från sitt gömställe).

Ner med Storhertigen!

FREJA.

Till det redan med så mycken vältalighet sagda, vill jag i korthet lägga följande: Besinnen hvilket herrligt byte skall blifva segerns lön — dessa 4,000 prenumeranter stå icke att taga på gatan; hur skönt då att se dem dansa efter vår pipa! — För att ännu mera ägga stridslusten, vill jag anföra följande historia^[4]: För några veckor sedan var jag inviterad på kaffe hos en hushållerska på en viss Generals landtegendom. Hon underrättade mig då att Generalen bestod henne och de öfriga domestikerna Dagbladet och Statstidningen, men att de alla slagit sig tillsammans om Aftonbladet, hvarom de icke vågade låta Generalen få kunskap, emedan han en gång för alla förbjudit dem läsandet af detta blad. — Ni finner derutaf hur väl Aftonbladet förstått insinuera sig hos de lägsta individer i samhället, och hur nödvändigt det derföre är att göra gemensam sak mot den lede fienden!

MINERVA.

"Min bästa Freja! Det förefaller mig liksom vore lusten till Aftonbladets prenumeranter den enda byggmästaren till dina planer, och att du bra gerna ville fiska dem till dig, om det också skulle ske med samma krok. — Det är Aftonbladets gemena och sedeförderfvande anda jag afskyr.

FREJA.

Det tror jag nog; Tant behöfver inga prenumeranter, utan kan lefva godt af sin enskilta förmögenhet.

MINERVA
(förargad).

Det angår dig icke! — Om jag också vore fattig som en kyrkråtta, skulle jag likväl följa samma principer som nu! Jag skulle alltid hata Aftonbladet för dess gläfs mot Regeringen och Administrationen.

ÄRLIGHETEN.

Mina Damer! Vare långt ifrån mig att någon af edra ensidiga åsigter skulle ligga till grund för min hämd! Aftonbladet må gerna behålla sina prenumeranter — ehuru jag visserligen icke ser något skäl hvarföre icke äfven jag skulle kunna hafva dem — blott det icke söker nedsvärta mig i Publikens ögon och framställa mig såsom en maktens tumstock, i stället för en sanningens och rättrådighetens lineal.

GRANSKAREN
(som stått på utkik, instörtar på scenen med andan i halsen — en stark röklukt breder sig kring teatern).

Mina Herrar och Damer! Den aftonbladistiska hären anrycker med stormsteg från Nygatan!

ÄRLIGHETEN.

Hvarifrån kommer den gemena röklukten?

GRANSKAREN.

Om förlåtelse, mitt Herrskap! Jag råkade i brådskan och ångesten klämma ut några rökgubbar, hvilka jag nyss fått färdiga.

ÄRLIGHETEN.

Hvar är f. d. Argus? — Hvarför är han ej ute på rekognoscering?

f. d. ARGUS
(inkommer —- en komplett evidens lyser i hans nacke).

Jag har haft så mycket bråk med att hålla mina norrska ”spaltar” tillsammans, att jag ej fått tid se omkring mig det minsta. För öfrigt har jag blifvit något närsynt på den senare tiden.

ÄRLIGHETEN
(vänder sig till den samlade hären).

Det vigtiga ögonblicket nalkas nu, mina vänner; och jag ber Er ihågkomma att Publiken bar sina ögon fästade på oss och skall blifva vår stridsdomare!

(Trumpetstötar och maktspråk.)

(Den Aftonbladistiska Hären synes på afstånd i följande ordning:

1:o. Brobergskan, svängande sina blottade armar i spetsen för Amazonerna från broarna, med långa båtshakar i händerna.

Amazon-Chor
(under marschen).

"Frihet vill jag lofva
Som den bästa gåfva —
Ja, den bästa gåfva,
Menniskan kan ha!
Fallera! Fallera &c.”

2:o. Tvenne Boktryckar-lärlingar, bärande på lagerkransade hyenden de indragna numrorna af Aftonbladet.

3:o. En skara f, d. ansvarige Redaktörer, med hål på knänen och armbågarna, att begagnas till kanonföda.

4:o. Läsebiblioteket, med släpet uppburet af besoldade Recensenter.

5:o. Skildringarne, burne på ett gyllene hyende af en Bakelsebest.

6:o. Några dussin utslitna ullstrumpor, burna på en stång af en Konstförvandt.

7:o. Några ljusstumpar, qvarlemningar efter sista illuminationen, hurna af en Kammarfröken hos Storhertigen.

8:o. Farbror Mårten med 1809 i halsgropen och 1834 i nacken, bärande framför sig en liten barnteater, hvarpå hans Blanka uppföres.

9:o. De norrska sakerna på en prenumerations-lista, buren af en intet-hufvudredaktör.

10:o. Den Vensterhändte, bärande på en limstång de storhertigliga insignierna, galläpplet och bankonoten på 40,000 R:dr B:ko; den senare något tummad af Taxerings-Kommittén.

11:o. Storhertigen sjelf, åkande på en stor ångvagn, med en mantel af Klippans papper öfver sina skuldror och en eldröd nattmössa på hufvudet.

12:o. Storhertigens Regeringsråder, med gåspennor bakom öronen och hårda nötter i munnen att bita på.

13:o. Vecko-memoirerna, tuggande på halmstrån från ryska lägret.

14:o. Lördagsmagasinet, för att betäcka reträtten.

Ett vederbörligt antal Skrikare och Skrikerskor, tatuerade med Institutets trycksvärta och beväpnade med såkallade aftonvardspåkar, utgöra den egentliga styrkan.)

Skrik-Chor.
(Mel.: Kil. i ----)

Kilom till det fnaset, Stora Bihangs A...;
Vår Storhertig oss består kalaset.
Låtom se att ingen nu oss tubbar,
Hvyarken kärngar eller gamla gubbar!
Kil. &c.
Vår Storhertig blef ej Kammarjunkar',
Derför bjuder han på brända munkar.
Kil. &c.
Han har lofvat att vår rätt bevaka
Och bestå oss, hvad som bäst kan smaka.

Kil. &c.
Följom derför Honom käckt, o Bröder!
Hvart Han vinkar oss med mössan röder!
Kil. &c.
Plockom ”Ärligheten” utan krus san,
Så att den må dra för attan tusan!!
Kilom till det fnaset, Stora Bihangs A...!
Vår Storhertig oss består kalaset.

AFTONBLADISTERNE.

För Frihet och Kontanter!

BIHANGISTERNE.

För Ärlighet och Prenumeranter!

(Striden börjar: Båda härarnes komparser draga sig under oredig strid åt fonden, för att låta anförarnes konstmessigare fäktningar och evolutioner blifva tydligare för åskådaren. Starka illusioner upplysa scenen. De mest utstuderade hårdragningar och hårklyfningar, förvrängningar och tillbråkningar, öfver- och undertag, hopvridningar och uppkittlingar, gemena insinuationer och dåliga toner, politiska hvalfiskar och munfiskar, slingerbultar och krumbugter, nedtumningar och uppätningar, sidosparkar och andra sparkar hvirfla om hvarandra i ett brokigt hvimmel^[5]. — Brobergskan, häftigt angripen af Minerva, söker qväfya sin motstånderska med den beryktade Falukorfven, hvilken hon proppar in i Minervas mun. Frejas kattor plocka Mårten gåsen, hvilken å sin sida med näbben hugger sig fast i deras skinn. Granskaren framdrages af några boktryckargesäller till ångmaschinen, för att rökas. Ärligheten, åtföljd af Argus, tränger genom de stridande för att bestorma Storhertigens vagn. Storhertigen slungar hastigt ett pund snus i ögonen på Argus; pundet tränger in i hufvudet, hvarvid den stackars Argus förlorar balansen och börjar trafva kring på händerna, med hufvudet släpande på jorden. Ärligheten bestiger raskt ångvagnen, men får i detsamma hela Civil-Statens Pensions-Kassa i pannan, så att han tumlar baklänges mot vagnsstången. Icke förlorande modet vid denna motgång, rusar han ånyo upp, men får lika hastigt en otäck kyss, som på nytt dekontenanserar honom. Utom sig af förtviflan, rycker han nu till sig smörjburken från den storhertigliga vagnen, och slungar den af alla krafter i ansigtet på Storhertigen. Tillsmord och för ögonblicket något konfunderad af sin egen smörja, släpper nu Storhertigen ut alla sina ångor på Ärligheten, så att han mister synen och börjar hugga i vädret, och skulle troligtvis aldrig kommit ur molnet, så framt han icke blifvit räddad af det flammande A, som med fyra spaltar skyndat till hjelp. Ett behagligt månljus förskingrar nu ångdimmorna, så att man tydligen kan se hur Ärligheten och Storhertigen nappa hvarandra i håret och spela rouge et noir i den ursinnigaste passion. — Dagbladet begagnar sin qvickhet i fötterna och springer sin väg — och Statstidningen, som försöker titta fram från sitt gömställe, får i synen en utsliten peruk och kryper tillbaka igen. Stridens utgång är oviss.

Hastigt börjar åskan gå. — Striden upphör. — Ett stort moln rullar ner på teatern, hvarutur framträder en förfärlig gestalt, med flere tusende hufvuden och armar.)

ALLA TIDNINGARNE
(störtande på näsan).

Nåd, nåd! store Publik!

PUBLIKEN
(med stark, genomträngande röst).

Hvad är det för ett oväsende J fören här, edra slynglar! Hafven J ingenting annat att göra, än ligga i lufven på hvarandra från morgon till qväll? — Om jag gjorde rätt, skulle jag lägga upp er allesammans för en ordentlig stut, edra tovasingar! (alla darra som asplöf — en som ett asklöf) ty huru hafven J användt det pund jag gifvit er? — Jag har gifvit er klingande mynt — och J hafven betalt mig blott med klingande fraser! — Jag har klädt er från topp till tå. — och J viljen sätta på mig en narrkåpa! — Icke nöjda med att hafva gjort mig lomhörd genom edra åkare-chörer, viljen J äfven tvinga mig att vara vittne till edra platta idrotter och småsinnade strider! — Fram med er derföre, att jag måtte få ge er hvad J förtjenen! — Hvar är Statstidningen?

STATSTIDNINGEN
(med högförnäm värdighet).

Jag hör icke till er domstol, min Herre, utan anhåller derföre att ni icke gör er något onyttigt besvär; ty min värdighet tillåter mig ej besvara någon Publiks frågor.

PUBLIKEN.

Din värdighet? — Vill du inbilla mig att den tungfotighet, hvarmed du rör dig, är detsamma som värdighet? — Om du ej gillar min domstol, hvad har du då på publiecitetens område att göra? — Slåss kan du icke; ty dertill saknar du tillräckliga krafter. Höra kan du; ty icke saknar du tillräckliga öron. — Derföre skall du äfven höra mig, om du också skulle få hjertsprång och örsprång på samma gång? — Hvarföre. kånkar du med den der barnungen på armen?

STATSTIDNINGEN.

Ni menar Journalen? — Det stackars barnet har fått en olycklig höftsjuka, som hindrat det både att vexa och afvänjas från modersbröstet.

PUBLIKEN.

Jag tycker att du sjelf alltför väl behöfver den ringa qvantitet mjölk, du än har qvar; ty du är minsan icke för fet, utan tvertom rätt glåmig under ögonen! — Huru länge ämnar du skralta omkring i din gammalmodiga styfkjortel och inpudrade nacke? — Tycker du icke det vara tid på att gå till dina fäder? — Med det största nöje skulle jag ringa i serafimer-klockan, så framt den ej gått samma väg som Riddarholmstuppen.

STATSTIDNINGEN.

I en tid, så upp- och nedvänd som denna, behöfves i sanning en centralpunkt, till hvilken det ringa ännu återstående goda kan sluta sig — och denna punkt är jag!

PUBLIKEN.

Då måtte du vara en matematisk punkt, oskönjelig för menskliga ögon. — Mig förefaller du snarare som en gammal takränna, hvaruti det från takåsen strömmande vattnet rinner ner; men dylikt regnvatten, som vanligtvis har en obehaglig bismak af de orena takpannorna, blir än grumligare, om sjelfva rännan är förrostad och inpyrd med mångårigt damm.

STATSTIDNINGEN.

Allt som flödar från höjden är rent och uppfriskande, och i följd deraf mycket godt!

PUBLIKEN.

Men hvartill och på hvad sätt gagnar det der myckna goda? — Månne det förmått bereda mig en enda läskedryck, hvars välsmaklighet på samma gång röjt ett högt och rent ursprung? Nej. Hvad bar det då uträttat? Jo, upptvättat några gamla trasor; men äfven dertill har det blifvit användt på ett högst otjenligt sätt; ty i din enfaldiga ifver har du ännu mer gnuggat sönder dem. Hvarföre då dröja längre på skådebanan? — Dina behag kunna af ingen konst återställas; ty sminket förmår ej dölja fårorna på din panna och groparna på din kind. Din värdighet, som i mina ögon presenterar sig såsom ålderdomsbräcklighet, glömmer sig likväl så lätt när det blir fråga om att Uppsnappa någon Rysk bulletin eller någon Hanoversk snällpost; ty då blir du, oaktadt ditt hat till alla rörelse-principer, sjelf den rörligaste och qvickaste på foten man kan tänka sig. Jag beklagar derföre den, som dagligen nödgas handskas med dig; ty till ordnandet af din toilett fordras mer än en gammal ”hand”.^[6] — Gå nu din väg — och om det är ditt allvar att ännu längre lefva, så skaffa dig för all del någon ”ny utomordentlig talang” med briljant-hufvud i stället för briljanteradt bröst! (Statstidningen går.) Minerva! Träd fram, din lunsa!

MINERVA
(med spotsk min).

Förrän jag besvarar någon fråga, skulle jag ha god lust veta; med hvad slags Publik jag har den äran tala; ty efter gammalt vet jag att det gifves en med ljust förstånd och fin uppfostran; men äfven en annan, som går i buldans-pantalonger, med dun i håret. — Den förre har alltid förefallit mig behaglig; den senare deremot på sin höjd något tokrolig. — För den förre har jag skrifvit; för den senare icke!

PUBLIKEN.

Jag väntade just detta uggleskrän från din mun. — Tror du dig verkligen uppfylla ett ljust förstånds fordringar dermed, att du med lättsinnighetens snömos, hvarpå du låter qvickhetens färger spela, öfverhöljer sanningens grundval? — Tror du dig hafva gjort tillfyllest för den allmänna upplysningen, när du öfverhalkar allt, äfven det vigtigaste, med ett lättfärdigt, bitande skämt? — Iakttager du en fin uppfostrans reglor, när du med en roffogels hela glupskhet kastar dig öfver personliga karakterer, derföre att de ej bära dina eller dina gynnares färger! — Hör det också till en fin uppfostran att beskratta detta duniga hår och dessa buldans-pantalonger? — Vore det icke hederligare att varsamt borttaga dunen och oegennyttigt förbättra de senares qvalitet? — Nej, Minerva, det skulle snarare förefalla mig som, om du skref för en Publik med fint förstånd och ljus uppfostran, så framt jag icke kände att din subjektivitet mera hvilar på egennyttan än på okunnigheten.

MINERVA.

Tänk, hvad stort och herrligt man kan utfundera och utföra, när man har så der många hufvuden att slå tillsammans och så der många armar att slå från sig med!

PUBLIKEN.

Du såge kanske hellre att jag, i stället för hufvuden och armar, endast hade magar? — Ja, i sanning, de behöfdes för att kunna smälta allt hvad du och dylika hopkoka.

MINERVA.

Men, oaktadt detta kål-land hufvuden och denna arma-åker, kan jag ej annat än skratta när jag hör ordet subjektivitet i en Publiks mun. Den som skall bedömma andras subjektivitet, måste sjelf äga en sådan.

PUBLIKEN.

Man skall vara bra nog kortsynt för att söka bestrida mig densamma! Visserligen gifves det stunder då jag förefaller mig sjelf som ett oroligt haf, hvars böljor vräka mot hvarandra och fylla luften med skum och dån; men det gifves äfven andra — fråga häfderna! — då jag, under namn af Folkmakt, låter min subjektivitet centnertung falla öfver förtrycket och fördomarna. Detta kan vara nog för att visa löjligheten af ditt maktspråk. Jag sade att din subjektivitet mer hvilar på egennyttan än på okunnigheten: när jag säger att du ej är okunnig, förstår jag dermed att du besitter goda journalist-kunskaper, men en hårsmån derutom sträcker sig icke ditt vetande. — Ett generelt bildadt förstånd åker icke gerna i den Mac Ferlanska trillan. Med dessa kunskaper förstår du att qvickt nog infatta dina glasjuveler och bereda åt dem en bländande glans; men den klarsynte upptäcker snart den förgyllda infattning, som aldrig begagnas till de verkligt äkta. Du saknar icke hufvud; men magen tager beständigt öfvervigten. I yngre dagar var du en ibland din samtids förste beundrare af frihet och sjelfständighet; men du bortsålde förstfödslorätten för en grynvälling, om icke just så ringa som Esaus. — Dina begrepp om de allmänna ärendenas gång må för öfrigt vara hur magstarka som helst, blott du ville låta bli ditt eviga tuggande på personer, som stå vida öfver dig både i tänkesätt och verksamhet. Hvad hade dina bref till Friherre Ankarsvärd för syfte?

MINERVA.

Att ”aflifva” honom. En man, som först proponerar sådana satser på Riddarhuset och sedermera sådana skålar hemma i sitt hus, gagnar hvarken det ena eller det andra — och måste derföre bort!

PUBLIKEN.

Är du verkligen så inskränkt att du ej mäktar skilja det allmänna intresset från det enskilta tycket? — Ingen älskar Konungahuset högre än jag, och ingen har druckit flera skålar för dess välgång än jag; men likväl skulle jag aldrig draga i betänkande att, i hvad som rör fäderneslandets sak, fritt och tydligt yttra mina tankar. Friherre Ankarsvärd har visserligen, lik många andra, haft sina anfall af ungdomlig feberyra; men kärleken till fäderneslandet var alltid den öfverväldigande lågan i i hans bröst. — Rätta orsaken till ditt anfall mot honom var din och de dinas fruktan att Se honom på taburetten; men du har handlat oklokt, ty mången, som ännu betviflade rätta meningen i hans opposition, fann nu, af den ifver och arghet hvarmed du anföll honom, att han utan tvifvel måste vara en sjelfständig och oberoende man. Marsch med dig nu! Ställ dig derborta bredvid den nobla Statstidningen — de mycket goda pläga trifvas väl tillsammans — medan jag afspisar din älskling Freja. — (Freja framträder.) På dig borde jag icke bortkasta några ord, men då jag äfven på dig bortkastat något penningar, vill jag, för de senares skull, bestå dig något af de förre: säg mig derföre uppriktigt hvad meningen är med dina piruetter och lindansaresprång, och hvarföre du alltid håller dig på slak lina? — Tror du dig kunna uträtta något för Staten, Konsten och Vetenskapen derigenom att du fyller dina spalter med anekdoter, det sämsta kram en Publicist kan kursa med, och med ovett, det äckligaste man kan tänka sig, mot Aftonbladet, samt då och då sticker emellan med något novellstycke, som, ehuru dekarteradt, likväl är för mycket groftrådigt och kittelfärgadt för att kunna bibehålla sig.

FREJA.

För att en dag värdigt kunna afhandla det allmännas intressen, ansåg jag för nödvändigt att först förbättra den periodiska pressen, genom bortryckandet af dess afarter. Aftonbladet hade genom sin dåliga ton och sina antinationella grundsatser förslappat Nationens håg för allvarsammare ämnen och förstört dess bättre smak; derföre blef vår lösen: ”Für derben Klotz ein grober Keil!”

PUBLIKEN.

Dina Sista Aftonblad voro tvenne af de gröfsta kilar jag någonsin sett; men hvad uträttade du dermed? — Begriper du icke att en grof kil väl kan klyfva och splittra ett groft block, men aldrig förstöra dess substans? — Bitarna återstå ju alltid och utgöra tillsammans samma qvantitet som förut — ja, ju gröfre kilen är, desto gröfre blifva bitarna. Detta är så naturligt, och ändå förmår det ej tränga in i din nacke! — Förtjensten af att reformera den periodiska pressen kan aldrig ligga den om hjertat, som sjelf offrar allt åt penningeförtjensten; säg derföre till din magister, att om han företrädesvis vill koka klister, han dertill måtte taga något finare än vanligt åkargröpe, och dermed punkt. — Sedan jag nu slutat med Damerna, vill jag tala några ord med Kavaljererne der borta. (ropar:) Dagligt Allehanda!

DAGLIGT ALLEHANDA.

Utan rodnad tror jag mig kunna möta dina blickar; ty jag har stridt under frihetens färger med öppen visir och ”ärligheten” på min sköld!

PUBLIKEN.

Det har du gjort, min vän; men din klinga har varit för litet stålsatt, för litet härdad i den lugna besinningens och den djupa eftertankans stilla men kraftiga eld, för att med verklig framgång kunna hugga in på tidens lyten; en och annan gång har du likväl träffat väl, och derföre håller jag dig räkning. Konsten att skickligt parera känner du deremot allsintet: Du tror det ofta vara tillräckligt med att betäcka bröstet, men borde dock komma ihåg, hur oklokt det är att blotta hufvudet; ty hvad förmå väl det varmaste hjertas utgjutelser hos en Publicist, om icke ett ordnande och klarblickande hufvud hejdar känslornas utbrott? — Du går fram oförskräckt; men vid det minsta opåräknade sidohugg tappar du koncepterna och studsar halfvägs tillbaka. — Undersök derföre terrängen förut, så att du ej afskär dig sjelf reträtten, och se efter att fogningarna på din rustning hålla stånd, på det fjällen ej för bittida måtte falla från ditt pansar och för sent från dina ögon! Genom uraktlåtandet af dessa försigtighetsmått, har du många gånger låtit öfverlista dig af dem, som varit dig betydligt underlägsne, både i moraliskt och intellektuelt hänseende. Inser du nu icke sjelf, hur ofta du missförstått din ifver och din styrka?

DAGLIGT ALLEHANDA.

Men hur i all verlden skall jag väl bära mig åt? — Får jag ett enda ögonblick vara i fred för Aftonbladets ”smådelser” och ”lömska vinkar”? — Hur är det väl möjligt att behålla lugn och sans, när man beständigt ser sina tankar och ord på det nedrigaste sätt utmålade och uttydda?

PUBLIKEN.

Den Publicist, som låter den enskilta passionen taga öfverhanden, missförstår sitt kall och öfverträder sin pligt. Fortfar med att oupphörligt lägga ditt retliga och lätt uppblossande lynne i dagen och du skall i evighet få hoppa kråka efter Aftonbladets pisksmällar!

DAGLIGT ALLEHANDA.

Det kan väl hända att jag begår några misstag; men då erkänner jag det genast och låter, i och med detsamma, de oriktiga ”reflexionerna” försvinna. — Är för öfrigt något att anmärka mot min politiska karakter och min konstkritik?

PUBLIKEN.

Dina tankar och yttranden om Staten röja visserligen känsla för sanning och rätt, men de yppa ofta brist på grundliga studier och mogen eftertanka, hvarföre de alltid förefalla mig såsom foster af ett exalteradt Arguseri. — Din konstkritik är ett flammande Phæbuseri, och hvilar alltför mycket på blotta Amatörstycken, för att kunna träffa sanningen på punkten; derigenom förnärmas den mindre Konstnären, han må berömmas eller klandras, på ett högst orättvist sätt; den större träffas icke af myggstinget, utan qvarstår orubbad i sitt ljus och låter hela skuggan falla tillbaka på Recensenten sjelf. — Med detta kan du åtnöja dig för denna gången! — Med Aftonbladet, den junkern, har jag också en gås oplockad; träd derföre fram och svara på de få frågor, jag har att tillställa dig! — Hvarföre bar du varit så mager hela det förflutna året igenom?

AFTONBLADET.

Min högt vördade gynnare! Betänk hur indraget jag nödgats lefva! — det ena Hof-Kanslers-receptet efter det andra, den ena tryckfrihetsförstoppningen efter den andra äro tillräckliga nog att försvaga och förstöra den friskaste lifskraft.

PUBLIKEN.

Tvertom, min gubbe lilla, skulle jag tro att det der indragna lefnadssättet bekommit dig ganska väl; ty ju mer indraget du lefvat, destomer framdragen har du blifvit af mig. Nej, rätta orsaken till ditt utmagrade tillstånd är ditt oupphörliga sträfvande att i allt, hvarpå du lägger dig, vara på en gång rolig och orolig. Dessa båda själs-operationer, i förening med en icke så obetydlig industri-influenza, kunna ej annat än göra ditt benrangel allt mer och mer skönjeligt.

AFTONBLADET.

Men, min ädle välgörare, hvad skall jag väl göra? — Orolighet är ju tidens lösen, utan hvilken man ingenstädes slipper; Rolighet är ett ablat, hvaruti de bittraste medikamenter med lätthet kunna intagas, och, i följd deraf, af stor vigt för en Publicist. Min liberalitet har omfattat båda delarna, mycket mer än man kan begära for 10 R:dr B:ko om året; ty jag har ända från min födelse hårdragit och örfilat Aristokratien, bränt Administrationens löshår och skrikit mig hes på reformer. Hvad rår jag väl för att mitt bemödande ej vill taga skruf?

PUBLIKEN.

Din filur! just derföre att du i din oroliga fingerklåda för starkt och dumdristigt hopskrufvar dina krior, lossna gängerna och halka af sig sjelfva tillbaka. När man sedan vågar klandra den dåliga mekaniken, omfabricerar du bitarna till ett marionettspel, för att med någon rolighet narra kritiken ur koncepterna. — Anser du detta för en ärlig opposition?

AFTONBLADET.

Men hvilka storverk hafva väl då mina Antagonister, de öfriga Tidningarna, gjort?

PUBLIKEN.

Akta dig att jag ej slår dig i näsan med den beryktade ”skorfven”! Tror du dig fritt och obehindradt få ha gallfebern, derföre att Dagligt Allehanda har hjernfebern och Minerva spanska fältsjukan?

AFTONBLADET.

Besinna då hur kinkig min ställning är: På ena sidan står det utnötta, föråldrade statssystemet, hvars reformerande är min pligt, och söker inpudra mina ögon med hundraårigt damm, för att dymedelst göra mig oförmögen att upptäcka bristerna och tillblanda läkemedlen; på den andra står hela den öfriga periodiska pressen i full rustning, för att pressa mig till döds. — Kan någon dessutom fordra att jag i ett ögonblick skall göra, hvad många decennier lemnat ogjordt?

PUBLIKEN.

Dina ögon skulle aldrig inpudras af dammet, om du, i stället för att våldsamt och kitsligt slita i de gamla formerna, med tillbörlig varsamhet och klok beräkning sökte böja dem efter tidens rigtning. Hvad den periodiska pressens anfall mot dig beträffar, tror jag att dess egentliga föremål är detsamma som ditt, nemligen alt få något hvarmed de vidlyftiga spalterna kunna fyllas, då djup blick och grundliga studier saknas till vigtigare ämnens afhandlande; hvarföre också ditt klagomål öfver dess anfall icke förefaller mig annorlunda, än som en af dina vanliga visstumpar, hvilkas grundmelodi är ditt eget beröm. För öfrigt, min stackars gosse, om ingen annan än du skall lägga hand vid det ogjorda, lärer det troligtvis för alltid förblifva såsom det är.

AFTONBLADET.

Man må säga hvad man vill, så har mitt handlingssätt åtminstone varit konseqvent.

PUBLIKEN.

Ja, konseqvent till den grad — att du hellre ljuger tvenne gånger, än återtar en enda lögn.

AFTONBLADET.

Jag har således uträttat ingenting? — Det kan jag omöjligt gå in på.

PUBLIKEN.

Det har jag icke sagt, I början ”steg du som en vårsol opp”, spridde lif och värma i det nordiska is-elementet, och förvandlade den kalla liknöjdheten till ett lefvande forskningsbegär, som raskt trängde in i det offentliga lifvet, för att se hvad vinst nationen hade af sina dryga insatser. — Också har jag betalt dig rätt dugligt derför; men att du så tidigt skulle ”falla som en skinnpels neder”, kunde jag aldrig förmoda. När nu detta likväl skett, vill jag lära dig konsten, att åtminstone hålla skinnpelsen så tillsamman, att den ej helt och hållet släpper sina lösa beståndsdelar i mina ögon, och konsten lyder så: Innan du börjar tala om statsreformer, sök först reformera ditt eget Institut och låt ingen annan svärta än trycksvärtan få finnas derinne; ty som nu dina affärer stå, kan du ej se längre än näsan är lång; hvarföre hela din vishet stannar i näsvishet och hela din rolighet förvandlar sig i ett rått pöbelgrin. Behjertar du detta medel, kan du möjligtvis ännu återvinna min aktning och mitt förtroende. Jag fordrar att du skall visa mig föremålen sådana de äro, hvarken förstorade eller förminskade, hvarken upp- eller nedvända. Det finnes en annan smak än den, som herrskar vid långtoddyn och lerpipan, och denna smak är det finare vettets; det finnes andra individer i Samhället än Skinnbrackor,^[7] och dessa fordra både sanning och humanitet i sanning! — Gack nu i frid och synda icke härefter! (Aftonbladet träder något åt sidan) — Sedan jag nu slutat de enskilta förhören, återstår mig derefter att afsäga domen öfver er allesammans (blåser i en pipa).

(Hökare-Societeten, med stor mage, stora karbunklar på näsan och stor kumminost på hufvudet, inträder, bärande på ryggen diverse viktualievaror.)

PUBLIKEN.

Jag har kallat dig hit för att expediera de der syndapaltarna. — Grip derföre alla, som hafva 1837 i pannan!

(Ett grufligt spjärnande börjar på teatern. Tidningarne göra gemensam sak mot Societeten och söka genom de skickligaste slingringar undkomma dess labbar; men icke destomindre duka de under. Aftonbladet fastsurradt vid en tunna norrsk sill, och Dagligt Allehanda vid en fjerding ärlig svensk rulla, under det grufligaste skrän, hals öfver hufvud från scenen. — Freja, lyftande kjorteln upp öfver hufvudet, söker undkomma, men, derigenom ännu lättare igenkänd, gripes, petas in i några skålpund skraptalg och aflägsnas på en skottkärra. — Granskaren söker hoppa undan, men tar vilse i språnget, hoppar i Stora Bubu och försvinner.)

SOCIETETEN.

Hvad skola vi göra med Statstidningen? Papperet är vackert och alldeles obegagnadt, så att det är nästan synd att bruka det till omslag för viktualievaror; hvarföre jag har god lust skicka det till något Hof-Apotek för att lindas kring rosenpomada.

PUBLIKEN.

Skicka det då hellre till Tumba Pappersbruk, för att der omblötas och förvandlas till småsedlar, så att det någon gång här i lifvet kan få något värde.

SOCIETETEN.

Än Minerva då? — Papperet är för löst och mjukt för att med fördel kunna begagnas i hökareboden.

PUBLIKEN.

Då det ej duger till det ändamålet, kunna vi använda det till något annat, mera passande. (stoppar Minerva i byxfickan) — Hvar är Dagbladet?

SOCIETETEN.

Hela årgången derutaf råkade jag nyss slå ut i rännstenen, hvarföre jag också fick plikta inför Poliskammaren. — Befalles något vidare?

PUBLIKEN.

Ingenting mera för denna gång. — Låt nu dessa minutens verk fortsätta sin påbörjade bana! Ingen Stadsfiskal skall lägga beslag på dem, såsom förbjudna varor, ty de äro tillbörligt stämplade.

(Societeten går.)

PUBLIKEN
(ensam).

Allt är då fullbordadt för det förflutna året. Troligtvis kommer jag att ännu i många år infinna mig här, för att hålla samma ransakning och fälla samma dom. — Farväl då, J bläcksuddade nejder! Farväl J gåslundar! — När skall den tid komma då J kunnen bjuda mig; annat än plumparl (stiger in i molnet och försvinner)

(1838 Års Tidningar, i nystärkta skjortärmar, knäbyxor och ullstrumpor, indansa, svängande långa prenumerations-listor öfver sina hufvuden. Alla hafva sina ansigten svärtade med bläck, och utföra Negerdansen ur den Amerikanska Apan.)

Final af Tidningarne.

Upp uti luften! Bort öfver hafven!
Fram i ullstrumpor med stormande färd!
Gyldene kalfven med pluringa-stafven
Vinkar oss ut i den sofvande verld.
 Upp till att tända
 De nygjorda bloss!
 Köra och vända
 Och gräla och slåss!
Menniskan, djuren, i qvalmiga nästen
Le åt vårt rys- fas- förskräckliga dån;
Vi sväfva fria mot himmelens fästen,
Tills i Storbubu vi falla derfrån!

(Ridån faller.)

1. Orkester-ackompagnement.
2. Arian i detta Soloparti är ur Tankred, en gammal bekant; men hvad Recitativerna beträffar, önskades att Herr Kapellmästaren ville blifva deras stjuffader. — Författaren tror att en och annan refräng ur ”Birger Jarl” skulle passa till dem — isynnerhet när ”Stora Bubu” förekommer.
3. Se Aftonbladet för den 23 December 1837.
4. Historien är verkligen sann.
5. Dessa konsttermer ur den periodiska pressens konversationslexikon anser Författaren tillräckligt att för denna gången anföra; — många ark skulle säkert kunna fyllas med dylika.
6. Författaren anser sig böra tillkännagifva att ofvanstående mot Statstidningen rigtade attack ingalunda är ämnad att på något sätt nedsätta den ansvarige Redaktörens värde. Denne utmärkt älskvärde, kunnige och högaktade man står dessutom för högt i opinionen, för att kunna träffas äfven af den argaste paskill. Författaren: beklagar blott att Han, denne Journalismens käcke och segersälle Drott, på gamla dagar skall låta sin anspråkslösa, men ärligt förvärfvade lager tjena till skygd för medelmåttiga medarbetares kardborrbuskar.
7. Gammalt tillnamn åt Kälkborgare.