Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fru Lynde blir slagen af fasa
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Annes ursäkt
Annes erfarenheter i söndagsskolan  →


[ 78 ]

X.
ANNES URSÄKT.

Marilla sade ingenting den kvällen till Matthew om händelsen, men när Anne visade sig envis och förstockad även den följande morgonen, måste det lämnas en förklaring [ 79 ]angående hennes frånvaro vid frukostbordet. Marilla berättade hela historien för Matthew och gjorde sig all möda för att ge honom den rätta föreställningen om det oerhörda i Annes beteende.

— Det skadar inte ett dugg, att Rachel Lynde fick lite på moppe — det är en skvallerkäring, som jämt lägger sig i vad som inte angår henne, var Matthews tröstande svar.

— Matthew Cuthbert, jag blir verkligen förvånad … Du vet, att Annes beteende var rysligt, och ändå tar du hennes parti. Härnäst kommer du väl att säga, att hon inte bör straffas alls.

— Åh n-nej … inte precist, sade Matthew i besvärad ton. — Lite ska hon väl straffas, kan jag tro … Men var inte för hård mot henne, Marilla. Kom ihåg, att hon har aldrig haft någon, som lärt henne det rätta. Du — du ger henne väl i alla fall någonting att äta, säg?

— Har du nånsin hört, att jag brukar svälta människor för att de ska bli hyggliga? frågade Marilla förnärmad. — Hon ska få sina regelbundna mål, och jag ska själv bära upp dem åt henne. Men hon får sitta där, tills hon är villig att be fru Lynde om ursäkt: det är mitt beslut, och därvid står jag, Matthew.

Frukosten, middagen och kvällsvarden intogos under tystnad, ty den, som brukade hålla målron vid makt, vägrade alltjämt att foga sig. Efter varje måltid bar Marilla en välförsedd bricka till östra gavelrummet och hämtade den senare, utan att dess innehåll i märkbar grad minskats. Matthew kastade en bekymrad blick på de båda karotterna, när de kommo ned sista gången. Hade Anne ens rört vid maten?

När Marilla samma kväll gick ut för att driva hem korna från hagen, smög sig Matthew, som gått och vankat kring stallbyggnaderna och passat på henne, in i huset med minen hos en inbrottstjuv och tassade uppför trappan. I allmänhet [ 80 ]rörde sig Matthew i en trång och skarpt begränsad bana mellan köket och den lilla kammare på andra sidan förstugan, där han sov. Någon enstaka gång vågade han sig motvilligt in i vardagsrummet eller självaste förmaket, när pastorn kom och drack te. Men han hade aldrig varit i övre våningen av sitt eget hus sedan den vår, då han hjälpte Marilla att tapetsera gästrummet, och det var nu fyra år sedan.

Han tassade försiktigt genom den övre förstugan och stod i flera minuter utanför dörren till östra gavelrummet, innan han fattade mod nog för att knacka därpå med knogarna och sedan öppna dörren för att titta in.

Anne satt på den gula stolen framme vid fönstret och tittade melankoliskt ut i trädgården. Hon såg mycket liten och olycklig ut, och Matthew kände ett stygn i sitt hjärta. Han stängde sakta dörren och gick på tå bort till henne.

— Anne, viskade han, liksom rädd för att någon skulle höra honom, hur har du det, min stumpa?

Anne smålog matt.

— Åhjo, rätt bra. Jag låtsar rätt mycket, och då får man alltid tiden att gå bättre. Det är förstås bra nog ensamt. Men det är väl så gott att jag vänjer mig vid det i tid.

Anne log åter ett bleklagt löje vid tanken på de långa år av inspärrning i ensamcell, som förestod henne.

Matthew erinrade sig, att vad han hade att säga, måste sägas utan dröjsmål, för den händelse Marilla skulle återvända från korna oväntat tidigt.

— Hör du, lilla stumpan, tycker du inte det vore så gott att du gjorde det, så att det väl vore över? viskade han. — Du blir ändå tvungen att göra det, Anne, för Marilla vet vad hon vill, må du tro, hon ändrar sig aldrig, när hon sagt någonting … Gör undan det, du, så är det gjort.

— Menar ni be fru Lynde om ursäkt?

— Jaha — be om ursäkt, det är just rätta ordet, sade [ 81 ]Matthew. — Släta över, så det allting blir bra igen — det får man nog försöka göra här i livet, ser du.

— Nog kunde jag förstås göra det, när ni ber mig, sade Anne eftersinnande. — Och nu kan jag med gott samvete säga, att jag är ledsen, för det ä’ jag. Men jag var det inte i går afse. Jag var så arg … och det gick inte om på hela natten. Det vet jag, för tre olika gånger vaknade jag upp och var arg ännu. Men se’n på morgonen var det förbi. Jag var inte ond och häftig längre — jag hade bara kvar en sådan otäck känsla av att jag hade varit det … Jag skämdes så över mig själv. Men inte kunde jag gå och tala om det för fru Lynde. Det skulle vara alltför förödmjukande. Därför fattade jag mitt beslut, att hellre sitter jag väl kvar här i alla tider, än jag gör det … Men ändå — för er gör jag vad som helst — om ni mycket håller på det …

— Det kan du väl veta, att jag gör … Det är så förskräckligt ensamt där nere utan dig. Gå nu ned och räck vacker tass och be om förlåtelse.

— Jag får väl det, då, sade Anne undergivet. — Så fort Marilla kommer in, ska jag säga henne, att jag har ångrat mig.

— Det är bra — gör du det, min stumpa. Men nämn inte om för Marilla, att jag har sagt någontig om’et. Hon skulle kunna tycka, att jag la’ mig i vad som inte angick mig …

— Vilda hästar ska inte kunna dra hemligheten ur mig, lovade Anne högtidligt. — Hur skulle för resten vilda hästar bära sig åt för att dra ur någon en hemlighet?

Men Matthew hade redan gått, nästan förfärad över hur väl han lyckats. Han förfogade sig skyndsamt till bortre delen av hästhagen för att ej systern skulle ana, vad han förehaft. Marilla själv blev vid sin återkomst hem angenämt överraskad av att höra en klagande röst ropa »Marilla» över ledstången.

[ 82 ]— Nå-å? sade hon och gick ut i förstugan.

— Jag är ledsen över att jag blev så ond och bar mig ohövligt åt, och jag vill gärna gå och be fru Lynde om ursäkt.

— Det låter höra sig. — Marillas avmätta ton förrådde ingenting av den lättnad hon kände. Hon hade gått och undrat, vad i all världen hon skulle taga sig till, om Anne ej gav efter. — Jag ska hämta ned dig, se’n jag mjölkat.

Efter mjölkningen kunde man följaktligen se Marilla med sin unga fröken vandra nedåt landsvägen, den förra rak och segerstolt, den senare med hängande huvud och ynklig min. Men efter en liten stund försvann Annes bedrövelse som genom ett trollslag. Hon höjde sitt huvud och trippade framåt med lätta steg; ögonen höll hon riktade på solnedgången, och det kom som en viss, dämpad munterhet över hela hennes väsen.

Marilla iakttog förändringen med ogillande blickar. Detta var ej den ångerfulla botgörerska, som hon önskade föra fram för den svårt kränkta fru Lynde.

— Vad går du och tänker på, Anne? frågade hon skarpt.

— Jag tänker på vad jag ska säga åt fru Lynde, svarade Anne drömmande.

Detta var ju tillfredsställande — eller borde åtminstone ha varit så. Men Marilla kunde ej värja sig för den tanken, att någonting i hennes straffprogram höll på att gå på sned … Anne behövde verkligen ej se så förtjust och belåten ut.

Och förtjust och belåten fortfor Anne att se ut, ända tills de hunnit in till fru Lynde, som satt och stickade ljusvekegarn vid sitt köksfönster. Då försvann glättigheten. Ångerfull förkrosselse stod att läsa i varje drag. Innan ett ord hunnit växlas, föll Anne plötsligt på knä framför den förbluffade fru Rachel och sträckte bönfallande ut händerna.

— Ack, fru Lynde, jag är så förfärligt ledsen, sade hon [ 83 ]med darrande röst. — Jag kan inte uttrycka allt vad jag känner — nej, inte om jag så använde opp en hel ordbok … Ni får tänka er det. Jag bar mig gräsligt åt — och vad jag handlat illa se’n mot de snälla vännerna Matthew och Marilla, som låtit mig stanna kvar vid Grönkulla, fastän jag inte är nå’n pojke. Jag är en rysligt stygg och otacksam flicka, och jag förtjänar att straffas och för alltid visas bort av hyggligt folk … Det var mycket elakt av mig att fatta humör, därför att ni sade mig sanningen. Det var ju sanningen — vartenda ord ni sade var sant … Mitt hår är rött, och jag är fräknig och mager och ful. Det jag sa’ till er var också sant, men jag borde inte ha sagt det. Ack kära, snällaste fru Lynde, förlåt mig! Om ni svarar nej, kommer jag att sörja så länge jag lever. Och en sådan sorg har ni nog inte hjärta att vålla en stackars liten föräldralös flicka, säg — även om hon har ett fasligt svårt humör … Ack nej, det vill ni säkert inte. Var så innerligt snäll och säg, att ni förlåter mig, fru Lynde!

Anne knäppte ihop händerna, böjde sitt huvud och väntade på domens avkunnande.

Man kunde ej taga fel på uppriktigheten i denna avbön — den röjde sig i varje tonfall av hennes röst, och både Marilla och fru Lynde uppfattade dess omisskännliga klang. Men den förra förstod också — och det förargade henne i högsta grad — att Anne faktiskt njöt av detta förödmjukelse- och förnedringstillstånd och fråssade i de högpatetiska känslor, till vilka det kunde ge anledning. Var fanns det hälsosamma straff, varpå hon, Marilla, bespetsat sig? Anne hade förvandlat det till en i sitt slag utsökt njutning.

Den i grund och botten beskedliga fru Lynde, som ej betungades av någon skarpare iakttagelseförmåga, såg ej detta. Hon endast märkte, att Anne framfört en särdeles vältalig ursäkt, och allt groll smälte bort ur hennes själ. Med alla sina fel och brister — långsint var hon ej.

[ 84 ]— Seså, res dig upp, kära barn! sade hon helt vänligt. — Visst förlåter jag dig! Jag sa’ nog också lite mer än jag borde till dig. Men jag är nu en sådan uppriktig natur — det är inte värt att så mycket fästa sig vid vad jag säger … Det kan inte förnekas, att ditt hår är fasansfullt rött, men jag kände en gång en flicka — jag var för resten skolkamrat med henne — vars hår var fullt ut så rött som ditt, när hon var helt ung; men kan du tänka dig, när hon växte upp, så mörknade det och blev vackert kastanjebrunt. Det skulle inte ett dugg förvåna mig, om ditt gjorde så med — nej, inte ett dugg!

— O, fru Lynde! — Anne drog djupt efter andan, i det hon reste på sig. — Ni har gett mig en förhoppning — jag ska alltid betrakta er som min välgörarinna! O, jag skulle kunna härda ut med vad som helst, om jag bara kunde tro, att mitt hår bleve vackert kastanjebrunt, när jag växte upp. Det skulle falla sig så mycket lättare att vara snäll, om ens hår vore vackert kastanjebrunt, tror ni inte det? … Får jag nu gå ut i er trädgård och sätta mig på bänken under äppelträden, medan ni och Marilla språkas vid? Därute har jag så mycket att titta och fundera på.

— Kära hjärtanes, barn lilla, spring du! Och om du vill, så får du plocka dig en bukett av de vita konvaljerna där borta i vrån.

När dörren stängdes efter Anne, steg fru Lynde raskt upp för att tända en lampa.

— Så’n liten konstig unge! Ta den här stolen, Marilla, den är bekvämare än den du har, den har jag bara stående här för drängpojken att sitta på … Ja, konstig är hon, men det är ändå liksom något vinnande med henne. Jag förundrar mig nu inte så mycket över att du och Matthew behöllo henne, som jag gjorde i första början — och inte känner jag mig heller så fasligt betänksam för er skull … Flickan kan ju [ 85 ]arta sig skapligt nog. Hon har naturligtvis ett underligt sätt att uttrycka sig — hur ska jag säga? — hon använder så starka ord … Men det får hon väl vänja sig av med, nu när hon kommer att vistas hos bildade människor. Och ett häftigt humör har hon, det syns ju, men vet du vad, en unge, som har ett häftigt humör, det blossar upp och sprakar lite, och se’n går det över, och det är tusen gånger bättre med en sån än med en illmarig och lömsk. Bevare mig väl för illmariga ungar, det säger jag! På det hela taget, Marilla, tycker jag inte hon är oäven alls.

När Marilla gick hem, kom Anne ut ur trädgårdens doftande skymning med en bukett vita konvaljer i handen.

— Jag bad ju fint om ursäkt, säg? frågade hon stolt, då de gingo utför stigen. — Jag tyckte, att när jag nu ändå skulle göra det, kunde jag göra det ordentligt.

— Ja, nog gjorde du det ordentligt alltid, sade Marilla.

Hon fann till sin häpnad och ledsnad, att hon helst hade velat skratta åt minnet. Hon hade dessutom en obehaglig känsla av, att hon borde ge Anne en liten uppsträckning för att hon gjort sin sak alltför väl — men det hade ju varit löjligt. Hon tystade sitt samvete genom att säga i sträng ton:

— Jag hoppas du inte ska behöva ställa till med flera sådana där ursäktscener … Du är tvungen att behärska ditt häftiga lynne, Anne.

— Ja, det skulle inte vara svårt alls, bara folk ville låta bli att retas med mig för mitt utseendes skull, sade Anne med en suck. — Andra saker tar jag med ro, men jag är nu så trött på att jämt få äta upp mitt röda hår, att jag blir alldeles topp rasande … Tror ni verkligen, att mitt hår blir vackert kastanjebrunt, när jag hunnit växa upp och bli stor?

— Du skulle inte tänka så mycket på ditt utseende, Anne. Du är bestämt fåfäng?

[ 86 ]— Inte kan jag vara fåfäng, när jag vet, att jag är så ful? invände Anne. — Jag tycker om vackra saker, och jag avskyr att titta i spegeln och se fulingen titta tillbaka på mig. Då känner jag mig så ledsen — precis som jag känner mig, när jag ser på vad som helst annat, som inte är vackert. Allting, som inte är vackert, är det synd om.

— Åh kära du, så farligt är det nog inte, lugnade Marilla. — Skönhet förgår, men godhet består, det ska du tänka på lite oftare.

Denna vackra och upplyftande sanning fick gå förbi tämligen opåaktad, och Anne luktade kraftigt på sina liljekonvaljer.

— O, vad de här blommorna ä’ söta, och så snällt det var av fru Lynde att ge dem åt mig. Nu hyser jag alls inget agg mot fru Lynde längre … Känns det inte skönt att be om ursäkt och få förlåtelse, säg? O, vad stjärnorna tindra klart i afton! Om ni finge bo på en stjärna, vilken skulle ni välja? Jag tror, att jag skulle ta den där stora klara, som står rätt över den mörka skogsåsen —

— Anne, försök att hålla din trut, sade Marilla, alldeles utmattad under försöken att följa det virvlande kretsloppet av Annes tankar.

Anne sade ingenting mer, förrän de togo in på sin egen väg. En liten skälmsk vindfläkt kom dem till mötes, mättad med den kryddlika doften från daggvåta ormbunkar. Långt uppe i skuggan sken ett vänligt ljus fram mellan träden — det lyste från Grönkullas kök. Anne smög sig plötsligt intill Marilla och stack sin hand i den äldre kvinnans hårda arbetsnäve.

— Vad det är roligt att vara på hemvägen och veta, att man kommer hem, sade hon. — Jag älskar redan Grönkulla, och jag har aldrig förut älskat någon plats. Ingen plats har någonsin förefallit mig som ett hem. O, Marilla, jag är [ 87 ]så lycklig! Jag skulle kunna bedja nu på stund och inte finna det ett dugg svårt!

Någonting varmt och behagligt kvällde upp i Marillas hjärta, när hon kände denna lilla magra hand i sin egen — ett pulsslag av det moderskap måhända, vars glädje hon aldrig fått smaka. Förnimmelsen var så främmande och ljuv, att den gjorde henne helt förvirrad. Hon skyndade att bringa ned sina känslor till deras vanliga värmegrad genom att inskärpa en liten moral:

— Är du alltid snäll, Anne, så blir du också lycklig. Och du borde aldrig tycka det vara svårt att läsa dina böner.

— Läsa sina böner är inte precis detsamma som att bedja, sade Anne tankfullt. — Nu ska jag låtsa, att jag är vinden, som blåser upp därborta bland trädkronorna. När jag blir trött på träden, ska jag sakta fläkta bland ormbunkarna — se’n ska jag flyga över till fru Lyndes trädgård och låta hennes blommor dansa — sakta och nätt, så att inte bladen far av dem … Se’n ska jag rutscha bort till klöverängen, och så ska jag blåsa över Mörka, speglande vågen och röra upp den i små krusiga böljor. O, vad en vind kan hitta på mycket roligt? … Men nu ska jag inte prata mera, Marilla.

— Nå Gud ske lov för det, sade Marina med en lättnadens suck.