Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 09

←  Annes uppfostran börjar

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Fru Lynde blir slagen af fasa

Annes ursäkt  →

IX.
FRU LYNDE BLIR SLAGEN AV FASA.

Anne hade vistats fjorton dagar på Grönkulla, innan fru Lynde infann sig för att taga henne i betraktande. Man måste emellertid göra fru Rachel den rättvisan, att felet var inte hennes.

Ett svårt och för årstiden oförklarligt anfall av influensa hade tvungit den goda damen att hålla sig inom fyra väggar alltsedan hennes sista besök på Grönkulla. Fru Rachel var högt sällan sjuk och hyste ett utpräglat förakt för människor som voro sjuka, men influensa, det medgav hon, var ej lik någon annan sjukdom på jorden och kunde endast tolkas som en av vår Herres särskilda straffdomar. Så fort hennes doktor tillät henne att sticka näsan utom dörren, skyndade hon emellertid upp till Grönkulla, nära att spricka av nyfikenhet att få se Matthews och Marillas nya barnhemsbarn, angående vilket en mängd gissningar och anekdoter redan voro i svang i Avonlea.

Anne hade på bästa sätt använt varje vaket ögonblick av dessa fjorton dagar. Hon var redan bekant med varje träd och buske på platsen. Hon hade upptäckt, att en stig löpte ut från köksträdgården och fortsatte inåt lummiga hagar, och hon hade utforskat den längs hela dess slingrande lopp utmed bäck och över spång, genom furudungar och valvgångar av sammanflätade vilda körsbärsgrenar, runt tuvor, klädda med ormbunkar, och under lönnens och bergaskens vajande kronor.

Hon hade ingått vänskap med källan nere i dälden — den där underbart djupa och kalla, kristallklara källan. Den var infattad inom en kant av slät röd sandsten och hägnades av stora ormbunkstånd, vilkas blad liknade palmers. Bakom den förde en timrad spång över bäcken.

Denna spång ledde Annes trippande fötter upp mot en skogklädd höjd, där ständig skymning rådde under de rakstammiga, tätt växande tallarna och granarna. De enda blommorna däruppe voro oräkneliga mängder av förtjusande liljekonvaljer, dessa den nordamerikanska skogens blygaste och vänaste blomster, jämte några bleka, luftiga stjärnblommor, som kunde tagas för vålnader av fjorårets blommor. Fina spindelvävar glimmade likt silvertrådar mellan träden, och tallarnas grenar och kottar tycktes vänligt tissla och tassla med varandra.

Alla dessa förtjusande upptäcktsfärder gjordes under de stunder, då hon fick ledigt för att leka, och vid hemkomsten talade hon Matthew och Marilla öronen fulla med allt vad hon »hittat». Inte som om Matthew beklagade sig — långt ifrån; han lyssnade utan ord, men med ett belåtet leende över sitt ansikte. Marilla lät »struntpratet» ha sin gång — tills hon fann, att hon höll på att bli alltför intresserad därav. Då dämde hon alltid för Annes talflöden genom att utan krus bedja henne hålla munnen.

Anne var ute i köksträdgården, då fru Rachel anlände. Hon kom makligt spatserande i sin egen behagliga takt genom det saftiga gräset, vars blomvippor vajade i den röda aftonsolen. Den goda frun fick nu ett ypperligt tillfälle att beskriva sin sjukdoms alla stadier, dröjande vid varje håll och stygn och temparaturstegring med sådan synbar förnöjelse, att Marilla blev övertygad om, att influensan medför sin egen belöning. När alla detaljer voro uttömda, röjde fru Rachel det verkliga ändamålet med sitt besök.

— Jag har hört några högst förvånande ting om dig och Matthew.

— Du kan väl inte ha blivit mera förvånad än jag själv, sade Marilla. — Men nu har jag hämtat mig bra nog efter den första överraskningen.

— Det var då för illa, att ett sådant misstag skulle uppstå, sade fru Rachel deltagande. — Gick det inte an att skicka henne tillbaka?

— Det hade vi väl nog kunnat, men vi brydde oss inte om’et. Matthew fattade tycke för henne. Och jag måste bekänna, att jag tycker rätt bra om henne, också jag — fastän hon naturligtvis har sina fel. Hon riktigt har livat upp oss — det är en pigg och rar liten flicka.

Marilla sade betydligt mera, än det varit hennes mening, när hon började, ty hon läste starkt ogillande i fru Rachels ansiktsuttryck.

— Det är verkligen ett drygt ansvar du påtagit dig, sade nyssnämnda dam dystert, i synnerhet som du ju aldrig haft någon erfarenhet av barn. Du vet nog inte mycket om henne och hennes rätta sinnesart, kan jag tro, och ingen människa anar, hur en så’n där främmande unge blir med tiden. Men jag vill visst inte göra dig modfälld, lilla Marilla.

— Jag känner mig inte heller modfälld, svarade Marilla torrt. När jag har fattat ett beslut, så står jag fast vid det. Men du kanske vill se Anne. Jag ska ropa på henne.

Efter en liten stund kom Anne inspringande med ett ansikte, strålande av förtjusning över nya rara fynd i trädgården. Men häpen över att helt oväntat stå inför en främling, stannade hon förläget strax innanför dörren. Säkert är, att hon tog sig något underlig ut i den korta och snäva hemvävda klänningen, som hon haft med sig från barnhemmet och under vilken de smala benen stucko fram och föreföllo onaturligt långa. Fräknarna voro talrikare och mera i ögonen fallande än någonsin; vinden hade rufsat till det obetäckta håret, så att det stod i alla väderstreck, och det hade aldrig lyst grannare rött än i denna stund.

— Nå, inte ha de tagit dig för ditt fagra utseendes skull, det är visst och sant, utlät sig fru Rachel med känsla och övertygelse. Hon var en av dessa intagande och populära människor, som sätta en stolthet uti att utan fruktan eller hänsyn alltid säga ut sin mening. — Det var mig en ryslig unge att vara mager! Kom hit, så jag får titta på dig! Du min skapare, har man nånsin sett sådana fräknar! Och ett hår så rött att det svider i ögonen att se på det! Hör du inte, unge, kom hit!

Anne kom, men ej precist på det sätt fru Rachel väntat. Med ett enda språng var hon på andra sidan av köksgolvet och stod framför fru Rachel med ett av vrede blossande ansikte och darrande läppar. Hela den tunna lilla gestalten skälvde från huvud till fot.

— Jag hatar er — ni är otäck och elak! skrek hon med halvkvävd röst och stampade med foten i golvet. — Hur vågar ni kalla mig mager och ful? Inte kan jag rå för det? Hur vågar ni tala om mina fräknar och mitt röda hår? Ni är ohövlig och utan alla slags finare känslor!

— Anne! utbrast Marilla helt bestört.

Men Anne stod kvar med högburet huvud och de flammande ögonen fästa på fru Rachel. Hennes händer voro knutna, och från henne utgick liksom en atmosfär av lidelsefull förbittring.

— Hur vågar ni komma och säga sådana saker till mig? upprepade hon. — Vad skulle ni tycka om, ifall man sade så’nt om er själv? Vad skulle vi tänka, om man sade er rätt i ansiktet, att ni är tjock och klumpig och troligen inte har en gnista fantasi i er? Ja, jag bryr mig inte om, ifall jag sårar era känslor. Jag hoppas tvärtom, att jag måtte göra det. Ingen har nånsin varit så grov emot mig utom fru Thomas’ fullegubbe till man, och jag förlåter er aldrig!

Två nya stampningar!

— Har någon människa tänkt sig ett sådant humör! utbrast den skräckslagna fru Rachel.

— Anne, gå upp på ditt rum och stanna där, tills jag kommer efter, sade Marilla efter att med någon svårighet ha återfått talförmågan.

Anne brast i gråt, rusade till förstugudörren, som hon slängde igen efter sig, så att grytlocken skallrade, och flög som en virvelvind genom förstugan och uppför trappan. Ett brak från de övre regionerna förkunnade, att dörren till östra gavelrummet slagits i med samma våldsamhet.

— Tja, görat att fostra upp det barnet avundas jag dig inte, sade fru Rachel med bitande hån.

Marilla öppnade munnen i avsikt att säga några urskuldande och bedrövade ord — sak samma vad … Men vad hon verkligen sade blev en fullkomlig överraskning för henne både då och alltid sedermera.

— Du skulle inte ha bråkat med hennes utseende, Rachel.

— Nej, nu tror jag … Marilla Cuthbert, är det verkligen din mening att försvara detta gräsliga lynnesutbrott, som vi alldeles nyss bevittnat? frågade fru Rachel full av indignation.

— Nej, sade Marilla långsamt, jag försöker inte ursäkta henne. Hon har burit sig mycket illa åt, och jag ska ge henne en allvarlig skrapa. Men vi få ändå lov att ta hänsyn till vissa saker och ting. Hon har aldrig fått lära sig, vad som är rätt. Och du yttrade dig bra ovänligt om henne, Rachel.

Marilla kunde ej låta bli att lägga till den sista meningen, fastän hon ånyo blev förvånad över sig själv. Fru Rachel reste på sig med en min av sårad värdighet.

— Ja, jag ser, att jag hädanefter måste vara mycket försiktig i mina yttranden, Marilla, eftersom man framför allting annat måste ta hänsyn till de ömtåliga känslorna hos fosterbarn, hämtade Gud vet varifrån … Nej bevars, jag är inte ond du behöver inte vara ängslig. Jag är verkligen för uppriktigt ledsen för din skull för att hysa någon vrede. Du får allt dina hårda duster med den flickan, sanna mina ord. Men vill du ta mitt råd — vilket du antagligen inte vill, fastän jag fostrat upp tio barn och begravt två — så ger du den där allvarliga »skrapan», du talte om, med tillhjälp av ett björkris. Så’nt läder ska så’n smörja ha. Jag gissar hennes humör är lika eldfängt som hennes hår. Ja, adjö med dig, Marilla. Jag hoppas du kommer ned ibland och hälsar på mig som vanligt. Men du kan inte vänta, att jag gör mig någon brådska med nästa besök här hos dig, om man ska vara utsatt för att bli antastad och förolämpad på det här viset … Dylikt ligger verkligen helt och hållet utanför min erfarenhet.

Därefter rätade fru Rachel med mycken självkänsla på sin lilla tjocka figur och rultade ut. Men Marilla begav sig med mycket allvarlig uppsyn till östra gavelrummet.

På vägen uppför trappan kände hon sig ängslig och villrådig om vad hon borde göra. Hon var ej litet harmsen och förargad över det uppträde, som nyss ägt rum. Vilken gränslös otur, att Anne just inför fru Rachel Lynde skulle ha givit sitt häftiga lynne luft! … Och plötsligt gjorde Marilla den egentligen ganska generande upptäckten, att hon kände mera förödmjukelse över detta faktum än sorg över själva karaktärsfelet. Och på vad sätt skulle hon straffa henne? Den vänliga vinken om björkriset — om vars förträffliga verkan samtliga fru Rachels egna barn hade kunnat stå upp och vittna — tilltalade ej Marilla. Hon trodde ej, att hon skulle kunna slå ett barn. Nej, man måste hitta på någon annan straffmetod för att bringa Anne till rätta insikten av hur svårt hon förbrutit sig.

Marilla fann Anne liggande framstupa på sängen, bittert gråtande och fullkomligt glömsk av att smutsiga kängor lämna spår på ett rent vitt sängtäcke.

— Anne, sade hon, ej ovänligt.

Intet svar.

— Anne — med större stränghet — gå genast upp ur sängen och hör på vad jag har att säga dig.

Anne kravlade sig ned från sängen och satte sig med stel hållning på stolen där bredvid. Hennes ansikte var svullet och vått av tårar, och hon stirrade stint i golvet.

— Jo, du har just burit dig nätt åt, Anne! Skäms du inte över dig själv?

— Hon hade ingen rätt att kalla mig ful och rödhårig, svarade Anne trotsig och tvär.

— Du hade heller ingen rätt att bli så ursinnig och tala till henne som du gjorde, Anne. Jag skämdes för dig — ja, riktigt skämdes. Jag ville, att du skulle visa dig snäll och artig mot fru Lynde, och i stället har du gjort mig så gränslöst häpen och bedrövad. Jag förstår inte, varför du skulle ta humör så där förskräckligt därför att fru Lynde sa’, att du var rödhårig och mager. Det har du ju själv ofta talat om.

— Jamen det är stor skillnad på att själv säga en sak och höra andra människor göra det, sade Anne med gråten i halsen. — Man kan ju nog själv veta, att någonting är så och så, men man kan ändå inte låta bli att hoppas, att andra människor inte fästa sig så mycket därvid … Ni tycker nog, att jag har ett gräsligt humör, men jag kunde inte rå för det. När hon sa’ det där och så titta’ så försmädligt på mig samtidigt, så var det någonting inne i mig som steg upp i bröstet och höll på att kväva mig. Jag måste flyga på henne.

— Ja, du har riktigt hedrat dig, det må jag säga … Fru Lynde får en trevlig historia att berätta om dig i vartenda hus dit hon går — och hon kommer att berätta den, var lugn för det! Det var rysligt, att du så där skulle mista all självbehärskning, Anne.

— Tänk bara, hur ni skulle känna det, om någon sa’ er rätt upp i ansiktet, att ni vore mager och ful, bönföll Anne gråtande.

Ett gammalt barndomsminne steg plötsligt fram för Marilla. Hon hade varit en helt liten flicka, när hon en gång hört sin ena moster säga till den andra: »Så synd, att hon skall vara en sådan gulblek liten fuling!» Marilla hade fyllt sina femtio år, och — stygnet kändes ännu.

— Jag vill inte påstå, att jag tycker fru Lynde gjorde rätt i att säga vad hon sa’ åt dig, Anne, medgav hon i mildare ton. — Rachel är för frispråkig. Men däri ligger ingen ursäkt för ett sådant uppförande, som du gjorde dig skyldig till. Hon var en äldre person och dessutom min gäst — dubbla skäl, varför du skulle ha uppfört dig vördnadsfullt mot henne. Du var ohövlig och näsvis och — här fick Marilla en lycklig ingivelse — du får lov att gå hem till henne och säga, att du är mycket ledsen över att du förgick dig så illa mot henne, och så får du bedja henne om förlåtelse.

— Det kan jag aldrig göra, sade Anne i dystert avgörande ton. — Ni får straffa mig på vad annat sätt ni vill, Marilla. Ni får stänga in mig i en mörk, fuktig fängelsehåla, bebodd av ödlor och ormar, och ge mig bara vatten och bröd att äta, och jag ska inte klaga … Men jag kan inte be fru Lynde om förlåtelse.

— Vi bruka inte stänga in människor i mörka, fuktiga fängelsehålor, sade Marilla torrt, hälst som sådana ä’ ganska tunnsådda i Avonlea. Men be fru Lynde om förlåtelse, det skall och måste du, och du får sitta kvar här uppe på rummet, tills du säger mig, att du är hågad.

— Då får jag sitta här i all min tid, sade Anne med darrande läppar, för jag kan inte säga till fru Lynde, att jag är ledsen över att jag sa’ det där åt henne. Hur ska jag kunna det? Jag är ju inte ledsen. Det gör mig ont, att jag gjort er ledsen, men jag är glad åt att jag sjöng ut ordentligt åt henne. Det kändes mycket skönt att få göra det. Inte kan jag säga, att jag är ledsen, när jag rakt inte är det.

Marilla steg upp för att gå.

— Ja, då har jag bara att tillägga, att du får natten på dig för att övertänka ditt uppförande och komma i en bättre sinnesförfattning. Du lovade försöka att vara en mycket snäll flicka, om du finge stanna kvar på Grönkulla, men det var allt bra klent med den saken nu på eftermiddagen.

Efter att ha avskjutit denna försåtliga pil, begav sig Marilla ned i köket, bekymrad i sitt sinne och upprörd i sin själ. Och hon var lika förargad på sig själv som på Anne, ty så fort hon åter såg framför sig den lilla tjocka fru Rachels outsägligt häpna fysionomi, ryckte det kring hennes läppar och hon erfor en ytterst klandervärd lust att brista i skratt.