Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ett högtidligt löfte
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Glada förväntningar
Annes bekännelse  →


[ 100 ]

XIII.
GLADA FÖRVÄNTNINGAR.

— Anne borde komma in och sätta sig till sitt handarbete, sade Marilla, i det hon tittade på klockan och därifrån ut i den starka eftermiddagssolen, där allting tycktes slöa i sommarhettan.

[ 101 ]— Hon stannade och lekte med Diana en halvtimme längre än jag gav henne lov till, och nu sitter hon därute uppflugen på vedstapeln och pratar med Matthew, så det går som käpp i hjul, fastän hon mycket väl vet, att hon borde vara härinne och sy. Och han står där naturligtvis och hör på henne som en ann’ stolle — ju mera hon babblar och ju konstigare saker hon säger, desto mera förtjust är han, det syns nog. Anne Shirley, kom in på eviga minuten, hör du inte, hur jag ropar!

En rad korta och hårda knackningar på fönstret åt väster — och Anne kom flygande in på gården med lysande ögon, en matt rodnad på kinderna och det utslagna håret fladdrande efter sig som en guldröd kärve.

— O, Marilla, utbrast hon andlöst, det ska bli en söndagsskoleutfärd i nästa vecka — de ska hållas på herr Andrews’ äng, helt nära Mörka, speglande vågen! Rektorskan Bell och fru Lynde ska göra glass — bara tänk, Marilla — glass! Ack, söta Marilla, jag får väl vara med?

— Vill du vara snäll och titta på klockan, Anne. Hur dags sa jag åt dig, att du skulle komma in?

— Klockan två — tänk, vad det ska bli roligt med den utfärden, Marilla! Och jag får ju följa med? Jag har aldrig varit med om någon utfärd — jag har bara drömt om så’na, men —

— Ja, jag sa du skulle vara här klockan två. Och nu fattas hon en kvart i tre. Jag kan just undra, varför du inte lyder mig, Anne?

— Ack, visst var det min mening … Men vi ha så gränslöst roligt vid Näktergalsro. Och så måste jag ju berätta för Matthew om utfärden. Matthew, han hör så gärna på mig, han … Säg, jag får ju vara med?

— Du får lära dig att motstå frestelsen vid Näktergalsbro eller vad det nu var du kallade det … När jag [ 102 ]bestämmer en viss tid för dig att komma hem, får du inte komma tre kvarts timme senare. Och allting har sin tid — också prata för dem, som gärna höra på … Vad utfärden beträffar, så naturligtvis får du vara med. Du är ju elev i söndagsskolan, och jag skulle väl inte neka dig, när alla de andra små flickorna få följa med.

— Men — men — stammade Anne, Diana säger, att var och en ska ta med sig en korg med matsäck. Jag kan ju inte laga någon mat, Marilla, och — ja, det gör mig inte mycket att vara med om utfärden utan puffärmar, men jag skulle känna mig rysligt ledsen, om jag inte hade någon korg med matsäck … Den har tyngt på mitt sinne alltse’n Diana talade om’et för mig.

— Den behöver inte tynga dig längre. Jag ska göra i ordning en korg åt dig.

— Ack, du söta, rara Marilla! O, vad du är snäll emot mig! O, vad jag är dig tacksam!

Efter dessa »ack!» och »o!» kastade sig Anne om halsen på Marilla och kysste i förtjusningen hennes infallna kind. Det var första gången i Marillas hela liv, som barnaläppar frivilligt vidrört hennes ansikte. Ånyo genomilades hon av denna känsla av någonting på en gång sällsamt och ljuvt … I hemlighet tyckte hon mycket om Annes impulsiva smekning — vilket antagligen var orsaken till, att hon ganska snävt sade:

— Så där ja, nu får det vara nog … Jag ser hellre, att du gör, som man säger till dig. Apropå matlagning, så ämnar jag lära dig de första grunderna nu endera dagen. Men du är så tanklös och yr, Anne, att jag har velat vänta för att se, om du inte först skulle stadga dig litet, innan jag börjar. Du får lov att ha tankarna med dig, om du ska stå i spisen, och det duger inte att falla i drömmerier, när du ska vispa till en pannkaka. Hämta nu fram ditt lapptäcke och gör färdig din ruta, innan det blir tedags.

[ 103 ]— Jag tycker inte om lapptäcken, sade Anne missmodigt, i det hon letade fram sin arbetskorg och med en suck satte sig ned framför en hög med röda och vita tygrutor. — Somlig slags sömnad skulle nog vara rolig, men det här är så gruvligt enahanda. Man fogar ihop ruta vid ruta, men det är ändå, som om man aldrig komme någon vart. Jag önskar tiden ginge lika fort, när man syr ihop rutor, som när jag leker med Diana. Marilla må tro, vi ha roligt om dagarna! … Det är jag, som får hitta på det mesta av vad vi göra, men det gör jag så innerligen gärna. Diana är så förfärligt snäll och duktig med allt annat. Ni vet den där lilla sträckan på andra sidan bäcken, som löper mellan våra ägor och Dianas pappas? Den tillhör söndagsskolerektorn, och uppe i ena hörnet står en liten krets av vita björkar — det mest romantiska ställe man kan tänka sig, vet Marilla. Där ha Diana och jag vår lekstuga. Vi kalla den Näktergalsro. Är det inte ett poetiskt namn? Jag låg vaken och funderade en hel natt, innan jag hittade på det. Se’n, just som jag skulle somna, kom det på mig liksom en ingivelse. Diana blev hänförd, när hon hörde det. Där är så många söta sångfåglar i träden runt omkring.

Vi ha vårt hus fint inrättat, må Marilla tro. Ni är tvungen att komma och titta på det — va’? Vi ha stora kullerstenar, alldeles övertäckta med mossa, till stolar, och bräden, som vi satt upp från träd till träd i stället för hyllor. Och på dem ha vi hela vår servis. Det är ju förstås bara hopplockade porslinsskärvor, men det är ju den lättaste sak i världen att låtsa, att de äro tallrikar och fat. Där finns en skärva av en karott med en gren av röda och gula blommor, som är särskilt vacker. Den ha vi inne i förmaket, och där ha vi också älvornas spegel. Den har Diana hittat bakom deras hönshus. Den är alldeles full av regnbågar — lyser och skiftar så vackert — och Dianas mamma sa, att den hörde till en [ 104 ]hänglampa, som de en gång hade. Men vi låtsa, att älvorna tappade den en gång, då de hade bal, så att vi kalla den älvornas spegel.

Matthew har lovat göra oss ett bord. Den lilla runda dammen inne i herr Barrys hage kalla vi för Klaröga. Där har jag suttit och läst i boken, som Diana har lånat mig. Det var en bra spännande bok, Marilla. Där var fem friare, som tävlade om hennes hand — hjältinnans … Jag skulle vara glad, om jag bara hade en. Hon var mycket vacker, och hon fick genomgå stora prövningar. Så fort det hände henne någonting, så svimmade hon … Det vore roligt att kunna svimma, säg, Marilla? Det vore så intressant … Men jag är fasligt frisk av mig, fastän jag är så mager. Jag tycker för resten, att jag håller på att bli fetare, eller hur? Varenda morgon, när jag stiger upp, så tittar jag på mina armbågar för att se efter, om där inte kommer några gropar.

Diana håller på att få en ny klänning — den sys med halvkorta ärmar. Den ska hon ha på utfärden. Ack, måtte det bara bli vackert väder nästa onsdag! Jag tror inte jag vore i stånd att övervinna den sorgen, om någonting hände, som hindrade mig från att vara med om utfärden. Nog skulle jag överleva det, förstås — men jag skulle sörja gräsligt … Tänk, de skola ro ut i båtar på Mörka, speglande vågen, och det blir glass — det har jag redan talat om. Jag har aldrig smakat glass. Diana försökte förklara, hurdant det var, men glass måtte nog höra till de saker, som man inte ens kan göra sig en föreställning om …

— Anne, jag har sett på klockan, och du har nu pratat i tio minuter, sade Marilla. — Nu skulle det verkligen vara intressant att se, om du kan tiga lika länge.

Anne teg — nästan lika länge. Men under den återstående delen av veckan talade hon om utfärden, tänkte på utfärden och drömde om utfärden. På lördagen regnade det, och hon råkade så småningom i ett sådant tillstånd av [ 105 ]oresonlig ängslan för att regnet skulle hålla i till onsdagen, att Marilla lät henne sy en extra ruta på lapptäcket för att lugna hennes nerver.

På söndagen anförtrodde Anne Marilla på hemvägen från kyrkan, att hon blivit kall över hela kroppen av sinnesrörelse, då pastorn kungjorde utfärden från predikstolen.

— O, så det kittlade i ryggraden på mig, Marilla! Inte förrän då kunde jag verkligen tro, att utfärden på allvar skulle bli utav. Jag var så rädd, att jag bara gått och inbillat mig alltsamman. Men när en pastor säger en sak från predikstolen, så är man väl tvungen att tro på den.

— Du går alldeles för mycket upp i vad som för tillfället sysselsätter din fantasi, Anne, sade Marilla med en suck. — Jag fruktar, att du får se många av dina förhoppningar grusas längre fram i livet.

— Ack, Marilla, halva nöjet av en sak ligger ju i att få glädja sig på förhand! utbrast Anne. — Det kan ju hända, att man inte får själva saken, men ingenting kan väl hindra mig från att längta och hoppas på den! Fru Lynde brukar säga: »Välsignade de, som ingenting vänta, ty de skola icke bli besvikna.» Men jag tycker det vore värre att ingenting vänta än att bli besviken.

Marilla bar som vanligt sin ametistbrosch i kyrkan. Hon bar den alltid i kyrkan. Hon skulle ha funnit det som ett slags helgerån att lämna den hemma — lika oursäktligt som om hon glömt sitt testamente eller slanten till håven.

Denna ametistbrosch var Marinas högst skattade ägodel. En sjöfarande onkel hade förärat den åt hennes mor, som i sin tur skänkt den åt Marilla. Det var en gammaldags, avlång brosch, innehållande en lock av moderns hår, omgiven av en kant av särdeles vackra ametister. Marilla kände för litet till ädelstenar för att förstå, hur fina ametisterna i själva verket voro, men hon tyckte, att de voro mycket smakfulla [ 106 ]och visste rätt väl, hur vackert deras violetta glans gjorde sig uppe vid halsen mot den bruna sidenklänningen, ehuru hon ej kunde se själva broschen.

Anne hade intagits av den häftigaste beundran, när hon första gången såg smycket.

— O, Marilla, det var en riktigt finfin brosch … Jag förstår inte, hur ni kan följa med predikan och bönerna, när ni har den på er. Jag kunde då inte — så mycket vet jag. Ack, vad ametister äro förtjusande — just så har jag tänkt mig diamanter. För länge sedan, innan jag nånsin hade sett en diamant, läste jag om dem och försökte föreställa mig dem i tankarna. Jag trodde, att de voro purpurröda och lyste alldeles upp i ett mörkt rum … En dag fick jag se en riktig diamant i en ring — men jag blev så snopen, att jag grät … Visst var den söt, men det var inte på långa vägar vad jag tänkt mig. Får jag hålla broschen i hand ett litet, litet tag, Marilla? Jag undrar om inte ametister kunna vara snälla violers själar?