Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 22
| ← Annes nya krydda |
|
Anne kommer till korta i en hederssak → |
XXII.
ANNE BLIR BORTBJUDEN PÅ TE.
— Nå, jag må säga, vad ögonen tindra på dig i dag! sade Marilla, när Anne nyss kommit in från ett ärende till postkontoret. — Har du träffat på någon ny själsfrände?
Glad iver präglade Annes hela väsen, strålade i hennes ögon, lyste i varje drag. Hon hade kommit dansande uppför vägen, rörlig och munter som en liten luft-ande i augustikvällens milda solsken och dåsiga skuggor.
— Nej, Marilla, men vad tror ni? Jag är bortbjuden på te till prästgården i morgon eftermiddag! Fru Allan har lämnat in det här brevet åt mig på postkontoret. Titta på det, Marilla! »Fröken Anne Shirley, Grönkulla.» Det är första gången jag någonsin fått heta fröken. Det var en känsla, må Marilla tro! … Det här brevet skall jag alltid förvara bland mina dyrbaraste skatter.
— Fru Allan berättade för mig, att hon ämnade bjuda alla barnen i hennes söndagsskoleklass i tur och ordning på te, sade Marilla, som tog den underbara händelsen med jämnmod.
— Var nu inte så förfärligt het på gröten, barn! Försök att lära dig att ta saker och ting litet mera lugnt!
Men om Anne skulle kunna lära sig att taga saker och ting lugnt, hade hon först måst ändra om natur. Med sitt känsliga, livliga temperament tog hon emot livets både sorger och fröjder med tredubbel intensitet. Marilla förstod detta, och det vållade henne en viss oro; hon anade, att kommande motgångar skulle taga hårt på henne, och hon hade ännu ej fullt klart för sig, att i den jämförelsevis lika stora förmågan att njuta och fröjdas skulle ligga en fullt tillräcklig motvikt.
Marilla ansåg det därför som sin plikt att söka i Anne inplanta ett lugnt och behärskat jämnmod — en sinnesförfattning, lika främmande för hennes natur som för en sprittande solstråle på en av bäckens böljor. Men ansträngningarna hade hittills, det måste hon med sorg erkänna, varit nära nog fruktlösa. Gick någon förhoppning eller länge omhuldad plan om intet, så damp Anne ned i »förtvivlans djup». Nådde den sin uppfyllelse, svävade hon i de sällaste rymder. Marilla hade nästan börjat misströsta om att någonsin kunna omdana denna lilla sällsamma och oberäkneliga varelse till den mönsterflicka med det sedesamma väsendet och det alltid korrekta uppförandet, som hon gärna föreställde sig. Men hon skulle heller aldrig ha trott, att hon i själ och hjärta tyckte mycket bättre om Anne sådan hon var.
Den kvällen gick Anne och lade sig, mållös av bedrövelse, därför att Matthew hade sagt, att vinden hade snurrat över till nordost och att han fruktade, att det skulle bli regn dagen därpå. Popplarnas sus omkring huset plågade henne, det lät så likt smattrande regndroppar, och havsvikens avlägsna, dova brusande, som hon annars brukade lyssna till med förtjusning, betagen i böljesvallets ständigt stigande och fallande rytm, tycktes henne nu bebåda blott storm och oväder åt en liten flicka, som särskilt önskade sig vackert väder. Anne låg och trodde, att morgondagen aldrig skulle komma.
Men allting har ett slut, till och med natten omedelbart före den dag, då man är bjuden på te till prästgården. Morgonen var solklar och vacker, trots Matthews ogynnsamma spådomar, och Annes livsandar stego till en hittills oanad grad.
— O, Marilla, det finns någonting uti mig i dag, som kommer mig att älska allt vad jag ser, utbrast hon, medan hon diskade frukostporslinet. — Ni kan inte tänka, hur snäll jag känner mig! Skulle det inte vara roligt, om det kunde hålla i? Jag tror, att jag skulle kunna bli en mönsterflicka, om jag vore bjuden bort på te var dag. Men ack, Marilla, det är också ett fasligt högtidligt tillfälle … Jag känner mig så ängslig. Tänk, om jag inte uppför mig riktigt som jag bör? Ni vet, att jag aldrig förut druckit te i någon prästgård, och jag har nog inte reda på alla regler för vad som passar sig eller inte, fastän jag allt se'n jag kom hit ständigt har läst vad »Hemmets tidning» har meddelat på sin avdelning »Goda råd för umgängeslivet.» Jag är så rädd att jag ska göra någonting dumt eller glömma att göra någonting, som jag borde göra. Går det an att ta en portion till av någonting, som man rysligt gärna vill ha mera av?
— Felet med dig, Anne, är att du tänker alldeles för mycket på dig själv. Du skulle bara tänka på fru Allan och på vad du tror vore bäst och trevligast för henne, sade Marilla och hittade för en gångs skull i sitt liv på en i all sin enkelhet sund och klok föreskrift.
Anne förstod genast detta.
— Marilla har rätt. Jag ska försöka att inte alls tänka på mig själv.
Anne gjorde tydligen från sig sitt besök utan något svårare brott mot etiketten, ty i skymningen, när aftonhimlen lyste guldgul och rosenfärgad, kom hon hem, högst lycklig och förnöjd. Hon satte sig på den stora röda sandstenshällen utanför köksdörren och lade sitt trötta krushuvud i Marillas hemvävda blårutiga sköte. Därpå började hon helt belåtet berätta.
En sval vind kom fläktande över de vida åkerfälten från tallskogens bryn utmed åsarna i väster och drog susande genom popplarna. En klar stjärna lyste över fruktträdgården, och eldflugorna fladdrade ut och in bland ormbunkar och prasslande grenar. Anne följde dem med ögonen, medan hon talade, och för henne smälte småningom vind och stjärnor och eldflugor samman till någonting obeskrivligt ljuvt och trolskt.
— O, Marilla, jag har haft så hänförande roligt! Det kan knappast skildras med ord … När jag kom fram till prästgården, steg fru Allan ut och mötte mig på trappan. Hon hade på sig den sötaste klänning av ljusrött musslin, med fullt med volanger och med halvkorta ärmar, och hon såg alldeles ut som en ängel. Jag tror nästan, att jag skulle vilja bli prästfru, när jag vuxit upp, Marilla, En pastor skulle nog inte bry sig om mitt röda hår, för han skulle inte tänka på sådana världsliga saker. Men då fick man naturligtvis lov att ha en snäll och god natur, och en så’n får jag aldrig, så att det är nog inte värt jag tänker på den saken. För somliga faller det sig så lätt och naturligt att vara snälla och goda, men jag hör inte till dem. Fru Lynde säger, att jag är full av arvsynd. Men nog vet jag, att jag försöker göra mitt bästa, och det borde väl ändå räknas för någonting — säg?
Det är lustigt — somliga människor, som Matthew och fru Allan, kan man tycka om från första stunden man ser dem, men med andra, som till exempel fru Lynde, måste man verkligen ha tid på sig för att lära hålla av dem … Man vet, att man bör hålla av dem, eftersom de veta så mycket och — och mena så väl, men man är tvungen att påminna sig själv hela tiden, annars så glömmer man det …
Det var också bjuden en annan liten flicka, från Vitsands söndagsskola. Hon hetta Lauretta Bradley, och det var en mycket trevlig liten flicka. Inte precis en själsfrände, men jag kom utmärkt bra överens med henne. Det var väldigt fin teservering, och jag tror inte, att jag dummade mig på något sätt. Efter teet sjöng och spelade fru Allan, och hon hade också Lauretta och mig att sjunga. Fru Allan säger, att jag har bra röst och att jag, nu när hon har hört den, ska få vara med i söndagsskolekören. Jag får riktig hjärtklappning, bara jag tänker därpå! Jag har så mycket längtat efter att få sjunga med i söndagsskolekören, som Diana gör, men den hedern tänkte jag då aldrig skulle vederfaras mig …
Lauretta skulle gå hem tidigare, för det ges en välgörenhetsföreställning i kväll på hotellet i Vitsand, och hennes stora syster skulle läsa upp ett poem, så att Lauretta skulle få gå upp och höra på. Se’n fingo fru Allan och jag en riktigt trevlig och förtrolig pratstund. Jag berättade allting för henne — om fru Thomas och tvillingarna och Katie Maurice och Violetta och när jag kom hit till Grönkulla och hur svårt jag har det med geometrien i skolan … Och kan Marilla tänka sig? Fru Allan sa’, att också hon var dum i geometri! Ni kan inte tro, vad det tröstade mig. Innan jag gick från prästgården, så kom fru Lynde dit, och har Marilla nånsin hört på maken! Skolrådet har tagit en ny lärare i stället för herr Phillips och det är en dam. Hon heter Muriel Stacy. Är det inte ett romantiskt namn?
Fru Lynde säger, att här har aldrig någonsin förut funnits någon lärarinna i Avonlea, och hon är inte någon vän av nya påhitt, säger hon … Men jag tycker det skall bli förfärligt roligt att få läsa för en lärarinna, och jag fattar inte, hur jag ska kunna leva de här två veckorna, innan skolan börjar, så otålig är jag efter att få se henne.