Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fantasien på avvägar
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Annes nya krydda
Anne blir bortbjuden på te  →


[ 190 ]

XXI.
ANNES NYA KRYDDA.

Vi få bestämt snart bjuda hit vår nya pastor och hans unga fru på te, sade Marilla fundersamt. — De ha varit nästan överallt utom här. Låt mig tänka! Nästa onsdag skulle lämpa sig bra. Men hör du, Anne, säg inte ett ord till Matthew om’et, för vet han, att det väntas främmande, så hittar han på något svepskäl för att hålla sig undan den dagen. Han har blivit så van vid, att vår gamla pastor aldrig låtsade om honom, så han kommer att tycka det blir svårt att bekanta sig med herr och fru Allan — särskilt frun, förstås.

— Jag ska tiga som muren, försäkrade Anne. — Åh, Marilla, kan inte jag få baka en kaka tills de skola komma? Jag skulle så gärna vilja göra någonting rart åt den söta prästfrun, och jag är ju numera rätt slängd i bakning.

Den nye pastorn och hans fru voro ett ungt vänligt par, helt nygifta och besjälade av en stor hänförelse för det levnadskall de valt. Avonlea hade genast tagit emot dem med öppna armar. Både gammal och ung tyckte om den muntre och frimodige unge pastorn med den brinnande arbetshågen och den glada och milda lilla frun, som nu blev härskarinna i prästgården. Anne förälskade sig genast i fru Allan. Hon hade i henne funnit en ny »själsfrände.»

— O, vad fru Allan är rar, utropade hon en söndagseftermiddag. — Hon har tagit vår söndagsskoleklass, och hon undervisar utmärkt. Hon sa’ genast ifrån, att hon tyckte inte det var rätt av läraren att vara ensam om att göra frågor, och [ 191 ]det vet nog Marilla, att det är precis vad jag alltid har tyckt … Hon sa’, att vi fick fråga henne vad vi ville, och jag gjorde en hel massa frågor. Att göra frågor — se det ligger just för mig …

— Jag vet det, sade Marilla.

— Ingen annan frågade någonting utom Ruby Gillis, och hon frågade, om vi skulle få ha någon söndagsskoleutfärd i sommar. Jag tycker inte det var någon just så lämplig fråga att göra, den stod inte alls i sammanhang med vad vi läste — vi hade i läxa om Daniel i lejonkulan. Men fru Allan, hon smålog och sa’, att det trodde hon visst. När fru Allan småler, får hon de sötaste gropar i kinderna. Om jag ändå hade gropar i kinderna, Marilla! Jag är inte hälften så mager nu, som när jag kom hit, men några grop —

— Jag tyckte du sa’ nyss, att du ville baka. Du ska få göra en piggsvinstårta.

— O tack, snälla Marilla! Med mycket mandel!

Under måndagen och tisdagen pågingo stora tillrustningar på Grönkulla. Det var ganska ansvarsfullt att värdigt mottaga och traktera det nya pastorsherrskapet, och Marilla hade föresatt sig att icke låta sig överglänsas av någon husmor i Avonlea. Anne var vild av förtjusning och spänning. På tisdagens afton berättade hon om allting för Diana, medan de sutto på de stora röda stenarna invid Skogsnymfens källa och gjorde »regnbågar» i vattnet med små kvistar, doppade i grankåda.

— Allting är färdigt, Diana, utom min piggsvinstårta, som jag ska göra på förmiddagen, och ett slags små rara gräddmunkar, som Marilla ska sätta in i ugnen i sista stund … Du må tro, Diana, att jag och Marilla ha haft ett par vådligt arbetsamma dagar. Det är inte narri att bjuda en pastorsfamilj på te … Du skulle se vårt skafferi, så skulle det vattnas dig i munnen. Vi ska ha kyckling i gelé och kall tunga. Vi [ 192 ]ska ha två sorters marmelad, röd och gul, och vispad grädde och citronkakor och körsbärskakor och spritsar och mjuk pepparkaka, och till min piggsvinstårta ska vi ha Marillas stiliga gula plommonsylt, som hon gömmer enkom för pastorer … Och nybakat bröd ska vi ha, men gammalt med, ifall han skulle ha klen mage. Fru Lynde säger, att de flesta pastorer ha klen mage, men jag tror inte herr Allan varit pastor så länge, att han hunnit få det. Jag känner mig ändå rätt ängslig för min piggsvinstårta. O, Diana, tänk, om den inte skulle bli god! Jag drömde i natt, att det sprang efter mig en elak tomte med en stor piggsvinstårta i stället för huvud.

— Åh, den blir nog god, lugnade Diana, som aldrig ville skrämma upp sina vänner. — Jag försäkrar, att den där biten, som vi nyligen hade med oss ut till Näktergalsro och som du själv hade gjort, var alldeles överdådig. Och degrand tycker jag bara smakar bra …

— Ja, men tårtor ha en sådan särskild förmåga att bli misslyckade, just när man önskar dem som allra delikatast, suckade Anne och doppade en med kåda väl ingniden kvist. — Men jag får väl lita på försynen och inte glömma att lägga i mjölet. O, titta, Diana, en sådan förtjusande regnbåge! Tror du inte, att skogsnymfen kommer fram, sedan vi gått vår väg, och tar den till långschal åt sig?

— Du vet mycket väl, att det inte finns några skogsnymfer, sade Diana i tillrättavisande ton.

Även Dianas mamma hade fått sin andel av spökskogen och blivit mycket förargad. Diana hade fått stränga order att hälla sin fantasi inom behöriga gränser, och hon ansåg det nu rådligast att släppa bekantskapen till och med med den oskyldiga skogsnymfen.

— Ja, men det är ju så lätt att låtsa, att hon finns, invände Anne. — Varenda kväll, innan jag går och lägger mig, tittar jag ut genom mitt fönster och undrar, om inte [ 193 ]skogsnymfen sitter där och kammar sina lockar med källan till spegel. Ibland på morgonen tittar jag efter hennes fotspår i daggen. O, Diana, håll äntligen fast vid din tro på skogsnymfen!

Onsdagens morgon kom. Anne steg upp i soluppgången, ty hon befann sig i ett sådant tillstånd av iver och oro, att hon ej kunde somna om. Hon hade fått sig en duktig snuva, därför att hon kvällen förut blivit våt om fötterna nere vid källan, men ingenting utom en fullt utbildad lunginflammation skulle denna morgon ha kunnat dämpa hennes begär att tävla med sockerbagaren. Efter frukosten rörde hon ihop tårtsmeten, och när hon äntligen stängde ungsluckan om mästerstycket, drog hon en djup lättnadens suck.

— Den här gången är jag säker på, att jag ingenting glömt, Marilla. Men tror ni, att den höjer sig? Tänk, om bakpulvret inte skulle vara bra? Jag tog ur den nya burken. Och fru Lynde säger, att man aldrig kan vara säker på att få bra bakpulver, nu när de förfalska allting … Fru Lynde säger, att regeringen borde ta den saken om hand, men att hon nog aldrig får uppleva den dag, då en konservativ reger…

— Nåja, så ha vi fullt upp med andra goda saker att bjuda på, sade Marilla med stort lugn.

Men kakan höjde sig präktigt och kom vackert guldbrun ut ur ugnen. Anne var röd i ansiktet av förtjusning, klöv den försiktigt, bredde ett lager purpurrött gelé emellan, glasserade den, stack ned alla mandlarna, varav piggsvinstårtan fått sitt välklingande namn, och såg i andanom fru Allan äta den och möjligen begära »en liten bit till», för så utmärkt smakade det …

— Vi ska väl ha den bästa teservisen, Marilla, sade hon. Och får jag kläda bordet med ormbunkar och vilda rosor?

— Vet du, vad ska det tjäna till? sade Marilla. — Maten är ju det egentliga, och blomruskor och blad har jag aldrig varit svag för.

— Fru Barry hade sitt bord klätt, sade Anne, som trots [ 194 ]sin menlöshet stundom förfogade över en smula av ormens list. — Och pastorn sa’ henne en fin komplimang för det. Han sa’, att det var en fest för ögat såväl som för gommen.

— Gör som du vill då, sade Marilla, som var fast besluten att icke låta sig övertrumfas av fru Barry eller vem det vara månde. — Kom bara ihåg, att du lämnar någon plats för maten och tallrikarna.

Anne började då kläda bordet med en fantasi och en konstnärlighet, vartill man sällan sett maken. Och som hon hade fullt upp med vilda rosor och ormbunkar till sitt förfogande, gjorde hon tebordet så förtjusande vackert, att både pastorn och pastorskan måste säga sitt hjärtas uppriktiga mening därom.

— Ja, det är Anne, som gjort det, sade den sanningsälskande Marilla.

Och Anne tyckte, att fru Allans gillande leende var nästan för stor lycka för denna världen …

Även Matthew var med som värd, lockad och tubbad att deltaga i samkvämet. Han hade befunnit sig i ett sådant tillstånd av förlägenhet och nervös oro, att hans syster uppgivit allt hopp, men Anne hade »lirkat» med honom och det med sådan framgång, att han nu satt vid bordet, iförd sina bästa kläder och vit stärkkrage, och språkade med pastorn både om lantbruk och politik. Han sade aldrig ett ord åt prästfrun, men man bör ju heller inte begära för mycket.

Allting gick förträffligt, tills Annes piggsvinstårta bjöds omkring. Fru Allan, som redan hade sin assiett rågad med småbröd av alla slag, tackade och sade nej. Men Marilla läste besvikenheten i Annes ansikte och sade småleende:

— Ni får lov att ta åtminstone en liten bit, fru Allan. Anne har bakat den enkom för er skull.

— I så fall måste jag väl smaka på den, log fru Allan och tog sig en tjock trekantig bit. Detsamma gjorde pastorn och Marilla.

[ 195 ]Fru Allan förde en sked full till munnen, och medan hon åt, fick hennes ansikte ett ganska besynnerligt uttryck. Men hon sade ej ett ord, utan endast tuggade på. Marilla lade märke till minen och skyndade sig att smaka på tårtan.

— Vad i fridens namn har du lagt i kakan, barn? utbrast hon.

— Jag har precist gått efter beskrivningen, Marilla, ropade Anne med ångestfull min. — O, är den inte så som den skall vara?

— Skall vara? Den smakar nedrigt. Fru Allan, lägg bort skeden! Anne, smaka själv! Vad slags krydda har du använt?

— Vanilj, sade Anne, mörkröd i ansiktet, sedan hon smakat på kakan. — Bara vanilj! O, Marilla, det måste ha varit jäspulvret. Jag hade hela tiden mina misstankar —

— Bakpulvret? Åh — visst inte! Gå och hämta den vaniljen du använde.

Anne flög till skafferiet och återvände med en liten flaska, delvis fylld med en brun vätska och försedd med en gul etikett, varå stod att läsa »Bästa vaniljessens.»

Marilla tog den, drog ur korken och luktade.

— Kors i alla mina dar, Anne, du har slagit smärtstillande liniment i tårtsmeten … Jag råkade slå sönder linimentflaskan i förra veckan och hällde skvätten, som var kvar, i en gammal tom vaniljflaska. Det är naturligtvis delvis mitt fel — jag borde ha varnat dig — men kära barn, kände du då inte lukten? Det luktar ju kamfert långa vägar!

Anne smälte i tårar under bördan av denna dubbla olycka.

— Jag kunde ju inte — jag hade sådan snuva!

Därmed tog hon till flykten upp på sitt gavelrum, där hon kastade sig på sängen och vätte sitt örngått med floder av tårar.

[ 196 ]Efter en stund ljödo lätta steg i trappan, och någon trädde in i rummet.

— O, Marilla, snyftade Anne utan att se upp, jag har skämt ut mig för alla tider! Detta överlever jag aldrig. Det kommer att bli bekant — allting sprides ju ut i Avonlea. Diana kommer att fråga mig, hur kakan blev, och jag måste säga henne sanningen. Jag blir alltid utpekad som flickan, som la’ smärtstillande liniment i piggsvinstårtan … Pojkarna i skolan komma att skratta ut mig. O, om ni har en enda gnista medlidande, så låt mig slippa att gå ned och diska just nu. Jag ska diska, sedan pastorn och pastorskan ha gått, men jag kan aldrig mera se fru Allan i ansiktet. Hon kanske tror, att det var min mening att förgifta henne. Fru Lynde säger, att hon vet en barnhemsflicka, som försökte förgifta den frun, som tagit upp henne. Men liniment ä’ inte giftigt. Fastän det ska användas utvärtes — inte invärtes på något sätt. Och inte i tårtor … Vill inte Marilla säga det alltsamman till fru Allan?

— Skulle du inte kunna resa dig upp och själv säga det åt henne? sade en munter röst.

Anne flög upp — bredvid hennes säng stod prästfrun och tittade på henne med skälmska blickar.

— Min kära lilla vän, inte ska du ligga och gråta så här, sade hon, helt bestört vid åsynen av Annes rödsvullna ansikte. — Det var ju bara ett löjligt misstag, som vem som helst hade kunnat göra.

— Åh nej, det ska nog vara jag, som gör ett sådant misstag, sade Anne hjälplöst. — Och min mening var att göra tårtan så utmärkt rar och god åt er, fru Allan.

— Det vet jag nog, kära du. Och jag kan försäkra dig, att jag uppskattar din vänlighet och din snälla avsikt precis lika mycket, som om inte det där lilla misstaget varit. Nu får du inte gråta mera, utan följ ned med mig och visa mig [ 197 ]din trädgård. Fröken Cuthbert har sagt mig, att du har en egen liten täppa. Den vill jag gärna se, för jag är så intresserad av blommor.

Anne lät sig åter föras ned och tröstas, och det var ju stor tur i oturen, att fru Allan var en sådan snäll och hjärtegod människa. Det sades inte ett ord mera om linimenttårtan, och när gästerna gått, fann Anne, att hon haft roligare under eftermiddagens lopp än man kunde ha vågat hoppas, i betraktande av den förfärliga händelsen.

Hon drog emellertid en djup suck.

— Det är ändå en skön sak, Marilla, att veta, att i morgon är det en ny dag, då man ännu inte hunnit dumma sig.

— Jag gissar det har inte hunnit lida särdeles långt ut på dagen, innan du är framme igen, sade Marilla. — Jag har aldrig sett din make, Anne lilla.

— Nej, det vet jag nog, sade Anne ödmjukt. — Men har ni gett akt på en sak, som ändå är rätt glädjande, Marilla? Jag gör aldrig om samma dumhet två gånger.

— Jag kan inte inse, att det är så mycket vunnet med det, när du ändå jämt och samt hittar på nya.

— Jo visst — förstår inte Marilla det? Det måste ju finnas en gräns för alla de dumheter en människa kan göra, och när jag gjort dem alla, så är det ju punkt och slut. Det är ändå en mycket tröstande tanke.

— Ja, gå nu i alla fall och ge piggsvinstårtan åt de riktiga svinen, sade Marilla. — Den duger inte åt någon mänsklig varelse — inte ens åt Jerry Buote.