Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 23

←  Anne blir bortbjuden på te

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Anne kommer till korta i en hederssak

Fröken Stacys aftonunderhållning  →

XXIII.
ANNE KOMMER TILL KORTA I EN HEDERSSAK.

Anne fick emellertid genomleva mer än två veckor. Och som nu en hel månad förflutit sedan händelsen med piggsvinstårtan och det smärtstillande linimentet, var det ju på högsta tiden, att hon råkade ut för något nytt olycksöde. Smärre misstag, som t. ex. då hon i distraktion tömde ett fat skummjölk i en korg med ullgarnsnystan inne i väggskåpet i stället för i hinken med svinmaten eller försjunken i vakna drömmerier steg från spången direkte ut i bäcken är det knappast lönt att omnämna.

En vecka efter tebjudningen i prästgården skulle Diana få ha främmande.

— Ett litet, men utvalt sällskap, berättade Anne för Marilla. — Bara flickorna i vår egen klass.

De hade förtjusande roligt, och ingenting mera märkligt inträffade förrän efter kvällsvarden, då de befunno sig ute i familjen Barrys trädgård, litet trötta på alla lekar och mogna för varje mera lockande form av odygd, som skulle kunna yppa sig. Det dröjde ej länge, förrän man började »utmana» varandra genom att slunga mot varandra förolämpningen »det törs du inte».

Leken »töras» var högst modern just nu inom ett visst kotteri av Avonleas skolungdom. Den hade börjat bland pojkarna, men smittade snart flickorna, och alla de dumdristiga ting, som gjordes i Avonlea den sommaren, därför att den ene pojken påstod, att den andre inte »tordes», skulle fylla en hel och på sitt sätt ganska lärorik bok.

Allra först sade Carrie Sloane, att Ruby Gillis inte tordes klättra upp till en viss grenklyka i den väldiga gamla pilen utanför stora ingången. Vilket Ruby Gillis naturligtvis gjorde, fastän hon var dödligt rädd, dels för de tjocka gröna maskarna, som bodde i besagda träd, dels för att hon skulle förtörna sin mamma genom att riva sönder sin nya musslinsklänning. Men bedriften lyckades, och Carrie Sloanes näsa blev betydligt förlängd.

Så sade Josie Pye, att Jane Andrews visst inte kunde hoppa på vänstra benet runt omkring hela trädgården utan att stanna en enda gång eller sätta högra benet i marken. Jane Andrews vågade med stort självförtroende försöket, men gav tappt vid tredje hörnet och måste erkänna sin oförmåga.

Som Josies skadegläde gav sig luft på ett enligt allas uppfattning mindre taktfullt sätt, sade Anne Shirley, att hon inte vågade gå utmed den släta övre kanten av det trästaket, som omgav trädgården. Att gå på trästaket kan närmast jämföras med att gå på lina och fordrar en större skicklighet och balanseringsförmåga, än den tror, som aldrig inlåtit sig på företaget. Men om Josie Pye saknade vissa av de egenskaper, som göra människor populära, så ägde hon i stället rätt underbara naturliga anlag, vederbörligen uppövade, för att balansera på trädgårdsstaketet. Josie spatserade runt hela det Barryska staketet med en ledig elegans, som tycktes säga, att den enfaldiga individ svårt huggit i sten, som trott, att Josie Pye inte skulle våga en sådan »småsak».

Motvillig beundran hälsade denna prestation, som verkligen uppskattades av de flesta av flickorna, enär de själva råkat ut för svåra missöden under egna övningar att promenera på staket. Josie skuttade ned från den sista stolpen, röd i ansiktet av triumf, och kastade en skadeglad blick på Anne.

Anne knyckte på sina röda flätor.

Det var väl inte någonting så värst märkvärdigt att kunna gå på ett litet lågt trästaket, sade hon. — I Marysville kände jag en flicka, som kunde gå på själva takåsbjälken på ett tak.

— Det tror jag inte, sade Josie ögonblickligen. — Jag tror inte, att någon människa kan gå på en takåsbjälke. Du kan det åtminstone inte.

— Kan jag inte? ropade Anne.

— Visa då, att du törs, sade Josie i utmanande ton. — Men jag påstår, att du inte törs klättra upp och gå på takåsbjälken över fru Barrys kök.

Anne bleknade, men här var tydligen intet val. Hon gick bort mot huset, där en stege stod rest mot kökstaket. Alla flickorna i femte klassen läto höra ett »o!» — dels av spänning, dels av fruktan.

— Gör det inte, Anne! bönföll Diana. — Du faller ned och slår ihjäl dig. Bry dig inte om Josie Pye. Det är inte rätt att mana ut någon att göra någonting så farligt.

— Jag måste göra det. Min heder står på spel, sade Anne högtidligt. — Jag ska gå på takbjälken, Diana, eller låta mitt liv på kuppen. Om jag slår ihjäl mig, så får du min pärlring.

Anne klättrade uppför stegen under andlös tystnad, nådde omsider takbjälken, rätade upp sig och fick ett jämförelsevis säkert fotfäste. Så anträdde hon vandringen, medveten om, att hon befann sig obehagligt högt uppe till väders och att man vid konsten att promenera på takåsar ej hade särdeles mycken hjälp av sin fantasi. Hon lyckades emellertid taga åtskilliga steg, innan katastrofen kom. Men plötsligt vacklade hon, förlorade jämnvikten, snubblade och föll. Hon rullade utför det solstekta taket och tumlade ned från det, rakt genom en hel härva slingrande vildvinrankor — allt innan den förfärade åskådarkretsen hann uppge sitt samfälda fasans skri.

Om Anne hade rullat ned från taket på den sida, där hon företagit uppstigandet, är det troligt, att Diana på stället blivit arvtagerska till pärlringen. Men lyckligtvis föll hon på den andra sidan, där taket sluttade så pass långt ned över förstugukvisten, att ett fall därifrån icke medförde på långt när så stor risk. Men när Diana och de andra flickorna i vild skräck rusat runt omkring huset — alla utom Ruby Gillis, som stod som fastspikad vid marken och sedan föll i gråtkramp — så funno de i alla fall Anne liggande alldeles blek och slapp bland resterna av det neddragna vildvinet.

— Anne, är du dödad? skrek Diana och kastade sig på knä bredvid sin vän. — O Anne, käraste Anne, säg mig bara ett endaste ord och tala om för mig, om du är dödad.

Till stor lättnad för alla flickorna, i synnerhet Josie Pye, som, fastän hon ansetts sakna fantasi, dock i andanom med stor skräck såg sig för alla tider brännmärkt såsom den flicka, vilken var orsaken till Anne Shirleys förtidiga och tragiska död, satte sig Anne upp med ett yrvaket uttryck och svarade med osäker röst:

— Nej, Diana, dödad är jag inte, men jag tror, att jag har blivit sanslös.

— Var? snyftade Carrie Sloane. O, var, lilla älskade Anne?

Innan Anne hann svara, uppenbarade sig fru Barry på skådeplatsen. Vid åsynen av henne försökte Anne resa sig på fötter, men sjönk tillbaka igen med ett ynkligt litet jämmerrop.

— Vad står på? Var har du gjort dig illa? frågade fru Barry.

— Min fotled, halvgrät Anne. — Ack, söta Diana, gå och ta reda på din pappa och bed honom bära mig hem. Jag känner, att jag inte kan gå dit på mina ben. Och jag är säker på, att jag inte rår med att hoppa så långt på ett ben, när Jane nyss inte ens orkade hoppa runt omkring trädgården.

Marilla var ute bland sina fruktträd och plockade en karott sommaräpplen, när hon fick se herr Barry komma vandrande över spången och uppför backen; bredvid honom gick fru Barry, och en hel procession av småflickor följde efter. I famnen bar han Anne, vilkens huvud slappt vilade mot hans skuldra.

I detta ögonblick fick Marilla en uppenbarelse. Det styng av fasa, som just nu genomborrade hennes hjärta, röjde för henne, vad Anne så småningom hade blivit för henne. Hon skulle ha medgivit, att hon tyckte om Anne, ja, att hon rent av var fästad vid henne. Men i detta nu, då hon besinningslöst rusade utför backen, förstod hon, att Anne var kärare för henne än någonting på jorden.

— Herr Barry, vad har hänt henne? flämtade hon blekare och mera upprörd än den nyktra och förståndiga Marilla varit på mången god dag.

Det var Anne själv som lyfte på huvudet och svarade:

— Var inte rädd, Marilla! Jag gick på takåsen och trillade ner. Jag tror, att jag har vrickat min fotled. Men, Marilla, jag hade ju kunnat bryta nacken. Man ska alltid se på den ljusa sidan av saken.

— Jag borde ha förstått, att du skulle ställa till någonting i den vägen, när jag lät dig gå på bjudningen, sade Marilla, som trots den lättnad, hon kände, ej kunde släppa den vresiga tonen. — Bär in henne, herr Barry, och lägg henne på soffan. Bevare oss väl, jag tror flickan har svimmat.

Detta var sant. Överväldigad av smärtan i den stackars foten hade Anne försjunkit i ett tillstånd av lycklig medvetslöshet.

Matthew, som hastigt ropades från skördefältet, skickades genast i väg till doktorn. Denne anlände i sinom tid och gjorde den upptäckten, att skadan var svårare än man från början befarat. Annes fotled var bruten.

När Marilla längre fram på kvällen gick upp på gavelrummet, där ett blekt flickansikte avtecknade sig mot sängens kuddar, hälsades hon av en klagande röst:

— Tycker inte Marilla, att det är mycket synd om mig?

— Det var ditt eget fel, sade Marilla, i det hon drog ned rullgardinen och tände en lampa.

— Ja, det är just därför ni skulle tycka synd om mig, sade Anne; det är just tanken på, att det är mitt eget fel, som gör, att det känns så rysligt ledsamt alltihop. Om jag hade kunnat skylla på någon annan, så hade det genast varit betydligt bättre. Men vad skulle Marilla själv ha gjort, om en ann’ flicka hade stått där och retats med er och sagt, att ni inte tordes gå på takåsen?

— Jag hade låtit henne retas tills i morgon bitti’ och själv stannat kvar på fasta marken. Så’na galenskaper! sade Marilla.

Anne suckade.

— Ja, se Marilla har sådan själsstyrka! … Men det har inte jag. Jag kände, att jag inte stod ut med att höra Josie Pye säga »äh — du törs inte!» Hon skulle ha hoverat sig i alla tider, om hon hade fått rätt … Och jag tycker, att jag har blivit straffad så pass, att Marilla inte behöver vara så förfärligt ond på mig. Det är verkligen alls inte någonting roligt att svimma. Och doktorn gjorde mig fasligt illa, när han passade ihop min fotled. Jag kommer inte att kunna gå på sex, sju veckor, och lika länge dröjer det, innan jag får se den nya lärarinnan. När jag kan gå i skolan, så är hon inte ny längre. Och Gil— allihop i klassen hinna om mig … O, jag måtte väl vara en svårt prövad varelse … Men jag ska försöka bära alltsamman tappert, bara inte Marilla är ond på mig.

— Åhnej, kära barn, jag är inte ond på dig, sade Marilla. — Det är synd om dig, det är inte tu tal om det, men, som du säger, du får allt skylla dig själv. Seså, försök nu att äta litet kvällsvard.

— Nu kommer allt min fantasi bra till pass, eller hur? sade Anne. — Jag ska ligga och låtsa en hel hop roliga saker … Hur bär folk sig åt, som inte har någon fantasi, när de bryta benen av sig, tror Marilla?

Anne hade fullt skäl att välsigna sin spelande fantasi många gånger under de tråkiga och enformiga sju veckor, som nu följde. Hon var dock inte uteslutande hänvisad till den. Hon hade många, som kommo och hälsade på henne, och ej en dag förgick, utan att en eller flera av skolflickorna tittade in för att lämna henne blommor och böcker och berätta för henne om »händelserna» i Avonleas ungdomliga värld.

— Alla ha varit så vänliga och snälla, Marilla, suckade Anne belåtet den dag, då hon första gången kunde linka tvärs över golvet. — Det är inte vidare roligt att vara sängliggande sjuk, men det har ändå sina ljusa punkter, Marilla. Man märker, hur många vänner man har. Tänk att självaste söndagsskolerektorn har varit och hälsat på mig, och han är verkligen bra fin och hygglig … Jag ångrar nu, att jag har anmärkt på hans sätt att läsa bönerna. Jag tror visst att han menar dem, men han har fått den vanan att läsa dem, som om han inte gjorde det. Den vanan kunde han nog lägga bort, om han bara gjorde sig litet besvär …

Han berättade för mig, hur det var, när han själv som pojke bröt sin fotled. Vad det är underligt att tänka sig, att söndagsskolerektorn nånsin varit en pojke … Så långt räcker inte ens min fantasi. När jag försöker tänka mig honom som pojke, ser jag honom för mig med grå polisonger och glasögon, precis som han ser ut i söndagsskolan, bara helt liten till växten … Men fru Allan kan man mycket lätt tänka sig som liten flicka. Fru Allan har varit och hälsat på mig fjorton gånger. Ä’ inte det att vara stolt över, så säg? … En prästfru, som har sin tid så upptagen! Och hon är mycket rolig att ha på besök. Hon säger aldrig, att det var mitt eget fel, och att hon hoppas det här ska bli mig en läxa och en varnagel för livet … Så säger alltid fru Lynde. Också Josie Pye har varit här. Jag tog emot henne så artigt jag kunde, för jag tror nog hon var ledsen för att hon narrade mig upp på takåsen. Om jag hade slagit ihjäl mig, hade hon fått gå med hemska samvetskval i hela sitt liv …

Diana har varit en trofast väninna. Hon har varit här varenda dag för att trösta mig i min ensamhet. Men o — vad jag ska bli glad, när jag får gå i skolan, för jag har hört så mycket intressant berättas om den nya lärarinnan. Alla flickorna tycka hon är väldigt söt. Diana säger, att hon har vackert ljust, lockigt hår och sådana milda, uttrycksfulla ögon. Hon har mycket stiliga klänningar och större puffärmar än någon annan i Avonlea. Varannan fredag har hon uppläsning, då var och en får deklamera någonting eller deltaga i en dialog. O, det är förtjusande att tänka på, att man ska få vara med om sådant! …

Och varenda fredag eftermiddag, då de inte ha uppläsning, tar fröken Stacy dem med sig ut allesamman i skogen, och där få de botanisera — titta på blommor och ormbunkar och fåglar. Och varenda morgon ha de en halv timmes gymnastik och springlekar. Fru Lynde säger, att hon har aldrig hört på maken till tillställningar, och att det är följden av att anställa en lärarinna. Men jag tror, att det måste vara gränslöst roligt, och jag tror också, att jag kommer att finna en själsfrände i fröken Stacy.

— En sak är tydlig, Anne, sade Marilla, och det är, att din tunga inte tog den allra minsta skada, när du trillade utför fru Barrys tak.