Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Envig
| ← Misshandel. |
|
Ärekränkning. → |
Envig.Införandet af särskilda straff bestämmelser för envig och dess behandlande såsom en särskild art af förbrytelser äro egendomligheter för den moderna rätten. Envig synes ej hafva stämt öfverens med sederna hos de antika folken. Åtminstone innehålla deras lagar intet härom. Deremot var envig så mycket mera bruklig i de gamla germanska samfunden. Men det föll icke under strafflagen. Ty då de stridande voro ense om att afgöra sin tvist med vapenskifte och sålunda jemväl på förhand fogat sig i den skada, som de härvid möjligen komme att lida, kunde det ej blifva fråga om upprättelse för hvad, som i kampen vederföres dem. Huru långt man var ifrån att se något orätt i enviget, framgår kanske tydligast deraf, att det för någon tid användes i rättsordningens tjenst, nemligen såsom ett högre bevismedel i rättegång. Emellertid anknyter sig enviget i sin nuvarande skepnad icke till nämnda företeelser i det forngermanska samhället, utan har det haft sitt ursprung och fått sin utbildning i Frankrike samt derifrån spridt sig vidare och kommit till en mera allmän användning under 1500- och 1600-talen. Enviget betraktades härvid såsom ett prerogativ för adeln och dess vederlikar. Det var för dem ett sätt att vid sidan af lagen uppgöra dem emellan förekommande tvister af såväl mera som mindre betydande art.
Första försöken att stäfja det alltmera öfverhandtagande ofoget egde rum från kyrkans sida (Conc. Trid. 1562: exkommunikation och förlust af rätt till kyrklig begrafning för den fallne). Men derefter ingrepo äfven de verldsliga myndigheterna med straffpåbud, hvilka efterhand blefvo allt strängare. Man icke allenast likställde envig, som hade dödlig utgång, med dråp, utan man belade äfven enviget i och för sig sjelft äfvensom utmaning dertill, mottagande af utmaning samt biträde vid enviget eller till uppgörelse derom med ett drygt kriminelt ansvar. Dessa bestämmelser gällde dock icke andra än adeln och dess vederlikar. För gemene man förblef det vid de allmänna straffbuden rörande dråp och misshandel. Och med anledning häraf inflöto bestämmelserna rörande enviget icke i den allmänna lagen, utan gåfvos i särskilda förordningar. Genom ifrågavarande lagstiftning kommo sålunda de högre stånden i en undantagsställning. Men privilegiet bestod här i sjelfva verket allenast i ett strängare ansvar.
Den tyska lagstiftningen är särskildt från och med 1600-talet synnerligen rik på dylika speciella strafflagar, gemenligen kallade duellmandat. Och under intrycket af dem hafva tydligen de samtidiga svenska föreskrifterna i ämnet tillkommit. Ännu i 1590 års gårdsrätt är ansvar allenast utsatt för den utmanande, hvaremot all skada, som hans motståndare tillfogade honom, skulle vara ogill. Men i duellplakatet 1662 möta oss redan här ofvan skildrade principer, och i öfverensstämmelse med dem voro äfven de mera bestämda och utförda stadgandena i 1682 års duellplakat (stadfästadt 1719, ersatt med ett nytt plakat 1738 men ånyo satt i kraft 1739) och tilläggsbestämmelserna i senare förordningar affattade. Ansvar enligt duellplakatet skulle endast (K. Res. 1863) ega rum, då båda duellanterna tillhörde adeln eller krigsbefälet eller voro deras vederlikar (de som hade kunglig fullmakt enligt KB 2⁄9 1692 eller som voro upptagna på rangordningen enligt KB 21⁄9 1688). Förnekade man, att man känt sin motståndares person och embete, och bekräftade sin utsago med ed, dömdes man efter allmän lag. Straffet var lika för ˮduellisterneˮ, ˮsecunderneˮ och ˮthem som appellen framburit hafwaˮ samt bestod, oafsedt om det verkligen kommit till strid, i förlust af embete, böter af 2000 daler smt och två års fängelse. Vid brist på medel till böternas erläggande ökades fängelset med ett år, hvaremot å andra sidan befrielse från ett års fängelse, men ej mera kunde vinnas genom erläggande af ytterligare 2000 daler smt. Den, som ej hade tjenst, skulle böta 3000 daler smt och undergå tre års fängelse (KB 20⁄11 1695). Hade enviget haft döden till följd för den ena af duellanterna, skulle dennes kropp begrafvas utan prest och ceremonier, samt den öfverlefvande halshuggas. För sår och annan skada bötades särskildt (KB 1704).
Dessa stadganden gällde, ända till dess genom KF 29⁄1 1861, hvilken äfven här ligger till grund för vår gällande rätt (Str. L. 14, 38—41), ifrågavarande förbrytelser fingo sin behandling i den allmänna lagen (i 1734 års lag RB 8, 2 blott tal om forum för envigsmål: hofrätt efter ransakan af underdomaren; förut ransakningen af Kon. Befalln.). Dermed godkändes dock i vår rätt jemväl det nyare uppfattningssätt, som emellertid börjat göra sig gällande i denna sak. Man hade allmänt börjat erkänna, att envig ej till straffbarheten kunde likställas med mord, dråp och misshandel. Det klandervärda låge ju egentligen deri, att någon egenmäktigt förfogade öfver oförytterliga rättigheter till sin person, och att en annan begagnade sig af detta hans handlingssätt. I sjelfva verket förelågo här samma straffgrunder som vid våld mot egen person och dervid lemnadt biträde från annan mans sida. Man har dock tydligen varit tveksam, från hvilken ståndpunkt man närmast skulle gifva skäl för ett lindrigare bestraffande af enviget, och å hvilket ställe i rättssystemet man skulle inrymma hit hörande stadganden (enviget behandlas i tysk rätt i sammanhang med ärekränkning, i holländsk rätt och den svenska KF 29⁄1 1861 med brott mot offentlig ordning, men eljest vanligen med dråp och misshandel såsom i norsk och nu gällande svensk rätt samt vidare i belgisk, ungersk, österrikisk och dansk rätt). Men man var i allmänhet ense i att mildra förutvarande bestämmelser (i fransk rätt, hvarest enviget ej omnämnes, anses det i rättspraxis såsom en förbrytelse mot lif under förmildrande omständigheter; enligt engelsk rätt bestraffas dock fortfarande såväl duellanter som secundanter för ˮmurderˮ; och i finsk rätt betraktas enligt KF 29⁄11 1866 död och sår principielt såsom mord, dråp och misshandel samt tillämpas de biträdande vanliga regler för delaktighet). I vår rätt hafva, för det fall att skada uppstår af enviget, de straffbestämmelser, som gälla för dråp och misshandel i hastigt mod, tydligen i det hela legat till grund för stadgandena om envig. I de flesta andra rättssystem äro straffsatserna åter betydligt lägre, hvarförutom i dem oftast ej annat frihetsstraff användes än det, som ej kan anses föra någon skam eller vanheder med sig (tysk och ungersk rätt: statsfängelse; dansk rätt: härförutom enkelt fängelse; norsk och österrikisk rätt närmare i öfverensstämmelse med vår). För alla rättssystemen är det deremot gemensamt, att de i viss måtto afväga straffet efter envigets utgång. Men härjemte länder äfven allmänt öfverenskommelse om stridens fortsättande till enderas död till förhöjning af straffet (ej i belgisk, ungersk och österrikisk rätt; i svensk, norsk och holländsk, blott om döden följt). I öfrigt hafva i anslutning till äldre rätt straff stundom utsatts för sjelfva utmanandet och antagandet deraf (svensk och belgisk rätt, hvaremot ej i holländsk, dansk eller norsk; i norsk ej ens straff, om ringare skada af duellen; i österrikisk, ungersk och tysk rätt straffrihet, om striden frivilligt uppgifves) samt äfven för sekundanter (ej i tysk och holländsk rätt, som straffa duell utan vittnen strängare, och ej heller i dansk, om de ej vetat, att det varit aftaladt att fortsätta striden till enderas död, eller de svikit sina pligter) och biträden vid uppgörandet af aftalet om envig (i tysk, holländsk, ungersk och österrikisk rätt, blott om duellen blir af). Ett svikligt förfarande vid envig föranleder enligt regel, att gerningen faller under straffbestämmelserna för misshandel och dråp (tysk, holländsk, norsk och dansk rätt; svensk och ungersk rätt: dödande lika med mord och tillfogande af skada bestraffad dels lika strängt och dels strängare än uppsåtlig misshandel med berådt mod). Slutligen har i några strafflagar begreppet envig närmare bestämts på det sätt, att det angifvits såsom strid, hvari lifsfarliga vapen användas eller skola användas (tysk och österrikisk rätt: ˮzweikampf mit tödtlichen waffenˮ; norsk rätt låter deremot samma regler gälla för ˮslagsmaalˮ som ˮtvekampˮ; eljest lemnas lika som i vår ingen närmare bestämning af begreppet).