Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 05
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
FEMTE KAPITLET.
Man fick snart veta, hvad herr Lascelles tyckte om sin nye elev. Sir Guy hade ganska lätt för sig, sade han, och rätt goda kunskaper i allmänhet, men i latinet funnos betänkliga luckor, och såväl där som i matematiken var hans vetande ytligt och osäkert. Han hade aldrig fått lära sig arbeta på samma sätt som andra pojkar, och han skulle komma att behöfva mycken flit och stor ihärdighet för att bli jämngod med vida klenare begåfvade ynglingar, hvilka åtnjutit undervisning i en skola.
Herr Lascelles sade detta genast till Guy; men som han icke yttrade något, som kastade skugga på farfadern eller den afhållne läraren, tog Guy det med lugn och frågade endast, huru många timmar om dagen han borde läsa.
»Tre», sade herr Lascelles med tanke på den unge mannens ovana vid stillasittande; men då han påminde sig hur mycket som fattades, rättade han sig: »hellre fyra — till och med fem, om det ginge för sig.»
»Då skall det bli fyra», sade Guy beslutsamt, »och fem med, om jag kan komma ut med det.»
Han uppbjöd hela sin viljekraft för att åstadkomma dessa fyra timmars läsning. Han fördelade dem på tiden före och efter frukosten och arbetade strängt ända tills en stund före lunchen, då han kom in till Charles för att läsa högt för honom ur Philips estetiska afhandlingar på latin. Och nu först märktes det, att Charles så fullkomligt upphört att betrakta Guy såsom främmande, att han tyranniserade honom lika obesväradt som sin egen familj.
Guy, som alltid varit van vid mycken rörelse i friska luften, var redan trött af flera timmars arbete och skulle nu ha haft mest lust för en stunds småprat och hvila. Hvilken annan tid på dagen som helst skulle ha passat lika bra för Charles, men det behagade honom, att det skulle ske just den timmen, och han förstod icke, att läsningen på det viset blef en arbete för Guy i stället för en vederkvickelse. Då och då gäspade Guy förskräckligt, och en gång, då Charles sade åt honom, att han var dum, föreslog han någon annan lästid; men då Charles gjorde invändningar, gaf han med sig lika beskedligt som någon af de andra.
Att ge akt på Guy var ett af Charles' synnerliga nöjen, och han fröjdade sig särskildt vid utsikten till att få höra honom berätta om sitt första deltagande i en middagsbjudning. Herr, fru och fröken Edmonstone samt sir Guy Morville blefvo bjudna på middag hos herrskapet Brownlow. Laura sade till Guy, att där kunde man icke vänta sig något roligt, om inte att få höra god musik, men Charles bad henne tiga; han ville höra hvad Guy själf fick för intryck af sällskapet, sade han.
Följande morgon var naturligtvis också hans första fråga:
»Nå, hvad tyckte du om middagen?»
»Å, det var väldigt lifvadt.»
Guy afbröt sig midt i sitt favorituttryck, då Laura sade:
»Alldeles som det brukar vara hos Brownlows.»
»Hurudan var frun själf?» sade Charles.
»Hon är märkvärdig», sade fru Edmonstone lugnt.
»Jaså», sade Guy halft naivt, halft skalkaktigt, »då är det inte många, som äro lika henne.»
»Jag hoppas åtminstone det», sade fru Edmonstone.
»Philip kallar henne 'den där människan'», sade Charles. »Han har aldrig kunnat förlåta henne, att hon kallade honom, hans trogne vän Thorndale och mig 'tre de otillgängligaste markattor hon någonsin sett'.»
»Det kan hon då inte säga om Maurice», sade Laura skrattande.
»Jag hörde henne inbilla en ung dam, att Maurice var lord Kilcorans äldste son, sade fru Edmonstone.
»Å, kan hon ha trott det?» inföll Amy.
»Jag djärfdes påminna om lord de Courcys tillvaro, och då sade hon på sitt hastiga sätt: 'Ja visst, nu kommer jag ihåg, men då är han den därnäst!'»
»Maurice och hon sutto och berättade historier för hvarandra», sade Guy. »Så fort den ena berättat något galet, hittade den andra på något ännu värre. Han dref bestämdt med henne. Är hon verkligen en bildad människa?»
»Jag tror det», sade fru Edmonstone, »men hon saknar takt och är så nöjeslysten.»
»Och så högljudd», sade Laura. »Hvad var det hon sade om hästarna, Guy?»
»Hon sade, att hon körde ett par hästar, som voro så ystra, att alla drängarne voro rädda för dem, och när hon ville ta sin lille gosse med sig i vagnen, hade herr Brownlow sagt: 'Nej tack; du själf gör som du vill, men gossen får du inte bryta nacken af'. Strax började Maurice berätta om en dam, som körde fyrspann och som, när de främsta hästarna vände sig om och tittade på henne, nickade åt dem och sade: 'Tack för artigheten'.»
»Ack, om jag hade hört det! utropade Laura.
»Hörde du, när hon berättade, att hon rökte cigarr?»
Alla ropade högt till.
»Naturligtvis svarade Maurice med att berätta en historia om ett fruntimmer, som hade sitt cigarretui hängande vid skärpet och alltid tog sig en cigarr, när hon hade dansat mycket.»
Guy blef afbruten af tillkännagifvandet, att hästen var framme, och gick genast för att rida till Broadstone att få sin lektion.
Vid hemkomsten kom han raka vägen in i salongen, där fru Edmonstone höll på att läsa högt för Charles, och sade hastigt:
»Jag berättade galet. Hon sade bara, att hon hade rökt en cigarr.»
I detsamma märkte han, att han afbröt läsningen och tillade: »Jag ber så mycket om ursäkt!» samt försvann.
Dagen därpå, när han kom hem från en enslig skridskofärd, fann han ungdomen i sallongen, där Charles höll på att undfägna fröknarna Harper med historien om fru Brownlows rökning.
Han föll hastigt in:
»Jag sade ju, att hon bara hade rökt en cigarr.»
»Ja, hon försökte med en, och sedan beredde hon sig att rekvirera cigarrer från Havanna.»
»Charlie, jag talade ju om sedan, att jag inte hade sagt precis som det var.»
»Om det inte var efter bokstafven, så var det i alla fall sant», sade Charles, förtretad öfver att bli störd i sitt nöje för stunden.
»Det är så likt fru Brownlow», sade den ena fröken Harper. »Man kan tro henne om hvad som helst.»
»Det här får ni inte tro», sade Guy sakta. »Jag berättade på ett oriktigt sätt en sak, som hade varit bättre att aldrig nämna, och nu måste jag be, att min dumma öfverdrift inte får komma längre.»
Charles blef trumpen och teg; Guy stod försjunken i tankar, och det blef ingen lätt sak för Laura och Amy att hålla samtalet i gång, tills gästerna togo afsked.
»Hvilket bråk!» knotade Charlie, så fort de voro borta.
»Jag ber dig om ursäkt för att jag förstörde ditt nöje», sade Guy, »men det var mitt fel, och därför måste jag säga ifrån.»
»Prat», sade Charles. »Hvem bryr sig om, huruvida hon rökte en cigarr eller tjugu? Hon är ändå den hon är.»
»Frågan är: hvad var sant?» sade Laura.
»Att sila myggor», sade Charles.
»'Vingar små'!» sade Guy och såg på Amy.
»Som du behagar», sade Charles och knyckte på nacken; »det måtte verkligen vara 'små själar', som fästa sig vid sådana småsaker.»
Guy rynkade pannan, men Laura såg upp på honom med en vacker och vänlig blick, i det hon sade:
»Det är inte värdt att bry sig om honom. Vi måste alla högakta dig för att du inte skydde obehaget för dig själf.»
»Du får berömma honom för Philip», brummade Charles.
Ingen svarade.
Om en stund frågade Guy, om han skulle hjälpa Charles uppför trappan. Charles, som icke hade något annat medel att visa sitt misshag, sade nej och fortfor att underblåsa sitt eget dåliga lynne, tills han glömde, hur liten anledningen hade varit, och arbetade sig upp till en vansinnig önskan att vara så förarglig i sin tur, som han kunde.
Han hade sällan varit mera »på tvären», som hans gamla sköterska brukade säga. Ingen kunde göra honom till lags, och Guy fick inte hjälpa honom med något. Allt hvad han sade var anlagdt på att såra någon ömtålig punkt hos Guy. Moderns och Lauras vinkar gjorde honom blott allt värre, ty han fick då den tillfredsställelsen att retas med dem också; men Guy tog alltsammans med största jämnmod, och Charles blef alltmera förargad öfver att icke lyckas.
Ändå fann han sig af gammal vana stödd af Guys arm, då man skulle gå och lägga sig på kvällen.
»God natt», sade Guy, då han hjälpt Charles lyckligt och väl in i hans eget rum.
»God natt», sade Charles. »Jag försökte att ruska upp det slumrande lejonet i dag, men jag ser att det inte går.»
Den där förevändningen, att han experimenterade, var mycket bekväm för Charles, emedan han slapp att för sig själf eller någon annan erkänna, att han varit vid dåligt lynne.
Emellertid hade han nu fått den olyckliga idéen att »väcka lejonet», och efter den dagen blef det hans ständiga sträfvan att framkalla ett utbrott af Guys häftiga lynne »för att se, hur det tog sig ut». Han resonerade mot sitt eget bättre vetande, tog det orätta i försvar och sade en hel mängd saker, som han icke menade. Guy förstod ingenting att börja med och var helt häpen öfver de åsikter Charles uttalade såsom sina, tills Laura en dag kom honom till hjälp och till broderns förargelse lät honom förstå, att han nog icke menade allvar. Då hon härnäst kom åt att tala med Guy ensam, bad hon honom att icke taga allt hvad Charles sade efter bokstafven.
»Det är inte vackert af honom och inte rätt heller, men man kan inte få honom ifrån det, och det är hans största nöje; så man får ha tålamod med det», slutade hon.
Efter den stunden tycktes Guy icke ha någon svårighet att lägga band på sitt lynne, då han resonerade med Charles, utom en gång, då det gällde kung Karl I och Charles yttrade något, som lät som ett hån.
Guy svärmade af hela sitt hjärta för den olycklige konungens minne, och Charles hade här ändtligen funnit en sårbar punkt. Guy bad Charles tala allvar; han kunde väl inte mena detta. Charles, helt belåten att ändtligen lyckas, svarade blott:
»Fråga Strafford, som offrades för hans skull.»
Guy blef blossande röd och yttrade några häftiga ord men hejdade sig genast och gick sakta ut ur rummet.
»Så ser det alltså ut», sade Charles till sig själf. »När han blir ond, blir han säkert förfärlig. Men han behärskar sig förunderligt väl. Nu skall han få vara i fred för mig; men det kändes så nedsättande att inte aktas värd att bli förtretad på, som om jag varit en alltför stor stackare.»
Guy kom igen om en liten stund.
»Förlåt min häftighet nyss», sade han genast.
Charles fann för godt att erkänna, att han icke menat hvad han sagt, och lofvade till och med bättring för framtiden. Det var första gången någon öfvervunnit Charles så pass, utan att han blifvit vid misshumör.
»Den där Guy håller en åtminstone vaken», sade han till sig själf.
Ja, Guy höll en vaken, i all synnerhet nu, då herr Edmonstone lofvat taga honom med sig ut på räfjakt; han var alldeles utom sig af ifver. Då dagen var inne, var Guy i förstugan en halftimme innan herr Edmonstone var i ordning, promenerade fram och åter och talade om för alla människor, att han hade läst undan både i går och i dag för att ha godt samvete. Fru Edmonstone försökte förströ honom, men han var inte van att vänta tåligt utan marscherade oupphörligt fram och tillbaka och stannade emellanåt för att lyssna om någon kom, på ett sätt som var mycket pröfvande för andras nerver.
Om aftonen, när han kom hem, fingo de höra i oändlighet berättas om jakten. Guy var i full extas, och herr Edmonstone var så stolt öfver honom, hans skicklighet i ridkonsten, hans hurtighet och mod, att han var nästan lika förtjust. Och nöjet förlorade sig icke med vanan.
Guys stallknekt, William, var minst lika stolt öfver sin herre som förmyndaren öfver sin myndling, men han föreställde honom dock, att det icke gick an att rida Deloraine till Broadstone två gånger och på jakt två gånger i veckan. Nu gick Guy till Broadstone till fots, men detta tyckte William åter igen var nedsättande för herren till Redclyffe, hvarför han hämnades genom att påstå, att det icke alls gick an att ta ut Deloraine nästa jaktdag.
Herr Edmonstone fick nu den idéen, att Guy behöfde en särskild jakthäst; Philip hörde talas om en, som fanns till salu och som alla måste beundra, när de väl sett den, till och med William, hvilken att börja med förklarat, att det kunde finnas så många fel på en häst, att ingen kunde räkna dem.
Philip, som skulle förmedla köpet, kom till Hollywell på middag för att få villkoren bestämda. Guy var idel eld och lågor, och de tre herrarne talade så länge om hästar, att Charles somnade; hans mor tog en bok, och de båda äldre flickorna samspråkade sakta och hemlighetsfullt, tills Philip frågade hvad de voro så upptagna utaf.
»Det var en historia om ett dödsvarsel, som Eveleen de Courcy har berättat oss», sade Laura.
Jag tycker inte om att berätta spökhistorier för folk, som inte tror på dem», hviskade Amy till sin syster.
»Tror du på dem?» frågade Philip och såg henne i ögonen.
»Se så, ingen får plåga Amy», sade Laura. »Säg hellre, om du skrattar åt oss för att vi tycka, att somliga saker äro oförklarliga.»
»Visst inte.»
»Den allmänna tron kunde väl inte bestå, om det icke funnes någon grund för den», sade Guy.
»Jaha, du är väl den bäst underrättade af oss», sade Philip.
»Jag tänkte inte på det», sade Laura; »lustigt nog ha vi aldrig frågat dig efter spöket på Redclyffe.»
»Du ser ut, som om du hade sett det själf, sade Philip.
»Inte har du det?» utropade Amy, nästan förfärad.
»Se så, låt oss få höra historien», sade Philip. »Var det din egen bild i spegeln? Var det gamle sir Hugo? Damerna äro beredda att skrika i det lämpliga ögonblicket. Skarfva gärna — hvem skulle man ha rättighet att måla ut, om inte sin egen stamfar?»
Amy kunde icke begripa, hur Philip hade kunnat hålla på så länge som han gjorde; kanske märkte han icke, hur Guy skiftade färg eller hur hårdt han bet sig i läppen; slutligen var det, som om hans ögon blifvit alldeles svarta och blixtrande, och han började med låg, mullrande stämma, som tydde på djup men undertryckt sinnesrörelse:
»Akta dig för att leka med …»
Längre kom han icke; han afbröt sig tvärt och lämnade hastigt rummet.
»Hvad står på?» frågade herr Edmonstone och for upp ur sin nyss påbörjade middagslur; hans hustru såg upp med oro, men återtog sin bok, då hennes brorson svarade:
»Ingenting.»
»Philip, hur kunde du?» sade Laura.
»Jag tror verkligen han har sett något!» sade Amy i en rädd hviskning.
»Han har känt något, Amy — Morvillarnes onda ande», sade Philip.
»Det var tråkigt, att du talade om att 'skarfva'», sade Laura; »han måste tro, att vi hade berättat dig historien om fru Brownlow.»
»Och tänker du göra det nu?» sade, Amy förebrående.
»Jag tycker, att Philip bör få höra det där», sade Laura och berättade därpå historien. Till sin glädje såg hon, att detta slog an på kusinen; han tyckte om denna samvetsgrannhet hvad sanningen beträffade och sade några vackra saker om att allt osant, om aldrig så ringa, är som sot och lämnar fläckar efter sig; men han beklagade, att Guys lynne skulle vara så häftigt och oberäkneligt.
Amy gladde sig åt, att Laura vågade framkasta, att Philip kanske kunde vara något försiktigare gent emot Guy.
»Jag är försiktig», sade Philip hastigt och hårdt. »Ingen behöfver påminna mig om att skona den stackars olycklige gossen, men hvem kan ana alla de punkter, på hvilka han är känslig?»
»Han är känslig på mer än ett sätt», sade Laura. »När han läser en bok, är det som om han lefde sig helt och hållet in i den. Häromdagen fick han tag i 'Sintram', den där mystiska berättelsen om gossen, som från födelsen var hemfallen åt onda makter men som räddades genom moderns böner och redlig kamp mot det ondå. Den grep honom så djupt, att han grät — jag såg det.»
»Han borde inte upphetsa sin fantasi för mycket», sade Philip.
Guy kom icke in igen, förrän Philip var gången; det befanns, att han varit ute i regnet hela tiden. Han var ledsen att ha försummat sig, men han sade icke mycket, och det var snart sängdags.
Dagen därpå råkade han de äldre flickorna i trädgården, då han kom hem från sin lektion, och slöt sig genast till dem.
Han såg allvarsam ut och började med att säga, att han var skyldig dem en förklaring på sitt beteende kvällen förut.
»Amy tror, att du själf har sett spöket», sade Laura med ett försök att ta saken lätt.
»Skrämde jag dig? sade Guy och vände sig till Amy med ångerfull min. »Nej, nej, jag har aldrig sett det, och jag har aldrig hört, att någon annan heller gjort det. Förlåt mig!»
»Jag var bara dum», sade Amy leende.
»Men», fortfor Guy, »när jag tänker på ursprunget till spökhistorien, kan jag inte skratta, och om Philip visste, hur det var …»
»et gör han inte», inföll Laura; »han betraktar det på samma sätt, som vi alltid ha gjort, såsom något ärevördigt och intressant, som hör till Redclyffe.»
»Jag brukade förr vara stolt öfver det», sade Guy. Jag ville ha reda på hvem det var, som sades sucka i svarte Hugos rum och vrida på dörrlåset. Jag letade i gamla papper och fick reda på en förfärlig historia. Den där förskräcklige sir Hugo — den samme som började tvisten med er mors gren af ätten — var en af Karl II:s hofmän, lika dålig som någon af de andra eller värre …»
»Hvad var det tvisten gällde?» frågade Laura.
»Det troddes, att han antingen förfalskat eller förstört sin fars testamente, så att brodern blef arflös; denne gjorde föreställningar och blef till lön därför bortkörd från hemmet. Förfalskningen blef aldrig bevisad, men betviflades af ingen. Det finns otaliga historier om hans förbrytelser och om hans rasande häftighet och hämndgirighet. Han tvang en ung flicka att gifta sig med honom, fastän hon höll en annan kär; så blef han svartsjuk; han lade sig i försåt för sin rival, stängde in honom i tornrummet, lät föra honom till fängelset och mutade domaren Jefferies att döma honom till döden; ja, det påstås till och med, att han tog sin hustru med sig för att se på afrättningen. Han blef så hatad, att han måste fly ur landet; då begaf han sig till Holland, ställde sig in hos Vilhelm af Oranien och använde sina rikedomar för att främja hans sak. Och till lön för detta var det, som han fick sin titel. Så tjänade han i arméen i många år och kom hem, då han trodde, att man skulle ha glömt hans ogärningar. Men kommer ni ihåg de här raderna:
'Och mången, innan döden kom,
i lifvets kväll har fått sin dom,
i evigt mörker sänkt.'»
Guy upprepade orden med samma af djup fasa halfkväfda ton, hvari han förut talat.
»Det gick så med honom; han blef vansinnig, och efter många förskräckliga våldsgärningar slutade han sitt lif genom att hänga sig i samma rum, där han förut hade stängt in sin fångne rival.»
»Så hemskt!» sade Laura. »Men jag förstår ändå inte, hvarför du skall ta det så djupt; det hände ju för så länge sedan.»
»Hur skulle jag kunna annat?» sade Guy. »Står det inte skrifvet, att fädernas missgärningar skola hemsökas på barnen? Ni undrade på att jag var så barnslig och grät, när jag läste om den stackars Sintram. Det är min öfvertygelse, att det hvilar en förbannelse öfver den där förfärlige mannens afkomlingar, liksom det gjorde öfver gossen Sintram.»
Flickorna tego båda, häpna öfver det skräckslagna allvar, hvarmed han talade.
Slutligen hviskade Amy:
»Men Sintram besegrade det olyckliga ödet till slut.»
Äfven Laura hade sansat sig så pass mycket, att hon kunde säga något.
»Det måste vara inbillning. Du har tänkt dig så in i det, att du tror det själf; men man måste slå sådana föreställningar ifrån sig, annars kunna de föranleda sin egen uppfyllelse.»
»Se på Morvillarnes historia», sade Guy, »och säg sedan, att det är inbillning. Brott och blodsutgjutelse i hvarje släktled; hvart och ett har lagt till i stället för att minska förbannelsens börda. Min far, som dog i sin ungdom, var kanske den lyckligaste af alla.»
Laura såg, att föreställningen var för djupt rotad för att kunna behandlas som en inbillning, och hon sade allvarligt:
»Alla ha vi syndens och dödens förbannelse i arf, men du måste komma ihåg, att du icke blott är en Morville utan också en kristen.»
»Det minns han, sade Amy och såg på honom. I samma stund slog hon ned ögonen igen och blef röd af förlägenhet öfver sin egen djärfhet. Men hon hade rätt fattat det andaktsfulla uttrycket i hans ansikte.
De promenerade en stund under tystnad vidare.
Slutligen sade Laura:
»Och är det verkligen denne sir Hugos porträtt du skall vara lik?»
Guy nickade.
»Då måtte det ha blifvit taget, innan han blef så elak», utropade Amy, och Laura måste instämma. Så mycken ondska, falskhet och hämndlystnad kunde aldrig ha dolt sig bakom en så ren panna, en så öppen och mild blick som Guys.
Nu afbröts samtalet af herr Edmonstones röst.
»Guy, Guy, hvar är du? Det var bra! Spring efter din bössa, pojke! Vi skola jaga en kanin ur sitt hål.»
Guy sprang genast, och snart voro båda herrarne borta.
Just som de båda flickorna slutat sin promenad och voro på väg in, fingo de se Philip, som närmade sig genom alléen med snabba och beslutsamma steg.
»Hvar är Guy?» var hans första fråga, sedan han hälsat.
»Han är ute med pappa. Har något händt?»
»Hvar är faster?»
»Hon är ute och åker med Charles och Charlotte. Men hvad är det då?»
»Se här. Kan du säga mig, hvad detta betyder? Jag fann det på mitt bord, när jag kom hem för en stund sedan.»
Det var Guys visitkort; på baksidan stod skrifvet:
»Käre Philip! Jag ser, att det inte går att både jaga och läsa, så bry dig inte om hästen mera. Stor tack för allt ditt besvär! G. M.»
»Detta är resultatet af att natten igenom rufva öfver sin vrede», sade Philip.
»Ack nej!» ropade Laura, rodnande af ifver. »Du missförstår honom alldeles. Han kunde inte tåla skämt om saken, därför att gamle sir Hugos historia var så förskräcklig, och han inbillar sig, att det ligger en förbannelse öfver släkten …»
»Å, han har försvarat sig för er?»
Laura rodnade ännu djupare.
»Om du hade varit här, skulle du också ha blifvit öfvertygad», sade hon. »Hvarför vill du inte tro, att det inte går för honom att både läsa och jaga?»
»Det kunde han ha tänkt på förut», sade Philip. »Här har jag ju nära nog köpt hästen! Hela förmiddagen har jag förslösat på den saken, och nu får jag bara dra mig ifrån alltsammans. Om jag hade råd, skulle jag hellre köpa den själf. Jag hade gjort upp saken så förmånligt, och en sådan häst kanske han aldrig får se i sitt lif mera.»
»Det var stor skada», sade Laura. »Han borde ha tänkt sig för. Det är inte riktigt att besvära andra för ingenting.»
»Alldeles utom sig af ifver i går kväll, och i dag … Nej, nej, Laura, detta kan inte vara endast ombytlighet; det vore alltför orimligt. Det är elakt lynne, sådant som straffar sig själft i hopp om att reta andra.»
Laura tog ännu Guy i försvar, och Amy gladde sig däråt, ty annars hade hon måst taga till orda, och hon kände för lifligt för att hon skulle kunna göra det.
Philip hade för brådtom att vänta på de andra, hvarför han begaf sig af igen med samma raska fart.
Kort efteråt kommo de andra hem, först de åkande och sedan jägarne. Guy gick bort för att stänga in Hej, som var för våt att få gå in i salongen, och herr Edmonstone kom ensam in med mycket misslynt uppsyn.
»Kan man tänka sig», började han, »att Guy säger sig inte ämna jaga mer.»
»Inte jaga?» utropade fru Edmonstone och Charles på samma gång. »Och hvarför det?»
»Å, han påstår, att det distraherar honom, så att han inte kan läsa ordentligt; men det är ju bara dumheter. Det är naturligtvis någon, som har förargat honom. Han, som rider så bra och har varit så förtjust i jakten — och så den där hästen till! Det är ju riktigt synd och skam att inte ta den. Men han säger, att han redan har skrifvit återbud till Philip.»
»Ja», sade Laura och berättade om Philips besök samt hvad som stod på kortet.
»Naturligtvis bara svepskäl, sade herr Edmonstone. »Någonting har stött honom, förstås. Kanske den där Gordon, som kommer så kamratlik och är bror med alla människor. Guy är nog litet granntyckt af sig. Tala vid honom, du mamma; det är inte så godt för mig, som är hans förmyndare, förstår du; säg att Gordon är på samma vis mot mig och skulle vara likadan mot lordlöjtnanten själf, om han vore med och jagade.»
Fru Edmonstone kom snart på det klara med saken. Guy var fullständigt uppriktig, då han sade, att han blef alltför upptagen af jaktnöjet, så att han icke kunde ägna tillbörlig uppmärksamhet åt läsningen.
Det var ju omöjligt att klandra honom för detta, när han verkligen försökte göra hvad han ansåg rätt, och hon sade honom ett par vänliga ord, som måtte ledt hans tankar in på ett annat ämne, ty han frågade helt hastigt, om hon hade känt hans mor.
Det hade hon icke, men hon hade hört om henne genom bref från sin svägerska, Philips mor, skrifvet strax efter det unga paret Morvilles besök vid Stylehurst.
Guy blef full af ifver att få höra något mera. Sedan fru Edmonstone förvissat sig om, att han i hufvudsak kände till förloppet af historien, berättade hon honom, att hennes bror, prosten, kort efter det hemliga giftermålets ingående träffat sin unge släkting i London. Det hade gjort honom ondt om den unge mannen, som förut haft den mest otyglade frihet och nu med ens behandlades som en brottsling; han fann snart, att det egentligen varit svågern, fiolspelaren Dixon, som var skuld till att saken utvecklat sig så, då han sammanfört de båda unga, på allt sätt främjat deras tycke för hvarandra och slutligen föreslagit dem att gifta sig mot faderns vilja. Dixon underhöll dem också helt och hållet i London.
Prosten bjöd de unga Morvilles till sig, i den tanke att det skulle vara nyttigt för dem att få något annat umgänge än Dixon.
Brefvet från fru Morville skildrade den lilla fru Marianne som ett muntert ljuslockigt barn, obetänksam och ouppfostrad, men så mild och älsklig till lynnet, att hon nog skulle ha varit mottaglig för alla goda inflytanden.
Mannen var henne innerligt hängifven; hans annars så häftiga väsen blef mildt, när han talade med henne, hans röst vek, när han sade »Marianne».
Tyvärr lät han mest behärska sig af sin svåger, som underblåste hans häftighet och stolthet och till stor del var skuld till att det aldrig kom till försoning med fadern.
Fru Edmonstone letade bland sina bref efter något uttalande, som kunnat glädja Guy; men där stod mest om »ett obrutet sinne», om »mycket godt, som fått förkväfvas af onda lidelser», och mera sådant, hvarmed hon icke ville göra honom ledsen.
Guy hade ända tills för några månader sedan hållits i fullständig okunnighet om släktens olycksöden. Icke heller hade han vetat, hvarför hans farfar med så rädd omsorg vaktade honom för allt ondt.
Farfadern hade han satt mycket högt, ja, han hade i honom sett allt hvad godt och ädelt var. Men när Guy blifvit så pass stor, att äfven han måste möta de frestelser, som blifvit hans förfäder öfvermäktiga, ansåg farfadern det vara nödvändigt att berätta honom sin egen historia såsom ett varnande exempel.
Först hade det varit lättja, själfsvåld och ohörsamhet; sedan jagande efter nöjen och förströelse, ju mera spännande och upphetsande, desto bättre; så trots mot allt hvad ordning och tukt hette, tills han från öfvermod och dårskap glidit ned i laster och brott.
Han hade utkämpat icke mindre än tre dueller, hvaraf två med dödlig utgång. Efter den första hade han gripits af så häftiga själfförebråelser, att han så när hade brutit med sitt förra lif; men tiden hade döfvat skärpan af samvetsaggen, nya förströelser hjälpte honom att glömma, och när han nästa gång förolämpades, sopade raseriet bort alla betänkligheter.
Slutligen hade hans naturliga ädelhet blifvit så förkväfd, att han knappast kände några samvetsagg alls vid den sista duellen, hvilken otvifvelaktigt var den värsta, ty offret, en kapten Wellwood, hade blifvit mot sin vilja tvungen att slåss och efterlämnade änka och barn i stor fattigdom.
Först då sir Guy fick se sin ende son i blomman af sin ålder bäras död in i faderns hus och måste säga sig själf, att han bar skulden, kom han till besinning. Den stunden bröt sir Guys sinne, och han ångrade sig, liksom han syndat, med hela sin naturs kraft.
Sedan hade han ägnat sitt lif åt sonsonens uppfostran. Den viljekraft, som äfven denne visade sig äga, riktades inåt för att bekämpa det häftiga sinnet och den nöjeslystnad, som låg i blodet; men det var med vemodig blick den gamle betraktade den ännu oskyldige gossen. Han kunde icke tro, att en Morville kunde gå oskadd genom lifvets frestelser, men han hoppades på och hänvisade sonsonen till ångern och upprättelsen.
Detta var ett farligt sätt att framställa saken, och den modlöshet och misstro till sig själf, som det framkallade hos Guy, kunde lätt ha kommit honom att uppgifva striden såsom lönlös.
Först vid Hollywell hade man uppmuntrat honom att tro, att kampen kunde krönas med seger. Man visade honom, hur nöjet bör tagas: såsom en vederkvickelse men icke såsom hufvudsak och aldrig utan själftukt och vaksamhet; och både fru Edmonstone och i sin mån flickorna påminde honom tröstande om den hjälp, som står hvarje kämpande och troende själ till buds.