Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 08
← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
ÅTTONDE KAPITLET.
En kvalmig eftermiddag kort efter balen befann sig kapten Morville åter på väg till Hollywell.
Han gick till fots, oaktadt hettan, och hans steg påskyndades alltmer, ju närmare han kom sitt mål; det var, som om han jagats af en inre oro.
Alltsedan baldagen hade han plågats af tanken på Charles' skämt angående verserna. Det var honom omöjligt att få klart för sig, huruvida det legat något allvar under. Visserligen talade Guys stora ungdom emot saken, men i sitt djupt rotade misstroende till sin unge släkting kände han ett allt starkare obehag vid tanken på möjligheten af något tycke mellan Laura och honom.
Philip insåg, att det fanns mycket hos Guy, som kunde komma en ung flicka att fästa sig vid honom: han var behaglig, treflig och glad, vänlig mot alla och därtill musikalisk; hans börd och rikedom gåfvo honom ju en särskild fördel, och hur fritt fingo icke de unga umgås! Philip bäfvade för Laura. Hvem skulle beskydda henne, om icke han? Hennes far var icke att räkna med, hennes mor var ju som förtrollad af Guy, och Charles tog aldrig reson.
Till råga på olyckan hade Philip samma dag fått höra, att regementets nya fana skulle invigas med stora festligheter; det skulle bli trupprevy och bal; öfverste Deane var mycket ifrig, hvarför det var att förutse, att officerarne en tid bortåt skulle bli öfverhopade med göromål; och på balen skulle Philip nödgas vara med om ett återupprepande af hvad som pinat honom på den förra.
Försjunken i dessa grubblerier, hade han uppnått parken kring Hollywell och vandrade fram öfver dess mjuka gräsmatta. Allting låg som afdomnadt i hettan, utom de lifligt dansande insekterna; korna sökte skydd i skuggan; ponnyn stod med sömnigt hängande hufvud; alla blad slokade, blommorna likaså, och Hej låg utsträckt på stentrappan med hängande tunga. Philip fick klifva öfver honom för att komma in i förstugan.
Från det inre af byggnaden ljödo honom till mötes de fylliga tonerna af Guys röst, som sjöng:
»Två älskande hjärtan skiljas må,
ty städse dem sorgen hinner.»
Nu föll en annan röst in:
»Men pröfvas du aldrig af sorgens natt.
du känner ej kärlekens bästa skatt.»
I den svala salongen, där de neddragna persiennerna gjorde dagern skum, stod Laura vid pianot tätt intill Guy, hvilken satt på pianostolen och såg ytterst hemmastadd ut i brun jaktrock och löst knuten halsduk.
Hvem som helst utom Philip skulle ha råkat i dåligt lynne, men han hälsade lika vänligt som vanligt och ville icke ens vara den förste, som sade något om hettan.
Laura sade åt honom, att han såg varm och trött ut, samt bjöd honom att stiga ut till de andra i trädgården för att svalka sig. Hon gick för att hämta sin parasoll, Guy sprang efter hennes fällstol, och Philip gick fram till pianot, där han tog upp det blad, de nyss sjungit efter.
Raderna voro skrifna med Lauras stil, men Guy hade här och där rättat dem. Philip kände sig långt ifrån nöjd, medan han läste.
Det var emellertid i mycket likgiltig ton Guy vid återkomsten sade, med en blick på papperet:
»Du får ursäkta bristfälligheterna. Det måste stämma med musiken, och det har sig inte så lätt att öfversätta vers.»
»Jaså, det är öfversättning? Ja, nu känner jag igen det: Var trofast — är det inte så?» sade Philip, artigare än någonsin, emedan han kände sig så missnöjd. »Du har icke lyckats så illa.»
I detsamma kom Charlotte för att höra efter, om Guy och Laura tänkte sjunga hela eftermiddagen, och alla följdes åt ut, medan Charlotte skildrade för Philip, hur det tillgått vid uppförandet af lusthuset, hvilket icke gjorde honom lättare till sinnes.
Sedan började man tala om balen.
»Ja, baler äro på modet nu», sade Philip. »Hvad säger du, Amy, om vi också ställa till med en bal?»
»Ni? Blir det verkligen faninvigning — och bal med?»
»Så lifvadt!» utbrast Guy. »Hvad Maurice de Courcy skall vara i sitt esse!»
»Han har begifvit sig Allonby för att förmå sin far att uppskjuta afresan till badorten. Tror ni han lyckas?»
»Knappast», sade Laura. »Stackars lady Kilcoran blef så medtagen af balen, att hon nog måste resa och stärka sig med det snaraste. Ack, mamma, vi få väl bjuda Eva till oss?»
»Ja visst», sade fru Edmonstone, »det blir ju bäst. Hon är den enda af dem, som verkligen sätter värde på att vara med.»
Philip var tvungen att dölja sin förtret och besvara de många frågor, som haglade öfver honom. Han stannade till middagen, och då de andra gingo in för att göra toalett, dröjde han efter med Charlotte och sade till henne med en ton af låtsad likgiltighet:
»Nå, Charlotte, kunde du förmå Guy att visa dig de där verserna?»
»Ja då», sade Charlotte med viktig min.
»Nå, hur voro de?»
»Det får jag inte berätta. De voro mycket vackra; men jag har lofvat …»
»Lofvat hvad?»
»Att inte berätta något om dem. Han gjorde det till villkor, och jag försäkrar dig, att man kan lita på mig.»
»Bra», sade Philip. »Jag skall inte fråga dig mera.»
»Det skulle heller inte tjäna något till», förklarade Charlotte och skakade på hufvudet, som om hon gärna hade sett, att han frestat henne litet mera.
Philip hade hoppats att få en stunds samspråk med Laura efter middagen, men hans farbror ville ha honom till hjälp att se igenom beskrifningen på en egendom i närheten af Redclyffe, hvilken var ifrågasatt till inköp. I allmänhet var Philip mycket road af dylikt, men nu var det endast med största svårighet han höll sin uppmärksamhet fästad vid ämnet, medan han hörde Guy ute på terrassen läsa upp poesi för Laura och Amy.
Philip gick hem långt ifrån tröstad.
Aldrig förr hade han haft så svårt att tåligt hålla ut i sitt dagliga arbete som under de följande fjorton dagarna. Det blef värre och värre, allteftersom han började inse rätta arten af sina känslor.
Han började förstå, att förlusten af Laura skulle förmörka hela hans tillvaro; men om han blott hade varit viss om hennes lycka, skulle han ha kunnat tiga och försaka. Guy var emellertid den sista människa i världen han velat öfverlåta henne till. Och sannolikt lät hon nu snärja sig, om icke annat, så genom vanan. Hon måste varnas. Han hade varit hennes stöd sedan barndomen, och han skulle icke svika henne nu.
Tre dagar före revyn lyckades han få en stund ledig att gå till Hollywell; han var visserligen icke fullt besluten, hur han skulle göra, men att han skulle säga något, det hade han alldeles klart för sig.
Då han ett godt stycke från herrgården gick öfver en stätta, fick han på afstånd se en ung flicka sitta på en trädstam och måla. Det var Laura. Ödet hade varit så blidt, att hon ensam satt just i hans väg. De andra hade gått längre bort för att plocka svamp, men hon ville måla utsikten åt Broadstone med kyrktornen, som stucko upp mellan de gröna kullarna; och hon visade Philip sin skiss för att få höra hans omdöme om den.
Han hade emellertid icke mycket att säga därom.
»Det var länge sedan vi råkades», sade han.
»Oerhördt.»
»Och ännu längre sedan vi fingo talas vid ordentligt.»
»Jag tänkte just på det. Vi ha roat oss så mycket på senare tider, att man knappast hinner tänka. Guy säger, att vi lefva i en riktig hvirfvel.»
»Ja, er tyska och er poesi och er musik stämma inte med allvarliga tankar.»
»Den stackars musiken!» sade Laura leende. »Men jag är beredd att höra hvad du har att säga; jag har själf känt mig mera lik en fjäril på senare tider, än jag tycker om.»
»Du tycker nog jag är orättvis hvad musiken beträffar, och jag erkänner villigt, att jag inte förstår att uppskatta det nöje den skänker; men jag undrar, om det är ett sundt nöje. Den drar tillsammans människor, hvilka annars skulle ha ganska litet gemensamt, och den leder till förtroligt umgänge, som kan ha med sig oväntade följder.»
»Ja», sade Laura, i den tro att han resonerade i allmänhet.
»Laura, du klagar öfver att du känner dig lik en fjäril. Är det inte ett tecken till, att du är skapad för något bättre?»
»Men hvad kan jag göra? Jag försöker läsa om morgnar och kvällar, men jag kan inte hindra allt skämtet och munterheten; jag vet knappast ens, om jag skulle vilja det. Det är så oskyldigt, och vi ha aldrig förr haft en så treflig sommar. Charles är så mycket jämnare till lynnet, och mamma är mycket i lugnare för honom; och jag kan inte låta bli att tro, att det gör dem allesammans godt, fast jag tycker jag är lat.»
»Det är ju också oskyldigt och rätt för en kortare tid», sade Philip; »men din otillfredsställelse tyder på att du står öfver sådant. Laura, hvad jag fruktar är, att dessa korta sommardagars lek skall fängsla dig så, att ditt lif händanefter blir långt ifrån någon lek. Ack Laura, akta dig! Se till hvad du gör!»
»Hvad gör jag då?» sade Laura helt förfärad.
Aldrig hade han haft så svårt att bibehålla fattningen som nu, då hennes oerfarenhet tvang honom att tala tydligare.
»Jag måste säga ifrån», sade han, »efter ingen annan vill göra det. Har du tänkt på, hvart detta kan leda — duetter, poesi och alltsammans, däri en främling får deltaga som en af familjen?»
Nu förstod hon och böjde hufvudet djupt ned. Han skulle ha velat ge mycket för att få se hennes uttryck, men hon visade icke sitt ansikte, och han fortsatte, ehuru den kväfda rörelsen var märkbar under hans tvungna lugn.
»Jag skulle inte säga ett ord, Laura, ifall han vore dig värdig, men … Laura, Laura, jag har redan en gång varit med om att se den, som var mig kärast, sälja sig; låt mig icke få upplefva det ännu en gång på ett för mig långt pinsammare sätt.»
Darrningen i hans röst grep henne djupt, och en ljuf bäfvan genomfor henne vid vissheten om hvad hon länge anat, att hon tagit Margarets plats i hans hjärta — ja, hon fick nu veta, att hon var honom till och med ännu dyrbarare. Hon tänkte blott på att lugna honom.
»Nej, det behöfver du aldrig befara. Han har bestämdt ingen tanke på något sådant.»
Hon rodnade djupt, men hon såg honom i ögonen, då hon fortfor:
»Han är likadan mot oss båda två; för resten är han ju så ung.»
»Det är ingen skada skedd», sade Philip och försökte återtaga sin vanliga ton; »jag ville endast varna i tid. Du kunde kanske ha blifvit indragen — fäst dig vid honom utan att veta hur.»
»Aldrig», sade Laura. »»Aldrig skulle jag kunna tänka på något sådant med Guy. Jag tycker om honom; jag sätter honom högre än hvad du gör; men nej, nej! Aldrig kunde han bli den förste och bäste för mig. Hur kunde du, Philip, tänka något sådant?»
»Laura, jag kan icke annat än vara rädd om dig. Alltsedan jag förlorade Fanny — och Margaret på ett ännu värre sätt —, har du varit mitt första, mitt käraste. Ack, Laura!» Han försökte icke ens längre dölja skälfningen i rösten, som talade om djup ömhet. »Skulle jag kunna uthärda att förlora dig, att se hur du blefve dig olik — du, den bästa och käraste af alla!»
Laura vände sig icke bort denna gången; hon såg upp på honom med ett uttryck i sitt ansikte, hvilket han aldrig förr hade sett där, och hennes ögon skimrade genom tårar, då hon sade:
»Tala aldrig om att jag skulle bli mig olik mot dig. Det kan jag aldrig, ty om det finns något att hålla af hos mig, så är det du, som har lärt mig det.»
Lauras ansiktsuttryck talade om möjligt tydligare än orden, och han såg på henne med en känsla af lycka, som var för djup för att uttalas. Men i samma stund slog honom också tanken: »Hvad har jag gjort?»
Han hade gått längre, än han tänkt. Det hade blifvit en formlig kärleksförklaring — och hvad skulle följa? Han skulle icke få umgås så obesväradt med henne; det skulle uppstå ändlösa obehag; familjen skulle bli missnöjd med honom; hans inflytande öfver dem skulle bli slut; själfve herr Edmonstone skulle behandla honom med öfverlägsenhet och sätta sig emot hans anspråk — han, som endast var en fattig militär.
»Min egen Laura», sade han med ömhet — hvilken outsäglig lycka erfor hon icke därvid! — »Vi känna nu hvarandra, och vi lita på hvarandra — för alltid.»
»Ja, ja; Ingenting kan ändra hvad som vuxit upp med oss själfva.»
»För alltid!» upprepade Philip. »Men Laura, vi få vara nöjda med att själfva veta hvad vi äro för hvarandra. Låt oss inte ropa ut vår lycka för andra.»
Laura såg förvånad ut, ty hon hade alltid ansett hans förtroenden alltför heliga för att meddelas någon annan och undrade på att han kunde tro uppmaningen behöflig.
»Jag kan aldrig tala om det jag känner mest», sade hon. »Men se, här komma de andra.»
Stackars fru Edmonstone, där kom hon helt lugn från sin svampplockning och anade icke, att ord uttalats, som skulle ge färg åt hennes dotters hela lif; hon anade icke, att hennes värderade och afhållne brorson hade svikit hennes förtroende.
Philip gick dem till mötes, i den tanke att Laura kunde behöfva ett par ögonblick att sansa sig på. De blefvo ej många, ty efter ett par frågor och svar angående festligheterna sade han, att då han nu träffat dem, brydde han sig icke om att gå fram till Hollywell, samt sade farväl och skildes från Laura med en handtryckning, som kom hennes kinder att glöda på nytt.
På hemvägen bemödade han sig ifrigt att se sin ställning klar framför sig, oaktadt den nästan svindlande känslan af lycka.
Han hade talat ut — Laura var hans; men någon förlofning kunde det ännu icke bli, och han var fullt viss på henne den förutan. Att tala vid föräldrarne vore för närvarande dårskap; han var alldeles för fattig för att gifta sig på många år ännu, och han kunde icke lida tanken på att afvisas af hennes föräldrar och uthärda alla de obehag, som däraf skulle följa.
Något annat än fattigdomen kunde de icke ha emot honom, och — så resonerade han — det var dock vida bättre för Laura att vänta på honom, låt vara i åratal, än att kanske låta locka sig till ett äktenskap af världsliga fördelar. Och hur skulle han ha kunnat rädda henne från att fästa sig vid Guy, om han icke talat ut?
Så resonerade Philip; lugnt nog, ty hans kärlek var lugn, fast djup och stark. Och just detta lugn hjälpte honom att bedraga sig själf vid detta tillfälle — det första, då han verkligen afvek från raka vägen.
Det var med en känsla af obehag han fick se Guy helt omisstänksam komma ridande från sin lektion.
Guy hade nämligen genast efter hemkomsten återtagit sin läsning för herr Lascelles. Han stannade och började prata om festtillredelserna i Broadstone; han hade varit ute på fältet med Maurice de Courcy och hade hört regementsmusiken spela.
»Hvad tyckte du om den?» sade Philip tankspridd.
»De borde hålla takten litet bättre, vet du. Där är en som blåser valthorn, Philip, som sannerligen borde ha ett kok stryk hvar dag han lefver!» sade Guy med en min af komisk förtviflan.
Hvad ett par ord ibland kunna ändra hela ens tankegång! Philip hade att göra med regementsmusiken, alltså kunde han inte tåla, att man klandrade den, utan anförde någons uttalande, att just den hornblåsaren var bland de bättre i musikkåren.
Guy kunde icke låta bli att rycka på axlarna, i det han skrattande sade: »Då får jag ta till benen, om jag träffar på de andra. Adjö!»
»Hvad de göra den pojken egenkär med sitt tal om hans musikaliska öra», tänkte Philip. »Jag undrar på att han inte blygs att göra så mycket väsen af sina musikaliska anlag, när man tänker på hvarifrån han har ärft dem.»