Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 18

ADERTONDE KAPITLET.

Guy däremot fick bära sin börda i ensamhet, ty han hade ingen lust att anförtro kamraterna sitt bekymmer. Han sade blott, att han fått ett ledsamt bref, och så fick han vara i fred, i synnerhet sedan Harry Graham, som hade släktingar i Broadstone, talat om det rykte han hört, att sir Guy skulle ha varit kär i lady Eveleen de Courcy. Alla tänkte nu, att det kommit någon i vägen för honom.

Han var nu ungefär sådan, som då han först kom till Hollywell — tyst och allvarsam —, och gjorde långa ensliga promenader i den vackra kuperade trakten, där naturen var honom som en vän och förtrogen. Att arbeta fitigt var också en god hjälp. Men den bästa hjälpen fick han af det nära grannskapet med Stylehurst. Första söndagen efter det han fått herr Edmonstones bref gick han ensam till kyrkan där, medan de andra gingo till S:t Mildreds; det var nattvardsgång, och det kändes lättare där att tänka vänligt om Philip; i den vägen behöfde han allt stöd han kunde få.

Samvetsgrant frågade han sig, om han af hjärtat förlåtit sin kusin och icke bar agg till honom. Det var icke så lätt att besvara frågan, men slutligen kunde han säga till sig själf, att om vrede och hämndlystnad ville tränga sig in i hans hjärta, så gaf han dem icke rum utan dref dem ifrån sig. Och skulle han icke då få söka den högsta hjälp i striden, i synnerhet då han visste med sig, att han uppriktigt ångrade sin ursinniga vrede och längtade efter förlåtelse.

Han glömde sedan heller aldrig denna dags stillhet och frid. Mellan gudstjänsterna gick han ute på [ 236 ]kyrkogården och såg på Morvillarnes grafvar, nu så vårdslösade; och då han tänkte på fru Henley och hvad Philip försakat för och måst lida af denna syster, greps han af medkänsla med det varma hjärtat, som förbittrats och hårdnat af sorgen.

Guy led visserligen djupt af att vara skild från Amy, men han satte henne så högt, att han knappast någonsin vågat tro sig vara henne värdig; och då han nu kunnat förgå sig så svårt, kände han det som rättvist, att hon icke skulle anförtros åt honom. Han tänkte på henne — och skulle alltid tänka på henne — som på en af Guds änglar, ren, mild och god, fastän högt öfver hans stormiga och dystra tillvaro.

Visst önskade han ännu ifrigt att få bevisa sin oskuld, men när han icke visste, hvarpå anklagelsen var grundad, var detta omöjligt. Charles vänliga deltagande var en stor tröst.

Sin morbror hade han icke vidare träffat. Möjligen blygdes Sebastian för mycket, kanske var han ännu frånvarande på sin konsertturné; men hans hustru och dotter voro kvar i S:t Mildreds, och en eftermiddag, då Guy — tämligen ogärna — hade gått med Wellwood dit, fann han fru Dixon, fin och skinande, sitta med några bekanta af hennes egen samhällsklass på en af sofforna längs den i sluttningen utgräfda promenadvägen.

Guy var icke den, som skämdes för att hälsa på en tarflig släkting; han tilltalade henne och höll just på att lämna henne, ännu mera skinande af belåtenhet, då han fick se lilla Mariannes blå ögon fästa på sig. Han räckte ut handen, och hon kom springande till honom.

»Hur mår du, lilla kusin? Jag har din kristall kvar och har gömt den väl. Har du hälsat på Hej, säg?»

[ 237 ]»Hej, Hej!» ropade den späda rösten, men det erfordrades husbondens hvissling för att locka honom dit att låta klappa sig.

»Har du varit ute och haft trefligt?»

»Ja, vi ha gått alla de här trefliga vägarna, och jag skulle så gärna vilja gå ända högst upp på toppen af den höga kullen och se långt bort; men mamma säger, att hon har så ondt i benen, så hon kan inte gå dit.»

»Tror du mamma skulle vilja låta dig gå upp med mig? Skulle det vara roligt, tycker du?»

Hon blef alldeles röd af förtjusning, fast hon icke fick fram ett ord.

»Då», sade Guy till Wellwood, »skall jag möta dig här, när du har uträttat ditt ärende i staden, om en timme eller så. Den lilla stackaren har inte många nöjen.»

Fru Dixon gjorde inga. svårigheter och tackade med en sådan ordrikedom, att Guy skyndade sig bort, så fort han kunde. Snart var han uppe på sluttningens fina, doftande gräsmatta, där den lilla flickan hoppade och sprang omkring honom, lekande med Hej och muntert pratande. Lilla Marianne var emellertid ett klent barn och tröttnade snart på att hoppa. Då vägen blef brantare, började hon flämta och sträfvade mödosamt fram långt bakom, tills han vände sig om, räckte henne handen och ledde eller bar henne resten af vägen.

Där uppe på toppen stod hon alldeles hänförd och såg ut öfver den soliga utsikten, öfver hvilken skuggorna af de farande molnen gledo fram, medan den friska vinden gaf hennes bleka kinder färg och blåste de ljusa lockarna öfver ansiktet på henne. Han iakttog henne under tystnad, undrande hvilket intryck detta skådespel skulle göra på londonbarnet.

[ 238 ]Efter en stund sade hon: Å, hvad det är vackert! Om bror Felix vore här ändå!»

»Det är ett trefligt ställe att tänka på lille bror», sade han vänligt.

»Å, har ni reda på Felix?» frågade hon lifligt och såg upp på honom.

»Berätta mig om honom», sade Guy. »Kom hit och sitt på mitt knä och hvila dig litet, medan du berättar.»

»Mamma vill aldrig låta mig få tala om Felix, för då gråter hon», sade Marianne. »Men jag har så ofta lust.»

Hennes lilla hjärta öppnade sig snart. Felix tycktes ha varit den siste, som dog; han hade varit närmast Marianne i ålder och hennes käraste lekkamrat. Hon berättade om några af deras lekar i hemmet i London och talade med en ifver och glädje, som visade hur hon njutit af dem, fast de för Guy vittnade om hur trångt och inskränkt de stackars barnen varit vana att ha det. Hon talade om hur de gått i skolan och hur Felix brukade berätta för henne, hvad han skulle göra, när han blefve stor, och hur han ledde henne, när de skulle öfver gatan; hur elaka pojkar brukat jaga dem och hur de tittat in genom bodfönsterna och kommit öfver ens om hvad de skulle köpa, när de blefve rika. Så talade hon om hur han var sjuk, länge, länge sjuk — hur han satt i sin lilla stol och sedan låg i sin säng och hur hon brukade sitta bredvid honom; men så dog han till slut, och de buro bort honom i en svart kista, och nu kom han aldrig mer igen. Det var så tråkigt nu; hon hade ingen att leka med.

Den stackars lilla flickan grät inte, men hon såg mycket sorgsen ut, och då Guy försökte att trösta henne, förstod hon honom inte. Att komma till him[ 239 ]meln betydde att dö och skiljas åt, och detta uttryck jämte ett dunkelt begrepp om att Gud skapat henne och att hon skulle vara snäll, var sammanfattningen af hela hennes religiösa kunskap. Att snälla människor brukade läsa i bibeln, visste hon också; hon hade icke varit i kyrkan, men hon hade hört ett par berättelser ur bibeln i skolan, och där hemma fanns det också en bibel, som mamma hade läst i, då Felix dog; men det var en mycket stor bok, och den stora porslinshönan stod alltid ofvanpå den, och den tycktes mest ha sorgliga idéförbindelser för henne, med mammas tårar och broderns död.

Guy blef helt häpen och föll i så djupa tankar, att han knappt kom sig för att säga något mera åt Marianne på hemvägen; men hon var så trött, att hon helst teg och var nöjd att få hålla honom i hand, tills han aflämnade henne hos hennes mor och gick Wellwood till mötes.

»Wellwood», sade han om en stund, »tror du, att din kusin skulle vilja göra mig en stor tjänst? Du såg flickan? Om hennes föräldrar ge sin tillåtelse, så skulle det vara det största kärleksverk af fröken Wellwood att ta emot henne i sin skola.

»På hvilka villkor? Hvad slags uppfostran skulle hon ha?»

»Hufvudsaken är, att hon får lära kristendom, stackars barn; resten kan fröken Wellwood bestämma. Hon är min riktiga kusin. Jag vet icke, om du har reda på sammanhanget» — och han förklarade så mycket som var nödvändigt. Det slutade med en öfverenskommelse, att om fröken Wellwood ville åtaga sig besväret, skulle man tala med fru Dixon om saken. Detta var ett sätt att hjälpa släktingarne, som borde vara till deras verkliga bästa, och å andra sidan [ 240 ]kunde han med betalningen för Marianne befordra fröken Wellwoods planer och ge henne räntan på de aderton tusen kronorna, till dess han fyllde tjugufem år och själf finge hand om sina pengar.

Fröken Wellwood gick villigt in på förslaget, mycket nöjd med Guys rättframma sätt att ta saken och ifrig att göra hvad hon kunde för ett barn ur en samhällsklass, som i allmänhet är så svår att komma åt. Sedan gick han till fru Dixon, hvilken han väntat skulle göra större svårigheter; men hon gjorde inga alls. Hon tyckte, att det var bättre, att hennes barn stannade i S:t Mildreds och fick lefva, än att hon skulle dö i London, och att hon skulle bli uppfostrad till lärarinna var alldeles utmärkt. Hon hade så fast för sig, att den rike kusinen skulle göra Mariannes lycka, att hon säkert högst ogärna lagt något i vägen för hans planer för henne.

Lilla Marianne själf slets mellan rädslan för att lämna mamma och önskan att få vara kvar i S:t Mildreds, men hennes första besök hos fröknarna Wellwood, deras vänlighet och den lilla hvita sängen, som fröken Jane visade henne, kom vågskålen att sänka sig åt rätt håll. Innan tiden för Guys återresa till Oxford kom, hade han sett henne installerad, hade hört hur trefligt hon hade det och hur nöjd fröken Jane var med hennes milda lynne och goda anlag.

De där aderton tusen kronorna! Guy tänkte ofta på huruvida han kunde tala om hvad de varit afsedda till och om detta skulle vara nog att bevisa hans oskuld. Men den frågan tycktes icke vara hufvudsaken; och dessutom funnos alltför många hinder i vägen. Philip och hans syster voro just de personer, som icke borde få höra talas om fröken Wellwoods plan. Dessutom — skulle han vinna något? Det var [ 241 ]tydligt, att man icke trodde på Guys ord, och han hade här ingenting att styrka det med. Han hade icke ens för Wellwood nämnt något om sitt luftslott. Om herr Edmonstone icke haft Philip såsom rådgifvare, kunde Guy ha vågat sig på det; men nu visste han, att det var fruktlöst. Bäst att tiga och ha tålamod.