Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 20
| ← Kapitel 19 |
|
Kapitel 21 → |
TJUGONDE KAPITLET.
Efter besöket vid Thorndale for Philip slutligen till Hollywell för att taga afsked af sina släktingar. Han längtade att träffa Laura än en gång. Hans kärlek till henne hade vuxit sig ännu starkare in i djupet af hans hjärta, där han måst stänga den inne; han satte henne om möjligt ännu högre, sedan hon var hans egen, och så länge han hade henne, ädel, stark och god som hon var, behöfde han icke sörja hem och syskon.
Herr Edmonstone var honom till mötes vid stationen och började, så fort de sutto i vagnen:
»Nå, efter du inte har skrifvit, förstår jag, att du inte har fått reda på något?»
»Nej, ingenting.»
»Och du kom ingen vart med honom, eller hur?»
»Nej; jag kunde inte få ett ord till förklaring; hans stolthet och förbehållsamhet voro lika obrutna som någonsin. Jag får lof att göra honom den rättvisan, att han i Oxford hade det allra bästa anseende; och några skulder var det omöjligt att få reda på.»
»Nå nå, vi skola inte tala mer om det; han är en otacksam lymmel, och jag är ledsen på alltsammans. Jag önskar bara jag kunde bli kvitt förmynderskapet. Det var en galenskap att tänka, att någon af de där Redclyffarne skulle bli folk. Där hemma är det så tråkigt det kan vara nu; stackars liten Amy går och sörjer, och Charlie har blifvit liggande igen», knotade herr Edmonstone, som i själfva verket var en af de mest godhjärtade människor i världen men som i stundens sinnesstämning tog allt som en personlig förolämpning.
»Är Charles sjuk?» utropade Philip.
»Ja. Det är en sådan där utgjutning i höften igen. Jag hade hoppats, att han skulle slippa det där hädanefter, men det är lika illa som någonsin; han har inte kunnat röra sig på en vecka, och hvem vet, om han någonsin kommer upp igen.»
»Så ledsamt! Är det svåra plågor?»
»Ja visst. Han har inte sofvit en blund nu på fyra nätter. Mayerne talar om att ge honom opium, men han vill inte ta något, förrän han får träffa dig; han är så orolig för den här tråkiga historiens skull. Om jag någonsin skulle låta förmå mig att släppa Guy hit igen, skulle det vara därför, att Charlie far så illa af dessa ständiga ledsamheter.»
»Det är för Amys skull det inte går an att ha honom här», sade Philip.
»Ja, han skall inte få komma för Amys ögon, förrän han har gjort allting klart, hvilket väl aldrig kommer att ske, och det har jag sagt åt mamma att säga Amy. Det var sant, Amy nämnde något om, att du hade hållit på att falla utför trappan med Charlie.»
»Det var nära däran, men jag trodde, att han icke blef skadad. Det måtte väl inte ha haft något med insjuknandet att göra?»
»Han säger, att det var helt och hållet hans eget fel», sade herr Edmonstone, »och att, om du icke hade varit, hade han med säkerhet fallit.»
»Men tror man verkligen, att det kan ha orsakat detta nya anfall?»
»Jag kan knappast tro det, men Thompson inbillar sig, att det kan ha blifvit någon stöt eller sträckning. Du skall bara inte vara ledsen; jag tänker nog det hade kommit i alla fall.»
Philip tyckte inte om att bli ursäktad af herr Edmonstone, och det var mycket obehagligt att något sådant skulle förbindas med hans namn, hur oskyldig han än var; icke heller hade han lust att ge Charles den fördel öfver sig, som detta kunde ge anledning till.
När de kommo fram till Hollywell, var det redan skumt; ingen var inne i salongen, som vanligen var så treflig vid den tiden på dagen; brasan var nyss påfylld, och allt såg dystert ut. Herr Edmonstone lämnade Philip ensam för att gå och höra efter Charles' befinnande, och kort efteråt kom Laura in, sprang mot honom och tog hans hand i båda sina.
»Du har inga goda underrättelser?» sade hon sorgset, då hon såg hans ansiktsuttryck. »Å, om du hade haft det! Det skulle ha gjort så godt nu. Du har ju hört om Charlie?»
»Ja, och jag är så ledsen. Men Laura, tror man verkligen, att den där halkningen kunde vara orsaken?»
»Doktor Mayerne tror det inte, men doktor Thompson sade något om orsaker, som lågo långt tillbaka, och därför kom Amy att nämna det. Jag tror inte det gjorde något, och Charlie själf säger, att du räddade honom från att falla utför trappan.»
Medan Philip höll på att berätta förloppet för Laura så som han uppfattade det, kom fru Edmonstone in, blek och medtagen och med en orolig blick i ögonen. Hon bad brorsonen genast gå upp till Charles, som bad att få tala vid honom utan uppskof. I arbetsrummet brann en brasa, och dörren stod öppen till det inre rummet, som endast var upplyst af en lampa på ett litet bord, där Amy satt med sitt arbete. Så fort hon hälsat, gick hon sin väg och lämnade honom ensam med Charles, hvilken låg i sin smala säng längs väggen, orörlig i en och samma ställning, med ögonbrynen sammandragna af smärta, ögonlocken röda af brist på sömn och blicken brinnande, medan armarna lågo kastade ofvanpå täcket.
»Så ledsamt, att du är sjuk», sade Philip och tog en af de heta, slappa händerna. »Äro plågorna mycket svåra?»
»Naturligtvis», sade Charles i en skarp, häftig ton, som förrådde att han led. »Nu vill jag höra, hvad du haft för dig i Oxford och S:t Mildreds.»
«Jag har, ledsamt nog, inga sådana underrättelser, som du önskar.»
»Det väntade jag inte heller. Jag känner dig för väl; men jag vill veta, hvad du har haft för dig — hvad han sade», stötte Charles fram i afbrutna meningar.
«Det tjänar väl ingenting till, Charlie. Du orkar inte med upprörande saker.»
»Jag säger dig, att jag vill höra alltihop», utropade Charles med ännu större skärpa. »Jag vet, att du inte kommer att säga något till hans fördel, som du kan undgå, men du kommer i alla fall att tala om hvad du tror vara sant, och jag vill döma själf.»
»Du talar, som om jag inte ville hans bästa.»
»Prat!» ropade Charles, fullt medveten om den fördel hans sjukdom gaf honom. »Jag vill ha fakta. Börja från början. Tag stolen, som står bredvid dig, och sätt dig. Säg nu först, hvar du träffade honom.»
Det var omöjligt att afvisa Charles, så sjuk som han nu var, och Philip måste underkasta sig ett korsförhör, hvarvid Charles visade sig i full besittning af sin vanliga skarpsynthet och icke tog minsta hänsyn till grannlagenheten. Till och med att Guy icke hade fått veta resultatet af förfrågningarna måste Philip erkänna. Han förklarade emellertid, att så länge denna hemlighetsfullhet fortfor, var hans mening densamma som förut.
»Du behöfver inte säga mer», sade Charles häftigt. Jag har trott dig om härsklystnad och fördomsfullhet, men det här är illvilja och elakhet.»
Laura, som i detsamma kom in, stod alldeles häpen och gaf sin kusin en bönfallande blick. Doktor Mayerne kom efter henne, och Charles ropade till honom:
»Seså, doktor Mayerne, gif mig nu så mycket opium ni vill. Jag vill bara bli söfd nu, tills världen kommer i sina gängor igen, och sedan kan ni väcka mig.»
»Amy», sade Charles senare, då de andra hade gått, »nu är jag säkrare än någonsin på att allt kommer att bli bra igen till slut. Jag har aldrig sett en så blind fördom.» Härpå berättade han allt hvad han hört, och hon hörde på med blandad glädje och smärta.
Philip träffade knappast Charles mera. Sådana utgjutningar i höften voro alltid ytterst plågsamma; det dröjde länge, innan de hunno till sin mognad, och nästan lika länge, innan de fördelades igen; och hela den vecka, Philip var vid Hollywell, var Charles antingen bedöfvad af opium eller hade sådana plågor, att man inte kunde tala med honom. Hans mor var helt upptagen af honom och hade hvarken tid eller tankar för något annat, knappast för att höra något om Guy; Amy var också för det mesta inne hos brodern, ty han hade henne så gärna där, och hon kunde inte hjälpa, att hon helst drog sig undan Philip.
Laura var icke fullt så oumbärlig i sjukrummet som de andra två, så att det vanligen föll på hennes lott att vara värdinna för far och kusin samt doktor Mayerne, hvilken under Charles' sjukdom vistades nästan mera vid Hollywell än hemma.
Då Amy icke var närvarande, brukade Philip ofta underhålla dem med beskrifningar på hur storartadt och vackert Redclyffe var, om den präktiga skogen, som bara behöfde gallras, hur talrika de underhafvande voro och hur stort Morvillarnes inflytande kunde bli, om de blott behärskade sig själfva.
Herr Edmonstone njöt af att höra detta och tänka på hur oegennyttigt det var att afskeda en sådan friare som ägaren till allt detta; och Laura tänkte ibland, att Philip skulle ha passat utmärkt i en sådan ställning — fast det var nästan ändå mera värdt att vara den han var, oberoende af allt yttre.
»Jaha, min gosse», mumlade doktorn för sig själf en dag, då Philip och hans farbror lämnat rummet efter ett dylikt föredrag, »jag kan höra, att du inte har glömt, hvem som är närmaste arftagaren.»
Philip och Laura hade ovanligt godt tillfälle att träffas under denna tid. Charles' skarpa ögon funnos icke ständigt till hands, och ofta voro äfven de andra upptagna af honom, så att dessa båda fingo många små stunder att samspråka. Sista dagen hade emellertid Philip föresatt sig att försöka få en längre stund i fred, hvarför han bad Laura gå ut och gå, så att han kunde möta henne, då han kom hem från ett besök i Broadstone. De promenerade länge tillsammans, oaktadt dimman, slutligen en god stund fram och åter i trädgården, tills Lauras lockar hängde tunga af fukten och Philips rock var öfverhöljd som af små pärlor; men de brydde sig ej därom. Det var så ljuft, så dyrbart att än en gång få talas vid om allt, som annars förtegs. En lång skilsmässa låg framför dem — hvem vet på hur många år! —, och innan Philip kunde få sin befordran, kunde Lauras rosor blekna och Philips hår bli grått. Men hvad var det emot medvetandet om att de älskade hvarandra och litade på hvarandra — nu mer än någonsin förr!
Hvad Amy beträffar, gjorde Philip sitt bästa att skydda henne för framtiden genom att få herr Edmonstone att förklara, att Guy aldrig skulle få komma in i hans familj mer, såvida icke anklagelsen för spel eller vadhållning tydligt bevisades vara osanning.
Så kom afresans stund. Philip gick för att säga farväl åt Charles, som nu var mycket nedsatt men som dock samlade kraft att besvara Philips tillönskan om »snar bättring» med ett: »Detsamma igen. Jag har hellre min höft än ditt hjärta.»
Alla skildes från Philip med rörelse — Amy därför, att hon kände det svårt att inte sakna honom mera — fru Edmonstone med tanke på all glädje hon haft af sin brors ende son och glömsk af allt hans öfversitteri och hans härsklystnad — och sist kom Laura, hvilkens hand Philip aldrig tycktes vilja släppa.