Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 21
| ← Kapitel 20 |
|
Kapitel 22 → |
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Sedan Guy hade skilts från Philip, gick han hem och satte sig att arbeta så godt han kunde, tills kusinen skulle komma och tala om för honom, att här åtminstone ingenting var på tok. Han tänkte, att detta skulle verka något till hans fördel, ehuru hans hopp nu var svagare, sedan han hört, hvarpå anklagelsen var grundad; ty han skulle aldrig kunna göra saken klar utan att förråda sin morbror.
Han fick vänta förgäfves. Den tid gick förbi, inom hvilken Philip möjligen skulle ha kunnat komma; han väntade på bref, men dag efter dag förgick, och aldrig en rad — icke ens från Charles.
Hade Charles också svikit honom? Förut hade han skrifvit så godt som hvar dag, alltid lika varmt deltagande; det hade varit en sådan glädje att tänka, att Amy kanske satt bredvid och passade upp på Charles, som hon brukade; men nu var det också slut. Han gick i tankarna igenom sitt eget sista bref till Charlie, om han kunde ha skrifvit något däri, som gjort denne ledsen eller ond; men det föreföll omöjligt. Att Philip kunde ha hört något ondt om honom här i Oxford var också omöjligt; han önskade blott, att han verkligen hade varit så bra, som han här ansågs, ty han hade aldrig på minsta sätt förbrutit sig och var alltid flitig, fastän fortfarande efter i studierna.
Om han icke hade haft sin läsning och den dagliga gudstjänsten, visste han icke, hur han skulle ha uthärdat den terminen.
Den led mot sitt slut; han väntade på bref, om ej för annat så för att bli tillsagd, att han icke fick komma till Hollywell; men intet kom. Det fanns ingen annan råd än att fara till Redclyffe. Harry Graham bjöd honom visserligen hem till sig; där var en stor och munter familjekrets, och julen skulle nog där blifvit glad, men Guy afslog inbjudningen. Han kunde icke vara glad af hjärtat, och döfva sina känslor i yttre munterhet ville han icke.
Sista dagen på terminen kom, och han måste besluta sig för att skrifva till Redclyffe och begära att bli hämtad i Moorworth.
Järnvägen hade kommit litet närmare äfven till denna aflägsna vrå af världen, men likvisst hade man ännu omkring femtio kilometer att färdas med så kallad diligens i en trakt, som Guy aldrig förr genomrest. Men detta var mestadels en kal hed, där ingenting kunde locka hans tankar från det glada välkommen, han vid det här laget brukat möta vid Hollywell.
En brant utförsbacke, där man måste begagna broms, vidtog just som man kom in i en by, ytterst eländig att se på. Husen, byggda af ohuggen sten, sågo knappt beboeliga ut; takpannorna voro sönderslagna, fönsterrutorna likaså. Okammade, smutsiga kvinnor stodo i dörrarna, trasiga barn sprungo och skreko efter vagnen; kyrkan hade ett stort hål på taket och stod och lutade, stöttad med bjälkar; kyrkogården var nedtrampad af boskap — kort sagdt, det hela liknade en tafla af irländskt förfall.
»Hvad är detta för ett eländigt ställe?» frågade en passagerare.
»Så fråga alla resande», sade kusken, »och det är naturligt nog. Det finns inte ett värre tillhåll för tjufvar och landstrykare. Det heter Coombe Prior.»
Guy kände väl till detta namn, fast han aldrig hade varit på platsen. Det var en aflägsen del af hans egendom, och med en rysning tänkte han på hvilket ansvar, som hvilade på honom för allt detta elände.
»Finns det ingen, som kan se till det?» fortfor den resande. »Prästen till exempel?»
»En sådan där präst, som helst är med på räfjakter», sade kusken; »han bor en tio kilometer härifrån och kommer hitgalopperande på söndagarna för att hålla gudstjänst.»
Guy visste, att tjänsten hade blifvit bortgifven för reda pengar under farfaderns värsta tid.
»Vet ni, hvem som rår om jorden?»
»Det är sir Guy Morville. Ni har väl hört talas om gamle sir Guy, som gjorde så mycket väsen af sig på sin tid.»
»Hvad, den beryktade — —»
»Jag kan inte låta er sluta meningen», inföll Guy mycket artigt, »utan att omnämna, att jag är hans sonson.»
»Jag ber tusen gånger om ursäkt», utropade den främmande.
För all del, sade Guy leende; »jag tyckte blott, att jag borde säga er det.»
»Sir Guy själf!» sade kusken och såg sig om, i det han rörde vid hatten. »Jag har inte sett er här på vägen förr, det vet jag, för jag glömmer aldrig ett ansikte, men nu hoppas jag det blir så mycket oftare.»
Efter några ömsesidiga höflighetsbetygelser försjönk Guy i sorgsna tankar. Hur mycket skuld hade icke genom en människa hopats öfver andra — ja, öfver hela släktled! »Dessa fåren, hvad hafva de gjort?» Hans farfar hade ångrat sig, men hvem skulle predika bättring för dessa? Han undrade icke på att hans egna förhoppningar grusats; han undrade blott på att han någonsin kunnat vara glad eller drömma om en ljus framtid, när så mycken skuld åsamkats hans släkt.
Den främmande iakttog under tiden arfvingen till Redelyffe, ägaren till rikedomar och stora jordagods. Föga anade han, hur den unge mannen med de klara ögonen betraktade sina ägodelar.
Tiden gick under Guys vemodiga funderingar, tills han började bli medveten om att han kände igen omgifningarna. Snart rullade man öfver Moorworths knaggliga stenläggning, där de gammaldags grå husen med sina stora fönster liksom sågo på honom med vänliga ögon från båda sidor af gatan. Där borta, bakom de till hvalfbågar klippta lindarna, låg handelsinstitutet, där han tillbragt så många timmar med att läsa latin och grekiska för den tålmodige herr Potts; och fastän han numera hade en riktigare uppfattning af sin gamle väns lärdom, hvilken han förr trott vara så stor, påminde han sig med verklig vördnad hans tålamod och förnöjsamhet under ett tungt och sträfsamt lif. Vagnen skramlade vidare och kom fram till salutorget, där det gamla åttkantiga, besynnerliga stadshuset låg midt på den öppna platsen och värdshuset med sin långa rad stallbyggnader och uthus bildade hela ena sidan. Här i värdshuset var Guy född, och som värdinnan varit den första, som hållit honom i sina armar här i världen, ansåg hon sig ha privilegium på att hålla af honom och prata med honom, närhelst han på väg till sina lektioner satte in sin häst i hennes stall.
Här var han säker på ett gladt välkommen, och detta muntrade upp honom, då han hoppade ned från vagnstaket och ropade på Hej samt frågade tjänsteflickan efter fru Lavers.
Det dröjde inte många ögonblick, förrän fru Lavers själf kom ut, fullkomligt sig lik, med sitt breda, godmodiga ansikte, sin hvita mössa, sin brokiga schal och sin svarta klädning, just som han alltid hade sett henne; och hennes hälsning var idel hjärtlighet. Hon hade icke ögon för någon annan än Guy, och det gjorde honom verkligt godt. Visst hade han litet brådtom, men det var svårt att säga nej till hennes vänlighet, och därför följde han henne till hennes eget kryp-in bakom kallskänken, värmde sina händer vid hennes brasa och berättade, att han kom från Oxford, innan han ens frågade, om »något» kommit från Redclyffe för att möta honom.
Det kom just i samma ögonblick och bestod af herr Markhams höga tvåhjuliga gigg, dragen af den gamla bläsiga fuxen och med Markham själf såsom körsven. Markham var en undersätsig, rödbrusig äldre man med redbart väsen, icke precis gentlemanlik men icke heller motsatsen, då han uppträdde utan alla anspråk.
Guy rusade ut för att hälsa på honom och fick en varm handtryckning, fastän orden voro sträfva nog.
»Såå, sir Guy, hur står det till? Kan undra hvad som för er hit så oväntadt? Goddag, fru Lavers. Väglaget är dåligt i vinter.»
»Goddag, herr Markham. Det är verkligen ett nöje att få se sir Guy här igen, och hvad han har vuxit!»
»Vuxit — hm!» sade Markham och såg på honom från topp till tå. »Det kan jag inte se. Han kommer aldrig att bli så lång som fadern. Har ni edra saker med er, sir Guy? Ja visst, det är så likt er. Ni bryr er inte om annat än hunden, förstås. De ha naturligtvis följt med diligensen vidare.»
Detta kunde lätt ha blifvit händelsen, ty Guy hade verkligen icke tänkt på dem, men drängen hade varit mera påpasslig, och de funnos där verkligen. Fru Lavers bad dem stiga in, men Markham svarade:
»Hvad säger sir Guy? Väglaget är förskräckligt, och det kommer att bli mörkt som i en säck, innan vi hinna hem.»
»Nå ja, vi skola inte låta Bläsen vänta då», sade Guy. »Adjö, fru Lavers, tack så mycket för i dag. Jag hälsar snart på er igen.»
Innan Markham hade slutat ett enskildt brummande öfver den usla stenläggningen i Moorworth, började Guy:
»Hvad Coombe Prior är för ett ohyggligt ställe!
»Jag önskar bara, att ni hade fler sådana arrendatorer som Todd», svarade Markham. »Han betalar sitt arrende på dagen och sköter jorden utmärkt.»
»Men hvad är han för en sorts människa?»
»Utmärkt landtbrukare. Mycket närig sägs det, men det angår inte mig.»
»Alla husen se ut, som om de hölle på att ramla.»
»Jaså? Ja, det skulle inte förundra mig, för han är nog inte den, som lägger ner ett öre onödigtvis. Och folket är också ett riktigt byke. Var det inte tre stycken af dem på tjufskytte i Cliffstonebacken i höstas; men vi ha dem i kurran. Det var då inte litet fräckt att komma så långt för att tjufskjuta, det må jag säga!»
Guy brukade förr bli upptänd af största harm vid blotta omnämnandet af tjufskytte, men nu intresserade han sig för människorna, inte för villebrådet, och i stället för att, såsom Markham väntade sig, fråga efter de närmare omständigheterna, fortfor han:
»Prästen är ju den här Halroyd, eller hur?»
»Ja, och den känner man. Jag får säga, att det bar mig emot att antaga hans anbud på platsen, men det kunde inte hjälpas; det behöfdes pengar; men det är ju bäst att inte tala om det vidare.»
»Vi få lof att göra något vid det», sade Guy i så bestämd ton, att Markham såg på honom helt förvånad.
»Jag kan inte se, att vi kunna göra något, förrän Halroyd dör, men då kan ni förstås ge platsen åt hvem ni vill», sade han. »Han lefver så högt, så det kan inte räcka länge, det är en tröst.»
Guy suckade och såg fundersam ut, och om en stund började Markham samtalet på nytt.
»Och hur kommer det sig, att ni kommer hem så tvärt? Ni kunde väl ha skrifvit ett par dagar förut åtminstone.»
»Jag väntade i det längsta i hopp om att få resa till Hollywell», sade Guy sorgset.
»Och hvarför blef det inte af? Ni har väl inte blifvit osams med er förmyndare, vill jag hoppas? Skall ni gå samma väg som de andra, ni med, när allt kommer omkring!» utropade Markham, icke i sin vanliga brummande ton utan med verklig oro, nästan klagande.
»Han hade fått någon orättvis misstanke mot mig. Jag kunde inte ta det med jämnmod utan sade något, som sårade honom.»
»Ack, sir Guy! Det gamla häftiga sinnet. Jag har ju så ofta sagt, att det kommer att fördärfva allting för er.»
»Alltför sant», sade Guy i så bedröfvad ton, att den gamle mannen genast blef mildare, och hans missnöje vände sig nu mot herr Edmonstone.
»Hvad i all världen kunde han hitta på att misstänka er för?»
»Att ha spelat eller hållit vad vid kapplöpningarna i S:t Mildreds.»
»Och det har ni inte gjort?»
»Aldrig.»
»Men hvarför tror han er inte?»
»Han inbillar sig ha bevis emot mig. Jag kan inte förstå, hur han har fått reda på det, men jag var tvungen att betala ut en summa till en spelare, och nu tror han, att jag hade förlorat pengarna på spel.»
»Och hvarför visar ni honom inte era räkenskaper?»
»Af ett mycket godt skäl — därför att jag inga har.»
Som om detta varit en stor lättnad för Markham, utbrast han i förebråelser för en sådan oerhörd dårskap, ett sådant slarf, ett sådant oförstånd och så vidare. Han var af hjärtat glad att finna, att det inte var något värre, och hans moralkaka varade hela sista biten af vägen, hvarunder Guy, fast han att börja med hört uppmärksamt på, fick tid att i tysthet hälsa mången bekant punkt.
Där var den långa skogiga dalsänkan, där han sköt sin första orre; där var den stora stenen, på hvilken han bröt af bästa bladet på sin knif i ett anfall af geologisk forskningsifver; där var tjärnen, där han brukade åka skridsko, och där den tvära öppningen mellan kullarna, genom hvilken man fick första skymten af hafvet. Han kunde inte låta bli att resa på sig för att se på det — grått och dimmigt som det var; och fast Markham genast förebrådde honom hans ouppmärksamhet, slog hans hjärta ännu högt, som vid återseendet af en kär vän, när utsikten redan var långt bakom dem. Så kommo svarta myrar med högar af torf och vissnade ormbunkar. Guy ansträngde sina ögon i halfmörkret för att se röken från den gamle skogvaktarens skorsten och afhöll sig med svårighet fran att fråga Markham, om gubben lefde.
Ännu en lång stigning, och så började utförsbacken ned i en fruktbar dal med rödaktig jordmån, präktiga fält med grönt hösthvete, stora lummiga träd med väldiga grenar, snygga stugor med trädgårdar omkring, mycket olika Coombe Prior; Markhams bostad. — förtjusande täck med en mängd utsökta slingerväxter öfver väggarna —, doktorns prydliga rappade hus, det vördnadsvärda värdshuset »Morvilles vapen», kyrkan med sitt oproportionerligt höga torn, och prästgården, som låg nästan bortskymd bakom; och på andra sidan vägen parkmuren och grinden, där gamla Sara stod och neg oupphörligt.
Guy hoppade ur för att hälsa på henne och spara Bläsen, ty vägen genom parken bar starkt uppför; oaktadt man för bekvämlighetens skull låtit den gå i långa slingringar. Han sprang rakt uppför branten, tills han fick se den stora mörkröda sandstensbyggnaden — så förbi den ända till högsta punkten, där klippväggen stupade lodrätt ned mot hafvet. Vågorna slogo mot stranden nedanför; han hörde deras skvalp och brus; vinden — den salta, fuktiga vinden från sjön — blåste honom i ansiktet. Där ute låg den aflägsna randen, där haf och himmel möttes; där var viken, innestängd af ref; där Måsklippan med hela raden af andra mindre klippor, och nästan under honom, något till vänster, den lilla del af byn, som beboddes af fiskare, hvilkas båtar lågo och vaggade i mynningen af den lilla strömmen.
Guy stod och såg, som om han inte kunnat se sig mätt. Visst kändes ett smärtsamt grepp om hans hjärta vid tanken på hur han hoppats få visa detta för Amy, men det var ändå kärt att vara hemma, att andas denna luft och se hafvet — det gamla friska, fria hafvet.
Så många tankar flögo genom hans hufvud, att han trodde sig ha stått där en lång stund, när han vände sig om och sprang ned igen; och ändå kom han tids nog att möta Markham, innan tjänarne hunnit märka hans frånvaro.
Tjänarne voro verkligen icke många. Där var — tyvärr! — den så kallade William af Deloraine, som stod färdig att ta emot Bläsen; där var Arnaud, en gammal schweizare, som först varit resebetjänt och sedan hofmästare hos sir Guy; där var hushållerskan, fru Drew, också en gammal trotjänarinna, och sedan var det inga fler. Men deras välkommen var af hjärtligaste slag, då giggen med ett doft dån rullade genom den hvälfda portgången in på den djupa borggården, där, såsom Philip riktigt anmärkt, solen aldrig kunde skina in.
Så bar det af uppför stentrappan till den rymliga mörka vestibulen och sedan in i det stora dystra biblioteket, där en väldig brasa flammade; fru Drew framställde frågor beträffande rummet och middagen, och han själf bjöd Markham kvar till sällskap. Och så var Guy ändtligen hemma hos sig — i detta samma rum, där han brukat tillbringa alla aftnar under hela sin uppväxttid — framför samma gröna skinnstol, där hans farfar alltid hade brukat sitta.
Markham gick in på att stanna, och kvällen tillbragtes med att samspråka om allt nytt från Redclyffe. Markham talade med mycken bitterhet om kapten Morvilles besök och att denne behagat begära att få granska räkenskaperna — nog för det hvem som helst kunde få se dem, men ändå — en så ung man som han, och därtill närmaste arftagaren.
»Han kan inte låta bli att vara noga med allt hvad han gör», sade Guy. »Om ni hade honom här i stället för mig, skulle ni aldrig behöfva läxa upp honom.»
»Gud bevare oss» sade Markham hastigt. »Jag vet, att han och jag inte länge skulle rymmas på samma plats.»
»Ni har inte berättat mig något om den nye pastorn. Hur kommer ni öfverens med honom?»
»Åtminstone inte bättre, sedan kapten Morville var här», svarade Markham och grep sig oförtöfvadt an med att räkna upp en mängd små tvisteämnen, om hvilka han uppehöll en ständig strid, i den fasta tro att han stod på husbondens bästa.
Den förre prästen hade varit en stillsam, gammaldags man, mycket snäll men alls icke verksam, och han hade låtit allt gå i den gamla sömniga lunken, hvarvid Markham blifvit van och hvilken han trodde vara det enda rätta. Pastor Ashford däremot var en energisk människa, som önskade göra sitt yttersta för sin församling, och hvadhelst han gjorde var en nagel i ögat på Markham, från den dagliga morgonbönen i kyrkan till hans förmaningar mot söndagsarbete. Markham satte sig med all makt emot dessa nyheter», och när kapten Morville kom och å herr Edmonstones vägnar gaf pastorn rätt, gjorde detta blott den gamle förvaltaren ännu fastare besluten att icke ge med sig en enda tum. Han brummade hvar gång Guy var hågad att tro, att pastorn kunde ha rätten på sin sida, och kom fram med något nytt klagomål. Den stora konflikten gällde för närvarande skolan. Godset hade en liten egen skola, hvilken hölls af en gumma i en liten stuga i fiskarbyn tämligen långt ifrån kyrkan, och pastorn hade nu kastat sina blickar på ett hus i den öfre delen af byn, som låg så nära kyrkan, att det skulle passa att ha söndagsskola där också. Det behöfdes bara nytt golf och att man tog bort en vägg; men härtill ville Markham icke samtycka, utan han ansåg det för ett oerhördt påhitt att ta skolan ifrån gamla Jenny Robinson.
»Jag förmodar, att pastorn menade, att hon skulle pensioneras», sade Guy.
»Han sade någonting sådant, men jag undrar just, hvem som skulle göra det, jag?»
»Det blir väl vi, förmodar jag.»
»Betala två skollärarinnor på en gång — den ena för att hon skall göra ingenting! Det var just ett snyggt förslag!»
»Hvarför det? Det måtte väl vara vår sak?»
»Dessutom kan jag inte inse, att hon inte är lika bra lärarinna, som hon alltid har varit.»
»Det kan nog hända», sade Guy leende. »Vi ha just aldrig varit beryktade för vår lärdom.»
»Kom inte med ny upplysning i vår socken, sir Guy, för då få vi ingen fred mer.»
»Jag skall ordna det med gamla Jenny», sade Guy. »Hvad huset angår, så måste det ske ofördröjligen. Hennes stuga är inte lämplig att hålla skola i.»
Brum, brum! Men fast Markham var en mycket styfnackad vicekonung, hade ett »måste» från den regerande baroneten kraftig verkan på honom, vare sig till godo eller ondo. Han kunde knota, men han lydde ändå, och pojken, som han hade brukat läxa upp och befalla öfver, hade fått det äkta Morvilleska tonfallet i sitt »måste», så att det inte kunde bli fråga om motstånd. Emellertid gjorde han ännu en invändning:
»Som ni vill, sir Guy, men rådjuren komma att bli skrämda och kvistarna bli afbrutna på ungträden, om pojkarne från fiskarbyn skola gå genom parken.»
»Jag ansvarar för skadan. Om man en gång riktigt talar vid dem, kan man väcka deras hederskänsla, så att de inte röra något. Jag har sett litet, hur en riktig skola bör vara, sedan jag varit vid Easthill, och jag skulle vilja ha en likadan vid Redclyffe.»
Ett nytt brummande, och Guy fann, att han måste blidka Markham med att fråga efter alla hans brorsöner och brorsdöttrar.
Hela aftonen hade han fullt upp att tänka på och tala om, och känslan af öfvergifvenhet, som han så mycket fruktat för, kom öfver honom först då Markham hade lämnat honom och han stod ensam kvar i det stora halfmörka rummet, där han knappast hade varit, sedan den gången han fann sin farfar medvetslös i länstolen. Hur annorlunda hade det rummet inte förr synts honom, då hans glada lynne trotsade all dysterhet! Hvad det nu var länge sedan!
Hos Guy fanns ett visst anlag för melankoli, som hittills icke fått utveckla sig, tack vare god hälsa, yttre framgång och den tukt han öfvade på sig själf; men alltsedan hösten hade det börjat framträda, och denna kväll medförde mycket själslidande. Här stod han i sina förfäders hus och kände sig som en från ungdomen till olycka utkorad människa; hans öde hade väntat på honom till det ögonblick, då det skulle kunna drabba honom som allra hårdast.
»Men jag skall och vill bära det», sade han till sig själf, i det han lyfte pannan från spiskransen, mot hvilken han lutat den. »Jag var till uppsåtet en mördare, och hvad rätt har jag att knota som israeliterna med deras själfrättfärdiga ordspråk? Nej, jag må vara tacksam, att jag inte ens då fick gå under utan har fått tid att ångra mig och hopp att lyckas litet bättre en annan gång. Det blir en större nåd, än någon af oss ännu fått, om jag får bära sorgen utan att verkligen få skulden öfver mitt hufvud. Ja, Amy, jag minns det än: Sintram öfvervann till slut förbannelsen — öfvervann genom att följa döden. Det finns en annan värld att lefva för»