Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 28
| ← Kapitel 27 |
|
Kapitel 29 → |
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Philip råkade genom herr Edmonstones med Charles' tillhjälp författade bref i en mycket obehaglig strid med sig själf.
Gärna hade han ju velat begagna sig af inbjudningen till brölloppet för att ännu en gång få träffa Laura, hvilken han icke hoppats få återse på flera år; men å andra sidan fordrade konsekvensen, att han afhöll sig från allt, som kunde se ut som ett gillande af detta enligt hans mening så oriktiga och okloka steg. Dessutom var han rädd för att Laura icke skulle kunna bevara sitt sinneslugn, om de tillsammans skulle åhöra vigselakten; och att höra henne än en gång bedja honom att få ge sina föräldrar sitt förtroende, såsom hon gjort sista gången de råkades, skulle kännas mycket besvärande. Just nu, då han ställt sig så öfverlägsen och klandrande mot dem alla — att nu ge dem någon fördel öfver sig, anhålla om deras godhet och öfverseende — nej!
Ett besök på Kilcoran, som han vid samma tid gjorde, styrkte honom ytterligare i detta beslut. Af allt hvad lady Eveleen berättade framgick det, att bröllopet skulle firas med så mycken pomp och ståt som möjligt, och detta gjorde Philip ännu mera förstämd. Hvilken dårskap och fåfänga! Det syntes, att Amy var ett ytligt världsbarn och bara brydde sig om hvad som lyste och roade. Det kunde icke falla Philip in att med sin närvaro ge stöd åt något sådant.
Hans regemente skulle de dagarna redan vara på väg till Korfu, men han själf skulle icke följa med på sjöresan; däremot hade han tänkt sig att på väg söder ut göra en fottur genom Tyskland och Italien, och detta uppgaf han nu vid Kilcoran såsom skäl för att icke antaga bröllopsbjudningen. Här ville han icke låtsa om sin verkliga åsikt om saken utan visade sig blott likgiltig och öfverlägsen.
För öfrigt gjorde han sig mycket angenäm under sitt besök, och då lord Kilcoran började tala om att skaffa en informator för sina båda yngsta gossar, tog han Philip till råds. Det hade varit påtänkt att skicka dem till unge pastor Wellwood, när denne tillträdde Coombe Prior. Philip, som tyckte, att Wellwood varit ganska försumlig i att öfvervaka Guy förra sommaren, ansåg det mycket lyckligt, att han hade ett annat förslag att göra. En af officerarne vid regementet hade just haft hos sig på besök en bror, som nyss slutat sina universitetsstudier; denne bror var en mycket begåfvad och hygglig ung man, och Philip hade särskildt fäst sig vid honom. Han rådde nu lord Kilcoran att försöka få denne unge man till informator för sina söner och behålla dem kvar i hemmet.
Då Philip personligen var tillstädes för att ge goda råd, hände det sällan, att någon undandrog sig att följa dem; och så gick det äfven nu.
Det bref, hvari Philip med stolt lugn afslog inbjudningen, tillönskade Guy och Amabel lycka och redogjorde för sina närmaste planer, mottogs vid Hollywell med mycket blandade känslor.
Fru Edmonstone, hennes man, Charles och Charlotte voro mest nöjda med att han icke kom, då han icke kunde göra det gärna, men Guy blef mycket ledsen, och Amy blef det för hans skull. För Laura var det en ny bitter missräkning; hon hade hoppats så mycket!
Guy måste återvända till Oxford för att taga sin examen, och sedan måste han till Redclyffe för att ordna litet för framtiden. Amy bad honom låta allt vara som det var; det var så tråkigt, då gamla hem vändes upp och ned för nykomlingars skull, och hon ville helst se det så, som han varit van vid det.
Han smålog och sade, att det bara skulle göras beboeligt. Hon måste ha ett eget hvardagsrum, och angående möbleringen där skulle han rådfråga fru Ashford; ett piano skulle han själf välja. Stora salongen stod i samma skick som på hans farmors tid, den var nog bra som den var, och en blomsterträdgård skulle de anlägga gemensamt. Mycket kunde icke hinna göras, ty fast de icke ville tala därom för att icke göra herr Edmonstone ledsen, ämnade de fara direkt hem efter bröllopet.
Alltså reste Guy till Oxford, och i sitt andra bref därifrån tillkännagaf han, att examen gått tämligen bra. Från annat håll kom det emellertid fram till Edmonstones, att man ansåg det vara skada, att han icke försökt få högre betyg, ty det skulle nog lyckats honom.
På Redclyffe rådde naturligtvis stor uppståndelse med anledning af underättelsen om sir Guys förestående giftermål. Markham var mycket viktig, sedan han fått brefvet därom, och kunde icke hitta på något annat att brumma öfver än att pojken var bra ung och sade att det var tur, att det inte var värre.
Då Guy själf kom hem, hälsades han naturligtvis af alla med hjärtliga lyckönskningar. Markham måste med låtsad motvilja gå in på att komma till bröllopet, i tysthet mycket smickrad af att Guy och hans fästmö verkligen ville ha honom med; men hvad det angick, att de unga nygifta ville komma hem direkt efteråt, så förklarade han bestämdt, att det var otänkbart. Allting behöfde nymålas, och taket behöfde repareras med största grundlighet.
Guy blef helt förskräckt och undersökte själf de öfre regionerna med det resultat, att han måste ge Markham rätt; det behöfdes en genomgående reparation, och den skulle säkert inte kunna hinna bli afslutad förrän till hösten.
Under de fjorton dagar, Guy tillbragte hemma, hade han fullt upp att göra. Först kom byggmästaren med sina kostnadsförslag, så kom Markham med sina papper, och så skulle man beställa de nya möblerna. I den saken måste Guy begära råd af fru Ashford, förde henne upp till herrgården och bad henne vara så snäll och hjälpa honom tänka ut hvad som behöfdes och sedan se till inredningen. Han visade henne det rum; som skulle bli Amys hvardagsrum, nu alldeles tomt och kalt men med ett fönster åt söder, hvarigenom man hade utsikt öfver parken, kyrkan och de skönt tecknade höjderna. Han erkände sig vara djupt okunnig om sådana saker, och hans egna idéer sträckte sig icke längre än till ett piano, ett bokskåp, taflor på väggarna och en schäslong åt Charles.
»Ni här ju hört talas om Charles?» sade han och såg upp från den lista, som han höll på att skrifva med fönsterbrädet som pulpet.
»Inte mycket», sade fru Ashford. »Är han alldeles urståndsatt att röra sig, från soffan?»
»Han kan inte förflytta sig utan kryckor; men ingen som inte har sett honom, kan ana, hurudan han är. Han är så tålig och alltid munter och glad; och det är vackert att se, hur hänsynsfull han är och hur han intresserar sig för saker, som han, stackare, aldrig kan ta del i själf. Jag vet inte, hvad Hollywell skulle vara utan Charlie. Jag undrar, när vi skola kunna få hit honom — knappast i år, är jag rädd, ty det får lof att vara ordnadt för honom, så att han får det bekvämt, och jag kan nog aldrig åstadkomma det utan Amy; och då kommer det att vara för sent på året. Nå, hvad skulle det vara sedan? Jaså, gardiner. Någon sorts blått tyg, kan jag tro, sådant som de ha i salongen vid Hollywell. Hvad kan det heta?»
Fru Ashford fruktade nästan också, att han aldrig skulle kunna få det riktigt bra utan Amy, fast han gjorde sitt bästa att höra på och besvara de frågor, hvarmed han öfverhopades; och när han fått något klart för sig, gick han till grunden med utförandet. Då det gällde Coombe Prior, var han mycket mer hemmastadd; Wellwood var nu installerad där, och Guy satte i gång en mängd planer till förbättringar, åt hvilka han ägnade sig med en ifver, som om ingenting annat hade upptagit hans uppmärksamhet. Både Wellwood och Markham förvånade sig öfver att han icke lämnade dessa detaljer till sin återkomst hem, men han svarade:
»Bättre att genast göra hvad man kan. Tanken på denna olyckliga plats är nog att förgifta allting annat, och jag kan inte få någon ro, förrän jag vet, att allt, som är möjligt, göres för den.»
Han hade mycket nöje af att vidtaga anordningar till en större fest för de underhafvande på själfva bröllopsdagen. Ashfords frågade, om han icke ville uppskjuta den till hemkomsten och själf vara värd.
»Det skadar inte, att de få litet roligt förut», svarade han, och häri instämde af allt hjärta Edvard och Robert, hvilka följde honom i hälarna trognare än någonsin och voro så betagna i honom, att de blefvo mycket onda, om någon påminde dem om hur ovänligt de först betraktat honom. Emellertid tycktes de bereda sig att mottaga hans hustru på samma sätt, ty när deras mor sade åt dem, att de icke kunde få lägga beslag på sir Guy på det sättet, då han blefve gift, förklarade de, att de icke alls ville ha någon lady Morville; hvarför skulle han vara så dum och gå och gifta sig?
Deras far spådde, att han aldrig skulle få tid att uppfylla sitt gamla löfte att ro dem ut till Måsklippan, men han fick orätt, ty en vacker majdag rodde Guy verkligen dit med både pastorn och gossarne. De klättrade omkring af hjärtans lust, och Guy måste skratta, då han fick se den massa spillror från vraket, som de släpade med sig tillbaka till båten och hvilka de förklarade, att deras mamma bedt dem ta med sig.
Guy hade så mycket att göra, så många visiter af grannar, så många af de underhafvande, som ville tala med honom, så många inbjudningar från Wellwood och Ashfords, för att icke tala om pojkarne, hvilka ständigt följde honom, att han aldrig hade någon tid för sig själf, utom då kan skref sina bref till Amabel. Han hade en känsla af att han en gång måste försöka få vara riktigt i fred för att taga farväl af sitt gamla hem och sin barndom, innan han började detta nya skede af sitt lif; men närhelst han begaf sig ut på en enslig promenad, så kom, innan han hann till toppen af klippan, Markham med någon viktig angelägenhet att tala om, någon arrendator gensköt honom för att begära något, någon torpare mötte honom och framförde sina klagomål, Wellwood kom ridande eller gossarne Ashford kommo störtande för att sedan följa honom som skuggan.
Slutligen, på Kristi himmelsfärdsdag — sista dagen han var hemma —, gick han, fast besluten att en gång undfly dem allesammans, raka vägen från kyrkan ned till hamnen, sköt ut sin lilla båt och rodde ut på det lätt krusade, mot stäfven plaskande vattnet. Det var alldeles, som då han i gossåren, när han slutat sina läxor, brukat få lof att vara ute hvar han ville hela eftermiddagen, blott han icke rodde längre ut än till Måsklippan. Han rodde och sjöng eller hvisslade muntert i takt efter årtagen; att återtaga det gamla nöjet var att börja med alldeles nog, med den salta vinden, de plaskande vågorna och båtens rörelse. Så rodde han på, tills han kom till den gamla gränsen för lofgifvet område; där hejdade han sig och såg sig om på de tvärbranta klipporna med sina djupa rämnor och sina röda strimmor samt här och där små tufvor och buskar, nu lysande i den bjärtaste vårgrönska. Det hvita skummet sprutade som vanligt kring deras fot och slog genljudande in i fördjupningarna; det af små böljor krusade vattnet mellan klipporna och båten glittrade i solstrålarna eller häfde sig grönt i skuggan af förbifarande moln; sjöfåglarna seglade lugnt i stora, våglika linier, som om lifvets enda mål vore att med behag sväfva fram och tillbaka; falkarna tycktes hvila i luften högt uppe öfver klipporna.
Hamnen och fiskarbyn lågo i solljus med skorstenar och mossiga skiffertak trappstegsvis i den branta sluttningen; till höger och vänster sorlade bäckarna, den ena mera stillsam, den andra vild och brusande; öfverst, där två höjdsträckningar sluttade mot hvarandra, låg kyrkan med det ovanligt höga tornet, där i gamla tider vårdkasen brunnit. Ännu högre upp stod den gamla herrgården på sin klippbrant. Nu badade den i solljus, men med hur många mörka minnen var den icke förbunden, ända från den tiden, då det sades, att själfva hundarna kröpo och sprungo sin väg för ärkebiskopens fräcke baneman, till den dag, då husets son och arfvinge legat som lik vid sin faders dörr.
Guy hade hela denna senaste tid haft liksom en känsla af att han var alltför lycklig — hans himmel stod alltför klar och solljus öfver honom — det kunde icke vara så för beständigt. Han fick icke förlora det under motgångens dagar så mödosamt tillkämpade herraväldet öfver sig själf. Att sitta och se på det gamla huset, där det, stolt och högrest, tronade på sin klippa, var just hvad han behöfde som en påminnelse om hvem han var och hur osäker all jordisk lycka är, helst för en ättling af huset Morville. Han kunde knappast tänka sig detta hus som ett hem för den milda, oskyldigt glada Amy. Kanhända skulle hon komma att tagas ifrån honom i ungdomens ofördunklade vårtid och han ensam få kämpa sig fram genom ett långt och ensligt lif, utan annat än minnet af sin korta lycka att värma sig vid. Men hur det än gick — hvarken lif eller död, sorg eller smärta skulle någonsin verkligt skilja dem från hvarandra.
Då han såg upp mot det djupblå himlahvalfvet där uppe, hviskade han sakta för sig själf: »I själ och hjärta dit uppstiga och beständigt hos honom dväljas.» Länge satt han så, medan hans båt gungade på de gröna vågorna, men slutligen sade han till sig själf med änglarnes ord: »Hvarför stån I och sen upp i himmelen?» — sänkte årorna och rodde med kraftiga årtag mot land igen, lämnande en lång, skimrande strimma bakom båten.