Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 29
| ← Kapitel 28 |
|
Kapitel 30 → |
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Guy återvände till Hollywell på fredagen för att tillbringa en vecka i lugn och ro med dem alla; det var nämligen ett särskildt glädjeämne för Amy, att Hollywell och hennes familj voro lika kära för honom för deras egen skull som för hennes. Det sades väl, att veckan skulle bli stillsam, men hur mycket fru Edmonstone och Laura än bemödade sig att bråka så litet som möjligt, rådde ändå så pass mycket stök och förvirring, att hvem som helst utom Amy skulle ha blifvit nervös däraf.
Frågan om bröllopsresan stod nu på dagordningen, och efter åtskilligt ordande fram och åter blef det såsom de äldre önskade: de nygifta skulle göra en tur på kontinenten. Fru Edmonstone ville gärna, att Amy skulle få se sig litet om i världen, och deras eget hem kunde omöjligt bli i ordning att taga emot dem förrän i oktober.
Ju närmare bröllopsdagen kom, desto mer började Charles känna, hur mycket han skulle komma att sakna Amy. Han kunde icke heller, såsom modern och Laura, döfva sorgen genom flitig sysselsättning. Han och Guy voro båda exemplariska i sin grannlagenhet mot hvarandra beträffande Amys sällskap; och den som blott hade känt Charles för några år sedan, då han var idel själfviskhet och anspråk, skulle knappast ha trott det vara samma människa, som nu på allt sätt försökte undvika att göra andra ledsna eller låtsa om, hur mycket det kostade på honom att afstå från sin syster.
Sista dagen kom, och den var underligt lång; ingen var riktigt glad utom Charlotte, som var vid sitt yraste lynne, men till och med hon blef stillare, så fort hon mötte Amy med hennes uttryck af mildt lugn i det älskliga ansiktet.
Guy höll sig undan, emedan han tyckte, att Amy borde få vara i fred med de sina i dag; han satt länge i sitt eget rum, red in till Broadstone och gjorde sedan ett besök hos pastor Ross; då han kom hem därifrån, fann han Charlie i sin rullstol ute i trädgården, medan Amy satt på gräset bredvid.
Guy satte sig bredvid henne, och det uppstod en lång och tankfull tystnad.
»När skola vi tre mötas igen?» sade Charles slutligen i en ton af tvungen munterhet.
»Och hvar?» sade Amy.
»Här», sade Charles. »Ni få lof att komma hit för att berätta edra äfventyr och hämta Hej.»
»Ja», sade Guy, »det måste vi. Det blir något att se fram till hela tiden att få berätta dig om alltsammans.»
»Ja, när du ser något vackert, är det en välgärning för allmänheten. Det är mycket, som jag har sett med dina ögon.»
»Det är det roligaste, då man ser och hör saker — ett nöje som inte förgår», sade Guy.
»Som inte är själfviskt, menar du, sade Charles och föll i nya tankar, tills Guy for upp och ropade:
»Där komma gästerna!» ty en vagn sågs just komma rullande på uppkörsvägen. »Skall jag skjuta dig in, Charlie?»
»Ja, gör det.»
Guy lutade sig öfver stolsryggen och sköt, och medan han gjorde detta, sade han med låg, af rörelse bäfvande stämma:
»Hvar och närhelst vi härnäst mötas, Charlie, eller om vi aldrig skulle träffas mer, så måste jag tacka dig för mycket af min lycka här, för mycken vänlighet och mycket deltagande.»
»Charles såg rakt framför sig och svarade:
»Vänligheten var uteslutande på din sida. Jag hade ingenting att ge i stället utom retlighet och fordringar. Men Guy, du får inte tro, att jag inte har känt allt hvad du har gjort för mig. Du har gjort mig till en ny människa i stället för en stackare, som gjorde narr af sitt elände för att öfvertyga mig själf och andra om att jag icke kände det. Jag hoppas du är stolt öfver ditt verk.»
»Som om jag hade haft något med det att göra!»
»Har du inte, kanske?»
Samspråket försenade dem litet, och de hunno icke fram till trädgårdsingången, förrän de främmande redan voro framme. Den första syn, som mötte faster Charlottes och lady Eveleens blickar, då de från andra sidan stego in i salongen, var sir Guys smärta gestalt, som hjälpte Charles uppför trappan, i det hans klara nötbruna ögon och friska solbrända hy skarpt afbröto mot Charles' bleka, aftärda ansikte. Amy stod bakom, djupt rodnande och med nedslagna ögon.
»Där äro de!» ropade fröken Edmonstone, i det hon skyndade dem till mötes och på det hjärtligaste omfamnade Amy. »Min kära lilla brorsdotter, jag önskar dig af allt hjärta lycka, ja, det gör jag.»
»Jag skall vara barmhärtig mot dig, käraste Amy», hviskade Eveleen, då turen kom till henne, medan faster Charlotte hastigt hälsade på Charles och sedan skakade hand med Guy utan att vänta på någon presentation.
»Ja, har jag sagt ett ord för mycket till hans beröm?» sade herr Edmonstone, och Guy var glad att få vända sig bort för att hälsa på lord Kilcoran. Strax efteråt drog han Amy ifrån den lifligt samtalande gruppen omkring Charles' soffa, tog henne vid handen och förde henne med sig till en undersätsig, rödbrusig äldre man, som hade kommit in samtidigt med de andra men som efter de första hälsningarna blifvit stående något ensam. »Du känner honom redan», sade Guy, och Amy räckte ut handen, sägande: »Det gör jag visst det.»
Markham blef både förvånad och rörd; han brummade helt belåtet och tryckte hennes hand så hjärtligt, som om hon varit hans käraste brorsdotter.
»Och den lilla flickan?» sade Amy.
»Ja visst. Jag hade henne med mig från S:t Mildreds; en af jungfrurna tog hand om henne där ute i förstugan.»
»Jag skall gå efter henne», ropade Charlotte, och nästa minut ledde hon in lilla Marianne Dixon, som blygt höll fast hennes hand. Amy gaf henne en kyss och omfamnade henne, och Marianne såg tröstad upp på sin gamle vän, sir Guy.
Herr Edmonstone klappade henne på hufvudet, och då alla de andra hade språkat vänligt med henne, tog Charlotte henne med sig upp till öfre våningen.
Hela aftonen sedan var idel brådska. Fru Edmonstone hade fullt upp att göra och var glad däråt, ty annars hade hon måst ge efter för sina känslor; och man måste prata med faster Charlotte, som ingen råkat sedan Charles blef sjuk. Hon var en liten liflig, bullersam kvinna med godmodigt väsen, mycket fäst vid sin mor, för hvilken hon lefde; hennes enda bekymmer var nu, att hon skulle vara saknad af den gamla.
Fru Edmonstone var fullt upptagen af att hålla henne sällskap, berättade förlofningshistorien och berömde Guy; Amy gick upp till öfre våningen, så fort middagen var öfver, för att ta afsked af sin gamla sköterska och se till lilla Marianne, och Eveleen satt emellan Laura och Charlotte och gjorde en massa frågor, som icke alla voro lätta att besvara.
Hvarför sir Guy icke hade varit där vid jultiden var en fråga, på hvilken hon aldrig lyckades få svar, ty att Charles hade legat sjuk och Guy varit vid Redclyffe kunde icke kallas någon riktig förklaring. Som hon märkte, att det icke var meningen, att hon skulle få veta mer, teg hon visligen men framställde en ny och lika svår fråga:
»Säg mig nu, är kapten Morville belåten med det här eller inte?»
Laura hade helst tegat, i hopp att Eveleens pratsamhet skulle komma henne att snart fråga något annat, som var lättare att besvara; men Charlotte utropade: »Hvad har han gått och sagt?»
»Sagt? Å, ingenting. Men hvarför kommer han inte hit?»
»Du har träffat honom senare än vi», sade Laura undvikande.
»Liksom du inte visste mer om honom än jag, om jag också såge honom hvarenda dag i mitt lif!» sade Eveleen.
»Han är förarglig, det är hela saken», sade Charlotte. »Vi bry oss inte om honom; det är bara Laura och Guy, som ta honom i försvar.»
Här blef Laura bortkallad för att ta emot och räkna de hvita handskarna; hon hade helst velat ta Charlotte med sig, men hvarken denna eller Eveleen tycktes ha lust att röra på sig, så hon var tvungen att låta dem vara. Eva hade redan gissat, att hon hade mycket mera utsikt att få upplysningar angående fakta af Charlotte, och det dröjde icke länge, förrän hon hade reda på en hel del. Charlotte saknade icke takt, men hon tyckte, att hon kunde få berätta sin egen kusin hvad halfva grannskapet visste af.
»Och Amy var honom naturligtvis trogen hela tiden», sade Eva, då hon hört Charlotte till slut.
»Å, hon litade naturligtvis hela tiden fullt och fast på honom.»
»Och så länge hon gjorde det, brydde han sig inte om de andra.»
»Om han bara hade vetat det, men hon fick ju inte skrifva.»
Eveleen såg skälmaktig ut.
»Men jag vet, att hon inte gjorde det», sade Charlotte förargad.
»Det vet du ingenting om, kära barn.»
»Jo, det gör jag, för jag hörde mamma säga till Charles, att de båda två hade tagit det så vackert och inte ens försökt att i hemlighet meddela sig med hvarandra.»
»Du är bra snäll, som tror det.»
Charlotte kände sig mycket obehaglig till mods, och så fort herrarne kommit in och Guy hjälpt Charles till hans soffa, smög hon sig dit för att hviska till brodern:
»Charlie, Eva vill inte tro, att Guy och Amy lydde pappa och inte skrefvo till hvarandra på hela vintern!»
»Jag kan inte hjälpa det, Charlotte.»
»Kan du inte säga åt henne, hur det var?»
»Det bryr jag mig visst inte om.»
»Hvarför inte?»
»Det är hon inte värd. Om hon inte uppskattar dem, så slipper hon. Jag har trott Eva om bättre, men hon är allt i dåligt sällskap, när hon inte är hos oss.»
Icke desto mindre tyckte Charles det var rätt roligt, då Eveleen kom och slog sig ned bredvid honom, ty en skämtsam konversation med henne var hvad han för tillfället kände sig mest i stånd till. Amy, som nu kommit ner igen, intog sin gamla plats med hans hand i sin och blicken riktad mot golfvet.
Det var sista aftonen på många månader, som hon skulle sitta så bredvid honom — och hon hade redan upphört att helt och hållet tillhöra honom och hemmet.
Endast modern skulle han ännu mera ha saknat. Han kunde inte tänka tanken till slut och tvang sig i stället att höra på Eveleens beskrifning på den nye informatorn, herr Fielder.
»Det är en gentleman alltigenom», sade hon, »och mycket beläst och treflig, men den fulaste, ja absolut den fulaste människa, som finns, och så ryckig i sina rörelser, att man kunde tro honom vara af guttaperka. Och ögonen sedan — inte precis att han skelar, men inte ser han riktigt lika på dem båda; dessutom har han ögonhåren kring ena ögat ljusare än kring det andra, hvilket ger honom det allra underligaste utseende.»
»Bevara mig», sade Charlotte, »intet under, att Philip rekommenderade honom.»
»Å, det är en storhet i sitt fack, skall ni tro; pojkarne ha stor respekt för honom under lektionerna, och det finns inte hans make att kunna tala bra, utom förstås kapten Morville.»
Så där pratade Eveleen, och Charles svarade henne så godt han kunde i samma ton; och när kvällen var slut, voro alla glada.
Laura dröjde länge kvar i Amys rum. Aldrig förr tyckte hon sig ha nog värderat denna älskade, söta syster. Nu skulle det bli värre än någonsin för henne, ensam med de andra, hvilka alla voro så mycket mindre deltagande och ofta fällde skarpa yttranden om Philip — och ingen skulle längre finnas för att smyga sig till henne med den smeksamma ömhet, som hon så litet lagt märke till men som hon nu kände hade varit den enda balsamen för hennes svidande hjärta.
Slutligen gick hon, då fru Edmonstone kom in för att säga god natt till Amy. Modern stannade icke länge, ty hon ville, att Amy skulle sofva, om det var möjligt.
»Mamma», sade Amy, då hon fick godnattkyssen, »jag förstår inte, att jag inte är mer ledsen.»
»Det är alldeles som det skall vara, barnet mitt», sade fru Edmonstone.
Amabel somnade och vaknade igen till medvetande om att det var hennes bröllopsdag. Hon skulle icke komma ner till första frukosten utan åt tillsammans med Charles i arbetsrummet; och då de sutto bredvid hvarandra på soffan, vid hvilken hon hållit honom troget sällskap: så många sjukdomstimmar, knäppte han kring hennes handled sin present, ett armband med moderns hår i. Hans fingrar skälfde och hans ögon voro dunkla, men han ville dock icke låta henne hjälpa sig. Hon tackade medelst kyssar, ty hon kunde inga ord få fram, utom: »Charlie, Charlie! Hur kunde jag lofva att lämna dig?»
»Prat! Hvem har någonsin drömt om att mina systrar skulle sitta fästlästa vid den här pinbänken lifvet igenom?»
»Käraste Charlie, du får inte sakna mig alltför mycket; låt Charlotte se om dig — gör det!»
»När det får gå om litet, så kan det ju hända, att jag tål henne. Å, Amy, jag visste föga hvad jag gjorde, när jag försökte återförena er. Jag högg af den kvist jag själf hade mitt bo på. Men se så, jag skall inte smickra dig; du har fått tillräckligt för att bli fåfäng redan. Nå ja, jag skall försöka reda mig utan dig. Jag har i hela mitt lif önskat mig en bror, och nu får jag ju en, som jag själf skulle ha valt bland tusen — den ende jag kan förlåta för att han stjäl dig ifrån mig. Här är han själf. Stig in!»
Guy, som kom för att hjälpa Charles utför trappan, sade knappast ett ord, och Amy kunde inte se honom i ögonen. Det var sent, och han förde genast ned Charles. För Amy blef det sedan ingen ro, ty alla sorlade omkring henne, då de klädde henne; just som hon stod alldeles färdig; hördes Guys steg i förstugan utanför och Charlotte utropade:
»Å, kan jag inte få ropa in honom ett enda ögonblick för att se på henne?»
Fru Edmonstone sade icke nej, och Charlotte ropade på Guy genom dörrspringan. Han stod stilla ett par ögonblick midtför Amy och sade sedan leende: »Jag hade orätt med det där om kalikån; jag skulle inte för något pris vilja, att du såge annorlunda ut än du gör.»
Det föreföll fru Edmonstone och Laura, som om dessa ord kommit dem att förlora ur sikte detaljerna af tyll och siden och spetsar, som upptagit dem, så att de blott sågo den strålande renheten och oskulden i Amys företeelse som brud. Intet mera yttrades, ty herr Edmonstone kom upp för att ropa på Guy, hvilken skulle åka före i ponnyvagnen med Charles.
Amabel, som naturligtvis åkte med föräldrarne, grät stilla under vägen med moderns hand. i sin. Under morgonbönen, som på brudparets särskilda önskan föregick vigselceremonien, återvann hon dock sitt lugn, så att hon besvarade frågorna och aflade löftet med fast och hörbar stämma, medan Guys harmoniska röst skälfde af djup rörelse.
Så var det då öfver. Så fort brudparets vagn åkt bort, blef första omsorgen att få Charles i ponnyvagnen igen; Charlotte bad att få köra för honom, ty hon ämnade hädanefter ta hand om honom precis på samma sätt som Amy. Fru Edmonstone undrade, om inte Laura hellre skulle vilja åka med Charles, ty hon hade varit så häftigt upprörd under vigseln; men hon svarade hastigt nej. Hon stod bättre ut med Eveleens prat än med broderns vänligt forskande blickar.
»Kom då, min tös», sade Charles och försökte tala gladt, »men vält inte med mig, för då förstöra vi deras bröllopstripp.»
Charlotte satte i gång med yttersta försiktighet, drog därpå en djup suck och utropade:
»Nå, nu är han vår bror, och det kan inte komma något hinder emellan mera!»
»Ja», sade Charles, »nu kan man vara lugn.»
»Var du också rädd? Jag tänkte nästan, att Philip skulle komma och förstöra alltihop.»
»Nu lär det väl vara omöjligt för honom att skilja dem åt, om han än aldrig så mycket trodde sig handla för Amys bästa.»
Det började regna, innan de hunno hem, och som Charlotte inte ville tillåta Charles att dela med sig af den stora kappan, blef hennes tunna klänning alldeles genomvåt. Amy och Guy kommo dem till mötes, och medan Guy lyfte Charles ur vagnen, tog Amy hand om Charlotte och drog henne med sig upp på gamla barnkammaren, numera Charlottes rum.
»Å, Amy, låt mig ringa!» ropade Charlotte, då Amy händigt lossade på den genomvåta grannlåten och tog fram en hvit klänning.
»Nej, tjänstfolket är inte hemkommet från kyrkan eller har för mycket att göra. Charles behöfver mig inte — han har Guy.»
»Men låt mig se först, hör du.»
Hon tog Amys vänstra hand och såg på den, leende åt systerns rodnad.
»Inte får lady Morville börja med att vara kammarjungfru.»
»Låt mig göra det, käraste Charlotte; det dröjer länge, innan jag får göra något mer för dig», bad Amy med en skälfning i rösten, så att Charlotte höll fast henne för att kyssa henne på nytt.
Nu få vi skynda oss», sade Amy och hämtade sig. »Där komma vagnarna redan.»
Medan klänningen knäpptes, tittade Charlotte i den psalmbok, som Amy lagt ifrån sig. Där stod namnet, Amabel Frances Morville, och datum, ditskrifvet af Guy ögonblicket förut.
»Å Amy, Amy», sade Charlotte, »jag vet inte hvilketdera jag skall vara, glad eller ledsen!»
»Jag tror jag är båda delarna», sade Amy.
Så kommo då de andra, och frukosten åts vederbörligen med tårta och skålar och tal; lady Eveleen koketterade för Markham, och Laura var verksam och nyttig, spelande sin roll af »brudens syster», medan den verkliga Laura, Philips Laura, var ensam och förtviflad, halft orolig för sin syster, halft afundsjuk på hennes lycka och med en enda öfverväldigande längtan att få vara i fred med sin börda.
Hon var glad, då damerna drogo sig tillbaka och det blef tid att hjälpa Amy kläda om sig till resan — glad att slippa ifrån Eveleens nyfikna och Marys kloka blickar. Toaletten tog lång tid; det var så mycket man ännu hade att säga hvarandra, och allas hjärtan voro så fulla; Amy räknade än en gång upp för Charlotte alla de små tjänster, Charles var van att få af henne, medan hennes mor hade många ömma afskedsord att säga och då och då afbröt sig för att se på sin lilla Amy och undra, om det icke var en dröm.
Ändtligen stod Amabel färdig i sin resdräkt af heliotropfärgadt siden med spetskrage och hvit hatt. Fru Edmonstone lämnade henne och Laura ensamma och gick in i arbetsrummet, där hon fann Guy på sin gamla plats vid spiseln.
»Förlåt mig», sade han, »men jag ville så gärna komma hit än en gång. Detta rum har varit hemmets kärnpunkt för mig.»
»Det har varit en stor glädje för mig att ha dig här. Jag tänkte inte första gången på hur du skulle bli riktigt som en af mina egna», sade hon varmt.
»Om jag kunde säga allt hvad jag känner!» sade Guy. »Jag, som kom som en främling och fick ett hem här — —»
»Och vi fingo någon, som vi af allt hjärta kunde hålla af», svarade hon. »Jag tänker ofta, när jag ser tillbaka, att du förde glädje med till oss alla, i synnerhet till Charlie. Ja, det är från din hitkomst det daterar sig, och jag kan endast önska, käraste Guy, att samma välsignelse måtte hvila öfver ditt eget hem.»
»Det måste bli ljust, där hon är», sade han.
»Jag behöfver inte förmana dig att vara rädd om henne», sade fru Edmonstone leende. »Jag tror mig kunna lita på dig, fast jag nästan känner mig till mods, som då Laura och hon för första gången fingo fara bort utan mig.»
Laura kom nu in. Där inne hos Amy kunde hon inte göra annat än gråta, och som hon inte ville göra systern ledsen, gick hon därifrån; men här med Guy var det ännu värre, ty var det inte ovänligt att inte ha ett enda hjärtligt ord att säga? Men hvad skulle hon kunna säga? Han var den förste, som talade.
»Laura, du får lof att krya till dig igen, då allt detta stök är öfver. Läs inte för mycket matematik, så att du blir som en skugga.»
Laura smålog på sitt tvungna sätt.
»Vill du göra en sak åt mig, Laura? Jag skulle så gärna vilja ha en sådan vacker vy, som du brukar rita, af kyrkans inre. Skulle du vilja ha besvär med det?»
»Å, så gärna, så gärna!»
»Bry dig inte om det, förrän du själf har lust, och tag tid på dig. Tack! Jag skall ta det som ett bevis på att du förlåter mig för all smärta, jag förorsakar dig.»
»Du är så snäll», sade Laura och brast i tårar och som hennes mor hade gått sin väg, kunde hon inte låta bli att fortsätta: »Försök inte att trösta mig, Guy — det är inte ditt fel — det är inte bara det; men jag är så ledsen, så förfärligt ledsen.»
»Amy sade mig, att du grämer dig för Philips skull. Jag önskar, att jag kunde hjälpa det, Laura. Jag skulle vilja träffa honom utomlands, och då kan det ju hända, att vi få allt klart oss emellan. I alla fall blir han nog glad att få höra, att du vet, hur det är.»
Laura grät ännu mer, men hon kunde aldrig förgäta, hur varmt dessa broderligt vänliga ord kändes. Om Philip bara hade vetat, hvad han gick miste om!
Charlotte kom inspringande, och herr Edmonstone ropade, att de skulle komma för sent till tåget.
Charles befann sig på soffan i förstugan, låtsande sig vara i det gladaste humör.
»Amy, min lilla tös, du gör oss sannerligen heder! Nå, skrif nu snart, och gråt inte ut dina ögon efter mig.»
»Farväl, farväl!» från alla håll — ännu en sista lång omfamning — och så lyfte fadern Amy upp i vagnen.
»Farväl, mitt käraste barn! Guy, jag har gifvit dig det bästa jag har, och dig unnar jag henne. Tag väl vård om henne; ty det är hon värd. Gud vare med er båda!»
Guys blick och handslag var svar nog.
Just som han skulle springa upp i vagnen, vände han om igen.
»Charlotte, jag har stängt in Hej i mitt rum. Vill du släppa ut honom om en half timme? Jag har sagt honom, att han skall stanna hos dig, så han blir nog snäll.»
»Jag skall ta hand om honom och berätta i hvartenda bref hur han mår.»
»Och Markham, kom ihåg, att om vårt hem inte är i ordning åt oss till oktober, komma vi och ta in hos dig.»
Brum, brum!
Till slut rusade Guy, som om han inte kunde afhålla sig därifrån, uppför trappan igen, tryckte Charles' hand och sade: »Gud välsigne dig, Charlie!»
Så satt han ögonblicket därpå bredvid Amabel, och vagnen for af. Amabel lutade sig fram och såg dröjande efter de sina men spratt till vid det en lång guldregnskvist, tung af regnet, slog emot hennes hatt, så att de klara dropparna stänkte öfver hennes klänning.
»Hollywells blommor begråta förlusten af dig, Amy!»
Hon log ett ljuft, lyckligt leende genom tårarna. I detsamma kommo de fram bakom de täta buskgrupperna; midt framför dem stod det tjocka åskmolnet, som höll på att draga bort, och solstrålarna bröto sig däri, så att de bildade en stor, hel regnbåge. Det var som en triumfbåge för dem att fara in under.
»Så vackert!» utbrusto de båda.
»Guy», sade Amy, då de efter några minuter förlorat det vackra skådespelet, som hastigt bleknade, ur sikte, »vet du, hvad jag tänkte? Om det verkligen hvilar ett olycksöde öfver oss, så är jag ändå inte rädd, blott det har löftets båge med sig.»
»Löftets båge kommer nog efter, om den också inte kommer på samma gång», sade Guy.