Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 27
| ← Kapitel 26 |
|
Kapitel 28 → |
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
»Har det någonsin funnits en beställsammare snobb på jorden!»
Detta utrop hälsade Guy, då han kom in i matsalen med Charles, och samtidigt kastade herr Edmonstone ett bref på Guys tallrik, i det han sade:
»Här har du — läs det!»
Guy tog det. De svarta ögonbrynen drogos tillsammans, och ögonen blixtrade under ögonhåren; men det var blott ett par sekunder; han läste slutet af brefvet med lugn, och det var också i lugn, fast mycket allvarsam ton han yttrade, i det han återlämnade det, väl hopviket, till herr Edmonstone: »Sådana bref borde ni inte låta en läsa, herr Edmonstone.»
»Går det inte utanpå allt annat?» utropade herr Edmonstone. »Om detta inte är oförskämdt, så vet jag inte hvad som är det. Men han har spelat herre alltför länge redan, det skall jag säga honom. Jag skulle kanske be om hans samtycke! Sätta dig på prof! Jo, jag tackar! Du kunde gärna för mig få gifta dig med henne i morgon dag. Ge det åt mamma, hör du, så få vi se, om hon inte säger detsamma. Det är bara elakhet och illvilja alltihop.»
— Arma Laura! Skulle ingen säga ett ord emot en sådan orättvisa? Jo, Guy tog mycket lifligt till orda:
»Nej, nej, så har det aldrig varit. Han hade ju alldeles rätt enligt sin öfvertygelse.»
»Prata skräp! Jag vill inte höra ett ord till hans försvar», sade herr Edmonstone häftigt. »Bara afundsjuka och elakhet.»
»Det har jag alltid sagt honom», instämde Charles.
»Dumheter, Charlie», sade Guy med skärpa; »det finns ingen elakhet hos honom.»
»Hör nu, Guy», sade herr Edmonstone, »det där kan jag inte stå ut med. Jag vill inte höra talas om något försvar. Jag har aldrig kunnat tro, att jag skulle kunna missta mig så på en människa; men ni ha allihop afgudat den där pojken, som om hvart ord han sade var ett evangelium, tills ni fått honom så egenkär, att han inte ens skulle vilja ta emot råd af sin egen far; men nu har han missräknat sig på sitt folk denna gången, eller hur, mamma?»
»Nå, jag må säga!» utropade fru Edmonstone, som med tämligt lugn hunnit nästan till slutet af brefvet. »Detta var verkligen för starkt.»
»Mamma också!» suckade den stackars Laura, medan modern fortfor: »Detta är minst sagdt blind, egensinnig fördom — jag skulle aldrig ha trott honom i stånd till sådant.»
Brefvet lästes i tur och ordning af alla — med bitande anmärkningar af Charles, af Amy under tystnad och först sedan Guy särskildt bedt henne göra det och slutligen af Laura, som undrade på allas orättvisa.
Det var dateradt i den irländska staden Cork, där Philips regemente för närvarande befann sig.
Han började med att tacka för farbroderns meddelande men sade sig undra på, att denna förklaring på hemligheten ansågs tillfyllestgörande. Såvidt han förstod, var det ju ännu icke klart, hvad de aderton tusen varit afsedda till. Han ville icke tro, att Guy skulle ha varit i komplott med sin morbror, men det var icke omöjligt, att Dixon tagit skulden på sig för att rädda systersonen; och att Guy alltjämt »i smyg» — som han uttryckte sig — umgåtts med denne morbror ökade snarare än minskade sannolikheten för att allt icke var som sig borde. Att förbindelsen skulle afbrytas med ens var ju ej att begära, men hvarför icke sätta Guy på prof så pass länge, som tills han uppnått den ålder, hans farfar bestämt för egendomens tillträdande? Hans karaktär såväl som fastheten af hans tycke för Amabel kunde då pröfvas, och skulle han icke stå profvet, hade herr Edmonstone räddat sitt barn från ett lif af olycka.
»Min mening beträffande honom», skref han till slut, »har aldrig ändrats. Han är modig och ädelsinnad, har ett varmt hjärta och goda impulser samt ett synnerligen behagligt sätt, så att han lätt vinner människors tillgifvenhet; men å andra sidan är han häftig och ostadig, lättledd, när frestelser komma i hans väg, men envist förbehållsam och med ytterst våldsamt lynne.»
Med anledning häraf och af den tillgifvenhet han själf hyste för sin kusin afrådde han på det allvarligaste från att tillåta hennes förlofning med Guy.
Hela tiden Laura läste höll Guy på att ta Philip i försvar för de öfverdrifna uttryck af harm, hvarmed herr Edmonstone och Charles öfverhopade honom, tills fru Edmonstone ändtligen förlorade tålamodet och sade:
»Min käre Guy, om vi inte kände dig så väl, skulle vi nästan kunna säga, att du gör dig till.»
»Då är det bäst jag går», sade Guy skrattande och steg upp. »Kan du komma med ut?» tillfogade han med lägre röst, i det han böjde sig fram öfver Amys stol.
»Nej, vänta litet», inföll herr Edmonstone, »drag inte åstad med henne, för då kan man inte få rätt på er igen, och jag vill tala vid dig, innan jag svarar på brefvet och sedan far till fattigvårdssammanträdet. Jag vill på fläcken säga junker Philip, att bröllopsdagen är bestämd och att vi inte bry oss om honom och hans prof. Vänta tills du fyller tjugufem år — tackar ödmjukast!»
Damerna hade strax i början rest på sig, men de voro ännu icke utom hörhåll vid de sista orden. Guy såg på Amy, men hon ville icke se sig om, och Charles låg och rullade Hejs lockiga hår omkring sina fingrar, i det han tyst smålog öfver den mot afsikten motsatta verkan Philips bref hade haft. Att Philips inflytande kullkastades var för honom en stor triumf, oafsedt det sätt hvarpå det rörde hans syster och hans vän.
Herr Edmonstone tog det riktigt illa, att Guy inte genast ville börja resonera om bröllopsdagen, så att han kunde få nämna den i det bref han genast ämnade skrifva. Guy invände, att han inte hade talat vid Amy än, och det gick inte an att skynda på henne. Det var kanske bäst att inte alls skrifva till Philip, förrän de alla lugnat sig litet.
»Lugnat oss? Det är ingen annan än du, som retar mig nu. Jag är lugn nog, men någon själfständighet måste man väl ha.»
Här blef han utkallad, och Guy stod kvar med bekymrad min.
»Var lugn», sade Charles, »jag skall se till, att det inte blir för häftigt. Dessutom vet Philip, att brefskrifning inte är pappas starka sida.»
»Jag är så rädd, att saker komma att sägas i häftigheten, som ni båda sedan ångra. Det finns rättvisa och förstånd i hans bref.»
»Och det skall komma att bli ännu mer i svaret, skall du få se.»
»Nej, det skall jag inte få se, ty det angår inte mig det ringaste.»
»Det är precis hvad den ifrågavarande individen aldrig skulle ha sagt.»
»Skulle du vilja göra mig till viljes i en sak, Charlie?»
»I hvad som helst utom att inte säga Philip sanningen.»
»Det var just det, olyckligtvis. Försök att få brefskrifningen uppskjuten till i morgon, så få vi tid att med mera lugn bedöma det här brefvet.»
»Allt lugn i världen skall inte kunna få mig att tänka annat, än att det grämer honom, att han inte längre kan göra oss till lekbollar för sin illvilja. Svara inte, eller säg mig bara, hvarmed du kan försvara den där grannlaga insinuationen mot dig.»
Guy tog ett steg mot fönstret och kom så tillbaka igen.
»Du borde inte fråga så», sade han efter ett ögonblicks tystnad. »Det är som olja på elden. Jag har försökt att glömma det. Han känner hvarken min morbror eller omständigheterna.»
»Nå, det är väl, att det finns något, hvari inte ens du kan bjuda till att försvara honom; annars skulle jag ha kunnat tro, att du inte hade ditt förstånd i behåll. Men jag håller dig kvar, när du helst vill gå ut till Amy! Bry dig inte om herr Haltebolink; jag väntar, tills pappa kommer. Om du vill ha skrifningen uppskjuten, så är det bäst att ge honom förhoppning om — ah, han är redan borta, och jag får behålla mina osjälfviska råd för mig själf. Hur det skall gå med mig utan Amy, återstår att se. Laura, den stackaren, som ser ut som en bild af tålamodet; månne det har något att göra med Philips onåd? Jag är rädd för hvad som kan ha talats dem emellan i höstas, medan jag var sjuk och mamma var så upptagen af mig. Kanske ingen af dem har tänkt sig något, men jag fruktar, att de ha haft ett visst samförstånd alltsedan den där sommaren, då det dansades så mycket.»
Då fadern kom tillbaka, lyckades Charles öfvertala honom att uppskjuta svaret till Philip till dagen därpå, i det han framkastade, att man till dess kanske kunde lyckas få tiden för bröllopet bestämd.
Guy hade emellertid tagit Amy med sig ut på en promenad och bad henne om förlåtelse för att han bedt henne läsa Philips bref; men han önskade, att hon skulle ta det i betraktande.
»Att han kan vara så elak!» sade Amy med harm.
»Var inte så sträng, Amy!» sade Guy lekfullt förebrående.
»Ja, men det är ju inte mot mig han har varit elak.»
»Jag tänker», sade Guy allvarsamt, »att det får väl lof att vara något, som inte är idel solsken; det blefve för mycket annars för denna jorden. Det har alltsedan Philips första besök på Redclyffe varit min lifligaste önskan att bli god vän med honom, ty jag insåg redan då hans öfverlägsenhet, fast den retade mig; och alltsedan har det blifvit allt värre. Det är underligt, att han med all sin ädelhet och välmening skall ha något så skeft i hela sin uppfattning af mig och hvad jag gör.»
»Och nu är du den ende, som tar honom i försvar.»
»Ja, men Amy, tänk allvarsamt på hvad han skref. Hvad säger du om att vänta de där fyra åren?»
»Det skulle då vara för att jag skulle bättre kunna lära mig att sköta det stora huset; annars — jag vet inte, om det passar sig för mig att säga, men — nog tycker jag det skulle bli dystert för dig att bo där ensam», slutade hon rodnande.
»Uppriktigt sagdt, Amy», sade han efter en kort tystnad, »så tror jag inte det blir något bättre af att vänta, ifall du inte själf tycker det och ifall din far ger sitt samtycke. Skulle jag endast af hoppet att vinna dig hållas på rätt väg, som Philip antyder, så dugde jag i grunden ingenting till, och då vore det aldrig värdt, att du brydde dig om mig.»
De ströfvade omkring, tills klockan slog elfva, då Guy gick in till sin grekiska igen. Han hade nästan genast återtagit sina studier, ty som han sade, han hade ingen tid att förlora, om Amy skulle få någon heder af honom. Han hade under hela sin studietid vid universitetet legat så efter genom försummelserna under sina tidigare läsår, att han aldrig kunde ta höga betyg, men han ville åtminstone icke bli kuggad.
Amy gick till sin mor, som öfverlämnat Charlottes läsning åt Laura och satt i arbetsrummet, tillgänglig för alla, som behöfde språka med »mamma». Alla sökte de henne också flitigt, utom den som bäst kunde ha behöft det.
Då herr Edmonstone kom hem, blef han belönad för att han gifvit vika angående brefskrifningen genom att finna alla villiga att låta bröllopet bli så snart han behagade. Det hölls flera konferenser i arbetsrummet, hvarifrån Guy och Amy båda kommo till middagen med röda kinder. Laura såg på dem med hårdt klappande hjärta, medan hon mekaniskt underhöll doktor Mayerne. Hon var glad, att det den kvällen icke blef tal om att sjunga, ty hon hade omöjligt kunnat vara med; och då Charles och hennes far talade om att sitta uppe efter de andra för att skrifva till Philip, kände hon det så svårt, att hon måste skynda sig till sitt rum för att kämpa med sin smärta.
Då knackade det på dörren, och Amy kom in med sitt strålande leende.
»Käraste Laura! Att du skall vara så ledsen.»
Hon kysste och smekte henne, medan Laura lade hufvudet mot hennes axel och grät.
»Har ni bestämt dagen?» hviskade hon slutligen.
»Tisdagen i pingstveckan», svarade Amy. »De tyckte allesammans, att det passade bäst.»
Laura slog armarna om henne och grät så häftigt, att hon icke kunde få fram ett ord.
»Kära, kära Laura!» sade Amy om en stund. »Det är så snällt af dig, men — —»
»Å, Amy, du vet inte. Du får inte tro mig om bättre än jag förtjänar. Det är inte bara — — nej, jag skulle inte vara så själfvisk, om inte — — om inte — —»
Aldrig hade det varit så nära, att hennes själfbehärskning gifvit vika.
»Du är ledsen för Philips skull», sade Amy. Laura spratt häftigt till, men Amy var fullkomligt utan all misstanke, då hon fortfor: »Du, som alltid har varit så fäst vid honom, måste lida af att han nu är så orättvis och ovänlig.»
»Han menar dig så väl, det vet jag», hviskade Laura.
»Väl» sade Amy i harmsen ton. »Förlåt mig, Laura», tillade hon mildare, »men jag tror inte jag kan stå ut med att höra någon annan än Guy ta honom i försvar.»
»Det är mycket vackert af Guy.»
»Ja, är det inte? Och han säger, att det grämer honom så att se oss allesammans så vända emot Philip, sedan vi förr satt honom så högt; det är ju, som om han trängt ut honom, säger han, och han är riktigt tacksam mot dig, som ännu står på Philips sida.»
»Hur skall jag kunna uthärda detta?» suckade Laura för sig själf.
»Jag undrar, om han kommer på bröllopet», sade Amy.
»Det gör han nog», sade Laura.
»Tror du det? Guy blir säkert mycket glad öfver det. Å, Laura, om Philip kunde lära sig att göra Guy rättvisa, vet jag inte hvad jag mera kunde önska mig!»
»Det kommer han bestämdt att göra», sade Laura. »Han är för ädel själf för att inte i längden bli öfvervunnen af Guys ädelmod, och när allt detta är glömdt och alla dessa beskyllningar med tiden visat sig grundlösa, kommer han att bli er mest trofaste vän.»
»Ja», sade Amy, som om hon gärna hade velat låta öfvertyga sig; »om han bara ville sluta att säga, att hans mening aldrig har ändrats, så tror jag att jag kunde komma till att betrakta honom så som Guy vill, att jag skall göra det. God natt, kära Laura! Var inte så ledsen! Jag skulle ju berätta dig en sak — Guy har haft Charles att lofva, att han skulle försöka hindra, att det blef ett häftigt bref.»
Stackars Laura! Hon visste icke, om det icke var det värsta af allt att känna Guys ädelmod. Om hon hade kunnat få veta, hvad det stod i brefvet — men den enda mening som repeterades var den, att herr Edmonstone aldrig hade hört, att man behöfde be sina brorsöner om lof, när man gifte bort sina döttrar. Brefvet hade nog blifvit så bitande, som Charles kunde göra det; men Laura litade på att Philip så väl kände hela familjen och höll så mycket af dem, alla, hvilket nog skulle komma honom att förlåta detta, och hon gladde sig åt hoppet att få se honom vid bröllopet.
Ett annat hopp dagades vid samma tid för henne. Charles sade en dag: »Laura, du står i stor förbindelse till Guy. Han vill på inga villkor ha Amys pengar fastlästa, så att de icke kunna röras. Jag frågade honom, hvad han ämnade kasta bort dem på, och han lät mig förstå, att om någondera af er andra två inte råkade gifta sig till pengar som Amy, så skadade det inte, om ni finge litet mer.»
»Det var mycket snällt af honom», sade Laura allvarsammare än Charles väntat sig. »Vet du, hur mycket det kan vara?»
»Så där en nittio tusen kronor, tänker jag.»
Charles såg på sin syster och undrade än en gång, om det låg något under.
Laura kände icke alls till penningens värde, visste icke huruvida Philip hade något för egen del, icke heller hur långt nittio tusen kronor eller ens dubbelt så mycket kunde förslå, om det blef frågan om att gifta sig därpå; hon hade icke heller reda på, om pengarna voro tillgängliga, medan fadern lefde, men hon tänkte sig, att denna utsikt möjligen kunde jämna vägen för dem, så att de kunde yppa sin förbindelse likaväl som om han fått sin befordran. Hon längtade att komma ifrån det tryckande hemlighetsmakeriet och hoppades af allt hjärta, att allt nu skulle komma fram vid detta gynnsamma tillfälle, då hennes föräldrar voro så glada öfver Amys lycka. Tacksamheten mot Guy skulle komma att göra slut på alla tvifvel och alla fördomar, och Philip skulle hälsa honom som en bror.
Dessa förhoppningar höllo Laura uppe, så att hon var i stånd att med mera intresse deltaga i rådplägningarna angående bröllopet. Herr Edmonstone ville ha allt i stor skala; det fanns inga gränser för hans planer beträffande gästernas antal, déjeunern, vagnarna och ståten. Hans fru lät honom prata utan att säga emot honom och hoppades, att planerna skulle förflyktiga eller ta fastare form, allteftersom tiden visade vara bäst. Guy tog Amy med sig ut och frågade, hvad hon tyckte.
»Jag tror inte jag kommer att tänka mycket på det där just då», sade hon.
»Själfva vigseln är ju hufvudsaken för oss; men för resten, vet du, Amy, kommer jag knappast att veta, om du är klädd i flor eller i kalikå.»
»Uppmuntrande för mig!» sade Amy skrattande. »Men jag menar bara det, att mamma nog sköter allt det där, så jag behöfver inte tänka på det.»
»Ja, det är sant, det är väl mycket besvärligt för henne? Jag tänkte inte på det.»
»Ja visst; men tror du inte, att det vore värre att få lof att öfvertala pappa att afstå från det han tycker är roligt och ändra alla småsaker?»
»Jag förstår. Men en sak, Amy — jag har ju just ingen att bjuda, utom Markham; han är så fäst vid mig, höll så mycket af min far och sörjde honom så djupt, att jag bra gärna skulle vilja göra honom en glädje.»
»Och det är en person till, Guy, som jag skulle vilja ha med: lilla Marianne Dixon. Hon borde bli en af tärnorna. Charlotte tar nog hand om henne, och jag tycker det vore så roligt!»