B Lidforss August Strindberg 1910/01
|
II. → |
I.
VI svenskar ha i denna sommar fått uppleva
det märkliga skådespelet, att vår störste
författare sett sig föranlåten att taga till orda i
egen sak och inför nationen påpeka det systematiska
mullvadsarbete, som sedan mer än ett
decennium bedrivits mot honom och hans
diktning. Ett av huvudmomenten i denna
Strindsbergs-fientliga agitation har varit det ständigt
upprepade påståendet, att Strindbergs produktion
under sjuttio- och åttiotalet varit en flack,
jordbunden och till sitt väsen steril realism, från
vars ödeläggande smitta den svenska litteraturen
vid nittiotalets inbrott räddades tack vare några
geniala och behjärtade män, vilka än i dag äro
de verkliga herrarne i Sverges andliga värld.
Tack vare dessa genier är det, säger man, som vi
fått uppleva nyromantikens och den kulturella
patriotismens renässans i vårt land, och medan
Strindbergs produktion alltsedan »Röda Rummet»
företett den sorgliga anblicken av en ständigt sjunkande konstnivå och en tilltagande oreda
och förvildning, har den svenska vitterheten i
övrigt, tack vare Heidenstam, Levertin, Hallström,
Selma Lagerlöf, — och på sista tiden även Östersling!
— nått en blomstring, som knappast har
något motstycke under föregående perioder.
Detta är kontentan av den förkunnelse, som Oscar Levertin med berömvärd energi bedrev under sista decenniet av sin levnad, och som numera med samma energi, men med mindre talang lanceras av hans efterträdare i Svenska Dagbladet, docenten Fredrik Böök. Man kan sannerligen ej förtänka Strindberg, att han slutligen förlorat tålamodet och slår till, och att han gör detta med egen hand och på eget ansvar är i grunden oändligt mera tilltalande än den taktik hans motståndare sedan länge praktiserat gent emot honom.
»Var svenska poesien i någon fara omkring 1890, efter som den skulle pånyttfödas?» — frågar Strindberg och fortsätter:
För att besvara denna fråga måste jag från att vara kärande i målet intaga den mer fördelaktiga platsen på de ankla: gades bänk, där man ju som svarande har rätt att tala om sig själv och sina gärningar. | När broschyren Renässans utkom 1889 utgav den sig för att vilja reagera mot tidens materialistiska strävan, men profeten låtsades ignorera min hela verksamhet i samma riktning, och malhonett nog fick jag en släng av färlan för de brott jag icke begått. Redan åren förut hade jag skrivit Hemsöborna och Skärkarlsliv (Klockarn på Rånö), tendenslöst, stiliserat i Holländska genremålningens manér, alltså l’art pour l’art, utan tendens, utan biavsikter. År 1882 hade jag utgivit Sömngångarnätter, en symfoni, då i tre satser[1], på frigjorda men läsbara vers. Det var samma rytmiska knittelvers som jag begagnat i Mäster Olof 1873, och som 1889 reciterats på Dramatiska Teatern, utan att skådespelarne av mig begärt någon ändring eller rättelse[2]. Det var ju eldprovet. Sömngångarnätternas vers prövades på en matiné av den gode skådespelaren E. Så att där fanns intet att anmärka.
Men i Sömngångarnätterna hade jag även åt samtidens prosaiska innehåll givit en poetisk form, Svenska landskap och Franska landskap, själva Paris, där av en lycklig tillfällighet den lilla kyrkan S:t Martin blivit industrimuseum, gav mig en motsättningsbild, som blev en symbol. Detta var i Mäster Zolas egen stil, men det förstod icke Pepitaskolan, som egentligen fortsatte Signaturernas blodlösa juck med egna småkänslor, pysslande med ett luetiskt jag, snobbande förakt för liv och mänsklighet, främmande för alla intressen: med ett ord det Estetiska betraktelsesättet, mot vilket Kierkegaard kämpade och föll.
Men redan 1881 hade jag på scenen ett drama i Svensk Riddarviseton, Herr Bengts Hustru, däri jag reagerade mot »skomakarrealismen» på scenen.
Stycket föll då, emedan det var »för vackert» och för »moraliskt», jämfört med samtida fotografiska Dovredramer, som började intaga scenen. Det återkom dock nu i fjor på Intima teatern och föll åtminstone icke.
År 1880 hade jag räddat poesien på Hovmarskalkens teater genom Gillets hemlighet, reagerande mot den rysliga genre, som nationens första scen då odlade. Dramaten hade nämligen på 6O-talets utgång givit Sköna Helena och Blåskägg. Parallellt gingo franska konversationer på brysselmatta, sedan, på 70-talet, Charlotte Birch-Pfeiffers, Roderich Benedicks, Oscar Blumenthals (?), Blanche’s och Hedbergs farser. Den farligaste var den gode Blanche, som redan var klassisk, det vill säga oupphinnelig, mönstret.
— — — —
I den historiska novellen hade jag att förkovra G. H. Mellins vackra anekdoter, och med Svenska Öden förstorade jag den historiska novellen till tidsbild. Man kallade mig Romantiker, men det var bara ett tillämnat glåpord, eftersom jag förut utgivit Röda Rummet, som dock icke är skriven efter naturalismens prospekt, ty jag kände icke till Zola den gången, men väl Dickens och Hugo.
Nåväl, då hela min litterära strävan gått ut på reaktion mot Kleinkunst och Smårealism, hur kunde jag då drabbas av Gigerlprofeternas anathema omkring 1890? Det var ju mala fide eller mot bättre vetande, så mycket mer som mina frigjorda men läsbara vers i Sömngångarnätter givit tonen till Alienus-sångerna, men missförstådda, misshandlade av en obildad person. Och vilken sedermera drog fördel av min utarbetade form på den historiska novellen.
Detta är kärnpunkten i mitt försvar mot de fräcka angrepp på min tillkämpade plats i Svenska litteraturen, eller rättare detta är mitt avslöjande av de förfalskningar och försnillningar, som i Svenska litteraturen blivit gjorda under de sista årtiondena, understödda av ett förlagskontor, två professurer, några tidningar och två adliga namn. Dessa två namn, icke så högadliga dock, hade egendomligt nog figurerat i 70- och 80-talets brännvins- och stenkols-svindlerier, och när man nu fick återse dem i litteraturen opererande med samma fördomsfria metoder, så låg ju nära till hands att tänka på ärftlighet — utan moral.
Som redan synes av ovanstående, har Strindberg icke inskränkt sig till defensiven, utan också gått anfallsvis tillväga, trogen den gamla satsen att ett kraftigt hugg är den bästa paraden. Naturligt nog gäller hans angrepp i första hand den författare, som mer än andra lancerats som Strindbergs antipod och överman, nämligen Verner von Heidenstam, vars produktion nu av Strindberg göres till föremål för en kritik, som på enstaka punkter säkerligen är för sträng, men som dock i grunden är en sund och berättigad reaktion mot den stupida avgudadyrkan, vilken i mer än ett decennium bedrivits med den Heidenstamska diktningen. De berömda »fem raderna», som Ellen Key förklarat sig vilja höra på dödsbädden, och mot vilka hon vore böjd att kasta bort hela Tegnérs »Svea», göres av Strindberg till föremål för en analys, som kulminerar i följande omvärdering:
Det andliga skall andligt dömas och det estetiska estetiskt. Jag har därför icke anlagt synpunkten moral eller religion vid bedömandet av de Fem Raderna, utan endast Estetik, begreppen om det sköna, smakfulla, spirituella, känsliga. Men för att vara samvetsgrann vill jag anställa ett kontroll-experiment och avtrycka de Fem Raderna som prosa:
»Jag längtar hem sen åtta långa år. I själva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar hem. Jag längtar var jag går — men ej till människor. Jag längtar marken, jag läng: tar stenarna, där barn jag lekt.»
Detta är ju ett pigbrev, eller en temasvenska; innehåll saknas, poetisk form saknas, och följaktligen är det bosch.
Vilka beundra detta bosch då? De, som hoppas bli beundrade tillbaka (syndikatsidén), de, som äro så klena i huvudet, att de låta inbilla sig vad som helst, och slutligen de — som icke våga annat.
Man kommer vid läsningen av ovanstående lätt nog att minnas sagan om Kejsarens nya kläder, och man kan förstå det smärtfyllda raseri, som den Strindbergska attacken uppväckt i motståndslägret. Tyvärr har Strindberg, med den böjelse för visionär fördjupning och förstoring, som är honom egen, på ett par punkter gått till överdrifter vid bedömandet av sina motståndare, och naturligtvis har man i det angripna lägret skyndat sig att ta fasta på dessa överdrifter och söka inbilla allmänheten, att dessa hetsiga yttranden vore vad Strindberg hade att andraga i sak. Rekorden i förvanskning härvidlag ha slagits av två själar, som annars sällan pläga förstå varandra, nämligen Karlstadstidningens redaktör Mauritz Hellberg och Svenska Dagbladets kritiker, docenten Fredrik Böök; vad dessa herrar — helt säkert med de angripnas goda minne — presterat gent emot Strindberg, skola vi se i det följande. Glädjande är det emellertid, att »Socialdemokraten» anlagt förståndiga och rättvisa synpunkter på denna Strindbergsfejd, och än mer glädjande, eftersom den samtidigt i viss mån kommer som en överraskning, är den utredning i frågan, som d:r John Landqvist nyss publicerat i Aftontidningen, Strindbergs nuvarande organ i litterära frågor. Ur denna förträffliga artikel, vilken delvis kan sägas vara en fortsättning till den klarsynta framställning, som professor Hans Larsson för ej längesedan lämnade angående »åttiotalets» litterära och kulturella insatser, tillåta vi oss att anföra följande utdrag:
Emellertid må börjas med den hårresande förklaringen, att Strindberg, inte i personfrågan, men i sakfrågan, har rätt! Till en vidlyftig del! Det är Strindberg som är den store förnyaren i vår litteratur! I alla riktningar — även och icke minst den romantiska med vad därtill hörer. Det är så bekvämt för alla rubrikmänniskor, för alla, som bygga historien av klichéernas mosaik, det kommer väl att stå — står säkert redan — i alla små läroböcker, att med Strindberg så infördes naturalismen, men när den var på upphällningen och visade sig omöjlig och landet låg i dvala och förtryck under naturalismens grymma faraoner och poesiens egendomsfolk släpades för plogen eller att köra sten till Zolaismens romanpyramider, då kom i nödens och fullbordans stund Heidenstam och Levertin och Selma Lagerlöf och förde oss åter till romantikens löftesland, så småningom till själva Jerusalem. Och minsann stannade inte också till och med kritiken sitt svallande lopp och samtliga gingo torrskodda genom dess Röda Hav! Men för att rädda den förfärliga faraonen Strindberg, som på sin vilda förföljelse nu alldeles hotar att uppslukas av de åter sammanfallande böljorna, vill jag säga att hela bilden är lögn.
Det var Strindberg, som började romantiken och den stora dikten med sitt romantiskt historiska drama »Mäster Olof». Det var inte hans fel att stycket fick ligga och att han var tio år före sin tid. Det var Strindberg, som införde den svenska historiska dikten och ropade de hänsovna så starkt att de fingo liv igen — långt innan 90-talet var påtänkt. I själva verket är Strindberg bredvid och i sin roll som naturalist den revolutionära och religiösa ärkeromantikern i vår litteratur. Bredvid hans allsidiga revolution — social, moralisk, litterär — bilda de berömda 90-talsebroschyrerna bara en estetisk upprorsfilial. Han har inte inspirerat de nyas vers, och likväl är han t. o. m. i verskonsten indirekt förnyaren. De nya — även de Frödingska — dikternas mättade bildkonkretion, rörligare och djupare verklighetsliv kan icke tänkas utan honom. Hans naturalism gick inte ut på att förarma fantasien, men på att rikta den, att åter fylla de skrumpna säckarna med livets vin.
Det har då Strindberg rätt i, att det rådde intet förtryck och ingen sömnighet i den svenska vitterheten de år (1888—1890) då »Hemsöborna», »Skärkarlsliv», »Fadren», »Fordringsägare» och mer till diktades! Det var ingen brist på inbillning att klaga över! Inte brist på livsglädje heller i hans verk! Utan att bli beslagen med åtal för oriktiga uppgifter kan han tryggt framdra sin »Giftas». Där fanns en sund och bärig livsglädje — med barn och hem, mitt i slitet, vardagen och arbetet! Och där och eljes fanns hos honom en ljungande stil- och konstglädje!
— — — —
Härtill kommer en annan och tråkigare sak. Dessa artiklar äro den sena följden av Levertins kritik. Det enda som förvånar mig är, att Strindberg teg i så många år. Utan tvivel har Levertin hyst en stark och uppriktig beundran för Strindberg, men hela hans personlighet och livserfarenhet voro dock för skilda att ej divergensen till slut blev för vid att överkomma. Och det sällsamma och sällsynta inträffade med Levertin, att han stundom blev okänslig för själva det poetiska och konstnärliga hos Strindberg, han bedömde honom ej längre efter estetiska och psykologiska kategorier, han drog till med den moraliska måttstocken! Det dystert gripande och mäktiga dramat »Dödsdansen» blev för honom »det ledsammaste» av Strindbergs skådespel och inspirerade honom blott till en lyrisk bön — i och för sig vacker, men icke på platsen — till »försonligheten» i könskampen. »Giftas» gav han gärna ett stickord då och då.
— — — —
Ibland angrep Levertin också från en annan stridslinje. Då var Strindberg okonstnärlig. På ett ställe i essayn »Stockholmsnaturen i svensk dikt» (i den nyligen utkomna »Svensk Konst och Natur»), som för övrigt sant och fint framställer Strindberg som Stockholmsskildrare, få vi helt plötsligt och utan sammanhang med vad som eljes säges veta att han skulle sackat utför redan efter »Röda Rummet»: då var han ännu konstnär, men det »har han tyvärr sedan dess lagt bort». Och sen upptas åter som om ingenting passerat den panegyriska exposén av skärgårdsnovellerna ända fram till »Fagervik och Skamsund»! Jag förbigår helst det rysliga och fantastiska ljus, i vilket Strindberg ser Levertin, men att hans misstänksamma och lätt förbittrade natur måste betrakta Levertin som fiende och att denne sårat honom på det ömtåligaste i hans senare produktion och religiöst mystiska livsåskådning, kunna vi klart inse.
Det är i korthet mer sammansatta och djupare motiv än rena »avundsjukan» — ett av de små själarnas lögnord, varmed de förenkla världen för sig — som ligga till grund för Strindbergs angrepp på 90-talet. Han har känt sig orättvist behandlad. Han har också varit det med och utan de ledandes förskyllan. Och medan Strindberg ensam i främmande land gick till mötes nya öden och kriser och kämpade igenom sin tyngsta strid, så drog 90-talismen här hemma fram under flygande fanor och klingande spel och erövrade nationens gunst.
Denna framställning av Strindbergs betydelse
som nydanare i vår litteratur är säkerligen det
bästa, som om den saken blivit sagt här hemma
sedan Ola Hansson skrev sin utmärkta
Strindbergsessay (i »Das junge Skandinavien»). Men i
sitt ovan citerade uttalande har d:r Landqvist
också berört ett kapitel, som torde vara det
mörkaste i den svenska litteraturhistorien under
det gångna halvseklet: — den svenska och enkannerligen den Levertinska kritikens hållning
gent emot Strindberg. När man har varit med
om att åse det smädelsens stenregn, varmed
Strindberg oavbrutet överöstes under åttiotalet,
och när man sedermera fått bevittnat det skamliga
mullvadsarbete, som det Levertinska kotteriet
iscensatt mot hans produktion, så förvånas man
blott över att den store diktaren ej drivits till
den oläkliga förbittringens tystnad. Och då man
nu får uppleva att de Levertinska traditionerna allt
jämt upprätthållas, icke blott av herr Heidenstams
betjänt och trotjänare, Böök, utan också av hans
vän och vapenbroder Per Hallström, så frågar
man sig till sist, om det dock ej vore på tiden,
att något närmare skärskåda det sätt, varpå
nittiotalets renässansmänniskor ansett sig kunna och
böra behandla August Strindberg. En sådan
skärskådning synes så mycket mera motiverad, som
Levertins artiklar mot Strindberg för kort tid
sedan utgivits i samlad följd och utan att den
onämnde utgivaren i dessa recensioner ansett sig
böra företa strykningar av det slag, som faktiskt
ägt rum i åtminstone en av samlingens övriga
polemiska uppsatser. Samtidigt erbjuder sig då ett
osökt tillfälle att i förbigående belysa halten av den
Levertinska kulturåskådningen, med vilken man
alltjämt i vida kretsar driver en skäligen enfaldig
avgudadyrkan, och som avslutning på artikelserien följer så en kortfattad vidräkning med
Levertins senaste eftersägare, herrar Mauritz Hellberg
och Fredrik Böök.
- ↑ Den fjärde eller Finalen i D-moll utkom omkring 1890.
- ↑ Den versen höll provet ännu 1908, då Dramatiska Teatern invigdes med Mäster Olof.