Baskervilles hund (1912)/Kapitel 11

←  Utdrag ur Doktor Watsons dagbok

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Främlingen på heden

Död på heden  →

ELFTE KAPITLET.
FRÄMLINGEN PÅ HEDEN.

Det utdrag i min dagbok, som bildade det när­mast föregående kapitlet har fört berättelsen fram till den adertonde oktober, från vilken dag händelserna började att snabbt närma sig sin förskräckliga avslutning.

Jag fick icke tillfälle att genast meddela baroneten det som jag den föregående aftonen erfarit angående fru Lyons, ty doktor Mortimer satt och spelade kort med honom till sent inpå natten. Först vid frukosten dagen därpå talade jag om det för honom och frågade, om han ville följa med mig till Coombe Tracey. Till en början ville han det gärna, men sedan kommo vi överens om, att det nog var klokast, att jag for dit ensam.

När jag anlände till Coombe Tracey tillsade jag Perkins att sätta in hästarna och anställde förfrågningar angående den dam besöket gällde. Utan svårighet fann jag hennes bostad. Rummen lågo centralt och voro väl möblerade. En tjänstflicka bad mig genast stiga på, och när jag kom in i förmaket reste sig en dam hastigt upp från sin skrivmaskin och vände sig med ett vänligt leende emot mig. Hennes min förändrades, då hon såg, att hon hade en främling framför sig. Hon satte sig åter och frågade mig om mitt ärende.

Mitt första intryck av fru Lyons var, att hon var en skönhet av första rangen.

— Jag har det nöjet att känna er far, sade jag. Det var en klumpig inledning, och fru Lyons lät mig märka, att hon tyckte det.

— Min far och jag ha ingenting gemensamt, sade hon. Jag är honom ingenting skyldig, och hans vän­ner äro inte mina. Hade inte sir Charles Baskerville och några andra välvilliga människor trätt emellan, hade min far nog låtit mig svälta ihjäl.

— Det är angående den avlidne sir Charles Baskerville jag önskar tala med er, sade jag.

— Vad skulle väl jag kunna ha att säga er om honom? frågade hon och fingrade nervöst på skriv­maskinens klaffar.

— Ni kände honom — inte sant?

— Jag har redan sagt er, att jag stod i stor för­bindelse hos honom. Om jag nu kan försörja mig, så är det till stor del på grund av den godhet han visade mig, då jag hade det som svårast.

— Brevväxlade ni med honom?

Den vackra damen såg på mig med ögon, som blixtrade av harm.

— Vad är meningen med dessa frågor? utbrast hon häftigt.

— Meningen med dem är att förekomma offentlig skandal. Det är bättre, att jag framställer dem här, än att saken övergår till offentligt forum.

Hon teg och blev mycket blek. Till sist såg hon upp och fick någonting djärvt och trotsigt i sättet.

— Nåväl, sade hon, jag skall svara. Fråga vad ni vill!

— Brevväxlade ni med sir Charles?

— Ja, nog skrev jag till honom ett par gånger för att tacka honom för hans finkänsliga ädelmod.

— Har ni skrivit upp när dessa brev avsändes?

— Nej.

— Träffade ni honom någon gång personligen?

— Ja, en eller två gånger, när han besökte Coombe Tracey. Han var av en ganska tillbakadragen natur och föredrog att göra gott i tysthet.

— Men om ni träffade honom så sällan och skrev till honom så få gånger, hur kunde han då ha tillräckligt reda på era förhållanden att hjälpa er på sätt ni antytt?

Hon bemötte min invändning utan ett ögonblicks tvekan.

— Det var åtskilliga herrar, som hade reda på min sorgliga historia och som kommit överens att hjälpa mig, sade hon. En av dem var herr Stapleton, som var granne och nära vän med sir Charles. Han var ofantligt god mot mig, och det var genom honom, som sir Charles fick reda på mig och mina svårig­heter.

— Skrev ni någonsin till sir Charles och stämde möte med honom? fortfor jag.

Åter rodnade fru Lyons av harm.

— Jag tycker verkligen, att er fråga är något när­gången, sade hon.

— Det var ledsamt det, men jag måste upprepa den.

— I så fall svarar jag — det gjorde jag visst inte.

— Ni gjorde det inte samma dag sir Charles dog?

Rodnaden försvann och hon blev dödsblek. De torra läpparna formade sig till ett nej, som jag sna­rare såg än hörde.

— Ert minne sviker er säkert, sade jag. Jag kan till och med anföra ett par rader ur ert brev. De lydde: ’Jag besvär er, så framt ni är en gentleman, att bränna det här brevet och att infinna er vid grin­den klockan tio.’

Jag trodde att hon svimmade, men genom ett kraf­tigt bemödande fick hon åter makt med sig.

— Finns det då verkligen ingen gentleman till på jorden! sade hon sakta.

— Ni gör sir Charles orätt, inföll jag. Han brände verkligen brevet, men det händer, att brev kunna vara läsliga även sedan de bränts. Ni erkänner således, att ni skrivit det där?

— Ja, visst skrev jag det, sade hon, och nu brast hon ut i en verklig ström av ord. Visst skrev jag det. Varför skulle jag neka därtill? Det är ingen­ting att skämmas för. Jag ville, att han skulle hjälpa mig, och som jag trodde, att jag kunde förmå honom till att göra det, om jag fick tala med honom, så bad jag honom möta mig.

— Men varför vid en sådan tid?

— För att jag nyss fått höra, att han dagen därpå ämnade resa till London och kanhända skulle vara borta i flera månader. Av flera anledningar kunde jag inte komma tidigare på dagen.

— Men varför bedja honom möta er vid grinden i stället för att uppsöka honom i hans hem?

— Tror ni, att det går an för en kvinna att ensam avlägga besök i en ogift mans hem?

— Vad hände, när ni kom?

— Jag kom aldrig.

— Fru Lyons!

— Nej, jag svär därpå vid allt vad heligt är. Jag begav mig aldrig dit, ty någonting inträffade, som gjorde besöket överflödigt.

— Och vad var det?

— Det var någonting, som rörde mig enskilt och som jag inte kan tala om.

— Ni medger i alla fall, att ni stämt möte med sir Charles på den plats och vid den stund han dog, men ni förnekar, att ni infann er vid mötet?

— Det är sant.

— Och varför var ni så angelägen, att sir Charles skulle förstöra brevet?

— Det måtte ni väl förstå, om ni läst det i dess helhet.

— Jag har aldrig sagt, att jag gjort det.

— Men ni citerade ju en del av det jag skrivit!

— Jag citerade endast ett post scriptum. Brevet hade, som jag sagt, blivit uppbränt och var i sin hel­het icke läsligt. Jag frågar er ännu en gång, varför ni var så angelägen att sir Charles skulle förstöra det brev han mottog från er på sin dödsdag.

— Saken är av så fullkomligt enskild natur.

— Så mycket större skäl att undvika offentlig rann­sakning.

— Nå, så skall jag väl tala om det då. Om ni har något så när reda på min olyckliga historia, så vet ni, att jag ingått ett förhastat giftermål, som jag fått skäl att ångra.

— Ja, det har jag hört.

— Mitt hela liv är föremål för en oavbruten för­följelse av en man, som jag avskyr. Han har lagen på sin sida, och varenda dag möter mig den möj­ligheten, att jag kan bli tvingad till att leva tillsam­mans med honom. Vid det tillfälle, då jag skrev till sir Charles, hade jag fått veta, att jag möjligen skulle kunna bli fri, om vissa utgifter bestredos. Detta be­tydde allt för mig — sinnesro, lycka, aktning för mig själv, ja, allt. Jag visste hur ädelmodig sir Charles var, och jag trodde, att om han av min egen mun finge höra hur det förhöll sig, skulle han hjälpa mig.

— Men hur kom det till, att ni inte infann er?

— Det berodde på, att jag före den utsatta tim­men fick hjälp från annat håll.

— Varför skrev ni inte till sir Charles och sade honom det.

— Det skulle jag ha gjort, om jag inte fått läsa notisen om hans död i tidningen morgonen därpå.

Berättelsens sammanhang var så fast, att mina frå­gor visade sig ur stånd att rubba det. Mitt enda sätt att kontrollera saken var att undersöka, om hon vid­tagit åtgärder för skilsmässa från mannen ungefär vid den tid då katastrofen inträffat.

Gäckad i mina förhoppningar och tung till sinnes lämnade jag henne.

Lyckan hade varit oss vidrig under hela förloppet av denna hemliga undersökning, men nu stod hon mig äntligen bi. Hennes sändebud var ingen mer och ingen mindre än själve herr Frankland, som med sitt röda ansikte och sina vita polisonger stod utanför sin träd­gårdsgrind, som vette mot den landsväg, å vilken jag rullade fram.

— Se god dag, doktor Watson, sade han med ovan­ligt gott humör, nu får ni lof att låta hästarna rasta och komma in och dricka ett glas vin med mig och gratulera mig till på köpet.

— Det är en betydelsefull dag för mig, doktor Wat­son, sade han småskrattande, en av de mest betydelse­fulla i mitt liv, och detta på två sätt. Jag skall lära dem här i landet vad som är lag och rätt och låta dem veta, att här är en karl, som inte är rädd av sig. Jag har bevisat, att vägen skall gå fram tvärt igenom gubben Middletons park, inte fullt hundra alnar från hans egen hallport. Vad säger ni om det? Vi ska minsann lära de där gunstig herrarna, att det inte går an för dem att helt oförsynt färdas fram hur de vilja och trampa menige mans rättigheter under fötterna. Så har jag satt lås för grinden till skogshagen, där folket från Ternworthy pläga förlusta sig. De förb—de tölparna ställa sig alldeles okunniga om äganderätten och tro, att de få kasta sina papperslappar och buteljer var de behaga. Båda målen äro avgjorda till min fördel, doktor Watson. Roligare har jag inte haft, sedan jag lyckades pliktfälla sir John Morland för att han sköt i sin egen fasangård.

— Hur i all världen gick det till?

— Slå upp det i böckerna, doktor, det är mödan värt. Det kostade mig två hundra pund, men jag fick rätt.

— Och lände det er till någon fördel?

— Nej, visst inte. Med stolthet kan jag säga, att jag inte gjorde det av egennytta. Jag handlar ute­slutande av intresse för det allmänna. Jag tvivlar inte på, att folket i Ternworthy kommer att bränna mig in effigie i kväll. Förra gången de gjorde det sade jag till polisen, att sådana skandaler borde förekommas. Jag skall säga, att lantpolisen är alldeles bedröv­lig och den ger mig inte det skydd, jag har rätt att fordra. Målet Frankland mot Regeringen kommer att ådraga sig allmänhetens uppmärksamhet. Jag sade dem, att de skulle få anledning att ångra sitt uppförande emot mig, och redan ha mina ord besannats.

— På vad sätt? frågade jag.

— Jo, jag skulle kunna säga dem vad de helst av allt vilja veta, men intet kan förmå mig till att hjälpa de kanaljerna på traven.

— Det är väl fråga om något tjuvskytte, kan jag tro? sade jag helt likgiltigt.

— Ha, ha, ha! Nej, viktigare än så, min gosse, Tänk om det gällde den förrymde fången på heden!

Jag hajade till.

— Inte menar ni, att ni vet var han är? sade jag.

— Inte vet jag precis var han är, men nog kunde jag vara polisen behjälplig att knipa honom. Har det aldrig fallit er in, att rätta sättet att få honom fast vore att taga reda på, hur han får sin föda och dyme­delst uppspåra honom?

Han tycktes ledsamt nog komma sanningen ganska nära.

— Jo, visst har jag det, sade jag, men hur vet ni, att han ännu vistas på heden?

— Jo, det vet jag, för jag har med egna ögon sett den, som bär mat till honom.

Jag bävade för den stackars Barrymore. Det var icke utan sin fara att ligga i händerna på denne hän­synslöse gamle fjäsker. Men hans nästa ord lyfte en tyngd från mitt hjärta.

— Det förvånar er säkert då jag talar om för er, att maten bäres till honom av ett barn — en gosse, som jag ser varenda dag genom kikaren uppe på taket.

Detta kunde man kalla tur! Och dock undertryckte jag varje spår av intresse. Ett barn! Barrymore hade ju sagt, att det var en gosse, som bar föda till den okände. Frankland hade helt oförhappandes anträffat dennes spår, icke den förrymdes. Om jag kunde få del av hans iakttagelser, skulle det bespara mig ett långvarigt och tröttsamt sökande. Men därtill fordrades å min sida att hyckla tvivel och likgiltighet.

— Jag anser det långt mera troligt, att det är en son till någon av herdarne på heden, som går ut med middag till sin far, sade jag.

Den gamle självhärskaren blev alldeles ursinnig vid minsta motsägelse.

— Jaså, säger ni det? skrek han och pekade utåt heden. Ser ni svarta klippan där borta? Nå, ser ni den där lägre kullen med törnbuskar på? Det är den stenigaste punkten på hela heden, och tror ni, att någon herde skulle välja den till viloplats? Ert antagande är i hög grad orimligt. Ni kan vara alldeles säker, att min åsikt vilar på goda grunder. Jag har sett gossen komma med sitt knyte gång på gång. Varje dag och ibland två gånger om dagen — men vänta litet, doktor Watson. Ser jag orätt, eller är det inte just nu något som rör sig där borta på sluttningen?

Det var flera engelska mil dit, men jag såg tydligt en rörlig svart punkt, som stack av mot den gröna och grå bakgrunden.

— Kom med mig! ropade Frankland och skyn­dade utför trappan. Ni skall själv få se, och sedan får ni döma om saken.

— Kikaren — ett teleskop, som vilade på ett stativ, stod på det flata plåttaket. Frankland satte ögat till glaset och uppgav ett rop af tillfredsställelse.

— Skynda er, doktor Watson, innan han hinner över kullen! sade han.

Och jag såg verkligen en liten pys, som med ett knyte över axeln långsamt stretade uppför sluttningen.

— Nå, hade jag rätt?

— Ja visst, det var en gosse, som tycktes vara ute i något hemligt ärende.

— Och vilket detta ärende är, skulle till och med en medlem av lantpolisen kunna gissa sig till. Men inte ett ord skall jag säga dem, och ni, doktor Watson, måste också lova mig att tiga. Inte ett ord — hör ni det!

— Som ni vill.

— De ha behandlat mig riktigt skamligt. När ut­gången av dessa sista målen blir känd, tänker jag, att det nog går en rysning genom hela grevskapet. Ingen­ting kan förmå mig att på minsta sätt hjälpa polisen, ty den hade nog gärna sett, att de bränt mig själv på bålet i stället för min avbild. Inte går ni väl redan? Först skola vi tillsammans tömma karaffinen eller hur?

Men jag var döv för alla hans böner och lyckades förmå honom att avstå från sitt uppsåt att ledsaga mig hemåt. Så länge han kunde se mig, följde jag vägen, men sedan satte jag av över heden och begav mig till den kulle, bakom vilken vi sett gossen för­svinna.

Solen höll redan på att gå ned, när jag nådde kullens krön, och de långa sluttningarna nedanför mig lågo i glänsande grönt på ena sidan, i skuggat grått på den andra. Gossen syntes ingenstädes till. Men nedanför mig i en klyfta låg en krets av gamla stenhyddor, och i deras mitt stod en, som bibehållit så stor del av taket, att det kunde tjäna till skydd mot väderlekens växlingar. Mitt hjärta slog hårt, då jag fick se den. Där måste främlingen ha sitt tillhåll. Till sist satte jag foten på tröskeln till hans gömställe — hans hemlighet låg inom mitt räckhåll!

Den okände låg kanske gömd där, eller irrade han väl omkring på heden? Mina nerver genomisades av äventyrskänsla. Efter att ha kastat ifrån mig cigar­retten knöt jag handen om min revolver, gick fram till dörren och såg in genom den. Hyddan var tom.

Men många tecken utvisade, att jag icke var på falskt spår. Här bodde mannen otvivelaktigt. Några i en regnkappa insvepta filtar lågo på den stenskiva, som en gång tjänat till läger för förhistoriska män­niskor. Askan efter en eld syntes på ett grovt galler. Där bredvid stodo några kokkärl och ett ämbar, till hälften fyllt med vatten. En mängd tomma konserv­lådor visade, att stället varit bebott en tid, och sedan jag något vant mig vid mörkret, upptäckte jag en tenn­skål och en butelj med litet konjak borta i en vrå. Mitt på jordgolvet låg en flat sten, som antagligen tjä­nade till bord, och på stenen stod ett litet knyte — detsamma som jag genom teleskopet sett gossen bära på axeln. Det innehöll en brödkaka, en burk inlagd tunga och ett par burkar syltade persikor. Då jag skulle ställa det tillbaka efter att ha undersökt det, fick jag se ett skrivet papper, som legat under kny­tet. Jag tog upp det och läste följande grovt tillritade ord:

— Doktor Watson har begivit sig till Coombe Tracey.

En minut blev jag stående med papperet i min hand och funderade på, vad väl denna kortfattade under­rättelse skulle betyda. Det var alltså jag och icke sir Henry, som var föremål för främlingens spioneri. Han hade icke personligen följt mig utan skickat en annan — möjligen denne gosse — att bevaka mig, och detta var hans rapport.

När det fanns en rapport, så kunde det finnas flera, och jag började att söka överallt i hyddan. Någon­ting i den vägen stod dock icke att upptäcka, ej heller kunde jag hitta på någonting, som angav karaktären och avsikten hos denne man, som bodde på ett så underligt ställe. Var han väl vår ondskefulle fiende eller vår skyddande ängel? Jag svor att icke lämna hyddan, förrän jag fått klarhet i den saken.

I stark spänning men okuvligt beslutsam satt jag inne i hyddans mörker och väntade tåligt, att den som bebodde den skulle anlända.

Och äntligen hörde jag honom komma. I fjärran ljöd trampet av stövlar mot stenarna. Stegen kommo närmare. Jag kröp in i den innersta vrån och spände pistolen i fickan, besluten att icke röja mig förrän jag kommit i tillfälle att se främlingen. En lång paus angav, att han stannat på vägen. Men så närmade sig åter stegen, och en skugga föll in genom dörren.

— En härlig afton, min käre Watson, ropade en välkänd stämma. Vet du, jag tror bestämt, att du skulle finna det trevligare här ute än där inne.

---