Baskervilles hund (1912)/Kapitel 10

←  Ljuset på heden

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Utdrag ur Doktor Watsons dagbok

Främlingen på heden  →

TIONDE KAPITLET.
UTDRAG UR DOKTOR WATSONS DAGBOK.

Hittills har det varit mig möjligt att anföra de rapporter, som jag under detta äventyrs tidigare ske­den avsände till Sherlock Holmes. Nu har jag emel­lertid hunnit till en punkt i min berättelse, där jag ser mig nödsakad att övergiva denna metod och åter­igen lita på mitt minne, understött av dagboksanteck­ningar från den tiden.

Den 16 oktober. — En mulen, dimmig dag med duggregn. Huset är omvärvt av vällande moln, som då och då höja sig och blotta hedens dystra kroklinier, de tunna silverglänsande ådrorna på bergslutt­ningarna och klippblocken, som glänsa i fjärran, då ljuset träffar deras våta ytor. Det är dystert både utom- och inomhus. Baronetens humör lider av reaktionen efter nattens spänning. Själv plågas jag av tryck kring hjärtat och en känsla av stundande fara — en aldrig vikande fara, så mycket hemskare, som den icke kan bestämmas till sin art.

Och saknar jag väl anledning till en sådan känsla? Jag behöver blott tänka på den långa följd av till­dragelser, vilka alla peka på ett ödesdigert inflytande, som är vid verket runt omkring oss. Två gånger har jag med mina egna öron hört det där ljudet, som liknade hundskall i fjärran. Det är otroligt, ja omöj­ligt, att det icke kan förklaras på naturligt sätt. En spökhund, som lämnar verkliga spår i sanden och fyl­ler luften med sitt tjut, låter icke tänka sig. Och, oavsett hunden, kvarstår alltid som ett faktum det där mänskliga verktygets ingrepp i London, mannen i droskan och bre­vet, som varnade sir Henry för heden. Detta var åt­minstone verkligt men kunde lika väl tillskrivas en skyddande vän som en farlig fiende. Var vistades väl nu denne vän eller fiende? Hade han stannat kvar i London eller följt oss hit? Kunde han — kunde han ha varit främlingen, som jag sett på klippans spets?

Det är sant, att jag blott såg honom ett ögonblick, men jag skulle kunna svära på, att han icke var någon av dem jag sett här, och jag har nu träffat alla grannarna. Kunde jag få tag i den mannen, så skulle vi stå in­för lösningen av alla våra svårigheter. På detta ena mål måste jag nu rikta hela min förmåga.

Vi hade en liten scen i morse efter frukosten. Barrymore bad om tillstånd att få tala vid sir Henry och de stängde in sig en stund i dennes skrivrum. Jag, som satt i biljardsalen, hörde flera gånger, att deras röster höjdes, och jag fick en ganska klar före­ställning om vilket ämne som avhandlades dem emel­lan. Plötsligt öppnades dörren, och baroneten ropade på mig.

— Barrymore anser sig ha skäl till klagomål, sade han. Han tycker, att vi gjorde orätt i att sätta efter hans svåger, då han frivilligt givit oss del av hemlig­heten.

Hovmästaren stod blek men sansad framför oss.

— Det är möjligt, att jag talat för häftigt, sade han, och i så fall ber jag om ursäkt. Jag måste dock upprepa, att jag blev mycket förvånad när her­rarna kommo hem i morse och jag fick höra, att det varit fråga om att fasttaga Selden.

— Om ni berättat oss det frivilligt, skulle det ha varit en helt annan sak, sade baroneten, men nu ta­lade ni eller, rättare sagt, er hustru om det, när ni blev tvungen därtill och icke hade annat val.

— Jag kunde dock icke tro, att ni skulle begagna er av det, sir Henry, nej, det kunde jag aldrig tro.

— Mannen är farlig för den allmänna säkerheten. Tänk till exempel på herr Stapletons hus, som han är en­sam om att försvara. Nej, ingen går säker, förrän den där karlen är under lås och bom.

— Han bryter sig inte in i något hus, det kan jag heligt bedyra, och aldrig kommer han vidare att anställa något förfång här i landet. Jag försäkrar er, sir Henry, att inom några dagar är allt i ordning för honom, och han beger sig då av till Sydamerika. För Guds skull, låt nu inte polisen veta, att han ännu finns på heden. De ha avstått från att jaga honom, och låt honom vara i fred tills hans fartyg är färdigt för avresan. Ni kan inte ange honom utan att draga min hustru och mig in i bekymmer och svårigheter. Jag ber er, sir Henry, säg ingenting till polisen.

— Vad säger ni om saken, Watson?

Jag höjde på axlarna.

— Om han lyckligt och väl vore ur landet, skulle det lätta skattedragarnes börda, sade jag.

— Men tänk, om han anfaller någon, innan han reser?

— Hur skulle han kunna göra någonting så för­ryckt, sir? Vi ha försett honom med allt vad han behöver. Om han beginge ett brott, så uppenbarade han ju varest han var till finnandes.

— Det är sant, sade sir Henry. Nå ja, min käre Barrymore...

— Gud välsigne er, herre, och tack av allt hjärta. Det hade blivit min stackars hustrus död, om man åter satte in honom. Ni har varit så god mot oss, sir, sade han, att jag gärna skulle vilja göra er en återtjänst. Jag vet något, som jag kanhända hade bort säga förut, men det var först långt efter rannsakningen, som jag upptäckte det, och jag har inte med ett ord antytt det åt någon dödlig. Det har avseende på sir Charles’ bortgång.

Baroneten och jag sprungo upp från våra stolar.

— Vet ni på vad sätt han dog? frågade den förre.

— Nej, sir Henry, det vet jag inte.

— Vad har ni då att säga?

— Jag vet varför han gick ut till grinden just då. Han skulle träffa en kvinna.

— Skulle han träffa en kvinna! Han?

— Ja, det skulle han.

— Och den kvinnans namn var?

— Jag kan inte säga er hennes namn, men jag kan säga er initialerna. Hennes initialer voro L. L.

— Hur vet ni det, Barrymore?

— Jo, ser ni, sir Henry, er farbror hade fått ett brev samma dag på morgonen. Vanligen fick han en mängd brev, ty han var ju en offentlig man och vida beryktad för sitt goda hjärta, så att de, som hade det svårt, vände sig gärna till honom. Men den mor­gonen var det händelsevis inte mer än ett brev, och därför lade jag märke till det. Det kom från Coombe Tracey, och adressen var skriven med fruntimmersstil.

— Nå, den saken tänkte jag inte vidare på då och skulle inte heller ha gjort det sedan, om inte min hustru varit. För några veckor sedan gjorde hon stor­städning inne i sir Charles’ skrivrum, som stått stängt efter hans död, och fann då ett nästan uppbränt brev bakom gallret i eldstaden. Större delen av papperet var kolad, men en liten bit på slutet av ena sidan hängde ihop och kunde läsas, ehuru bokstäverna voro gråa på svartaktig botten. Vi tyckte, att det såg ut som ett post scriptum, och det stod: »Jag besvär er, så framt ni är en gentleman, att bränna det här brevet och att infinna er vid grinden klockan tio.» Därunder lästes bokstäverna L. L.

— Har ni papperslappen i behåll.

— Nej, den föll sönder, under det att vi läste det skrivna.

— Hade sir Charles förut mottagit något brev med samma handstil?

— Jag gav verkligen inte närmare akt på hans brev, och jag hade säkert inte märkt det ifrågavarande heller, om det ej varit det enda, som kommit den dagen.

— Och ni har ingen aning om vem L. L. är?

— Nej, därom vet jag ej mer än ni själv. Jag antar dock, att om man kunde få reda på den damen, så skulle vi få veta mer om sir Charles’ död.

— Jag förstår inte, Barrymore, att ni kunnat un­danhålla oss någonting så viktigt.

— Jo, se det var strax efteråt, som vi fingo våra enskilda bekymmer, och dessutom ska jag säga, att vi båda höllo mycket av sir Charles och hade våra goda skäl att göra det, så mycket som han gjort för oss. Inte kunde vår stackars husbonde ha något gott av att den där historien revs upp, och man bör alltid vara försiktig, när det är ett fruntimmer med i spelet. Till och med de bästa män...

— Ni trodde att det kunnat skada hans rykte?

— Åtminstone trodde jag inte, att det kunnat vara till något gagn. Men när ni nu varit så god emot oss, tycker jag, att det inte vore fullt ärligt hand­lat, om jag inte talade om för er allt det jag vet om saken.

— Det är bra, Barrymore, nu kan ni gå. Sedan hovmästaren lämnat oss, sade sir Henry till mig: Nå, Watson, vad tänker ni om denna nya upplysning?

— Jag tycker nästan, att den gör mörkret än svartare än det var förut.

— Det är också min tanke, men om ni kunde få tag på L. L., skulle mycket vara vunnet, och det är redan en fördel att veta, att det finnes en kvinna, som känner verkliga förhållandet, om vi nu blott kunde uppspåra henne. Vad anser ni, att vi bör göra?

— Genast meddela Holmes alltsammans och därigenom räcka honom en nyckel till gåtan, som han så länge sökt. Jag skulle mycket misstaga mig, om det ej förmår honom att genast resa hit.

Jag gick upp på mitt rum och nedskrev ett referat av det nyss avslutade samtalet. Jag önskar, han vore här!

Den 17:de oktober. I dag har regnet öst ned, prasslat mot murgrönorna och skvalat genom rännorna. Jag begav mig i väg till den svarta klippa, på vars spets jag skådat den enslige vaktaren, och från dess skrovliga höjd blickade jag nu själv ut över de dystra dynerna. Ingenstädes kunde jag dock upptäcka något spår av enslingen, som framträtt på denna plats för två aftnar sedan.

Då jag befann mig på återvägen, upphans jag av doktor Mortimer, som i sin »dog-cart» kom åkande på en knagglig farled, som utgick från Foulmires avlägsna lantgård. Han ville nödvändigt, att jag skulle sätta mig upp, och åka med honom.

— Hör ni, min bäste Mortimer, sade jag, då vi skakade fram på den ojämna vägen, nog känner ni väl de flesta av dem, som kunna räknas till grannskapet? Kan ni då säga mig namnet på en kvinna vars initialer äro L. L.?

Han funderade några minuter på saken.

— Nej, sade han. Det finnes nog några zigenare och arbetare, som jag inte har reda på, men av lantbrukarne och ståndspersonerna finnes det ingen med de initialerna. Vänta litet, tillade han efter en paus. Laura Lyons! Hennes initialer äro ju L. L., men hon bor i Coombe Tracey.

— Och vem är hon? frågade jag.

— Hon är Franklands dotter.

— Vad för något? Är hon dotter till den gamle knarren?

— Ja, just precis till honom. Hon gifte sig med en artist vid namn Lyons, som kom till heden för att söka motiv. Han visade sig vara en riktig slyngel och var henne otrogen, men det är möjligt, att felet inte uteslutande var å hans sida.

— Vad lever hon nu av?

— Jag tror att gubben Frankland gav henne ett litet underhåll, men som han själv har trassliga affä­rer, är det säkert helt obetydligt.

Han ville veta vad jag åsyftade med mina för­frågningar, men jag lyckades slingra mig ifrån saken.

Mortimer hade stannat kvar till middagen och efter densamma satt sig att spela écarté med baroneten. Hov­mästaren kom in till mig med kaffe i biblioteket, och jag begagnade mig av tillfället för att göra honom några frågor.

— Nåå, sade jag, har er älskvärda svåger begivit sig av härifrån eller smyger han ännu omkring därute?

— Det vet jag inte, herr doktor, svarade han. Jag hoppas innerligt, att han är borta, ty han har bara gjort oss ledsamheter och bekymmer. Jag har inte hört av honom, sedan jag för tre dagar sedan bar ut mat till honom.

— Såg ni honom då?

— Nej, det gjorde jag inte, men maten var borta när jag nästa gång gick åt det hållet.

— Då var han väl säkert där?

— Ja, det kan så tyckas, så vida inte den andre tagit den.

Jag satt med kaffekoppen halvvägs förd till mun­nen och stirrade på Barrymore.

— Ni vet således, att där finnes en till?

— Ja, jag vet, att det finnes en till, som stryker omkring på heden.

— Har ni sett honom?

— Nej, det har jag inte gjort.

— Hur kan ni då veta, att han existerar?

— Selden talade om det för åtta dagar sedan. Den andre gömmer sig också för folk, men för så vitt jag vet, är han ingen straffånge. Jag kan inte med allt­ihop, jag kan verkligen inte med det, doktor Watson, det säger jag rent ut, — han talade med iver och mycket allvar.

— Hör nu på, Barrymore, sade jag. Jag har intet annat än er husbondes intresse för ögonen, och min enda avsikt med att komma hit var att hjälpa honom. Säg mig uppriktigt, vad är det ni inte kan med.

Barrymore tvekade, som om han ångrat sitt utbrott eller funnit det svårt att kläda sina känslor i ord.

— Jo, det är hela historien, som försiggår här, utbrast han till sist och gjorde en rörelse med handen åt det av regnet piskade fönstret, som vette åt heden. Det är falskt spel på färde, och svarta skurkstreck äro i görningen, det kan jag svära på. Mycket skulle det glädja mig, om sir Henry begåve sig av till London igen.

— Men vad är det då, som oroar er?

— Först och främst sir Charles’ död. Vad än kronoombudet sade om den saken, så var den ganska ruskig. Och så det där oväsendet på heden, sedan det blivit mörkt om kvällarna. Det finns numera ingen, som för betalning vågar sig dit ut efter solnedgången. Vidare ha vi den där främlingen, som gömmer sig därute och vaktar och väntar. Vad väntar han på? Vad skall det betyda? Inte betyder det gott för någon med nam­net Baskerville, och bra glad skall jag bli, när jag kommer från alltihop och sir Henrys nya tjänare äro färdig att flytta till Baskerville Hall.

— Men kan ni inte tala om något för mig angående den där främlingen? sade jag. Vad sade Selden? Hade han upptäckt var han höll till eller vad han hade för sig?

— Han hade sett honom ett par gånger, men man­nen är slug och röjer ingenting. Först trodde han, att det var en polis, men snart kom han underfund med, att han drev sitt eget spel. En herreman trodde han, att det var, men vad han hade för sig, kunde han inte begripa.

— Och var bodde han?

— Bland bråten på bergsluttningen — ni vet, de där stenhyddorna, där fornfolket hållit till.

— Och hur fick han sin föda?

— Selden hade upptäckt, att han hade en pojke i sin tjänst, som försåg honom med allt vad han be­hövde. Förmodligen går pojken till Coombe Tracey och köper det åt honom där.

— Det är bra, Barrymore. Kanhända skola vi en annan gång tala vidare om saken.

---