Baskervilles hund (1912)/Kapitel 12

←  Främlingen på heden

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Död på heden

Näten fästas  →

TOLFTE KAPITLET.
DÖD PÅ HEDEN.

Jag satt några sekunder alldeles andlös, knappast i stånd att tro mina öron. Men så återkom jag till mina sinnens bruk, och det var som om min själ plötsligt blivit befriad från en förkrossande ansvarsbörda. Denna kalla, genomträngande, ironiska röst kunde blott tillhöra en enda i världen.

— Holmes! ropade jag, Holmes!

— Kom ut, sade han, och var för all del för­siktig med revolvern.

Jag böjde mig under den låga dörröppningens överstycke, och där satt han utanför hyddan på en sten.

— Aldrig har jag blivit så glad att få träffa en människa, sade jag och tryckte varmt hans hand.

— Och aldrig så förvånad heller?

— Nej, det erkännes villigt.

— Jag försäkrar dig, att även jag blev förvånad. Jag hade ingen aning om, att du upptäckt min tillfälliga fristad, än mindre att du befann dig därinom, förrän jag var tjugu steg från dörren.

— Jaså, du kände igen mina fotspår?

— Nej, Watson, jag kan inte berömma mig av att särskilja dina fotspår från alla andra i världen. Men vill du riktigt lura mig, så anlita en annan tobaks­handlare, ty när jag hittar en cigarrettstump med märket Bradley, Oxford Street, så vet jag, att min vän Watson är i farvattnen. Den ligger där nere bredvid gång­stigen. Antagligen kastade du den ifrån dig, strax in­nan du dök in i den tomma hyddan.

— Alldeles riktigt.

— Jag kunde tro det, och med kännedom om din uthållighet tog jag sedan för avgjort, att du satt dig där inne på huk med vapnet till hands, avvaktande främlingens återkomst. Jaså, du trodde, att jag var brottslingen?

— Jag visste det inte, men jag hade föresatt mig att taga reda på hur saken förhöll sig.

— Det är bra, Watson! Och hur fick du reda på min vistelseort? Kanhända såg du mig den där natten, då du var ute på jakt efter straffången, och jag begick den oförsiktigheten att låta månen stiga upp bakom mig?

— Ja, jag såg dig då.

— Och så har du genomletat alla dessa stenhyddor tills du kom till den rätta?

— Nej, din pojke har blivit observerad, och detta tjänade mig till ledning.

— Jaså, jag förstår, av gubben med teleskopet. Till en början begrep jag inte vad det var, när ljuset glänste mot linsen. Han reste sig upp och tittade in i hyddan. Nej, se Cartwright har varit här med några förnödenheter. Vad står det skrivet på pappe­ret? Jaså, har du varit i Coombe Tracey?

— Ja.

— För att besöka fru Laura Lyons?

— Alldeles.

— Det är bra. Våra forskningar tyckas ha lupit jämsides, och när vi lägga tillsammans resultaten antar jag, att vi få en ganska klar uppfattning av affären i dess helhet.

— Uppriktigt sagt, gläder det mig av hjärtat, att du är här, ty ansvaret och sakens dunkel började angripa mina nerver. Men hur i all världen har du kommit hit och vad har du haft för dig? Jag trodde, att du var vid Baker Street, upptagen av att söka reda det där utpressningsmålet.

— Det var just det jag ville, att du skulle tro.

— Alltså begagnar du dig av min tjänst utan att ha tillit till mig! utbrast jag med någon bitterhet. Bättre trodde jag mig ha förtjänt av dig, Holmes.

— Min bäste Watson, i den här saken liksom i många andra har du varit mig till ovärderligt gagn och jag ber dig förlåta, om jag till en viss grad fört dig bakom ljuset. Delvis gjorde jag det för din egen skull, och det var instinkten om den fara du löpte, som förmådde mig att själv resa hit och granska förhållandena.

— Men varför icke upplysa mig därom?

— Det hade icke varit till nytta för någon av oss och kunde möjligen ha lett till min upptäckt. Du hade kunnat vilja meddela mig något eller i ditt hjärtas god­het förse mig med något, som bidragit till min trev­nad, och det hade varit att riskera för mycket. Jag tog med mig Cartwright — du minns väl pysen på expressbyrån? — och han har dragit försorg om att jag fått vad jag behöft: en brödkaka och en ren krage. Man kan reda sig med litet nog.

— Och mina rapporter ha varit av noll och intet värde! Jag darrade på rösten vid tanken på den om­sorg och den stolthet varmed jag nedskrivit dem.

Holmes tog upp en pappersbunt ur fickan.

— Här har jag dina rapporter, min hedersbror och nog äro de omsorgsfullt studerade. Tack vare förträff­liga anordningar, ha de blott blivit en dag fördröjda på vägen. Jag kan inte annat än på det livligaste vitsorda det nit och den klokhet du lagt i dagen i ett ovanligt svårt fall.

— Och berätta mig nu, hur ditt besök hos fru Laura Lyons utföll — det var inte svårt för mig att gissa, att din färd till Coombe Tracey gällde henne, ty hon är den enda person därstädes, som kunde vara oss till nytta i denna sak. Om du inte rest i dag är det ofantligt troligt, att jag gjort det i morgon.

Solen hade gått ned, och skymning bredde sig över heden. Luften blev kylig, och vi sökte värme i hyddan. Där anförtrodde jag honom innebörden av mitt samtal med Laura Lyons. Han blev så intres­serad, att jag ibland måste upprepa samma sak två gånger, innan han blev nöjd.

— Det här är mycket betydelsefullt, sade han, se­dan jag slutat. Det fyller en lucka, som synts mig oförklarlig i denna invecklade affär. Du vet kanhända, att det existerar ett mycket förtroligt förhållande mel­lan denna dam och Stapleton?

— Nej, det hade jag verkligen inte reda på.

— Så är det nog i alla fall. De träffas, de brev­växla, de förstå varandra fullkomligt. Detta ger oss ett mäktigt vapen i händerna. Om jag blott kunde begagna det till att frigöra hans hustru — —

— Hans hustru?

— Ja, nu skall jag väl också meddela dig något litet i utbyte mot allt vad du meddelat mig. Den dam, som har gått och gällt som fröken Stapleton, är i verklighetens hans hustru.

— Store Gud, vad säger du? Är du säker, att så är? Hur kan han då ha låtit sir Henry gå och för­älska sig i henne?

— Sir Henrys förälskelse kan egentligen inte skada någon annan än sir Henry själv. Stapleton drog, en­ligt vad du själv sett, nog försorg om, att han inte blev för närgången. Jag upprepar, att denna dam är hans hustru, icke hans syster.

— Men vartill skulle väl ett sådant bedrägeri tjäna?

— Han insåg, att hon i egenskap av en fri kvinna skulle vara honom till mera gagn.

— Det är således han, som är vår fiende — det var han som spionerade på oss i London?

— Ja, nog tyder jag gåtan så.

— Och varningen — den kom väl från henne?

— Ja visst.

Jag tyckte mig skönja konturerna av ett nedrigt bovstycke i det mörker, som så länge omslutit mig.

— Men är du säker på det, Holmes? Hur vet du, att denna kvinna är hans hustru?

— Jo, det vet jag, ty vid det tillfälle, då han första gången träffade dig, lät han undfalla sig några sanna uppgifter rörande sitt förflutna liv, vilka han nog många gånger ångrat sedan dess. Han har verkligen varit skollärare i norra England, och ingen är lättare att uppspåra än en skollärare. Det finnes skolagenturer, medelst vilka man kan få reda på alla som ägnat sig åt yrket.

Det började verkligen se mindre mörkt ut, men mycket låg ännu kringvärvt av dunkel.

— Men om denna kvinna verkligen är hans hustru, vilken roll spelar då fru Laura Lyons?

— På den punkten ha dina egna efterforskningar kastat ett visst ljus. Ditt besök hos henne har i be­tydlig mån klargjort förhållandena. Jag visste inte, att laglig skilsmässa mellan henne och hennes man var ifrågasatt. I tro att Stapleton är ungkarl räknar hon naturligtvis på att bli hans hustru.

— Och när hon får veta sitt misstag?

— Så torde hon kunna bli till nytta för oss. Vår första plikt är att i morgon avlägga ett besök hos henne. Men är du inte väl långt borta från den man du lovat skydd, Watson? Du borde hålla till på Baskerville Hall.

De sista röda ljusstrimmorna hade förbleknat i väs­ter, och mörker rådde på heden. Några stjärnor fram­trädde, matt glimmande, på fästet.

— Ännu en fråga, Holmes, sade jag och reste mig upp. Inte bör det väl finnas någon förtegenhet oss emellan. Vad är meningen med allt detta? Varthän syftar han?

Med sänkt röst svarade Holmes:

— Det är fråga om mord, Watson — förfinat, kallblodigt, väl planlagt mord. Fråga mig inte om enskild­heterna. Mina nät börja att sluta sig om honom, liksom hans om sir Henry, och med din hjälp har jag honom snart fast. Blott en fara hotar oss än, och den är, att han skall slå sitt offer, innan vi hunnit bli färdiga. Jag behöver en dag till — på sin höjd två dagar, men under tiden måste du vårda dig om sir Henry som en moder om sitt sjuka barn. Din expedition i dag har rättfärdigats av sin utgång, och ändå vore jag färdig att önska, att du inte vikit från hans sida. Hör bara det där!

Ett fasansfullt anskri — ett långsamt tjut av skräck och ångest bröt hedens tystnad. Blodet isades i mina ådror.

— O, min Gud! utbrast jag. Vad är det? Vad betyder det?

Holmes hade sprungit upp, och jag såg hans mörka och atletiska gestalt i hyddans dörr. Han stod med skuldrorna böjda och huvudet framsträckt och spejade ut i mörkret.

— Tyst! viskade han. Tyst!

Skriket hade förefallit högljutt på grund av sin häf­tighet, men det hade utgått från en avlägsen punkt på den vida slätten. Nu träffade det våra öron närmare, gällare, mera genomträngande än förut.

— Var är det? viskade Holmes, och jag förstod av röstens darrning, att han, mannen av järn, var ska­kad i sitt innersta. Var är det, Watson?

— Där är det visst, sade jag och pekade ut i mörkret.

— Nej, där!

Åter trängde ångestskriet genom den tysta natten, högre och oss mycket närmare än förut. Och därmed blandade sig ett djupt, dovt dån, musikaliskt och dock hotande, stigande och fallande som havets oavlåtliga brus.

— Hunden! skrek Holmes. Kom, Watson! Måtte det ej vara för sent!

Han hade storspringande givit sig ut på heden, och jag följde honom hack i häl. Plötsligt höjdes från den steniga marken mitt framför oss ett sista förtvivlans utrop, och så kom ett dovt, tungt fall. Vi stannade lyssnande. Ej ett ljud bröt vidare den vindlösa afto­nens tunga tystnad.

Jag såg Holmes utom sig av förtvivlan föra han­den till pannan.

— Han har segrat, Watson. Vi kommo för sent.

— Nej, nej, säg inte det!

— En sådan dåre jag var, som ej slog till i tid! Och du, Watson, som övergav din post! Men, vid Gud, om det värsta har hänt, så skola vi hämnas hans blod!

Blint sprungo vi på i mörkret, stötande emot kul­lerstenar, banade oss fram genom ginstsnår, flämtande uppför höjderna, rusande utför sluttningarna, alltjämt styrande kosan åt det håll, varifrån de hemska ljuden kommit. Holmes såg sig allt emellanåt omkring, men skuggorna föllo täta på heden, och intet rörde sig på dess ödsliga yta.

— Kan du se någonting?

— Nej, intet.

— Men tyst, vad var det?

En sakta klagan träffade våra öron och upprepades ett par gånger till vänster om oss. En långsträckt ås bröt sig här i en brant klippvägg invid en stenbeströdd sluttning. På dennas skrovliga yta låg ett mörkt före­mål, som vid vårt närmande framträdde i tydligare form. Det var en man, som låg framstupa med huvudet böjt under sig i hemsk vinkel, skulderbladen uppskjutna och kroppen liksom färdig att slå en kullerbytta. Så grotesk var ställningen, att jag icke genast hade klart för mig, att de där klagoropen betecknat själens skilsmässa från kroppen. Ej en viskning, ej ett ljud förnams vidare från den mörka gestalt, över vilken vi stodo böjda. Holmes lade sin hand på honom men ryckte den åter till sig med ett utrop av fasa. Tändstickan, som han drog eld på, belyste offrets knutna händer och en sig vidgande pöl, som flöt ut från den krossade huvud­skålen. Den belyste någonting mera, som kom våra hjärtan att isas, nämligen sir Henry Baskervilles döda kropp.

Både Holmes och jag kände alltför väl igen den rödbruna, grova dräkt, som dess egare begagnat, då vi första gången sågo honom vid Baker Street. Vi hunno nätt och jämt att uppfånga en skymt av den, innan tändstickan slocknade och hoppet lämnade vår själ. Hol­mes klagade högt, och hans ansikte lyste vitt i mörkret.

— Ett sådant odjur! utbrast jag och knöt händerna. O, Holmes, jag kan aldrig förlåta mig, att jag lämnade honom åt sitt öde.

— Jag är mera klandervärd än du, Watson. För att få hela affären avrundad och fullständig, har jag offrat min klients liv. Detta är det hårdaste slag, som träffat mig under loppet av min bana. Men hur hade jag väl kunnat ana, att han skulle sätta sitt liv på spel genom att så här dags ensam giva sig ut på heden?

— Tänk att vi skulle höra hans rop — o, min Gud, vilka rop! Var är väl det odjuret till hund, som drev honom till döden? Kanhända smyger den än omkring bland klipporna. Och var är Stapleton? Han skall stånda till ansvar för denna handling.

Med hjärtat fullt av bitterhet stodo vi på ömse sidor om den dödes kropp, överväldigade av denna plötsliga och ohjälpliga olycka, som fört våra lång­variga och tröttsamma bemödanden till ett så ömkligt slut. Sedan nu månen höjt sig på himmelen, klättrade vi upp på den klippa, från vilken vår stackars vän störtat ned, och stående på dess spets blickade vi ut över den skuggrika heden, där silverdager och mörker växlade. Långt borta, åt Grimpenhållet till, lyste ett enda stadigt, gult ljus. Det kunde ej komma annat än från Stapletons ensliga boning. Med en frammum­lad förbannelse skakade jag min knutna hand åt det.

— Varför skulle vi inte gripa honom strax? frå­gade jag.

— För att bevisen inte äro fullständiga. Karlen är slug och listig i högsta grad. Här är det inte fråga om vad vi veta utan om vad vi kunna bevisa. Göra vi ett oriktigt drag, så händer det, att den skälmen slipper undan än.

— Vad skola vi då göra?

— Vi få tillräckligt att göra i morgon. I kväll kunna vi endast göra vår stackars vän den sista tjänsten.

Tillsammans banade vi oss väg utför den branta sluttningen och närmade oss den döde, vars gestalt tecknade sig så svart och tydligt mot de silverglänsande stenarna. Ångesten, varom den förvridna krop­pen vittnade, var så påfallande, att mina ögon fylldes med tårar.

— Vi måste tillkalla hjälp, Holmes. Inte kunna vi två ensamma bära hem honom. Men är du då från dina sinnen ?

Han hade med ett utrop böjt sig ned över krop­pen och hoppade nu omkring skrattande och klappande i händerna. Var väl denne man min allvarlige, förbehållsamme vän? Här förelåg ännu en gåta!

— Han har ju skägg! Karlen har ju skägg! skrek han.

— Har han skägg?

— Ja. Det är inte baroneten — det är — ja, minsann är det inte min granne, straffången.

Med feberaktig brådska hade vi vänt på den döde, och det drypande skägget pekade nu åt den kalla, klara månen. Man kunde icke misstaga sig på den låga pan­nan, de buskiga ögonbrynen och de insjunkna, djuriska ögonen. Det var verkligen samma ansikte, som glott på mig, belyst av ljuset i den kluvna klippan — Sel­dens, brottslingens.

I minuten var mig allt klart. Jag kom ihåg, att baroneten sagt mig, att han givit sina gamla kläder åt Barrymore. Barrymore hade i sin ordning givit dem åt Selden att tjäna honom till förklädnad under flyk­ten. Stövlar, skjorta, mössa — allt var sir Henrys. Händelsen var i alla fall sorglig nog, men denne man hade dock enligt landets lagar gjort sig skyldig till döden. Jag meddelade Holmes hur det förhöll sig, och mitt hjärta strömmade över av tacksamhet och glädje.

— I så fall ha kläderna givit anledning till den stackars mannens död, sade han. Det är alldeles tyd­ligt, att något sir Henry tillhörigt föremål begagnats vid hetsande av hunden — troligen den där stöveln, som försvann från hotellet, och så blev den här karlen offret. En underlig omständighet återstår dock att för­klara: hur kunde väl Selden i mörkret ana, att hunden satte efter honom?

— Han hörde det väl.

— Om en förhärdad karl, lik denne fästningsfånge, hör hundskall på heden, blir han väl inte så utom sig av förfäran, att han, med fara att bli fasttagen, vilt ropar på hjälp. Att döma efter ropen måste han ha sprungit långt, sedan han visste, att djuret förföljde honom. Hur kunde han veta det?

— Vad som förefaller mig ännu besynnerligare är varför denna hund, förutsatt att våra antaganden äro riktiga —

— Jag förutsätter ingenting.

— Jaså — nå, varför denna hund skulle vara lös­släppt i kväll. Han springer nog inte alltid omkring på heden. Stapleton skulle inte ha släppt ut honom, om han inte haft anledning förmoda, att sir Henry skulle vara på heden i afton.

— Min svårighet är nog inte så lätt att få löst som din, vilken nog med det snaraste blir förklarad. Frågan är nu: var skola vi göra av den stackars döde? Inte kunna vi låta kroppen ligga kvar här och bli ett rov för rävar och korpar.

— Jag föreslår, att vi bära in den i en av stenhyddorna, tills vi satt oss i beröring med polisen.

— Ja, det är nog bäst. Jag tvivlar inte på, att du och jag kunna bära honom så pass långt. Men vem är det där, Watson? Vid allt vad heligt är, är det inte mannen själv. Ej ett ord att röja våra misstan­kar! Ej ett ord, ty då är spelet förlorat.

En person närmade sig oss över heden, och jag kunde urskilja glöden av en cigarr. Månen belyste honom nu, och jag kände igen naturforskarens smidiga figur och vårdslösa gång. Han stannade när han fick se oss, men fortsatte sedan att närma sig.

— Nej se, är det verkligen ni, doktor Watson? sade han. Ni var då den siste jag väntat mig att få se på heden så här dags. Men vad i alla tider är det här? Har någon skadat sig? Nej — inte är det väl möjligt, att det är vår vän, sir Henry? Han skyndade fram och böjde sig ner över den döde. Jag hörde hur han kippade efter andan, och jag såg, att cigarren föll ur hans hand.

— Vem — vem är det här? stammade han.

— Det är Selden — karlen, som rymde från Princetown.

Stapleton hade blivit alldeles dödsblek, men genom ett våldsamt bemödande lyckades han övervinna sin häpnad och missräkning. Han såg frågande än på Holmes, än på mig.

— Vilken upprörande tilldragelse! sade han. På vad sätt dog han?

— Han bröt troligen nacken av sig, då han störtade ned från den där klippan. Min vän och jag, som voro ute och promenerade på heden, hörde ett rop.

— Det gjorde jag också, och det var därför jag kom hit ut. Jag var orolig för sir Henry.

— Varför just för sir Henry? — frågan undslapp mig ofrivilligt.

— Emedan jag föreslagit honom att komma över till mig. När han inte kom, väckte det min undran, och när jag så fick höra ropen från heden, blev jag naturligtvis orolig för att något hänt honom. Apropå det — och nu gick åter blicken från mig till Holmes, hörde ni någonting förutom det där ropet?

— Nej, svarade Holmes, hörde ni någonting?

— Nej.

— Vad menar ni då?

— Å, nog har ni väl hört vad allmogen haft att förtälja om spökhunden och hans framfart? Jag un­drade, om några sådana ljud förnummits i kväll.

— Inte ha vi hört någonting, sade jag.

— Jag förmodar, att ångest och vedermödor gjort honom yr i huvudet. Han har som en förryckt va­relse rusat omkring på heden, fallit ner från klippan och brutit halsen av sig.

— Det låter inte alls osannolikt, sade Stapleton med en suck, som antydde lättnad. Och vad är er åsikt om saken, herr Sherlock Holmes?

Min vän bugade sig lätt.

— Ni har lätt för att identifiera folk, sade han.

— Vi ha väntat er hit till trakten allt sedan dok­tor Watson kom. Ni anlände i ett tragiskt ögonblick.

— Ja, det kan inte nekas. Jag antar, att min väns förklaring visar sig tillfyllestgörande, och då jag i morgon reser tillbaka till London, medför jag ett ange­nämt minne från mitt besök.

— Jaså, ni reser tillbaka i morgon?

— Det är min avsikt att göra det.

— Jag hoppas, att ert besök har kastat något ljus över de förhållanden, som vi inte kunnat reda?

Holmes ryckte på axlarna.

— Man ser sig stundom gäckad i sina förhopp­ningar om framgång, när man som jag måste stödja sig på fakta, icke på legender och lösa rykten. Denna kasus har icke varit tillfredsställande.

Min vän talade på sitt mest lediga och obesvä­rade sätt. Stapleton satte ögonen i honom och vände sig sedan till mig.

— Jag skulle nog vilja föreslå, att den döde bures till mitt hus, men min syster skulle bli så uppskrämd att jag icke vågar risken. Jag tror, att om vi täcka över hans ansikte, så kunna vi tryggt lämna honom här tills i morgon.

Och det blev därvid. Avböjande Stapletons oss er­bjudna gästfrihet, begåvo Holmes och jag oss i väg till Baskerville Hall, under det att naturforskaren fick återvända ensam till sitt hem.

— Nu har det kommit till handgemäng oss emellan, sade Holmes då vi vandrade över heden. Vilka nerver har inte den mannen!

— Det var ledsamt, att han skulle få se dig.

— Det tyckte också jag först, men det var ingen möjlighet att undkomma.

— Vilken inverkan tror du, att hans vetskap om din härvaro kommer att ha på hans planer?

— Den torde öka hans försiktighet eller ock ge­nast driva honom till ytterligheter. I likhet med många andra förslagna brottslingar torde han för mycket lita på sitt skarpsinne och inbilla sig, att han totalt be­dragit oss.

— Varför inte häkta honom strax?

— Min bäste Watson, du är född till en handlin­gens man. Din instinkt manar dig alltid till att göra någonting energiskt. Antag emellertid, att vi häkta ho­nom i kväll, vad kunde vi väl vunnit därpå? Vi hade intet kunnat bevisa emot honom. Se däruti ligger hans djävulska list. Om han begagnade sig av en mänsklig hantlangare, ginge det väl an, men även om vi kunde draga fram den stora hunden, så skulle dennes herre inte fördenskull få sig en snara om halsen.

— Men nog måtte vi väl ha anklagelsepunkten att hålla oss vid?

— Nej, allt belöper sig till gissningar och antagan­den. Vi skulle bli utskrattade, om vi trädde inför rätta med en sådan historia och sådana bevis.

— Men sir Charles’ död då?

— Han låg död utan spår av yttre våld. Du och jag veta, att han dog av skrämsel, och vi veta också vad det var, som skrämde honom, men hur skulle vi kunna övertyga tolv okänsliga jurymän därom? Vad tydde väl på, att en hund varit med i spelet? Var syntes märkena av dess tänder? Vi veta naturligtvis, att en hund inte biter en död man, och att sir Charles var död, innan djuret hann upp honom. Men detta måste bevisas, och vi äro inte i tillfälle att göra det.

— Nå, men historien i afton då?

— Det ställer sig inte mycket bättre med den. Nå­gon direkt förbindelse mellan hunden och mannens död finnes ej. Vi sågo aldrig hunden. Vi hörde den, men vi skulle inte kunna bevisa, att den satte efter denne man. Någon anledning därtill skulle inte kunna upp­letas. Nej, min vän, vi måste finna oss vid det faktum, att ännu ha vi inte bevisen klara och att det är mödan värt att underkasta sig vad som helst för att få dem fullfärdiga.

— Och hur skall det väl gå till?

— Jag hoppas mycket på fru Laura Lyons åtgöran­den, när hon får veta hur landet ligger. Dessutom har jag nog mina egna planer. Var dag har sin egen plåga, och jag hoppas, att jag skall ha fått övertaget innan morgondagen gått till ände.

Mera fick jag honom inte att säga, utan han vand­rade framåt, försjunken i tankar. När vi kommo till Baskervilles grindar sade jag:

— Följer du med mig dit upp?

— Ja, nu ser jag intet skäl till vidare fördöljelse. Blott ett ord, Watson. Säg ingenting till sir Henry om hunden. Låt honom tro, att Selden fann sin död på sätt som Stapleton önskade att vi skulle anse det. Han blir i så fall bättre i stånd att uthärda det eldprov, han måste undergå i morgon, då han ju, om jag rätt minnes din rapport, skall äta middag hos Stapleton.

— Det skall även jag göra.

— Du måste hitta på någon förevändning att skicka återbud. Det går lätt för sig. Och om vi nu komma för sent till dinén, så lovar jag, att vi båda skola göra heder åt supén.

---