Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-1
| ← första afdelningen |
|
Kristinas uppfostran hos drottning Maria Eleonora → |
OM DROTTNING KRISTINA.
FÖRSTA KAPITLET.
KRISTINAS BARNDOM.
Konung Gustaf Adolf och hans gemål erhöllo i början af sitt äktenskap tvänne döttrar efter hvarandra. Den första, född 1621, dog genast; den andra, född 1623, döptes till Kristina, men afled, innan hon fyllt sitt första år. Sommaren 1626 väntades åter en arfvinge, och båda föräldrarna önskade sig lifligt en son. Stjerntydarnes spådom instämde häri. De förutsade vidare, att barnet, om det öfverlefde 24 timmar, skulle blifva en märkvärdig person; men att vid dess födelse måste antingen det sjelft, eller någon af dess föräldrar tillsätta lifvet. Den 8 December 1626 föddes barnet. Det hade mörk hy och skrek högt och med grof stämma. Man tog för afgjordt, att det var en gosse och sade så åt föräldrarna. Dessa gladdes, och med dem hela hofvet. Så mycket större blef ledsnaden öfver misstaget, och ingen ville gifva konungen det obehagliga återbudet. Slutligen måste pfaltsgrefvinnan Katrina deran. Gustaf Adolf tog saken lugnt, omfamnade och kysste sin späda dotter och sade: låtom oss tacka Gud, min syster! Jag hoppas, att denna flicka skall blifva lika så god som en gosse. Pfaltsgrefvinnan yttrade några ord om konungens ungdom, om hans sannolika förhoppning att än få flere arfvingar, ibland dem också en son, o. s. v. Men Gustaf Adolf svarade: min syster! Jag är nöjd och beder Gud att få behålla detta barnet. Derpå lät han anställa samma fröjdebetygelser, som för en prins, och man kunde ej hos honom märka minsta spår af missnöje. Det blifver säkert en slug flicka, skämtade han; ty hon har redan narrat oss allesammans.
Först sedan Maria Eleonora något tillfrisknat, vågade man underrätta henne om verkliga förhållandet. Hon visade sig deröfver nästan otröstlig och kunde ej lida barnet, dels derföre, att det var en flicka, dels derföre, att det var mörklaggdt och mindre behagligt. Också fick det sällan stanna hos sin mor, utan öfverlemnades för det mesta åt amman. Enligt Kristinas egen utsago skall man under denna tid flere gånger låtit henne falla för att dymedelst tillskynda henne någon skada, måhända till lifvet. En sådan afsigt synes dock otrolig. Deremot är det säkert, att Kristinas ena axel var något högre än den andra, hvilket drottningen sjelf tillskref ett bland dessa fall.
Den ömhet, Kristina saknade hos sin mor, fann hon i rikt mått hos fadern, hvilken mycket älskade den qvicka och modiga flickan. Hon följde en gång sina föräldrar till Kalmar. Slottshöfdingen ville med salvor af kanoner och gevär fira de kungligas ankomst, men fruktade att skrämma den lilla prinsessan. Man frågade kungen. Skjut! sade han; hon är dotter af en soldat och måste vänja sig dervid. Salvorna dundrade. Den lilla Kristina, som icke ännu kunde tala, log vid skotten, klappade i händerna och gaf tecken, att hon ville höra flere salvor. Detta och dylikt fästade fadren än mera. Likasom med aning om sin snara död, lät han före utresan till Tyskland med mycken sorgfällighet ordna allt, som rörde prinsessans uppfostran. Under förevändning, att drottning Maria Eleonora skulle följa konungen utrikes, blef Kristina anförtrodd åt sin faster, pfaltsgrefvinnan Katrina; och i förväg bestämdes till hennes guvernör riksrådet Axel Banér, till underguvernör Gustaf Evertsson Horn, och till lärare hofpredikanten Johannes Matthiæ. Serskildt och uttryckligt föreskref konungen, att Kristina skulle uppfostras, som vore hon en prins. Vi hafva förut berättat det sista afsked, hon vid Östersjöns strand tog af sin fader. I tre dagar derefter skall hon hafva oupphörligen gråtit.
Medan konungen vistades i Tyskland, uppväxte Kristina hos fastern och erhöll der sin första undervisning. Man har från denna tid två hennes egenhändiga bref till Gustaf Adolf. De äro skrifna på tyska, hvilket språk hon jemnte modersmålet redan i barndomen lärde genom så väl sin mor, som pfaltsgrefven Johan Kasimir och genom beggederas tyska omgifningar.