Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristinas barndom
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Kristinas uppfostran hos drottning Maria Eleonora
Kristinas uppfostran hos pfaltsgrefvinnan Katrina  →


[ 3 ]

ANDRA KAPITLET.
KRISTINAS UPPFOSTRAN HOS DROTTNING MARIA ELEONORA.

Efter konungens död stannade Kristina hos pfaltsgrefvinnan ända tills Maria Eleonora sommaren 1634 kom med Gustaf Adolfs lik tillbaka till Sverge. Nu uppstod den vigtiga frågan, åt hvilken den unga drottningens uppfostran skulle anförtros. Konungen hade bestämdt och med uteslutande af drottningen, anförtrott henne åt pfaltsgrefvinnan, och det tycktes, som förmyndareregeringen till en början bekräftat detta förordnande. Men den kallsinnighet, till och med ovilja, som Maria Eleonora förut visat mot sin dotter, förbyttes efter konungens död till en kärlek utan gränser. Hon ville ej på några villkor lemna det älskade barnet ifrån sig, minst åt pfaltsgrefvinnan. Rådet kom i ganska kinkig belägenhet. För pfaltsgrefvinnan talade konungens, fadrens, bestämda vilja och deras egen öfvertygelse om Kristinas och rikets fördel. Å andra sidan [ 4 ]syntes det hårdt, ja omenskligt att rycka enda barnet från modern, den djupt sörjande, hvilken nu hade förlorat allt, utom just detta barn. Ett sådant förfarande skulle gifva anledning till många misstydningar och förebråelser. Man beslöt ändtligen att åtminstone till någon tid låta Maria Eleonora på försök behålla den unga drottningen i sin vård. Rikskansleren sjelf tillstyrkte denna åtgerd[1].

Den utaf Gustaf Adolf i förväg utsedde läraren, Johannes Matthiæ, tillträdde nu sin befattning. Äfven här visade sig konungens ovanliga förmåga att välja passande personer. Johannes Matthiæ var en lärd, rättsinnig och föståndig man, tillika en ovanligt skicklig lärare. Kristina sjelf visade lika ovanlig lust att lära. Den ensamma och dystra lefnaden hos modren gjorde att läsetimmarna föreföllo som de gladaste stunder och derföre småningom ökades ända till 12 hvarje dag. Lika ovanliga voro Kristinas fattningsgåfva och framsteg. Redan vid 10 år skref hon någorlunda felfritt svenska, tyska och latinska bref; ty hon erhöll undervisning äfven i sistnämnde språk, hvilket den tiden var oumbärligt både för statskonst, vetenskap och allmän bildning. Till läsekamrater hade hon pfaltsgrefven Johan Kasimirs andra och tredje döttrar, Maria Eufrosina och Katrina Eleonora. Den sistnämnda, årsbarn med Kristina, tycktes i synnerhet hafva varit hennes fostersyster. Högsta ledningen af deras undervisning hade konungen anförtrott åt rikskansleren. Under dennes vistande i Tyskland har dock Johan Skytte anställt förhör med den unga drottningen.

För öfrigt märktes redan nu en för ett barn, än mer för en flicka ganska sällsynt grad af beslutsamhet och mod, nästan karlaktighet. Med dockor ville hon aldrig leka. Narrar och dvergar, hvaraf många underhöllos i enkedrottningens hof, kunde hon alldeles icke tåla; men fästade deremot tidigt sin uppmärksamhet vid allvarligare [ 5 ]föremål och kunde redan nu med främlingar samtala om dessas land, boksamlingar o. s. v. Hon skulle en gång lemna företräde åt några rysska sändebud. Man fruktade för hennes uppförande vid detta tillfälle, och i synnerhet, att hon skulle blifva häpen och rädd för de främmande herrarnes ovanliga drägter och långa skägg. Man lät inöfva henne till hela uppträdet, och Jakob De la Gardie samt Gyllenhielm förmanade henne, att ej låta sig skrämmas af ryssarnes yfviga hakor. Kristina skrattade och sade: hvad bryr jag mig om deras skägg? I sjelfva hafven ju också stora skägg, och ändå är jag icke rädd för er? Hvarföre skulle jag då vara rädd för dem? Vid företrädet uppförde hon sig ock med en hållning och med ett majestät, som väckte både svenskarnas och de främmandes förvåning.

Oviljan emellan Maria Eleonora och svenska rådet ökades emellertid mer och mer. Den förra framkom tid efter annan med fordringar, stundom besynnerliga, stundom olagliga. Ibland andra hennes förslager var ock att uppföra en stad vid det till hennes lifgeding hörande Strömsholm. För att skaffa densamma byggnader och innevånare, kringskickade hon inbjudningslistor, ställda till rådet och till en hop utrikes furstar. Flere bland de förra antecknade sig; men ville ej sända listan till främmande land; emedan en dylik åtgerd skulle blottställa Sverge och enkedrottningen för gäckerier. Johan Skytte och Axel Banér affärdades att undersöka belägenheten[2]; men hela förslaget afstannade. Vanliga föremålet för enkedrottningens påståenden var dock att på kronans eller underhafvandes bekostnad skaffa sig större inkomster för att betäcka de brister, hennes hushållning förorsakat. Saken var kinkig. Man kunde befara, att Kristina vid myndiga år skulle, retad af sin mor, med missnöje betrakta och behandla dem, som vågat sätta sig emot den sednares anspråk. Riksförmyndarne, med Axel Oxenstierna och Jakob De la Gardie i spetsen, beslöto dock, att, hvarje fara till trots, äfven mot [ 6 ]konungahuset försvara det allmänna bästa med samma allvar, som man använde mot adel, mot prester, mot borgare och mot bönder. Och derpå gick striden löst. Redan 1633 begärde Maria Eleonora, att lifgedinget måtte åtnjuta frihet från stora, landtågsgerden; ty Gustaf Adolfs mor hade för sitt lifgeding åtnjutit denna frihet. Pfaltsgrefven talade för; men Jakob De la Gardie emot; ty, mente han, saken vore olaglig. Gustaf Adolf, son och sjelf konung, kunde af sina och rikets rättigheter något bortgifva; icke så den nuvarande styrelsen, som vore ansvarig tjenare och förmyndare. Slutet blef, att regeringen vägrade; ty riket behöfde gerden, och dess erläggande, var i äktenskapskontraktet utsatt. Förra enkedrottningens frihet derifrån var endast betalning för ett af henne åt kronan gifvet lån. — På samma gång begärde Maria Eleonora Svartsjö slott, hvilket Gustaf Adolf skulle hafva henne lofvat. Regeringen vägrade; ty detta löfte var ej bevisadt. Enkedrottningen måtte dock gerna, om hon så önskade, för sitt nöjes skull vistas på nämnde slott. — Ytterligare begärde hon nedsättning på skatterna från lifgedinget. Regeringen vägrade; ty konungen sjelf hade bestämt dessas belopp. — Hon begärde vidare att få lifgedinget oafkortadt, samt att utbekomma några sin mors fordringar af kronan. Detta bifölls. — Hon begärde vidare få slotten i lifgedinget försedda med husgeråd. Regeringen lofvade att, så vidt möjligt var, efterkomma bemälte önskan; men bad deremot enkedrottningen att så väl i detta, som annat, afse tiden, och icke genom sina anspråk öka rikets förlägenhet och sätta dotterns krona i fara[3]. Vid samma tid bortskänkte hon en byggnad i Stockholm. Regeringen förklarade gåfvan ogilltig; ty byggnaden hörde till de kongliga lägenheterna, öfver hvilka enkedrottningen icke hade någon magt[4]. Vid samma tid begärde hon 1000 riksdaler till brudgåfva åt en bland sina kammarpigor. Regeringen vägrade. Pigan finge som andra nöja sig med kläder och fritt bröllop. Landet [ 7 ]hade haft missväxter, kunde ej tåla vid onödiga utgifter; man hade också efter konungens död utbetalat för enkedrottningens enskilda räkning ganska betydliga summor[5]. År 1636 kom Maria Eleonora åter igen med flere anspråk. Hon hade en gång af staden Riga fått till skänks 2000 riksdaler. Nu påstod hon, att Gustaf Adolf tagit och för rikets bästa användt dessa penningar, hvarföre hon begärde att få dem tillbaka. Men Per Banér intygade, att hon sjelf åt en enskild person bortgifvit Riga-boarnas skänk, och rådet vägrade betala denna fordran, såsom icke bevisad. — Hon begärde för lifgedinget frihet från utförseltull. Regeringen vägrade; ty Gustaf Adolf hade uti äktenskapskontraktet denna tull åt riket förbehållit. — Hon begärde spelpenningar. Det vägrades; ty hon hade aldrig af Gustaf Adolf sådana begärt eller fått. — Rådet hade åt Maria Eleonora erbjudit fri betjening och taffel, när hon var i Stockholm på besök hos sin dotter. Nu ville enkedrottningen för beständigt derstädes hafva fri taffel och om allting befalla. Rådet nödgades sätta sig emot en sådan tydning af deras anbud. — Maria Eleonora begärde ytterligare att utbekomma räntan af lifgedinget för 1632. Rådet vägrade, och visade obilligheten af en sådan fordran. Konungen dog i slutet af året, och Maria Eleonora hade på samma fot som under konungens lifstid blifvit på bekostnad af kronans allmänna medel underhållen, icke blott hela 1632 utan ock 1633; så att hon för det förra och strängt taget ej heller för det sednare året hade någon rättighet till räntan af lifgedinget. Rådet beklagade slutligen, att det måst afslå hennes fordringar; men rikets just nu serdeles tryckande nöd tvingade dertill. Axel Oxenstierna med sin vanliga fritalighet helsade till enkedrottningen och bad henne förskona riket från obilliga fordringar. Hon borde besinna, att hon hade större lifgeding än någon svensk enkedrottning före henne haft[6].

[ 8 ]Dessa och dylika tvister födde och underhöllo mycken och ömsesidig ovilja. Men frågorna om penningar voro dock mindre vigtiga, än de om den unga drottningens uppfostran. I sistnämnde afseende yppades åtskilliga farhågor. Man fruktade för Kristinas helsa och anmärkte, att andedrägten började lukta illa[7]. Enkedrottningens dystra och instängda lefnadssätt var i intet hänseende nyttigt; ej heller hennes envishet att aldrig elda sina rum[8]. Unga drottningen vantrifdes dessutom och råkade i allehanda tvister med modren. Anledningarna voro stundom ringa nog. Kristina t. ex. kunde aldrig lida vin, öl eller några slags starka drycker; utan förtärde endast vatten. Maria Eleonora deremot påstod, att vatten var skadligt, och att dottren skulle dricka öl eller vin. Båda voro envisa. Modren borttog allt vatten för att tvinga dottren. Denna deremot tvingade sig till att törsta ofta flere dagar å rad. Detta fortgick länge. Slutligen hade dottren uppletat en flaska rosenvatten, hvilket modren begagnade att dermed tvätta sig. Kristina smög gång efter annan till flaskan för att derur släcka sin törst. Modren märkte den hastiga åtgången och misstänkte samt bannade sin betjening. Ändtligen öfverraskade man Kristina med flaskan för munnen, och modren gaf henne på stället en örfil till straff. Drottning Kristina har påstått, att detta öfverdrifna törstande efterlemnat fallenhet för flere bland de sjukdomar, hvilka sedermera plågade henne.

Än mera magtpåliggande var Kristinas själsbildning och hennes uppfostran för sitt blifvande vigtiga kall; en angelägenhet, som ansågs icke blifva af Maria Eleonora vårdad så, som sig borde. Det var allmänt bekant, att denna sednare hatade eller åtminstone missaktade svenskarna, och att hon öppet uttalade sådana sina känslor. En hvar insåg vådan af att låta Sverges blifvande drottning uppfostras af en mor, som lärde henne förakt för sitt land och för sina undersåtare. Faran ökades, då Maria [ 9 ]Eleonora, från sitt fädernesland van vid enväldigare furstemagt, sökte hos dottren inplanta dermed sammanhängande stolthet och tänkesätt. Hennes besynnerliga och ombytliga lynne kunde också genom exemplet medföra skadlig inverkan och var i alla händelser icke passande för den lifliga Kristina. Enskilda bevis på dessa allmänna beskyllningar uppräknas ej, men måtte hafva förefunnits, både många och afgörande; eljest skulle visserligen de svenska rådsherrarne icke enhälligt tillgripit en åtgerd, för dem sjelfva både för tillfället obehaglig och för framtiden vådlig. Om inga sådana bevis funnits, skulle ej Maria Eleonoras båda vänner och Axel Oxenstiernas båda motståndare, Johan Skytte tigande och Karl Gyllenhielm gillande, hafva bifallit följande allvarsamma åtgärder.

Med anledning af nyss uppräknade skäl hade nämligen rådet flere gångar sins emellan framkastat den frågan, om man ej enligt konungens föreskrift borde återlemna Kristina till pfaltsgrefvinnans vård. Man talade derom med Maria Eleonora; men denna utbrast då i tårar och i så häftig sorg, att man för den gången afstod ifrån ytterligare försök.

Sommaren 1636 återvände Axel Oxenstierna till Sverge. Vid samma tid inlemnade Maria Eleonora till rådet en skrifvelse, hvari hon framkom med flere bland sina nyss anförda penningefordringar och dessutom med det påstående, att hvar gång Kristina spisade, borde tvänne riksråd sitta vid bordet och betjena med dryckens islående. När saken blef i rådet föredragen, svarade rikskansleren med allmänna önskningar, att Kristina måtte upptuktas till gudsfruktan och kärlek för fäderneslandet, samt vänjas från alla slags nycker och från vällust och fåfänglighet. Vidare afgjordes den dagen ingenting[9]. Men den följande företogs målet ånyo och till slutlig åtgerd. Axel Oxenstierna trodde uppassandet vid bordet icke kunna anständigtvis åläggas en rådsperson, hvilken nu tillika vore en del af rikets regering. Jakob De [ 10 ]la Gardie tyckte detsamma. Han hade gerna velat behålla dessa tankar för sig sjelf; men måste säga sanningen, fastän Maria Eleonora är en qvinna samt af hög börd och konung Gustaf Adolfs enka. Axel Oxenstierna framställde slutligen hufvudfrågan, nämligen: om Kristina kunde hos Maria Eleonora få en god uppfostran eller ej? och om hon således borde förblifva hos modren, eller från denna skiljas?

Alla de närvarande rådsherrarne, tolf till antalet, yrkade enhälligt, det Kristina borde tagas från modren och öfverlemnas till fastern. För öfrigt gjorde en hvar egna tillägg efter egna åsigter. Axel Banér sade: min kärlek och trohet mot drottning Kristina och mot fäderneslandet tvingar mig att stöta enkedrottningen for hufvudet. Skilsmessan är nödvändig; dock måste sättet vara fint. Åke Natt och Dag sade: fäderneslandet behöfver, att unga drottningen uppfostras i kungliga dygder. Sådant finner jag icke kunna ske i enkedrottningens närvaro; derföre måste de skiljas. Johan De la Gardie sade: skälen för skilsmessa äro ofta framdragna. Dertill kommer, att enkedrottningen i dag till mig yttrat, det hon gerna såge, om rådet öfvertoge Kristinas uppfostran. Det vore då, likasom en sten lyftades från hennes hjerta. Klas Fleming sade: ogerna talar jag härom; men under två års tid hafva vi väntat förbättring, dock i dess ställe måst med förtret röna motsatsen. Derföre är det bättre stämma i bäcken, än i ån. Jag erinrar mig ock, huru salig konungen så väl öppet här i rådet såsom ock ofta enskildt bad oss icke gifva enkedrottningen del i regeringen. Dessutom är folkets väl den högsta lag. Jag röstar för skilsmessa. Gyllenhielm yttrade: jag hade hoppats, att saken kunde gå så sakta hän och icke behöfva dragas till omröstning. Jag är vid båda sidorna så bunden, att det fäktar mig i sinnet, hvad jag säga må. Man märker dock, att föräldrar af allt för stor kärlek till sina barn stundom skada dem, likasom apan sina ungar. Derföre måste deras majestäter skiljas, dock på lämpligt sätt. Jakob De la Gardie [ 11 ]yttrade: det gör mig af hjertat ondt, att jag till nesa för enkedrottningen måste rösta härom. Men vi hafva i hennes vård lemnat unga drottningen i hopp om förbättring; dock spörjes motsatsen, och ju längre desto värre. Kristina upptuktas, om ej till odygd, dock icke på sådant sätt och bland sådana menniskor, som sig bör. Hon uppfödes, hvarken till gudsfruktan eller till ömhet för fäderneslandet; läres ej heller, hvad till regeringsverket hörer; alltså måste de skiljas. Om unga drottningen sedermera dör, skola illviljare visserligen lägga en dylik olycka oss till last; man sådant måste man icke afse, utan lemna det i Guds hand under hopp och bön, att han leder allt till det bästa. Hvad sättet beträffar, bör man först gå till väga med godo; hjelper det ej, då måste vi göra, hvad ed och ämbete fordra. Axel Oxenstierna sade: detta är ett svårt ärende. I andra hafven derom ofta öfverlaggt. Nu genast efter min hemkomst fattas beslutet, och lärer jag för detsamma få skulden, fast ock de andra drifvit derpå. Svårt blir ock, om unga drottningen skulle dö, sedan vi tagit henne från modren. Danmark, Sachsen, Brandenburg och alla andra våra in- och utländska illviljare skola skylla det på oss. Men detta allt måste vi sätta i Guds hand. Jag röstar för skilsmessa, och att unga drottningen öfverlemnas åt pfaltsgrefvinnan, af hvilken hon får lära kärlek till fäderneslandet och ödmjukhet, så att hon låter undersåtarne tala med sig. Angående sättet skola vi först använda goda ord; men derest de icke hjelpa, allvarsammare, och säga sanningen rakt ut, den må tagas väl eller illa. Om ej heller detta hjelper, så fara vi med unga drottningen från den gamla och till Uppsala. Kommer den sednare efter, så skola vi derstädes icke gifva något underhåll, hvarken åt henne eller åt hennes hof[10].

Så fattades detta märkvärdiga beslut. Det tyckes, som Gyllenhielm velat så mycket möjligt draga sig från all delaktighet deri. Innan det skulle underskrifvas, [ 12 ]begärde han tjenstledighet, förebärande ålder och enskilda angelägenheter. Axel Oxenstierna vägrade, ty det allmänna borde gå före det enskilda; Oxenstierna sjelf hade nu på 10 års tid ej sett någon enda af sina egendomar. Dessutom vore Gyllenhjelms närvaro uti rådet nu mer ån någonsin behöflig; ty han var den ende, för hvilken enkedrottningen hyste något förtroende[11]. Några dagar sednare yrkade Gyllenhielm, att man i protokollet om ofvannämnde beslut icke borde så uttryckligen säga, att enkedrottningen förledt Kristina till odygd och till förakt för svenskarne. Rikskansleren invände: att, när regeringen fattat ett så allvarligt beslut, så vore ock nödvändigt, att de egentliga skälen utsattes, på det man också inför efterverlden måtte rättfärdiga en så ovanlig åtgerd. Detta gillades af alla[12].

Några, som voro borta, när beslutet fattades, ville sedermera detsamma icke underteckna; men Axel Oxenstierna och Jakob De la Gardie förmådde dem, för enighetens skull, mangrannt dertill[13].

Maria Eleonora upptog åtgerden ganska illa, men måste foga sig efter nödvändigheten. Kristina sjelf tyckes hafva varit nöjd med att få återkomma till sin älskade faster och till ett gladare lif.




  1. Riksark. Ax. Oxenstierna till rådet. Svar på några rådets förfrågningar d. 13 Febr. 1633.
  2. Riksark. Registratur d. 21 Mars och 7 Oct. 1634.
  3. Riksark. Registraturet d. 14 Dec. 1633.
  4. S. st. d. 20 Oct 1633.
  5. Riksark. Registraturet d. 5 Nov. 1633.
  6. S. st. d. 22 Aug. 1636, ifr. Rådsprot. d. 23 och 25 Aug. s. år.
  7. Riksark. Registraturet d. 1 Apr. 1636.
  8. S. st. d. 22 Jan. 1636.
  9. Riksark. Rådsprot. d. 26 Juli 1636.
  10. Riksark. Rådsprot. d. 27 Juli 1636.
  11. Riksark. Rådsprot. d. 10 Aug. 1636
  12. S. st. d. 16 Aug. 1636.
  13. S. st. d. 23 Aug 1636.