Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Rättegången mot Messenierna
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Om Messeniernas död
Om Bourdelot  →


[ 160 ]

TJUGETREDJE KAPITLET.
OM MESSENIERNAS DÖD.

Båda Messenierna hade afgifvit sådana bekännelser, att de kunde lagligen fällas till döden; till och med de sjelfva yttrade flere gånger inför domstolen, att de förtjenat detta straff. Kristina trodde äfven deras afrättande vara tillräckligt för att skrämma andra från samma bana. Det tyckes ock, som hon fruktat göra vidare upptäckter, kanhända af personer, hvilka hon icke vågat straffa. Derföre användes ingen enda gång pinbänken, hvilken eljest på denna tid allmänt begagnades. Drottningen önskade också att före jul få slut på hela saken; ville äfven genom skyndsamhet förekomma allt fram- och återtalande, hvaraf sinnena än mera retades. Man påskyndade derföre målet. Kristina föreslog, att fadern borde halshuggas och hufvudet på påle uppsättas; sonen deremot rådbråkas och steglas. Hofrättens dom blef som följer: alldenstund Messenius, fadern, mot landets rätta öfverhet sig groft försett och sjelf bekänner sig hafva döden förtjenat, alltså varder han, androm vrångvisom och obetänktom till varnagel dömd att under svärd lif sitt mista. Då detta utslag blifvit för Messenius i hofrätten afkunnadt, sade han: jag tackar eder för nådig dom. I mågen hafva goda samveten; ty i hafven dömt rätt, och såsom jag sjelf skulle hafva gjort. Gud [ 161 ]välsigne hennes majestät och låte allt ondt härmed hafva en ända! Derpå fördes han tillbaka till fängelset.

Öfver sonen fälldes det utslag, att han, såsom den der genom sin smädeskrift velat väcka uppror inom fäderneslandet, skulle androm till varnagel som en riksförrädare först mista högra handen och sedan halshuggas, kroppen derpå fyrskiftas och jemnte hufvudet på stegel uppsättas, samt handen vid kåken på stortorget fastnaglas. Samma dag, domen fälldes, blef Messenii sköldemärke på Axel Oxenstiernas befallning från riddarhuset nedtaget och adelsbrefvet sönderskuret.

Lördagen den 13 December fängslades Messenierna; lördagen den 20 December fälldes domen, och måndagen derpå e!ler två dagar före julaftonen gick den i verkställighet. Då fångarna sista gången möttes, föll sonen på knä och bad under tårar fadern om tillgift för den olycka, han honom förorsakat. Fadern gaf den begärda förlåtelsen, hvarpå de skildes. Under vägen och ända i sista stunden vidhöll den sednare sina beskyllningar mot Bengt Skytte. På norrmalms torg blef han slutligen afrättad och kroppen derefter i Maria kyrkogård begrafven. Utanför norrmalm, på stadens afrättsplats, undergick sonen sitt straff och blef dersammastädes steglad. Messenierna saknade icke försvarare. En bland Kristinas egna hofpredikanter blef afsatt, emedan han i sina predikningar hade mot orättvisa domar utfarit på sådant sätt, att mången ansåg honom tadla det öfver Messenierna gångna straffet[1].

Två och ett fjerdedels år derefter, eller en månad förr, än Kristina lemnade Sverge, for hon en gång, såsom alltid vid Jakobsdals-resorna, förbi afrättsplatsen. Vid åsynen af de ännu qvarstående steglen befallte hon, att dessa skulle borttagas och lemningarna efter den [ 162 ]olycklige ynglingen nedgräfvas. Hon visade ånger öfver afrättningen, och sade nu, att de, som rådt henne dertill, förtjenat samma straff. Hon hade likväl sjelf fordrat strängare dom än den, som hofrätten fällde.

Messenius hade testamenterat Kristina sin skrift- och boksamling, hvilken af arfvingarna värderades till 7000 riksdaler. Vid hans död blef den också till slottet uppburen och med de öfriga samlingarna förenad,

Messenius hade på samma gång åt drottningen anbefallt sin enka och sina döttrar. Enkan fick blott det återstående af mannens lön. Hans förläningsgårdar skänktes åt andra, innan den efterlemnade skulden blifvit gäldad; så att enkan måste af sina enskilda medel densamma betala. - Åt hvardera dottern lofvade Kristina årligt understöd af 200 daler. Det utbetalades aldrig. Barnen, oense med sin stjufmor, blefvo snart af henne drifna ur huset, och måste i ringa tjenster förvärfva sitt bröd. Ofta nog och länge inlemnade de ansökningar om, att återfå något af faderns gods, eller betalning för hans samlingar, eller åtminstone det af Kristina lofvade understödet; men förgäfves. Ändteligen år 1684 gaf Karl den elfte åt den enda då qvarlefvande dottern ett årsunderhåll af 100 daler silfvermynt.

För den trohet, Karl Gustaf vid detta tillfälle visat, sände Kristina honom en dosa, besatt med diamanter och värderad till 20,000 plåtar. Prinsen skänkte henne tillbaka ett i Tyskland inköpt medaljkabinett, värderadt till 10,000 riksdaler.


  1. De la Gard. Joh. Ekeblads bref den 28 Jan. 1652. Måhända var det den orolige och trätlystne Petrus Arensbeckius, sedermera pastor i Katrina.