Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-22
| ← Om Messeniska smädeskriften |
|
Om Messeniernas död → |
TJUGEANDRA KAPITLET.
RÄTTEGÅNGEN MOT MESSENIERNA.
Så snart ofvannämnde bref kom Karl Gustaf tillhanda, meddelade han detsamma åt sin förtrogne vän, öfverste Wurtz. Denne misstänkte genast Messenius, fadern, hvilken, liksom i afsigt att känna sig före, hade några gånger med öfversten fört samtal af dylikt innehåll. Genom anställda forskningar upptäckte prinsen, att brefvet ursprungligen kommit från kansliet i Stockholm. Hans beslut blef att underrätta drottningen om alltsammans. Förrän detta skedde, skref likväl öfverste Wurtz, af någon tagen anledning, till den misstänkte Messenius ett bref, hvari han äfven omtalade, att en smädeskrift kommit till prinsen, men att denne ämnade skicka uppsatsen till drottningen. Afsigten med nämnde bref tros hafva varit att varna Messenius, på det denne, om han vore skyldig, måtte kunna rädda sig genom flykten. Brefvet kom fram till sin egare; men antingen nu denne icke kände sonens företag, eller trodde dess upphofsman icke kunna upptäckas; allt nog, han vidtog inga försigtighetsmått utan visade tvärtom skrifvelsen först för sin son, sedermera för borgmästaren Nils Nilsson och äfven för några flere personer.
Emellertid hade, man vet ej på hvad sätt, unga Messenii hemlighet blifvit för en och annan bekant. Sent en afton fick Kristina, som hon säger, på ett ganska besynnerligt vis underrättelse derom. Samma qväll och ögonblicket derefter infann sig öfverståthållaren Herman Fleming och begärde företräde; ty äfven han hade genom sina kunskapare kommit förhållandet på spåren. En »trolös vän» af unga Messenius säges hafva förrådt hemligheten. Fleming omtalade, hvad han visste, försäkrade derjemnte vid sitt lif, att intet uppror vore eller kunde komma å bana. Hela tillställningen bestode blott i en svans, som saknade hufvud. Man kunde i tysthet reda härftråden, straffa dem man ville och afhugga släpet; sedan finge partiet löpa stubbsvansadt i många år. Drottningen stod lugn och såg Fleming i ögonen. Slutligen sade hon: hvad ni säger, herr Herman, är rätt sedt; men jag vet kanske mer än ni. Jag vet, att de meddeladt prinsen sina fördömda anslag. Jag vet, att förliden natt skickade partiet honom ett ilbud härom. Det blir roligt att se, hur han bär sig åt. Ni, som har hans förtroende, hvad menar ni derom? Fleming svarade: jag tror säkert, att prinsen, som en trogen undersåtare, inom kort underrättar eders majestät om alltsammans. Han är både för klok och för hederlig att bita på en sådan krok. Drottningen svarade: men för att få reda på alla de sammansvurna, har jag väl lust att tiga stilla och låta saken komma till verkligt uppror. På sådant sätt kunde jag locka hela sällskapet fram på skådeplatsen, innan förhänget fälldes; men då hade jag dem också alla i fällan. Det torde väl blifva ett rasp utaf; men jag med mina knektar fruktar icke för utgången. Fleming hade mycken möda att öfvertala drottningen från denna djerfva och blodiga föresats. Det lyckades slutligen; men han måste deremot lofva, att på andra vägar skaffa all den underrättelse, som önskades. Emellertid har man uträknat, att från detta samtal intill den stund, då ilbudet från prinsen kom till Stockholm med smädeskriften var jemnt så mycken tid, som erfordrades för att under ytterlig skyndsamhet fara från Stockholm till Öland och derpå tillbaka igen. Man vill antyda, det prinsen beslutat sig till smädeskriftens angifvande, först sedan han genom Fleming blifvit underrättad om anförda samtal[1].
Om aftonen den 12 Dec. 1651 kom till grefve Magnus ett ilbud från prinsen, hvilket medförde angelägna bref till drottningen. Grefven framlemnade dem samma qväll. De innehöllo berättelse om smädeskriftens ankomst samt försäkran om prinsens trohet; om hans afsky för brefskrifvarens tänkesätt; om hans harm, att man vågat till honom framkomma med ett så nedrigt förslag. Derjemnte bilades sjelfva smädeskriften. Vid genomläsandet af denna sistnämnde föllo drottningens misstankar genast på Messenius, fadern; ty tadel och beröm voro deri utdelade öfver samma förhållanden och samma personer, som Messenius förut plägat hos henne hemligen tadla eller berömma. Emellertid beslöt hon hålla saken tyst och uppskjuta alla ytterligare åtgerder till morgondagen.
Denna var en af rådets arbetsdagar, så att alla sekreterarne voro uppe. Kristina förekallade dem, visade några rader af smädebrefvet samt omslaget och frågade, om de kände någondera stilen? Alla nekade utom en, hvilken trodde sig på utanskriften igenkänna en bland sina medhjelpare. Kristina befallte sekreteraren att genast upphämta bemälte renskrifvare, men att vid lifsstraff icke låta undfalla sig ett enda ord om hvad, som förehades. Under tiden måste alla de andra stanna i rummet. Om en stund återkom sekreteraren med sin skrifvare. Denne erkände genast, att utanskriften var af honom, och att han ditsatt den på begäran af unga Messenius. Drottningen ansåg denna sistnämnde icke skicklig nog att hafva ensam kunnat sammansätta sjelfva smädeskriften, utan misstänkte, att fadern och flere andra deltagit deri. Hon befallte derföre alla närvarande stanna qvar och utsände grefve Magnus med befallning att fängsla den äldre Messenius. Händelsevis möttes denne strax utanföre på gatan och blef genast förd till högvakten och förklarad för drottningens fånge. Sedan fadern sålunda var tagen, lät Kristina fängsla sonen samt försegla bådas boningar.
Unga Messenius blef utan dröjsmål förd till det rum, der alla sekreterarna stodo i drottningens närvaro församlade. Hon visade honom skriften och frågade, om han kände den? Messenius nekade. Hon frågade om igen; han nekade om igen, och med fräckhet. Hvad? utbröt Kristina, ni är ganska oförskämd, som vågar inför mig en så djerf lögn, och det i närvaro af alla dessa herrar, hvilka känna eder hand. Då förlorade Messenius modet. Han utbrast i tårar, föll till drottningens fötter och anropade hennes nåd. Han bekände sig hafva på grund af yttranden efter fadern, dock denne ovetande, författat skriften. Han hade trott sig derigenom göra en stor tjenst åt fäderneslandet o. s. v. Drottningen bortskickade honom och lät hämta fadern. Äfven för denne visade hon skriften och frågade, om han kände stilen deri? Han nekade. Betrakta den noga! sade Kristina. Nu tyckte han sig märka likhet med sonens hand. Är det så, tillade han, och har min son inlåtit sig i något förräderi; så är jag dertill oskyldig, och skall sjelf vara den förste att rösta för hans bestraffning. Efter denna bekännelse slutade drottningen förhöret och lät sätta båda de anklagade i serskilda rum, under förbud att tala med andra eller med hvarandra. Derpå utnämnde hon en domstol att dagen derefter närmare undersöka målet. Äfven Axel Oxenstierna, Jakob De la Gardie samt grefve Magnus, hvilka voro i smädeskriften till heder och ära angripna, begärde ransakning så väl af Messenii beskyllningar, som af deras eget uppförande.
Dagen derpå, ehuru en söndag, börjades undersökningen, och det redan på förmiddagen, samt fortsattes alla dagar hela veckan igenom. Närvarande voro flere af rådet, mest grefve Magnus och Johan Oxenstierna, stundom också drottningen sjelf. Protokollet fördes merendels af den ryktbare Stiernhöök, hvilken också tjenstgjorde såsom åklagare å kronans vägnar.
Hela första dagen upptogs af förhöret med sonen. Denne fortfor att vidkännas författareskapet och yttrade i början en slags frimodighet, nästan stolthet, deröfver. Han visste sig hafva efter gällande lag förskyllat döden; men som ärlig svensk hade han velat lätta samvetet och för prinsen upptäcka fäderneslandets öfverhängande fara. Såsom den der saken förstode, hade han ej heller velat nedgräfva sitt pund. Han hade tagit sitt beslut och ville derpå både lefva och dö. För öfrigt bekände han redan vid detta första förhör nästan allt, hvad han visste. Af sin far och af Kristofer i Fors hade han erhållit de flesta uppgifter, som i skriften förekommo. Men denna sednare hade han sjelf sammansatt; ingen annan hade henne sett, eller hennes afskickande känt. Man yttrade, att ett yngling, som han, troligen icke egde nog kunskaper och skicklighet för att sammansätta ett dylikt arbete; utan att fadern torde vara rätta författaren. Sonen nekade härtill; och hvad skickligheten beträffade, bad han med stolthet, att hvad ämne som häldst måtte framställas; han skulle genast ådagalägga sin förmåga att detsamma behandla. Man hotade med pinbänken; men han vek ej från sina utsagor.
Då Messenius, fadern, första gången förehades, nekade han till alla beskyllningar. Han hade som en ärlig man tjenat riket; aldrig för sin son talat annat, än hvad en rättskaffens far tala bör; hade till och med varnat honom för smädeskrifter och sagt, det ingen hederlig karl sådana brukar. Men då man nämnde, hvad sonen bekänt, utbrast han: jag förmärker Guds rättvisa dom och straff. Jag har sjelf en gång på samma sätt anklagat min fader och har derföre detta väl förtjent. För öfrigt nekade han till flere bland sonens beskyllningar och sökte bortförklara de öfriga.
Om qvällen samma dag blef han i fängelset hotad med pinbänk, så framt han ej ville ut med sanningen, och man lät skarprättaren bära plågoredskapen fram och tillbaka utanför hans fönster. Vid åsynen af dessa förfärliga verktyg föll modet. Han förklarade sig villig att bekänna; men bad att förskonas från pinbänken. Lades han dit, skulle han yppa saker, hvilka drottningen sjelf säkert ville för allt i verlden vara okunnig om. Vid underrättelsen härom lät Kristina honom tills vidare slippa de hotande plågorna.
Dagen derpå uppträdde han för rätten med ändradt sinne och språk. Jag bekänner, sade han, inför Gud och menniskor, att jag högeligen förbrutit mig, och det i mång måtto; men synnerligast derigenom, att jag med min son och med andra fört grofva tal mot närvarande regering. Jag har genom sådant velat göra mig stor, samt gifva mig anseende af en, som både kände styrelseverket och vore en god fosterlandsvän. Jag har dermed i galenskap lupit omkring och kittlat min egen fåfänga samt begått en farlig synd. Härvid började han bitterligen gråta.
I denna anda uppförde han sig under hela den återstående rättegången. Han försäkrade, det han icke haft minsta kunskap om sonens skrift; men erkände, att han med sitt oförnuftiga tal gifvit till den samma anledning och sålunda väl förtjenat döden. Han nämnde Bengt Skytte, Nils Nilsson, Kristofer i Fors, Terserus och Skunk såsom de, med hvilka han i dylika ämnen talat, och hvilka mer eller mindre delat hans tänkesätt. Der fanns, tillade han, också i hofrätten en och annan, som bjälade något; likväl var dermed föga bevändt. Då man sedermera införde sonen, och denne påminte honom om ett och annat, utbrast han om igen: du är rättvis, o Herre, och rätta äro dina domar! Just här på detta rummet stod jag och hjelpte till att anklaga och öfverbevisa min egen fader; och nu händer mig detsamma tillbaka af min egen son. Han begärde att få tala med drottningen sjelf. Vid underrättelsen derom begaf sig Kristina genast dit och inträdde i domsalen. Messenius bad då om nådig och hastig död, häldst att blifva skjuten. Hela sin bok- och skriftsamling testamenterade han åt drottningen, hvarvid han tillade, att Karl den niondes historia borde fortsättas på de grunder, han begynt; annars kunde bemälde konung aldrig försvaras. Enka och barn anbefallde han på det ödmjukaste till hjelp och beskydd, och begärde slutligen kyssa drottningens hand, hvilket hon, rörd af hans ånger, äfven tillät.
Rättegången med båda Messenierna slutade sålunda fort nog. Svårare var undersökningen med dem, som blifvit angifna för delaktighet i de upproriska tänkesätten.
Terserus kom tämligen lätt från saken. Messenierna vittnade, det han visserligen vore missnöjd med närvarande regering; han hade likväl haft föga umgänge med de brottsliga; aldrig yttrat något, som syftade på uppror. Han blef icke ens inkallad till förhör.
Stadsskrifvaren Skunk angafs, som den der varit med närvarande regering missnöjd och önskat, det prinsen måtte snart komma till styret. Det var också han, som uppsatt ofrälseståndens förut omtalade inlaga vid 1650 års riksdag. Skunk erkände detta sista; han hade gjort det på ständernas begäran, men sade sig aldrig yttrat någon önskan om regementsförändring; deremot klagade han, att Messenius, fadern, som en oförskämd menniska, trugat sig in i hans hus, så att man endast med möda kunnat blifva honom qvitt. Skunk kunde om ingenting öfverbevisas.
Svårare blef ransakningen för herr Kristofer i Fors. Sedan gammalt var han känd som ytterligt missnöjd och dertill obetänksam och hetlefrad. Nu blef han, serdeles af den yngre Messenius, angifven för en mängd häftiga och upproriska utlåtelser; t. ex. han hade talat om de förra bondekrigen, och att sådana åter kunde uppstå. Han hade önskat följa adeln till torget, såsom år 1600 skedde i Linköping. De flesta, värsta och dertill de orimligaste rykten, som unga Messenius i smädeskriften insatt, hade han hört af herr Kristofer; t. ex. hur högadeln först ämnat låta prinsen i tyska kriget dödas, sedan på Jakobsdal med förgift afdagatagas; att man med flit försummat drottningens uppfostran, o. s. v. Kristofer nekade nästan till allt och begynte gråta öfver ett så oförskylldt förtal. Messenius, fadern, begynte dervid äfven på sin sida gråta och beklaga, att han så nära sin död skulle nödgas träta mot en prest. Kristofer kunde emellertid icke öfverbevisas om någonting annat än oförsigtigt och oanständigt tal. Han fick till läppgäld några veckors fängelse och en allvarsam skrapa, hvarefter man tillät honom resa hem igen[2].
Äfven mot riksrådet Bengt Skytte förekommo svåra angifvelser; men han vistades för närvarande på utrikes ort. Man måste derföre uppskjuta hans rättegång; om hvilken mera framdeles.
Svårast blef det med borgmästaren Nils Nilsson; svårt för regeringen, ty mannen hade bland borgerskapet så stort anhang, att, när han i början af rättegången sattes i häkte, ansåg man nödigt att fördubbla vakterna; hvarföre man äfven sedermera lemnade honom friheten mot skriftligt löfte att ej rymma. Svårt blef det ock för Nils Nilsson sjelf. Han var den, som förnämligast ledt ofrälsestånden under 1650 års riksdag. Han hade också vägrat antaga det adelskap, hvarmed motpartiet sökte nedmuta hans stämma. Nu blef han af Messenius, fadern, besvärad med farliga beskyllningar, nämligen att hafva önskat uppror och regementsförändring. Borgmästaren svor och nekade dertill. Messenius svarade: hvad jag säger, är sannt, och jag är beredd att derpå dö samt inför Guds domstol mina ord ansvara. Jag har visserligen talat en hop galenskap; men ni har mött mig med lika språk. Borgmästaren svor, att det var osannt. Messenius svarade: jag vill brinna i helvetet, om det icke är sannt. Borgmästaren sade: jag önskar, att ni redan brunne i helvetet. Då afbröt Kristina, sägande: Nils Nilsson, ni skall icke hafva en sådan önskan öfver eder nästa. Dessutom, när man besinnar edra förra gerningar, så är det troligt, att Messenius har rätt. Messenius sade: jag besvär eder, Nils Nilsson, att tala sanningen. Hennes majestät har lofvat, det ingen mer än jag skall härvid lida. Drag eder till minnes! Har ni icke många gånger sagt: Gud nåde oss för den grefve Magnus? Har ni icke sagt, att ni vägrade antaga adelskapet; ty ni hoppades under prinsens regering komma fram i verlden sådant förutan? Och då jag visade eder Wurtzens bref om smädeskriften, önskade ni ju, att prinsen måtte fatta mod! Nils Nilsson svarade, att brefvet hade visserligen han så väl som många andra sett. Det öfriga vore osannt; han hade också blott en och annan gång träffat Messenius, som då slamrat och pratat allehanda. Messenius sade: jag ljuger icke. Jag har ofta varit hos eder, Nils Nilsson, och druckit mig rus. Ni är en patriot af just samma ull som jag. Men jag ber eder, bättra sådant och se på eder syssla och icke på det, som är öfver eder. Ni bör besinna, att det är icke borgmästare utan riksens råd, som det tillkommer att i regeringen biträda vår nådiga drottning. Nils Nilsson svarade: det är rätt, att enhvar bör akta på sitt ämbete, och ej bekymra sig om en annans; deruti hafva både jag och Messenius felat. För öfrigt, tillade han, hade jag nog mod att bekänna, om jag visste mig skyldig. Nu måste jag enligt med sanningen neka. Han kunde icke heller om någonting öfverbevisas.
Ännu en angifvelse återstod, och det visserligen den vigtigaste. Messenius, sonen, hade bekänt, att han åt en Nils Kristoferson utlemnat ett exemplar af smädeskriften. Måhända var denne en son till Kristofer i Fors och bror åt den unga qvinna, vid hvilken unga Messenius var fästad med så häftig kärlek, och hos hvars slägt han väl derföre önskade vinna anseende som en betydande man. Det besynnerliga är, att om denne så hårdt angifna medbrottsling icke den ringaste undersökning verkställdes. Kanhända var han den förrädiske vän, som enligt några berättelser för drottningen och öfverståthållaren röjde hela företaget.
- ↑ Hvad i ofvanstående stycke är berättadt, om drottningens samtal med Herman Fleming och om tiden emellan detsamma och ankomsten af prinsens bref, grundar sig på en blott sägen, hvilken dessutom gått genom många munnar, innan den upptecknades, och torde derföre vara mindre pålitlig.
- ↑ Enligt Uttermarcks bref till Karl Gustaf 1652 i Riksark. blef Kristofer afsatt från prestämbetet; men enligt Strengnäs Herdaminnen af Aurelius tycks han hafva bibehållit sysslan till sin död 1660.