Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om Messeniernas död
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Om Bourdelot
Om Pimentelli  →


[ 163 ]

TJUGEFJERDE KAPITLET.
OM BOURDELOT.

Messeniernas rättegång och allt, hvad derunder kom i dagen, hade bort upplysa Kristina om allmänna tänkesättet och återföra henne till ett mera sansadt uppförande, till mera afseende på undersåtarnes bästa. Beklagligtvis finner man inga spår till en sådan förändring. Nöjen och slöserier fortforo; och det var under eller omkring året 1652, som till Sverge inkommo de ryktbara främlingarna Ulfeld, Radziejewski, Bourdelot och Pimentelli, hvilka alla fyra blefvo af mycket och skadeligt inflytande; i synnerhet de två sistnämnde.

Bourdelots rätta namn var Peter Michon. Han föddes år 1610, i staden Sens i Bourgogne; fadern var barberare, modern, Anna Bourdelot, slägt med flere utmärkta personer så väl i Paris som i Geneve. Sonen arbetade först som apotekarelärling hemma i sin fädernestad, skickades sedermera till slägtingarna i Paris, der han genomgick filosofiska och större delen af medicinska lärobanan. Han visade lyckliga snillegåfvor, och fick derföre antaga sina morbröders namn, hvilket var mera kändt och aktadt än hans eget; en af dem utnämnde honom äfven till sin framtida arfvinge. Tillika blef han läkare hos prins Henrik och sedermera hos dess son, prins Ludvig Condé, under hvilka tjenstgörningar han fulländade den medicinska banan. Han hade äfven någon tid varit i Rom, vunnit påfvens välvilja samt skriftliga tillåtelse att, ehuru ej prest, likväl kunna utnämnas till andeliga lägenheter; hvaremot Bourdelot borde som läkare utan betalning betjena de fattiga, som hos honom sökte hjelp.

Bourdelot var en ganska kunnig och liflig man, full af skämt och infall; men ofta på bekostnad af andra, [ 164 ]Han var dessutom hemma i något hvart, sjöng med lätthet till guitarren, målade porträtter, tillagade vällukter och kunde i nödfall äfven åtaga sig matanrättningen. För öfrigt beskrifves han såsom egenkär, skrytsam, påflugen, samt helt och hållet saknande ädla och stadgade grundsatser.

När Salmasius lemnade Sverge, fruktade han att genom den qvarblifne ovännen Vossius gå i mistning om Kristinas ynnest och deraf flytande fördelar. För att hindra sådant, önskade han hafva vid hennes sida och i hennes förtroende någon af sina vänner. Två fransmän, Menage och Guy Patin, voro i fråga, men båda fruktade svenska vintrarna. Slutligen valdes Bourdelot; och det så mycket häldre, som denne var Salmasii landsman, nämligen en bourgognare, och Kristinas ofta återkommande sjukdomsanfall påkallade en skickligare läkare än de hittills använda. Tillbudet antogs.

Kristinas helsa var i sjelfva verket ganska vacklande. Olägenheterna bland hennes skarpa vätskor och naturligen hetsiga temperament hade blifvit ökade genom nattvak, ansträngningar och osund spis. Hon hade ofta och i synnerhet nu på någon tid varit plågad af matthet och brist på sömn samt af dåningar, bölder och febrar. Hennes läkare förstodo icke häfva det onda; och man började höra rykten om hennes snara död samt om underbara tecken och syner, som förebud dertill.

I början af året 1652 lärer Bourdelot hafva kommit till svenska hofvet. Genast föreskref han drottningen ett ändradt lefnadssätt, med åderlåtningar, varma bad samt mera regelbunden och kylande matordning. Det lyckades att på detta sätt inom kort motarbeta det onda, så att Kristina fann sig betydligen förbättrad. Hon påstod sjelf, att hon hade Bourdelot näst Gud att tacka för lifvet; hvarföre hon också utnämnde honom till sin arkiater och förste läkare. Hans anseende steg fort och till ovanlig höjd. Redan som fransman var han väl anskrifven, och i synnerhet som anhängare af prins Condé. Det lätta och behagliga umgängssättet bidrog än mer [ 165 ]att vinna drottningen, hvilken i sig sjelf hatade allt, som var stelt och småaktigt. Hon fann sig serdeles road af det qvicka och hvassa skämt, hvarmed Bourdelot angrep och förlöjligade en hop allvarsamma, stundom kanske tråkiga lärda vid hennes hof. Det fyndiga sätt, hvarpå han använde sina egna kunskaper, gjorde, att dessa tycktes större, än de i verkligheten voro. Han synes äfven hafva varit den, som först på fullt allvar ledde Kristinas blickar ut åt fritänkeriets vidsträckta rymder, hvilkas nya utsigter till en början ingåfvo henne en hög tanka om vidden och kraften af sin ledares snille, och hon hördes påstå, att Bourdelot vore tidehvarfvets största man. I början bodde han invid slottet, midt emot Axel Oxenstierna; likasom på trots, ty den gamle rikskansleren kunde aldrig lida honom. Sedermera flyttade han in på sjelfva slottet och blef drottningens beständiga, någon tid nästan enda, sällskap. Hon drog sig från de andra lärda och från sina statsmän för alt vara tillsammans med Bourdelot. Under de offentliga spisningarna stod han vid hennes stol, med öfvermod seende rikets ämbetsmän och andra utmärktare personer öfver axeln; ty sällan vände drottningen sitt tal till dem, utan oftast till Bourdelot, och log bifallande åt dennes stundom rätt stickande infall. Han var för året hennes förklarade gunstling. Hans förord begärdes under smicker och uppvaktningar af höga och låga; och blef vanligtvis det gällande. Under en sjukdom hedrades han flere gånger med besök af drottningen och af det härmande hoffolket. Tillika öfveröstes han med gåfvor så väl af Kristina som af dem, hvilka önskade genom honom vinna hennes gunst; och hans bord och enskilda lefnad var mera lysande än sjelfva den unga De la Gardies.

Denna ovanliga nåd väckte allmän och häftig afund, och Bourdelots eget uppförande ökade oviljan. Statens högsta ämbetsmän retades så väl genom hans öfvermod och gäckerier, som genom hans inflytande på regeringens gång. Presterna klagade, att Bourdelot ingaf drottningen gudlösa och osedliga tänkesätt. Läkrarna [ 166 ]beskyllde honom för okunnighet i yrket; händelsen ville ock, att några herrar, som anförtrott sig åt hans vård, inom kort afledo. Bönderna, farande efter orediga rykten, uttydde dem på sitt vis och påstodo, att Bourdelot förhäxat Kristina. Missnöjdast blefvo de lärda. Till den nya lefnadsordning, Bourdelot föreskrifvit, hörde ock, att drottningen skulle afstå från sina tidiga morgonstudier och i allmänhet från alla dylika ansträngningar. Dels af denna orsak, dels af medfödd benägenhet för gäckerier, dels också af åstundan att roa sin herskarinna, företog sig Bourdelot att vända i åtlöje de lärda herrarnas allvarsamma sysselsättningar och satser. Han kände en mängd löjliga uppträden efter belästa, kanske förlästa män, så väl närvarande som frånvarande; och han berättade dem med mycken skicklighet. Detta gjorde åsyftad verkan. Drottningen drog sig mer och mer från vetenskaperna och deras idkare; ja hon tillät Bourdelot att någon gäng drifva med dessa sednare ett ganska oanständigt skämt. Till Stockholm hade samma år kommit den redlige och grundlärde fransmannen Bochart. En afton skulle denne inför drottningen och hofvet uppläsa en lärd afhandling, frukten af många och trägna mödor. Just när Kristina ville gå in till sällskapet, kände Bourdelot på hennes puls och försäkrade, att den vore feberaktig, och att hon icke borde anstränga sig. Bochart måste med harm och under Bourdelots skadeglädje sakna drottningens närvaro vid uppläsandet, En annan gång har enligt sägen Bourdelot inbillat Kristina, att Bochart vore mästare på flöjt, men tillika så blyg, att han endast genom befallning kunde förmås att spela. Hon började derföre först bedja, sedan truga, sist befalla; tills slutligen den förlägne mannen måste föra flöjten till sin mun och under hofvets löje visa, huru föga skicklig han var att densamma behandla. I Stockholm funnos tvänne andra af Kristina inkallade lärda, fransmannen Naudé och tysken Meibom. Den förre hade skrifvit om de gamla folkslagens dansar, den sednare om deras musik. Bourdelot uttänkte mot dem följande puts. Han öfvertalade drottningen att till sin och [ 167 ]hofvets förlustelse befalla nämnde herrar att genom lefvande exempel gifva fullkomlig åtskådlighet åt sina afhandlingar; Meibom skulle nämligen spela och Naudé dansa, båda efter de fordna folkslagens sätt. De godtrogna läskarlarna togo saken för allvar och började verkeligen en afton det begärda skådespelet. Men af hofvets illa återhållna löje märkte de snart gäckeriet och drogo sig tillbaka, flata och förargade. Naudé tålde och teg; men den häftigare Meibom, då han icke kunde låta sin vrede utbryta mot drottningen sjelf, anföll dagen derpå Bourdelot och tilldelade honom en duglig örfil, Bourdelot klagade. Kristina blef på Meibom ytterst uppbragt. Bourdelot, sade hon, hade genast bort kasta honom hufvudstupa ut genom fönstret. Meibom måste nu i dess ställe hufvudstupa ut från Sverge, och gjorde det gärna. Några andra af de lärda utländningarna följde exemplet. Alla harmades öfver det orimliga företräde, som Kristina gaf Bourdelot, och öfver de ovärdiga uppträden, som deraf föranleddes.

Bourdelot införde visserligen många fransmän, med hvilka han omgaf drottningens person; likväl voro dessa ofta med honom missnöjda och icke utan skäl. Det var vid denna tid uti Frankrike öppen fiendskap mellan konungen och prins Ludvig Condé. Den sednare hade öfvergått till spaniorerna och sökte nu med deras hjelp väcka inbördes krig inom Frankrike. Stridens utgång tycktes någon tid oviss och vacklande. Sådant var äfven Kristinas tänkesätt. Redan af sig sjelf hyste hon mycken beundran och tillgifvenhet för Condé. Det nyss ankomna spanska sändebudet, Pimentelli, sökte också att helt och hållet vinna henne för samma parti. Chanut, den nitiske bevakaren af Frankrikes fördel, var borta, och efterträdaren saknade antingen hans lycka eller hans skicklighet. Bourdelot, med beräkning af alla dessa förhållanden och med gammal tillgifvenhet för Condé, ställde sig på spanska sidan och arbetade gemensamt med Pimentelli. Detta väckte missnöje hos alla fransmän, och hofvet i Paris började betrakta honom med misstänksamhet och ovilja. Men snart vände sig vapenlyckan till [ 168 ]konungens fördel. Bourdelot följde exemplet. Han öfvergaf Condé och Spanien, erbjöd sin trogna tjenst åt det segrande franska hofvet och arbetade äfven till dess bästa. Denna förändring skedde också vid den tiden, då Bourdelot begynte förutse den tvingande nödvändigheten af att snart lemna Sverge, hvarföre han behöfde hos sin egen regering möta gynnande tänkesätt.

Bourdelots vistande vid hofvet var i många hänseenden ganska ofördelaktigt för Kristina. Vetenskaperna voro vid hans ankomst till Sverge den enda allvarsamma sysselsättning, hon ännu älskade. Bourdelot gjorde slut också på den och ledde henne, under sken af helsovård, till nästan uteslutande lustbarheter och overksamhet. Hennes gudsfruktan, redan rubbad af Vossius och Salmasius, blef af Bourdelot nästan tillintetgjord, och gäckeri med de heligaste föremål hörde snart till ordningen för dagen. Till och med hennes vördnad för sedelärans bud undergräfdes, och pligten att föra ett dygdigt lefverne räknades till de andra föråldrade fördomarna. Hennes slöseri sökte Bourdelot icke hejda, utan till egen vinst begagna. Hennes öra visste han stänga för de allvarsamma statsmännen och i synnerhet för svenskarna, så att hon nästan uteslutande omgafs af utländningar. Man harmades allmänt att se den snillrika drottningen helt och hållet öfverlemna sig åt en så dålig man som Bourdelot.

Flere bland hofherrarna förnedrade sig till kryperi för den allsmägtige gunstlingen. De besökte honom under sjukdomen, och det berättas, att han nyårsdagen 1653 af dem erhöll gåfvor för 20,000 riksdaler. Men bakom detta smicker låg dödligt hat. Många brydde sig icke om att dölja detta sitt tänkesätt. Adeln t. ex. bad drottningen aflägsna Bourdelot, såsom vådlig för statens lugn, och för hennes egen helsa; ty han vore icke någon verklig läkare. Kristina förblef dock obeveklig och påstod, det Bourdelot vore den största, icke blott läkare, utan ock vetenskapsman på sin tid; endast afunden nekade dertill. Detta tilldrog sig i Januari 1653. Drottningens [ 169 ]ynnest fortfor, missnöjet ökades, och Bourdelot erhöll namnlösa bref, fulla med hotelser. Af den hetlefrade Tott blef han en gång till och med trakterad med käpprapp. Slutligen vågade han knappt ensam visa sig på gatan; ty han var belastad med äfven folkmassans hat. Presterskapet ämnade formligen varna Kristina för smittan af hans gudlösa tänkesätt. Enkedrottning Maria Eleonora, som var lutherska läran ifrigt tillgifven, delade samma farhågor. När hon hörde presternas afsigt omtalas, beslöt hon förekomma dem och spara Kristina obehaget af ett dylikt uppträde. Det var nu, som mellan mor och dotter föreföll det märkvärdiga samtal, hvilket vi redan berättat[1]. Den hårdhet, Kristina vid detta tillfälle visade, uppretade sinnena än mer mot den hatade Bourdelot.

Ingen var dock häftigare uppbragt än grefve Magnus, och ingen med större skäl; ty den förut allsmägtige gunstlingen såg sig i hast undanträngd af en obetydlig fransysk läkare. De la Gardie var för stolt att dölja sitt missnöje. I Januari 1653 klagade han hos drottningen, att Bourdelot gjorde henne kallsinnig så mot honom som mot de andra svenska herrarna. Drottningen nekade. I detsamma inträdde Bourdelot i rummet. Underrättad om samtalsämnet, yttrade han: jag har länge förutsett att många bland de stora skulle söka anledning att störta mig. Jag har derföre varit på min vakt och mot dem icke yttrat ett enda ord. Grefve Magnus framdrog som vittnen ett par sig tillgifna, vid hofvet tjenstgörande, fransoser; men antingen, att dessa aldrig yttrat något dylikt, eller att de blefvo skrämda af drottningens och den allsmägtige gunstlingens närvaro; allt nog, de nekade till grefvens uppgift. Kristina tog likväl saken så, som angifvelsen varit grundad, men vittnena fega förtalare, de der ej stodo vid sina ord; hvarföre de ock på stående fot jagades från hofvet. Grefve Magnus sökte qväfva sin ovilja och förärade Bourdelot ett [ 170 ]dyrbart diamantsmycke, måhända till en slags försoning. Tydligen kände dock grefven, att han från detta ögonblick än mer förlorat Kristinas välvilja; hvarföre han begärde tillåtelse att draga sig undan till landet. Men Bourdelot fruktade, att en så häftig brytning skulle väcka för stort uppseende och än mer öka oviljan. Kristina gaf derföre vägrande svar. Emellertid växte hatet mot främlingen mer och mer. Uti April anförde grefve Magnus nya klagomål, och Kristina sökte fåfängt stifta förlikning. I Maj 1653 aflämnade grefven en formlig förklaring, att både han och flere bland de högre ämbetsmännen ämnade öfvergifva hofvet, derest icke Bourdelot bortskickades. Kristina klagade högt och bittert, att ingen mer än hon förstode rätt bedöma och värdera den utmärkta främlingen. Oviljan mot honom vore blott afund öfver hans omätligt öfverlägsna egenskaper. Men antingen nu drottningen eller han sjelf icke längre vågade trotsa det stigande missnöjet, allt nog, man beslöt, att han med det första skulle lemna Sverge. Kristina talte om att gifva honom 20,000 riksdaler för sitt besök. Grefve Magnus deremot sade honom midt i ansigtet: jag gifver eder aldrig min förlåtelse!

För att bereda Bourdelot en tryggad framtid, sökte Kristina att åt honom hos konungen i Frankrike utverka någon rik presterlig lägenhet; och icke en utan många gånger anmälde hon denna önskan, dels genom svenska sändebudet i Paris, dels genom fransyska sändebudet i Stockholm. Tillika sökte hon så länge möjligt fördröja hans affärd och fick verklig anledning dertill genom en iråkad sjukdom, hvilken dock snart öfvervanns. Ändtligen i Juli skulle Bourdelot resa. Kristina befallde honom göra afskedsbesök hos grefve Magnus. Bourdelot gjorde så, men blef mottagen med köld och förakt. Bourdelot anmärkte, att han likväl kunde i Frankrike göra mycket för eller mot grefve Magni anseende. Denne svarade: jag hoppas, Gudi lof, att mitt anseende är i Frankrike så stadfästadt, att det ej behöfver stöd af en Bourdelot.

[ 171 ]Drottningens välvilja fortfor ännu i afskedsstunden oförminskad. Hon lemnade en af sina vagnar att föra Bourdelot ända till danska gränsen och öfverantvardade honom ett rekommendationsbref till konungen af Frankrike samt 10,000 riksdaler i handom och derjemnte en växel på 20,000 riksdaler att inom tio månader betalas. Sjelfva affärden blef ej lysande. Af fruktan för pöbeln smög gunstlingen nattetid ur staden.

Under utresan besökte han prins Karl Gustaf på Borgholm. Denne herre hyste mycken ovilja mot fransmannen; men hade för drottningens skull icke vågat yttra dessa tänkesätt, utan till och med nödgats visa motsatta. Nu hoppades Bourdelot afskedsgåfvor också af prinsen och af dess bror; af den förre hade han till och med begärt dess porträtt, och, som det tyckes, fått löfte derom. De förtrogna vännerna bådo prinsen uppfylla detta löfte; och föreställde nödvändigheten af att genom ett sådant offer bibehålla drottningens välvilja. Länge sökte Karl Gustaf undvika en dylik förödmjukelse; och det arbetades en hel dag, innan man lyckades honom öfvertala. Ändtligen förärade han Bourdelot en guldkedja med sitt porträtt, infattadt i diamanter, alltsammans värderadt till 2,000 riksdaler; brodern, pfaltsgrefven Adolf Johan, likaledes sitt porträtt af 1,000 ecus värde. Efter en sålunda i sista ögonblicket fortsatt skörd lemnade ändtligen Bourdelot Sverge, Somliga påstå, att han derifrån medförde i penningar eller penningevärde 50,000, andra 100,000 riksdaler; andra åter två tunnor guld, det vill, efter den tidens vanliga räkning, säga 200,000 d. s. m. Vossius yttrar i korthet: Bourdelot har rest, lastad med guld och med förbannelser, båda i täflande mängd.

I Paris började Bourdelot lefva på stor fot och ville knappast igenkänna fordna vänner. Till de rika gåfvorna i Sverge nekade han och påstod deremot, att han i nämnde land af egna medel tillsatt 20,000 gulden. Så mycket mer omtalade han de underbara kurer, han gjort, och det höga förtroende, han hos drottningen åtnjutit; [ 172 ]samt yttrade till och med sin förhoppning att än en gång komma till Stockholm, och det som fransyska kronans sändebud. Han förtalade grefve Magnus, samt påstod, att prinsen för Bourdelots skull brutit med nämnde sin svåger, och att pfaltsgrefven Adolf Johan smickrat Bourdelot och med handen på värjfästet lofvat försvara dess heder, mot hvem som häldst; ett skryt, hvarmed Bourdelot ådrog sig båda furstarnes ökade ovilja.

Konungen i Frankrike hade emellertid för att återvinna och stadga Kristinas vacklande vänskap gifvit åt Bourdelot ett indrägtigt abbotsstift. Men här råkade denne snart i långa och häftiga tvister med de underlydande munkarna, hvarföre han också i Paris tillbringade större delen af sin återstående tid.

Kristinas tillgifvenhet för Bourdelot försvann lika fort, som den kommit. Redan några veckor före afresan, och medan hon ännu mot hela sin omgifning försvarade hans ära, yttrade hon i förtroende till den återkomne Chanut, att hon visserligen insåge alla Bourdelots fel, men äfven hans ovanliga förtjenster, och deribland räddningen af hennes eget lif. Två månader efter Bourdelots afresa hade hon, ovisst af hvad anledning, fullkomligt ändradt tänkesätt. Hon talade om honom endast med förakt, ville ej skrifva honom till, ej heller mottaga hans bref. När hon öppnade ett från Paris ankommet paket, föll en sådan hans skrifvelse henne i ögonen. Hon igenkände genast Bourdelots stil, förde brefvet först till sin, sedan till en af de kringståendes näsa och utropade: hu! hvad det luktar medikamenter! Den tillfrågade fortsatte i samma ton: hu! det luktar som pesten! Kristina skrattade, bortkastade brefvet ouppbrutet och läste det aldrig. - Kort derefter sände hon Du Fresne till Frankrike med ett uppdrag, hvilket förut varit anförtrodt åt Bourdelot. Nu tillsade hon Du Fresne att derom icke tala ett enda ord med Bourdelot, och förklarade, att hon ville med denne sednare icke stå i den ringaste förbindelse. Längre fram på hösten har hon, enligt en berättelse af grefve Magnus, förklarat, det hon redan från [ 173 ]Bourdelots första ankomst hållit honom för en ytterst fåfäng varelse; men dock velat för ro skull fresta, hur långt han kunde drifva sitt öfvermod. Nu dref hon sin ovilja så långt, att hon motarbetade sina fordna rekommendationsbref och förklarade, att hon ej mera med någon serdeles ifver yrkade hans befordran. Detta kom för sent. Bourdelot hade redan fått sitt abbotsstift.

Då Kristina efter tronafsägelsen vistades uti Belgien, inställde sig äfven Bourdelot till uppvaktning; men blef kallt mottagen och snart tillbakaskickad. Kristina försäkrade, att hon numera icke behöfde några medikamenter.

Tio år derefter och sedermera allt framgent var hon återigen med honom i brefvexling. Det tyckes, som han haft i uppdrag att skaffa henne underrättelse om det förnämsta, som tilldrog sig i Paris.

Utan vänner och anhöriga, tillbragte Bourdelot en lång och sorglig ålderdom och begynte slutligen att lida af gallsjuka och tvinsot. Betjenten gaf honom en gång af misstag opium i stället för något annat läkemedel, hvarpå följde tjugu timmars dvala. Betjenten ville under tiden hålla hans fötter varma, men brände med ny oförsigtighet hål på en af hälarna. Under fortsatt vanvård slog sig kräfta i såret och förorsakade döden.


  1. 6:te delen, pag. 492