Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-13
| ← Sverges förhållande till utländska magter |
|
Kronogodsens afyttring → |
TRETTONDE KAPITLET.
OM DROTTNING KRISTINAS INRIKES STYRELSE.
Under första åren af Kristinas regering vidtogos flere åtgerder till landets upphjelpande och riksstyrelsens förbättring. Hvad i sådan afsigt gjordes för undervisningsverk, handel och näringar, hafva vi berättat, hvart på sitt rum. Man arbetade äfven i andra vägar. År 1647 utgafs en ny skogsordning, författad af Axel Oxenstierna [1]. Kort derefter blef laboratorium chemicum i Stockholm inrättadt, och det förra så kallade bergsamtet förvandladt till bergskollegium. Närmaste följden af sistnämnde åtgerd blef en mängd under detta och följande år utfärdade ordningar för grufvor, masugnar och hammarsmedjor, införande äfven i denna gren det styrelsens reglementerande förmynderskap, som tidens statsmän ansågo nyttigt.
Den af Kristinas förmyndare tillsatta lagkommitéen hade redan undangjort åtskilligt och år 1643 uttalat den allmänna grundsats, att en och samma lag borde gälla för alla rikets stånd och innebyggare. Under Kristinas regering hafva vi icke funnit spår af någon kommitéens fortsatta verksamhet; ehuru både hon och ständerna klagade, att den gamla lagen var mörk och ofullständig. Men år 1652 erbödo sig Jakob Lithman och Anders Scheder, att utarbeta en ny lagbok [2]. Det tyckes, som Kristina icke hunnit fästa något afseende derå.
Det af Per Brahe i Finnland gifna efterdömet af soldaternas indelande på bestämda hemman och boställen blef mer och mer omtyckt. År 1651 föreslogo Axel Oxenstierna och Per Brahe, att ett dylikt indelningsverk skulle ordnas öfver större delen af riket. De hoppades kunna på sådant sätt hafva utaf Sverge och Finnland, de nyvunna Östersjö-länderna oräknade, en ständig krigshär af 30,000 man till fots, 10,000 till häst och 4,000 båtsmän. Förslaget gillades af rådet [3]; men Kristina hyste någon benägenhet för den gamla utskrifningen [4], vid hvilken det också tills vidare förblef.
I afseende på densamma fortforo dock de gamla klagomålen, att bönderna vid de årliga utskrifningarna brukade genom falska uppgifter, föregifna sjukdomar, rymningar och flere dylika knep draga många hundrade, ja, många tusende ynglingar undan fäderneslandets tjenst; likaså att adeln genom origtig rusttjenst tillfogade kronan stora förluster. Bedrägerierna voro så mycket mer förderfliga, som i båda händelserna all tungan föll på den redlige, den laglydige undersåtaren, men fördelen kom endast den egennyttiga tillgodo. Bondebedrägeriet kunde eller vågade man ännu icke angripa; men det föreslagna allmänna indelningsverket syftade ditåt. Adelsbedrägeriet var lättare åtkomligt. Till dess hämmande föreslog Kristina, att man en gång för alla borde bestämma, huru många ryttare frälseståndet och dess gårdar skulle underhålla, och att derefter beständiga boställen borde af dem åt hvarje ryttare anslås; det var ett slags enskildt indelningsverk för den adeliga rusttjensten. Axel Oxenstierna erkände nu befintliga fel, gillade botemedlet och åtog sig att om detsamma underhandla med ridderskapet [5]. Någon verkan deraf hafva vi icke funnit antecknad.
Efter westfaliska fredsslutet blef svenska krigsstyrkan betydligen nedsatt; emedan nästan alla de värfvade tropparna afskedades. Ryktbarast bland dessa var det gamla s. k. blå regementet, kärnan af hären. Det bestod till större delen af tyskar, ett från alla regementer gjordt urval af de tappraste bland de tappra. I mer än ett fjerdedels århundrade hade det försvarat denna sin ära, och tillika Sverges. Sedan freden var fullkomligen stadfästad, blef troppen upplöst och hemförlofvad. Det skedde i Stettin 1652 genom Karl Gustaf Wrangel och medelst högtidlig mönstring, förplägning, belöningar, tal och kanonsalvor; äfven under tårar och omfamningar, då de gamla krigskamraterna, de i lust och nöd pröfvade vännerna skulle för alltid åtskiljas, lemna de älskade fanorna, upplösa det pröfvade och ärorika krigareförbundet, hvilket varit deras verld, deras allt; för att sedermera utan maka, utan barn, kanske utan slägt eller någon annan förbindelse hvar för sig tillbringa en ensam, öfvergifven och kanske föraktad ålderdom. En mängd åskådare hade från staden begifvit sig ut på mönstringsplatsen för atl se det högtidliga uppträdet. Ett sådant regemente, sade man, har näppeligen funnits, och sent får man åter skåda dess like. — Detta var ena sidan af saken. De flesta nejdens innevånare gladdes deremot öfver befrielsen från de fruktade gästerne; ty dessa voro icke blott dyra att underhålla, utan bibehöllo äfven i det längsta krigarelifvets vanor, dess sjelfsvåld, öfvermod och förakt för fredliga sysselsättningar.
Friskjutsens afskaffande mot betalning af skjutsfärdspenningar hade redan under förmyndareregeringen blifvit antaget; dock endast på försök. Kristina ifrade för dess slutliga stadfästande; ty missbruket hade gått så långt, att adeln ville på resorna till riksdagarna begagna fri skjuts, icke blott för sig, utan ock för hustru och barn. Men, sade drottningen, de resa dit, för att tala för eget bästa; och böra derföre betala resan ur egen pung [6]. Emellertid funno skjutsfärdspenningarna motstånd så väl inom rådet som ridderskapet [7]. På riksdagen 1649 blef målet till slutligt afgörande föredraget. Bönderna biföllo i början [8], men ångrade sig, nekade till skjutsfärdspenningarna och ville hafva friskjutsen tillbaka. Motståndet tycktes för det mesta komma från dem, som, boende långt från allmänna vägarna, föga lidit af friskjutsen, men som nu skulle deltaga i skjutsfärdspenningarna. Jäsningen inom ståndet var stark. De, som ansågo regeringens förslag nyttigt, klagade, att de icke tordes försvara det, af fruktan för här- och hemmavarande ståndsbröders hotelser. Många hade också fått i hufvudet, att frälsebönderna skulle frikallas ifrån skjutsfärdspenningarnas betalning, fastän de deltagit i friskjutsens utgörande. Öfverläggningen inom ståndet blef slutligen så häftig, att den började föras med knytnäfvarna; och man nödgades uppkalla bönderna för rådet. Kristina sökte öfvertala dem, men förgäfves. Jakob De la Gardie tog till ordet för att bevisa förslagets fördelar, i synnerhet för bönderna; men dessa sorlade emot, och många berättade, huru de hemmavarande med hotelser förbudit dem bevilja några skjufsfärdspenningar[9]. Man gjorde ett nytt försök, och landshöfdingarna sammankallade och vidtalade riksdagsbönderna, hvar från sitt län. Slutligen biföllo alla, med undantag af dem från Småland och från några andra aflägsnare nejder[10], hvilka dock inom kort, äfven de, följde de öfrigas exempel. Så genomdrefs slutligen denna för hela landet och i synnerhet för allmogen sjelf nyttiga förändring. Kristina hade med mycken ifver bidragit dertill och utgaf nu en mängd förordningar om gästgifveriers upprättande, om skjutsens utgörande och betalning m. m. Hon ville äfven till uppsigt öfver så väl skjutsväsendet som vägarna utnämna en general-vägmästare i likhet med riksjägmästare och riksstallmästare, och föreslog dertill Wasaborg eller landshöfdingen Per Ribbing; men det tyckes, som båda ansett den nya och borgerliga befattningen icke nog ridderlig och förnäm[11]. Den blef ingen gång besatt.
Dessa äro de vigtigaste förbättringar, som under Kristinas regering blefvo i sammhällsskicket införda. — Mindre lysande än sådana nya inrättningar, men långt mera gagnelig är den oafbrutna och allvarliga uppmärksamhet, som tillser, att för handen varande lagar efterlefvas och att redan inrättade ämbetsverk fullgöra sina skyldigheter. Denna icke i ögat fallande verksamhet, hvilken dock, lik blodets regelmässiga omlopp, oberoende af den yttre färgläggningen och formen, utgör samhällskroppens lif och hälsa; denna angelägna sida af styrelseverket hade för Kristina intet behag och blef af henne mycket försummad; och detta mer och mer, ju närmare det led till slutet af hennes regering.
- ↑ Rådsprot. d. 9 Febr. 1647.
- ↑ Palmsköld. XX. p. 1529.
- ↑ Rådsprot. d. 3 Okt. 1651
- ↑ S. st. d. 6 Okt. 1651.
- ↑ S. st. den 5 Nov. 1652.
- ↑ Rådsprot. d. 26 Sept. 1649.
- ↑ S. st. d. 16 Febr. 1647.
- ↑ S. st. d. 22 Febr. 1649.
- ↑ Rådsprot. d. 16 Mars 1649.
- ↑ S. st. d. 17 Mars 1649.
- ↑ S. st. d. 15 Jan. och 10 Okt. 1649.