Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om Drottning Kristinas stats-förvaltning
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Kronogodsens afyttring
Kristinas hushållning  →


[ 150 ]

FJORTONDE KAPITLET.
KRONOGODSENS AFYTTRANDE

hade under så väl Gustaf Adolfs som förmyndarnes styrelse varit föremål för ofrälsemänens högljudda och bittra klagomål, hvilka också stormande mötte Kristina vid hennes anträde till regeringen. Bönderna uppräknade återigen alla de orättvisor och lidanden, som härflutit, alla de olyckor, allt det slafveri, som för framtiden troddes komma att härflyta af ofvannämnde åtgerd. De önskade, att drottningen icke måtte tillträda regeringen, förrän hon återtagit de afyttrade krono- och skattegodsen. Det säges, att ståndet till och med erbudit sig på egen bekostnad anskaffa medel till godsens billiga återköpande; en sak, hvilken, om den är sann, mer än någonting annat bevisar, huru djupt rotfästad farhågan var för den hotande lifegenskapen. Dessa klagomål fortsattes oafbrutet och med tilltagande häftighet under riksdagarna 1647, 1649 och 1650; hvarefter, och när allt detta icke hjelpte, missnöjet började taga en annan rigtning. Kristina visade nämligen icke den ringaste böjelse, att i sjelfva verket afskaffa eller ens motarbeta det öfverklagade missbruket. Tvärtom fortsatte hon försäljningen på samma sätt och med samma beräkningsgrund som förmyndarne och dref densamma till vida högre grad än någonsin förut. Kronans gods och skatteräntor bortgåfvos eller försåldes till höger och venster, utan behof, utan hejd. Redan 1649 voro de flesta dylika medtagna, åtminstone i de närmaste och mest begärliga landskapen. När 1651 indelningsverket kom i fråga, tilltrodde man sig icke kunna i Uppland, Westmanland, Södermanland och Östergötland utfinna tillräckligt antal boställen för der blifvande soldater; utan föreslog, att dessa skulle [ 151 ]aflönas med spannemål [1]. Till gåfvor och förläningar åt sina gunstlingar måste Kristina under sednare regeringsåren tillgripa lägenheter långt uppe i Norrland, till och med laxskatter af dervarande hemman. Snart fanns ej mer tillgång till vanliga grefve- och friherreskap. Till grefskap började derföre drottningen att mot slutet af sin regering använda rikets städer; och åt Lillie anvisades friherreskap i Halland, hvilket blott under panträtt och tills vidare var i Sverges hand. Åt de sist utnämnda baronerna fanns icke tillgång till något slags friherreskap. De måste nöja sig med framtidsbref på sådana, som vid nu lefvande ätters utgång möjligtvis blefve lediga. Det kunde ej gå annorlunda; ty slöseriet var alltför gränslöst. Se här ett litet prof deraf, hämtadt från det märkvärdiga året 1651. Vid det då skedda utnämnandet till baronor och grefvar gåfvos såsom friherreskap åt Paykull 182 hemman, åt Linde 132, åt Lilliehök 146, åt Soop 157, åt Flemingarna 731, åt grefvarna Stenbock 278, åt Gustaf Horn 231, åt Gabriel Bengtsson Oxenstierna 500; tillsammans öfver 2200 hemman. Detta snarare under än öfver räknadt, var likväl en ringa del af den vida större mängd, som, till sitt belopp för efterverlden okänd, bortskänktes på de många andra under samma år utnämnda friherrarna och grefvarna. Per Brahe, som var en svåra rik man och förut innehade ett godt grefskap, erhöll af drottningen minst 1600 hela hemman [2] dertill. Lika brådstörtadt gick det med försäljningen af kronogods och skatteräntor. Förmyndarestyrelsen, hvilken måst arbeta sig igenom de svåra tidpunkterna efter Gustaf Adolfs död, efter slaget vid Nördlingen, efter återtåget från Torgau, efter Johan Banérs död och [ 152 ]dertill det kostsamma danska kriget samt grundläggandet af Åbo högskola; denna styrelse hade sålt gods och räntor för 994,000 riksdaler i köpeskilling och 67 daler i ränta. Kristina, utan att någon gång hafva varit i verkligt tryckande belägenhet, sålde gods och räntor för 2,658,000 d. smt, d. v. s. för 1,872,000 riksdalers köpeskilling [3]; eller kanske än rättare för minst 2,000,000 riksdaler; det är efter nuvarande myntfot för ungefär 8,000,000 riksdaler riksmynt. Historien kan ej uppgifva några för fäderneslandet nyttiga eller hedrande inrättningar, som genom dessa medel främjades. Man finner tvärtom, att de till större delen bortslösades på främlingar, hofnöjen och gunstlingar af alla slag. Samma väg gick äfven det än större anta! egendomar, som bortskänktes. Så på en gång genom gåfvor och försäljning försvunno inom otroligt kort tid nästan alla krono- och sjelfständiga skattegods. Man har ännu i behåll förteckningar, troligen från Kristinas sista regeringsår. Af dessa befinnes, att till den tiden hade inalles 8816 hemman blifvit sålda och 22,284 [ 153 ]under olika tittlar bortgifna. De fleste bland dem hado öfvergått till frälsenatur. Sverge och Finnland räknade vid den tiden 63.293 hela hemman; deraf voro enligt nämnde förteckning 43,645 i [4] frälseståndets hand. Så nära hade Kristina hjelpt nämnde samhällsklass till vinnande af det åsyftade adelsväldet.

Icke blott öfverdriften, utan ock oordningen förtjenar anmärkas. Man bortgaf gårdar utan att åt kronan förbehålla de dermed förknippade båtsmanshållen, hvarföre äfven dylika förläningar måste till och med af Kristina sjelf återkallas. Man visste snart icke mer, hvilka hemnian, voro bortgifna eller icke. Det hände, att åt flere personer utfärdades förläningsbref på en och samma egendom, hvarföre man under Kristinas sista regeringsår företog sig, att i dylika gåfvobref införa det förbehållet: så framt ej hemmanet är förut åt någon annan förlänadt. En sekreterare ville begagna villervallan och utfärdade på eget bevåg och för mutor flere dylika gåfvobref med Kristinas efterapade namn; tills han slutligen anklagades, öfverbevisades och mistade hufvudet.

För öfrigt var det visserligen adeln, som erhöll största delen af dessa förläningar; men äfven de andra stånden bekommo deraf en icke obetydlig del, serdeles i början, och innan tillgångarna blifvit medtagna. En mängd ofrälse personer, i synnerhet sådana, med hvilka drottningen kom i någon beröring, erhöll rika bevis af hennes slösande frikostighet. Många Sverges städer hafva på detta sätt vid den stora kronogods-sköflingen bekommit större eller mindre delar af sin nu varande jord.

Vid flere tillfällen af penningebehof talade Kristina om att indraga bortskänkta gods, hvarvid det likväl endast blef fråga om några enskilda lägenheter. Men äfven i afseende på sådana kom saken ingen gång till verkställighet, mer än då hon under sista regeringsmånaderna återtog några på Ösel och i Pommern bortförlänta gods. [ 154 ]Orsaken till denna indragning var blott enskild; nämligen drottningens önskan att till sitt underhäll få alla de pommerska taffelgodsen oskingrade; kanske ock hennes då varande ovilja mot innehafvarne af nämnde gods, hvarom mera framdeles.

Huru Kristina två dagar före sin tronafsägelse upphäfde orubbligheten af de gåfvor och köp, genom hvilka hon afyttrat kronans gods och räntor, denna märkvärdiga handling skall i nästa del omtalas.



  1. Rådsprot. d. 3 Okt. 1651.
  2. Anmärkas bör, att många af de i denna, likasom i förestående summor, upptagna hemman lågo i Finland och tyckas hafva varit af mindre värde än de svenska. Det tycktes t. ex. att den stora 1650 åt Brahe gifna förläningen af omkring 1400 finska hemman har enligt kammar-kollegi räkenskaper gifvit blott 4335 daler silfvermynt i årlig ränta dertill.
  3. Detta är efter 4 ½ procents köpeskilling på den försålda räntan 119,655 d. smt. — I redukt.-kansliet finnes deremot en annan uppgift, som beräknar, att Kristina sålt kronogods för en ränta af 166,483 d. smt. I sådan händelse skulle den motsvarande köpeskillingen stiga till 3,693,000 d. smt. eller 2,462,000 riksdaler. - Lönb. handl. X. 49. säga ock, att Kristina sålt för 2,462,000 riksdaler i köpeskilling. — Enligt en annan uppgitt i kammarkoll. arkiv steg samma summa till 2,632,000 d. smt. d. v. s. 4,754,667 riksdaler. — Vid Kongl. Majestäts Resolution öfver några angelägna ärender angående Reduktionsverket d. 23 Juni 1688 (tryckt) finnas tvänne bilagor, H och M, enligt hvilka, om de granskas, Kristina skulle ondast för innestående löner, gratialer, skulder m. m. hafva salt gods för ungerär 4,456,200 riksdalers köpeskilling (uppgiften är dock ofullständig och osäker); häri likväl icke upptaget, hvad hon kontant för sålda gods intog. Hon har dock två gånger, nämligen 1645 och 1654, befallt att sälja kronogods endast mot kontant, ej mot fordringar. (Se Bill. E F till ofvannämnde resolution.) Man torde således kunna antaga, att Kristina sitt gods och räntor for minst 2,000,000 riksdalers köpeskilling.
  4. Enligt andra uppgifter 53,470 eller ock 47,503 mantal.